Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

”Blir en jäkla press – är lätt att göra fel”

Foto: Adam Ström/Stall TZ
Foto: TR MEDIA
Foto: TR Media/Foto: Lars Jakobsson/Kanal75

Hon har i många år försökt balansera rollen som hästskötare med den stora viljan att köra och rida lopp. 

Och fjol fick Emilia Leo äntligen skördat vad hon sått. 

27-åringen slog igenom med dunder och brak, men lita på att hon har större ambitioner än så: 

– Jag hoppas bara att det året var en språngbräda.

I fjol levererade Emilia Leo, 27, sitt bästa år – hittills.
Från att föregående år ha kört in 1,6 miljoner kronor så accelererade hon med våldsam fart och när 2018 summerades så stannade hennes inkörda pengar på drygt 5,4 miljoner. Dessutom tog hon sina första segrar på V75 som både kusk och tränare. 

För bedrifterna belönades hon med utmärkelsen Årets Komet och blev dessutom utvald som en av Stig H Johanssons stipendiater. 

Emilia Leo blev framtidslöftet som blixtrade till. Men den hårt arbetande tjejen från Borlänge har varit i branschen länge. 

Och hon har inga planer på att dra ned på farten. 

Började som ponnykusk 

Som många andra stjärnkuskar fostrades Emilia Leo i ponnytravet. Från början var det både trav och ridsport som gällde men tillslut var det sporten som avgjordes på runda tusenmetersbanor som lockade mest. 

– Det var nog mest via ponnytravet som jag kom in på travet. Sen började jag jobba helg i Kjell Jonssons stall när jag var tolv år. Det var där jag sprang när jag var mindre. 

Även om travsporten till viss del fanns inom familjen så var det inte på någon avancerad nivå. 

– Mamma höll på med hästar när hon var yngre men blev allergisk. Men nu håller hon i gång på amatörnivå och föder upp lite travhästar, säger hon och tillägger: 

– Mormor och morfar födde också upp och ägde några travhästar som de hade i proffsträning. Så visst har det funnits lite grann. 

”Tänkte bli veterinär...” 

Gymnasietiden spenderade hon i Östersund på travskolan Wången. Men det var inte helt givet att det skulle bli den inriktningen.

– Innan jag började på Wången gick jag faktiskt tre veckor och läste naturvetenskap för jag tänkte bli veterinär. Men så insåg jag att det skulle bli väl mycket plugg för min del. Då åkte jag upp till Wången i stället.

När hon tog studenten 2011 hade hon haft både monté och körlicens ett par år. Första arbetsplatsen blev hos Solvallatränaren Claes Sjöström.

Efter det har det blivit ett par turer hos olika travtränare: 

– Först var jag hos Claes ett år, sen åkte jag hem till Borlänge och jobbade hos Kjell Jonsson ett tag. Sen var jag hos Erik Lindegren en sväng och efter det var jag tillbaka hos Claes och jobbade där två år. Sen jobbade jag ett och ett halvt år hos Mattias Djuse innan Oskar (Kylin-Blom) drog i gång sin verksamhet – och så började jag där.

Valet att arbeta hos mindre tränare

Under åren som lärling har Emilia Leo försökt att hitta ett koncept som passar hennes vision. Det har inte varit helt enkelt. Målet har nämligen varit att förutom stallarbetet även kunna köra lopp – och att ta med sig egna hästar. 

Med det som utgångspunkt har hon sökt sig till mindre tränare, där flexibiliteten kan vara något större. 

– Jag har alltid velat ha egna hästar vid sidan av så en stor tränare har egentligen inte varit ett alternativ för mig. Hos en mindre tränare har man lite större möjligheter att kunna köra och rida lopp samt ha egna hästar vid sidan av. 

– Det kändes som min väg att gå, det här med att kunna ha med en egen häst. Jag fick inte köra så mycket i början. Då tänkte jag att om jag har en egen häst att köra så kommer jag ut något på tävlingsbanan i alla fall. 

”Blir en jäkla press”

Hon poängterar att hon alltid velat göra ett bra jobb åt sina arbetsgivare. Och priset har varit att hon fått kompromissa lite med sig själv för att hålla uppe allt hon haft i gång. 

– Var det inte att man selade på trav, så tog man hand om sina egna hästar eller körde lopp. Det gick en period men sen blev det lite mycket för mig. Jag hade inte kunnat fortsätta så länge till som det kändes då.

Hur har vägen till att få styrningar varit?

– Jag har ju gått sida vid sida med min före detta sambo Oskar så jag har jämfört mig mycket med honom. Det har inte varit så lätt för mig som det har varit för honom tycker jag. Men det har bara varit att kämpa på och ta till vara på de chanserna man får. Att hoppas på att det släpper någon gång. Och det gjorde det ju efter ett tag. 

