Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

”Då fick man nästan en smäll på käften”

Emma E Johansson i samband med proffstränarutbildningen på Wången.
Foto: TR BILD / TR MEDIA
Ritz Guiness mot seger.
Foto: MIKAEL ROSENQUIST / TR BILD / TR Media
Emma E Johansson och Ritz Guiness.
Foto: Privat

Ritz Guiness hade ryktet om sig att vara ”Danmarks sämsta häst” men för Emma E Johansson ändrade det lilla stoet allt. 

Tack vare henne är hon i dag en proffstränare som vågar tro på sig själv. 

– Man fick nästan en smäll på käften när man ville satsa mer, säger 27-åringen. 

Emma E Johansson var inte mer än nio år när hon för första gången körde en travhäst. Pappa Mikael är amatörtränare så valet av sport var rätt givet för hans dotter. Men att hon en dag skulle bli proffs – det trodde de inte. 

Då dök Ritz Guiness upp i hennes liv. 

– Det var då folk fick upp ögonen. Innan ville jag väl egentligen bara hålla på med mina egna hästar och ha ett annat jobb vid sidan av. Sen var jag och praktiserade hos andra travtränare och då hade jag ändå egna tankar som ”varför gör de inte så här?”. Men då visade man ju respekt mot tränarna och gjorde som man blev tillsagd. 

Nu går hon dock sin egen väg. 

”Kostade inga pengar alls”

I januari 2018 tog Emma E Johansson ut sin b-tränarlicens och hennes vardag såg rätt typisk ut för just en travamatör. Tidigare hade hon hjälpt till i olika travstall, inklusive sin pappas stall, och nu skulle hon satsa på ett par egna hästar samtidigt som hon hade ett ”vanligt” jobb vid sidan av. 

En dag fick hon ett samtal från Danmark, det var en bekant som desperat letade efter ett nytt hem till ett litet sto och undrade om Emma kunde hjälpa henne att hitta en ny ägare. Prislappen var satt till 12 000 kronor och efter tag övervägde Kalmartränaren om hon själv skulle se till att köpa hästen. Hon kollade runt bland folk hemmavid och fick ihop ett gäng som vill köpa den då sexåriga travhästen – Ritz Guiness. 

– Hon kostade ju inga pengar alls. Jag frågade runt om det fanns några som ville vara med på en del. I och med att det inte var så mycket pengar och jag inte tog så mycket i träningsavgift, och att det bara var en hobby, så tyckte de att det var jättekul. Sen att det skulle bli så här bra, det kunde man inte drömma om när man köpte henne. 

Emma E Johansson tillägger: 

– Jag fick höra i efterhand att jag köpt Danmarks sämsta häst.

”Många ville skratta åt en”

Men för Emma E Johansson radade Ritz Guiness upp segrar och efter en seger på V86 i november så dök den första V75-triumfen upp drygt en månad senare. Att hon blev vändpunkten i den unge tränarens travliv råder det inte något tvivel om. 

– Absolut, hade jag inte fått in Ritz Guiness tror jag verkligen inte att jag haft så många hästar på listan som jag har nu. Ritz gav mig också ett självförtroende och gjorde att jag vågade satsa mer på mig själv. Jag har verkligen henne att tacka, allt det här är tack vare henne. 

Genom åren har Emma, förutom arbeten i travstallet, jobbat nattetid inom vården och på mataffären Coop. Allt eftersom att framgångarna tog fart på travbanan kunde hon minska ned antalet timmar på sina andra jobb. I dag är hon professionell travtränare med 38 hästar på träningslistan. 

– När folk säger: ”Det där går inte”. Då vill jag bara bevisa att det visst går. I och med att det har varit lite av en mansdominerad sport och att då komma som en hyfsat ung tjej... 

– Man fick nästan en smäll på käften när man ville satsa mer – och det triggade mig ännu mer. Det är en glöd man har i sig att man också vill visa att det går för andra unga tjejer. Det går om man bara vill. Det var nog många som ville skratta åt en när man sa: ”Nu tänker jag satsa”. 

”Varit tabubelagt” 

Hon håller till på familjegården i Ruda utanför Kalmar. Där står tävlingshästarna medan unghästarna står i ett stall hon hyr inne på travbanan. De är cirka fem till sex personer som arbetar med den dagliga verksamheten – och hon är stolt över sin tränarrörelse. 

– Det har alltid varit min dröm att jobba med hästar men man visste om att det är en tuff väg att gå i den här sporten som ung tjej. Visst har jag min pappa och min familj att tacka för att jag blev ledd in i travet, men samtidigt är jag stolt över att jag inte har fått något gratis. Jag har jobbat mig till alla hästar, alla hästägare och det är ett skönt kvitto. Jag har inte tagit över någon verksamhet. Jag har fått jobba mig till alla framgångar, hästar och hästägare som jag har i stallet i dag. 

