Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”De säger att jag är en horse whisperer”

Camilla Olsson tillsammans med favorithästen Simon
Foto: Dee Leftwich/Privat
Camilla Olsson bor i Florida och jobba som outrider.
Foto: Privat
Camilla Olsson jobbar som outrider i USA.
Foto: Dee Leftwich/Privat

Camilla Olsson har dedikerat sitt liv helt åt sina fyrbenta vänner. 

För drygt 27 år sedan lämnade hon Sverige för USA. 

Där arbetar hon som outrider, ett jobb som är farligt om man inte har rätt känsla. 

– Min mamma och pappa säger att jag är en ”horse whisperer”. 

Det har alltid varit hästar som gällt för Camilla Olsson, 46, som är uppväxt fem mil norr om Göteborg på en mindre gård. Familjen hade en ridhäst men i närheten fanns ett travstall där hon smög in och fick sommarjobba så småningom. Efter avklarad grundskola började hon arbeta på heltid med hästar. 

Under ett par år arbetade hon i travstall på Jägersro, bland annat åt Hans Adielsson, och en dag fick hon frågan av en före detta arbetskamrat som flyttat till USA. 

”Camilla, de behöver mer hjälp här borta, ska du inte komma över?” 

Året var 1994 när hon flyttade till USA och första destination blev New Jersey. 

– Jag skulle åkt hem efter ett år men så blev det inte. Det som är bra med det här landet är att om du gillar att arbeta så finns det inga gränser. Då kan man jobba och tjäna hur mycket pengar man vill. Det beror på hur mycket man vill jobba. Jag jobbade med travet från 1994 till runt 2000. Jag flyttade till Florida efter första året, vädret var mycket bättre här. Jag åkte hem ett tag och när jag kom tillbaka började faktiskt börja jobba på galoppbanan. Jag bytte helt och hållet. Det var då jag blev ”ponnyridare”. 

Ridande ekipagekontrollant 

Nu ska vi reda ut begrepp som hör hemma i den amerikanska hästkapplöpningsvärlden. ”Ponying” är ett begrepp för att beskriva tekniken där en uppsutten ryttare leder en annan häst med ryttare. På galoppbanan används det bland annat för att få in hästarna i startboxarna. Och det är ett av Camilla Olssons alla uppdrag på Gulfstream Race Track i Florida. 

Hon kom in på den banan och in i galoppens värld genom vännen Mina som även jobbade som ”outrider” på travbanan Pompano Park. En outrider jobbar på amerikanska travbanor och ser till att tävlandet löper på smärtfritt. Ungefär som en ridande ekipagekontrollant som samtidigt fångar in lösa hästar. Typ. 

– Jag hjälpte den här tjejen ett par gånger på Pomano när hon fastnade i trafiken. Det tar nästan en timme att köra så ibland blev hon försenad. Då frågade hon om hjälp, det var så det började, berättar Camilla Olsson. 

Det var runt 2000-talet som hon introducerades för de båda uppdragen. Därefter har hon alltsomoftast känt sig hemma på galoppbanan. Det är där hon, förutom sina tävlingsuppdrag, även träningsjobbar galopphästar. 

Och frågan är hur en vanlig dag ser ut? 

– Jag ska vara på galoppbanan klockan sju så jag brukar vara i stallet runt halv fem på morgonen. Då tar jag hand om mina egna hästar. Då mockar jag, sätter på musik och fixar med höet. Det är jätteskönt. Då kan man glömma allt annat som händer i världen. Sen har jag tre hästar som bor i Gulfstream som jobbar som ”ponnyhästar”. Jag har en svensk tjej som jobbar för mig där, jockeyn Fanny Olsson. 

”Älskar att vara med hästarna”

Det tävlas på Pompano Park fem dagar i veckan och i USA är det få tävlingsdagar som ens får genomföras utan så kallade ”outriders”. Efter morgon och förmiddagsjobbet brukar Camilla Olsson sova ett par timmar på eftermiddagen. Tävlingskvällen brukar sedan sluta runt midnatt. Runt klockan ett på natten är hon hemma – och då ringer klockan cirka tre och en halv timme senare. 

Vad är din drivkraft?

– Jag älskar att vara med hästarna. Jag får betalt för att rida hästar som andra människor måste betala jättemycket för att utöva. Jag har det bästa jobbet. Ibland kan man vara jättetrött men när man kommer hit så bara ändras det. Och när jag sätter på sadeln på den gråa, Simon, och ser hur glad han är för att få arbeta. Då släpper allt. 

Det går inte att ta miste på att hästarna är Camillas ”allt”. 

Som outrider får man ett nära band till sina hästar, hennes första häst i uppdraget hade hon i närmare tjugo år, och det gjorde ont när hästen förra året tvingades tas bort. 

– Det var det värsta jag gjort i hela mitt liv. Gud vad jobbigt det var. Han var 32 år då. Han lärde mig allt. Det går inte att berätta för någon hur man ska göra för att klara av uppdraget som outrider men han visade mig. Man måste vara i den situationen. Allt bara händer automatiskt sen. 