– Det känns lite som att jag ligger fem år efter Oskar i utveckling eftersom att jag inte fick samma chanser. Jag är väl lite mer tillbakadragen också mot vad han var då, och framför allt så är det att jag är tjej. Lite så är det ju.

Man säger ofta att tjejer och killar tävlar på samma villkor inom travsporten.

– Ja, det är ju så, man tävlar på lika villkor men sen får man inte lika många chanser att göra bort sig skulle jag säga. 

– De chanser jag fick blev jag verkligen tvungen att ta vara på. Det blir en jäkla press på en och det är lätt att göra fel när man är orutinerad. Det är klart att man inte körde bra från början, det gör ju nästan ingen. Det var lite svårt men det kommer med tiden. 

TRE FRÅGOR

Vad kommer bli viktigt för travet de närmsta fem åren tror du?

– Det är mycket av vad de tidigare sagt om hästägarna. Men framför allt så handlar det om att behålla bredden i travet. Det tror jag kommer att vara jätteviktigt. Jag tror att det kommer att bli ett rejält lyft med de nya licenserna. Det kommer att pusha amatörtränarna att antingen komma tillbaka eller fortsätta att öka. Att behålla bredden på trav och montésporten tror jag kommer att vara jätteviktigt.

– Jag tror verkligen att de nya licenserna kommer att lyfta sporten. Jag hoppas det. Det kommer också ge ett lyft åt hästägarna för de kommer att ges möjligheten att sätta hästen i träning hos en amatörtränare. Där kan de kanske ta ut en lägre träningsavgift än vad en proffstränare skulle ta. Det utan att sno hästar från proffstränare, det tror jag inte kommer att hända. Det kommer bara att bidra till att de som inte har råd att ha häst i proffsträning kan ha en häst hos en amatörtränare. Det kommer att generera fler hästägare.

Vilket är det finaste minnet du har på en travbana?

– Jag är lite tjatig med den här dagen. Men det är ju i Östersund när jag tog min första V75-seger och det som tillslut blev en dubbel med Hope and Dreams och Sign Me Up Too. Men det är inte bara att det gick bra. Det var ju perfekt väder, perfekt bana och hur mycket folk som helst. 

 

– Det var en grym dag på alla sätt och vis och så blir det precis som man tänkt sig. Man var så tom och borta efter den här dagen så att det var helt sjukt. Det är ju sånt man tror att man aldrig kommer att få uppleva igen. Den är verkligen speciell för mig.

Vilken häst har betytt mest för dig genom karriären? 

– Det är jättemånga som har betytt mycket. Men i nutid så är det ju Sign Me Up Too. Det gör så jäkla mycket att synas på lördagarna. Efter den där dagen i Östersund, då var det lite som att det släppte. Att folk visste vem jag var. Det är klart att jag måste säga han. Han kommer alltid ha en stor betydelse i min framtida karriär, det tror jag. 

Hårt arbete bakom succén

Efter mycket hårt slit kom dundersuccén förra året. 

– Man har ju som gått och väntat på att det ska släppa, eller väntat, men det är ju det här man har jobbat för. Man har jobbat i skymundan enda tills nu så att säga. Det ligger hårt jobb bakom.

– Det var lite som att proppen gick ur. Jag fick jättefina chanser av bra tränare med bra hästar och det flöt på. Jag kunde ta tillvara på chanserna. Det har ju att göra med att när det går bra så får man bättre självförtroende och då kör och rider man bättre. 

Men Emilia vill mer.  

– Det är jättemånga som framhäver det som att det skulle vara det bästa året jag kommer ha och att jag ”peakade”. Det hoppas jag ju inte, jag hoppas bara att det året var en språngbräda. Att det fortsätter gå åt det här hållet och att jag kan förbättra siffrorna ännu mer. 

Med dryga halvåret avklarat har hon hittills kört in runt 3,6 miljoner kronor – och målet är som sagt att slipa till siffrorna.

– Det är vad jag jobbar för och det ser ju ut som att jag kommer att lyckas om det fortsätter som det har gjort det här året. 

”Gillar ju hästar mer än människor”

Sedan fjolåret har uppmärksamheten kring den 27-åriga talangen naturligtvis spätts på. Inte nog med utmärkelser och segrar så har det även blivit fler intervjuer. 

– Jag har inget emot att synas, det är jättebra reklam. Men jag kan erkänna att jag är ganska dålig på att svara i telefon i perioder när jag har mycket. Men jag försöker verkligen att ta vara på allt jag får och kan. 

Skulle du beskriva dig själv som mer utåt eller inåt som person i de här situationerna? 

