Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Då hade det inte varit värt att leva"

Foto: TONY RYTTAR / KANAL 75

Efter ett succéfyllt 2017 laddar Anette Lorentzon för en ny säsong. 

Nu berättar hon om rekordåret, att hon trots framgångarna haft stolpe ut, och förslaget som fick henne att vilja avsluta cancerbehandlingen 2013.  

– Jag sa till honom att jag lika gärna kan sluta leva, säger hon. 

I skuggan av våra stjärnor i Sverige gör travtränaren Anette Lorentzon stor succé i USA. 

En doldis i Sverige, men en stjärna på andra sidan atlanten. 

2017 har hon tjänat in över 20 miljoner kronor och tagit 131 segrar. Ett facit som är ett nytt rekord. 

Trots att hon lever sin dröm, och att resultaten är bättre än någonsin, är hon ändå inte helt nöjd. 

– Jag tycker väl att det varit mycket stolpe ut. Vad gäller tvååringarna har det varit många sjuka som därför har underpresterat. Men jag hoppas att de blir bättre till treårssäsongen eftersom det inte blev så många starter i år, säger hon.

"Det är fortfarande drömmen" 

Hon hade bland annat hoppats på ett bättre resultat i världens största unghästlopp, Hambletonian, där stjärnhästen Guardian Angel inte fick till det alls. 

– Det gick inte bra där, och sedan var han en av favoriterna i Yonkers Trot där han felade direkt. Så det har varit mycket stolpe ut även om det självklart varit ett bra år resultatmässigt. Så jag ska inte gnälla, men det hade kunnat vara bättre och det är ju det som man strävar efter. 

Trots att det varit en del stolpe ut – skulle du säga att du kan se tillbaka på ditt bästa år i karriären? 

– Det vet man aldrig. Jag hoppas att slå rekorden i år också. Jag vill gärna utvecklas och bli bättre. Sedan är inte vinsterna det viktiga, utan framför allt handlar det om att köra in mer pengar. Samt att kunna ha hästar i de större loppen. 

Är en vinst i Hambletonian fortfarande den stora drömmen? 

– Så är det. Det är klart att det finns fler storlopp som man vill vinna, men Hambletonian är det största. 

"Jag har fått jobba hela vägen" 

Du ser det fortfarande som realistiskt? 

– Jag hoppas på är att jag fått fram en Hambletonian-vinnare innan jag avslutar karriären. Det är självklart tufft, men det är en dröm. Sedan är det ju så... Har du en topphäst syns du mycket mer. Men för mig är det lika viktigt att samtliga ägares hästar försörjer sig och springer in pengar. Men medialt får du mer reklam om du har en topphäst som springer. 

För de som inte har så bra koll på dina resultat i USA – vad skulle du säga att du har för status på andra sidan atlanten? 

– Det är svårt att säga. Men de vet vem jag är och jag är accepterad där borta. Tränare vet vem jag är. Det är något man fått jobba sig till. Från början hade jag mina föräldrar som backade upp mig, men jag hade ingen stor hästägare som köpte in dyra unghästar till mig. Man har fått jobba hela vägen. Men det blir bättre och bättre för varje år. 

"Jag blev förbannad – jag var en bitch"  

Rekordår 2017 – men resan dit har varit tuff. 

2013 började Anette Lorentzon känna en oprovocerad smärta i ena knät. Smärtan blev värre för varje dag och till slut fanns inget annat alternativ än att operera sig. 

Då upptäcktes också orsaken till varför hon hade ont – Anette hade drabbats av en ovanlig typ av bencancer. 

– Det var absolut den tuffaste tiden, säger hon.  

Hur mår du i dag? 

– Det är bra. Jag går på kontroll två gånger om året. Det kommer jag få göra under femårstid, sedan blir det väl en gång om året efter det. Men så här långt är allt bra, jag var inne senast i december och då såg det bra ut. 

Där och då mådde Anette dock allt annat än bra. I en tidigare intervju med Travronden berättade hon bland annat följande: 

– Jag blev förbannad när de kallade det för "bad-luck-cancer". Varför jag? Varför nu? Jag var en bitch, jag skickade i väg sex läkare för att de kom med fel besked. Framför allt när de sade att jag aldrig mer skulle kunna jobba med hästar. Då åkte de ut direkt, säger hon. 

"Då sa jag att jag lika gärna kan sluta leva" 

Något hon nu utvecklar för Sportexpressen: 

– Mycket av det berodde på en läkare som sa till mig att jag skulle sluta med hästar och börja med något annat. Då svarade jag kort och gott: "Då är det lika bra att jag avslutar behandlingen också. Då är det inte värt att leva, det är hästarna jag lever för". Får jag inte hålla på med hästar kan jag lika gärna sluta leva, för det kommer aldrig hända, säger hon. 

Kärleken till hästarna menar hon var den starkast bidragande orsaken till att hon tog sig igenom den tuffa behandlingen. 

– Mycket berodde på hästarna, utan dem har jag inget att leva för. Sedan är det väl så... Det som inte dödar en gör en starkare. Man ser annorlunda på saker och ting efteråt. Jag får även mycket frågar om jag oroar mig över att det ska komma tillbaka, men det gör jag inte. Är det tillbaka får jag deala med det då, det är inget jag kan gå runt och tänka på. 

Annars lever Anette Lorentzon sin drömtillvaro på gården i Kentucky – och några planer på att flytta tillbaka till Sverige finns inte. I alla fall inte som det ser ut nu. 

– Det gör det inte. Jag trivs så bra här borta. Båda vad gäller hästar och hästägare. Det kanske jag trodde för ett par år sedan, och jag ska aldrig säga aldrig. Men det kommer i vilket fall inte ske inom en snar framtid. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!