”Hade kunnat bli en katastrof” 

Det krävs en enorm känsla för att som outrider kunna hantera tävlingshästar i stressade situationer. På många sätt är det ett uppdrag förenat med livsfara. 

– Min mamma och pappa säger att jag är en ”horse whisperer”. De har alltid sagt att jag kan läsa av hästarna och hur de reagerar. Man måste läsa varje häst, de är individer. 

När Camilla Olsson pratar om sitt jobb så gör hon det med stolthet. 

– Jag får se till att alla är säkra. För ett par veckor sedan hade en hästskötare satt tömmen under sulkyn. Jag såg när de var i defileringen och då skrek jag till kusken att han måste fixa det och han blev jättetacksam. Hade loppet gått i väg så hade inte han haft någon styrning.  

– Igår kväll hade vi en häst som inte ville stanna efter loppet, varje gång hon startar måste jag rida upp och fånga henne. Det är småsaker som gör att det känns att det är värt att vara där. 

Under tävlingskvällen står Camilla Olsson i vinnarcirkeln. Där har hon en bra blick över hela banan – och är redo att rycka in när det behövs. 

Vad är det läskigaste du har upplevt?

– Jag tror att det var när det blev en olycka och en häst sprang åt fel håll mitt i loppet. Det var ganska läskigt faktiskt. Jag gick på fel sida om honom och fick putta ut honom så att han inte gick rakt in i fältet. Det var ganska tajt men det gick att hålla honom utanför. Hade inte jag varit där så hade det kunnat bli en riktig katastrof. 

Viktigt att ha rätt häst 

I Sverige har vi inte outriders på svenska banor. 

Camilla Olsson tycker att det skulle behövas men förstår att det inte är likadana förutsättningar på svensk mark. Till exempel tävlas det på flera olika banor till skillnad från banor i USA där det tävlas flera gångar i veckan. 

– Men å andra sidan är det väl bara att köpa en bra bil och transport och köra på, säger Camilla Olsson och fortsätter: 

– Jag tycker det är en väldigt bra sak att ha. Jag och jockeyn Fanny (Olsson) har pratat om det också om hur mycket det hjälper. Jag tycker att det är en säkerhetssak. Ibland när det varit två lösa hästar samtidigt på Pompano har jag tänkt ”vad skönt det varit om man varit två outriders”. Men det händer ju inte så ofta. 

Camilla Olsson har tre hästar som är med henne när hon jobbar som outrider. De tre har alla en historik som galopphästar. 

– Min favorit är den gråa, Simon, det finns inget han inte gör för mig. Det var honom som jag gick in med i ett lopp där en häst brutit tömmen. Han gör allt jag ber honom om ”jag tycker inte om det här mamma, men jag gör det ändå för att du säger det”, är det som att han tänker. Man måste sitta på rätt häst när man utför de här. Har man inte rätt häst så går det inte, säger Camilla Olsson.

”De är mina barn brukar jag säga” 

Hästarna måste betyda mycket för dig? 

– Ja, de är mina barn brukar jag säga. Alla frågar alltid varför jag inte har några barn men då brukar jag säga att det är för att mina hästar är mitt allt. 

Camilla Olsson älskar tillvaron på Pompano Park med sina hästar men travbanan lever under ett ständigt nedläggningshot. 

– De vill bygga hotell och casinos där. De har lovat oss ett år till. De pratar om att försöka öppna en bana lite längre norrut, då får man fundera på om man vill flytta några timmar norrut. Det får vi ta när det kommer. 

Men någon flytt hem till Sverige ser det ändå inte ut att bli. 

– Mamma har frågat om jag tänkt komma hem någon gång men då har jag svarat: ”Kan jag ta med mig hästarna då?”

Kanske kan det bli en kortvisit i alla fall? 

År 2016 var outridern Wendy Ross och hästen Floyd på plats under elitloppshelgen och jobbade. En sådan upplevelse skulle i alla fall Camilla Olsson inte tacka nej till. 

– Ja, det hade man fått ta semester för om man kunde få göra det. Simon hade älskat det. 

TRE FRÅGOR

Vad tror du kommer att bli viktigt för travsporten de närmsta fem åren?
– Travsporten där jag är just nu är ju väldigt hotad. Vi vet att vi kommer att få ett år till med tävlingar men det är svårt att säga, förhoppningsvis kommer det att finnas ett tag till. Med corona och allt nu är det så svårt att veta vad som kommer att hända. Det har tagit väldigt hårt på banorna i USA. Här i Florida försöker uppfödarna jobba för att kunna öppna en travbana någon annanstans i staten, det är viktigt. 


Vilken häst har betytt mest för dig? 

– Det måste vara Simon. Han är min bästa häst som jag har ägt. 


Vilket är det finaste minnet du har på en bana? 

– Jag tror att det finaste var när jag galopperade en häst som vann ett grupp-I lopp på Gulfstream. Det var ingen som trodde att han kunde vinna. Det var första gången en häst jag red vann ett sådant lopp. 


– Men även den gången jag fångade en lös häst för första gången, det går inte ens att förklara den känslan.