Hon är inte rädd för att sticka ut och i början av året gick hon ut med att hon inte tar provision på prispengarna av sina hästägare, något som varit en självklarhet för henne. 

– Det jag tar i träningsavgift ska täcka alla kostnader för hästen och allting där till. Jag tycker bara att det är konstigt att jag ska äga hästen varje gången hästen springer men att jag inte behöver betala några utgifter. För mig är det jättekonstigt. 

Det vanligaste är att travtränare tar tio procent av det träningsadepterna springer in men Emma E Johansson anser att det rimligaste är om hästägarna får behålla de pengarna. 

– Hästarna måste nästan vinna ett lopp varje månad för att gå plus. Stiger kostnaderna mer och prispengarna inte höjs så kommer det inte vara många som har råd att äga travhäst i framtiden. Jag tyckte att något måste göras. Det har varit tabubelagt att prata om det. 

– Jag tänkte att bara jag har bra resonemang kring det här så var det dags att gå ut med det. Jag har fått jättepositiv respons på det. Samtidigt sätter alla sina egna priser och gör sina egna val. När man ser det lite från hur jag ser det så är det flera som hållit med. 

Inga problem att fylla boxarna

På sociala medier läste hon dock vissa motargument, ett var exempelvis att tränarprovisionen utgjorde tränarens lön. Men det resonemanget köpte hon inte.

– Då blir det oetiskt för hästen om jag måste ta ut hästen (i lopp) för att få ihop några kronor. För mig är det ett jättekonstigt tänkt. Jag startar mina hästar när jag känner att de är redo och bra. 

Hon berättar att många frågat om vad som driver henne när hon vet att det inte väntar någon provision – och då svarar hon att det fortfarandet är att vinna lopp. 

– Jag är en tävlingsmänniska. Det är väl min ”morot” – att visa att jag kan. Jag behöver inte tjäna en massa pengar, det är inte därför jag jobbar med det här. Jag jobbar med det för att jag älskar djuren och sporten i sig. 

Bevisligen går upplägget hem hos hästägarna för stallet fylls på konstant. 

– Det kommer till hela tiden! Det är jätteroligt. Det är väl för mitt sätt att tänka och att man har resultat också. Jag har inga problem att fylla mina boxar som jag vet att många andra tränare har. Något rätt gör man och det är skönt. 

Vill bli en av landets bästa

I skrivande stund handlar det bara om någon enstaka start med en framskjuten placering för att stallet ska ta sig över den magiska miljongränsen i inkörda pengar. Målet är satt till 1,5 miljoner kronor vid årets slut.

– Drömmen är att bli en av landets bästa kvinnliga tränare. Det är något som jag sagt länge. Jag skulle vilja komma så långt att man kan räknas som en av de fem främsta i alla fall.

Hennes specialitet har blivit att ta sig an hästar som ännu inte fått ut sitt maximala på tävlingsbanan. Förutom Ritz Guiness lyckades hon även hitta rätt med den då ostartade sexåringen Ego Sisu som nu har nio segrar på 20 starter, inklusive en förstaplats på V75. 

Till viss del lever hon redan drömmen. Hon har ett välfyllt stall där hon kan pyssla hur länge hon vill – ibland till tiotiden på kvällarna – och hästarna ger henne så mycket tillbaka. 

– Mina hästar överlag har väldigt mycket självförtroende och är lite kaxiga, det är det jag vill, de måste tro på sig själva för att de ska vara bra tävlingshästar. 

”Det då allt började”

Enligt egen utsago kan hon prata på om hästarnas personligheter, särskilt om Ritz Guiness, i en hel evighet. I början var hästen lite tunn och tillbakadragen, men det ändrade Emma på. 

– När hon började visa lite tjurigheter stod jag och berömde henne. Att det skulle tas till den nivån som det är i dag hade jag inte räknat med. Det är i stort sett bara jag som kan hantera henne. Hon bits fram och sparkas bak, säger hon och skrattar. 

– Det är inte lätt att ha med henne att göra. Samtidigt är hon så otroligt klok. Du kan nästan prata med henne. Hon visar när hon inte mår bra, man se direkt vilket humör hon är på. Det är väldigt häftigt att man kan bygga en sådan kontakt med en häst. Hon ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Hon kommer alltid ha den största delen av allt det här, det spelar inte någon roll vad man får in för hästar i framtiden. Det var med henne allt började. 

Tre frågor

Vad tror du kommer att bli viktigt för travsporten de närmsta fem åren?


– Det är nog att både ta hand om djuren och ta hand om ägarna. Utan dem finns det ingen sport. 


Vilken häst har betytt mest för dig hittills?


– Ritz Guiness.


Vilket är det finaste minnet du har på en travbana?


– Det är med Ritz Guiness när hon vinner V75 på hemmaplan. Det var väldigt känslosamt. Det var första året som tränare och man fattade inte riktigt vad man hade gjort.