– Jag tycker själv att jag är mer inåt som person. Jag gillar ju hästar mer än människor så att säga. Men jag försöker ju att vara öppen när jag pratar med folk. Men får jag välja så umgås jag helst med hästar, sån är jag, säger hon med ett skratt. 

– Jag är inte asocial, men jag kanske inte knyter jättemycket nya kontakter om man säger så. Man växer med det också. Från början var jag väldigt blyg, det tycker jag att jag har kommit i från mycket och försöker även att jobba på det. 

Otäcka olyckan: ”Hade en jäkla tur” 

Hon har fått mycket positiva reaktioner från sin omgivning efter framgångarna och hon beskriver en tacksamhet gentemot alla som var där för henne från början. 

– Jag tänker verkligen på alla som gav mig chansen innan det släppte. 

– Men sen försöker jag att inte sväva i väg heller. Det har gått bra och det går bra, men man vet att det går upp och ner i den här branschen. Så det är ingen vits att sväva i väg.

Men livet hade kunnat ta en annan vändning. För drygt fyra år sedan var hon med om en otäck olycka. I starten av ett montélopp gick hästen Tappaintehoppet omkull i en trång situation. 

– Jag hade en jäkla tur. Hade jag landat på huvudet så hade jag kanske stendött, men nu landade jag på min axel och bröt nyckelbenet. Det är inget som jag känner av nu. Däremot när jag jobbade som hästskötare på heltid kände jag av det ganska så mycket. Då kände jag att min kropp inte klarar av det här längre. 

– Jag började få ont och då kände jag att vid den här åldern ska man ju inte börja få ont i kroppen. Men nu klarar jag av mitt jobb. Det kan vara någon gång om jag kör en riktigt het häst som jag känner av axeln. Men annars är det inget som hämmar mig som tur är.

”Gett mig mycket framgång”

En som spelat stor roll i uppmärksamheten kring Emilia Leo är hennes fyrbenta kompis och träningsadept, Sign Me Up Too. Tillsammans tog de tre V75-segrar i fjol.  

– Han har gett mig mycket i framgångar men framför allt i reklam tror jag. När jag började starta honom så satte jag upp Oskar. Jag tyckte att han var för bra för att jag skulle köra. Men så tänkte jag att om jag vill köra åt andra så lär jag i alla fall ge mig själv chansen. 

– Det är jag ändå glad över att jag gjorde. Det har gått bra och ägarna är nöjda.

Det var under tiden som hästskötare hos Mattias Djuse och Claes Sjöström som hon lärde känna Kennet Hansson, uppfödaren till Sign Me Up Too och hästens äldre bror Sign Me Up. 

Och till en början var det först Sign Me Up som Emilia hade koll på, det då hon skötte honom under tiden hos Djuse. 

– Han tog hem sina båda hästar när jag slutade hos Mattias och lät de gå på bete i två månader. Sen ringde han mig och frågade om jag ville hjälpa honom med storebror Sign Me Up. Då svarade jag att jag jättegärna ville det och att jag gärna tar lillebror också, säger hon och skrattar. 

– Jag trodde att han var en bättre häst. Först kom ”Sigge” och sen kom ”Totte” och på den vägen är det. Det kändes direkt att han var något extra, sen att det skulle bli så här bra hade jag väl aldrig kunnat gissa. 

”Alltid en jobbig process”

Numera finner man Emilia Leo som lärling hos proffstränaren Johanna K Karlsson på Gävletravet. 

– Hon har öppnat en filial hos mig i Borlänge, så det är där jag är stationerad. Det är helt perfekt för mig. Jag har en väldigt lämplig vardag just nu.

För ett tag sedan separerade hon och Oskar Kylin-Blom. Även fast hon var lärling hos honom så hade de separata verksamheter. Men trots det är det lite av en omställning just nu. 

– Vi jobbade sida vid sida ändå. Jag rider fortfarande lite hästar åt honom. Men det är alltid en jobbig process att flytta ifrån varandra och separera. Så är det för alla. Men vi kommer ju att stöta på varandra i den här branschen och då är det bara att vara professionell. Det funkar bra tycker jag. 

”Vill fortsätta utvecklas”

Hur ser du på framtiden? 

– Jag tänker dagligen på den. Nu när jag blivit själv så lär jag tänka lite på min egen karriär. Jag har gått första proffskursen och ska gå den andra i höst har jag tänkt. Sen om jag tar ut den eller inte vet jag inte. Det beror lite på hur de nya licenserna blir. 

Hon fortsätter:

– Vi får se om det är någon som vill att jag tränar deras hästar och om det forsätter att öka med styrningar.  Då så fall är jag nöjd med att bara ha några hästar att träna. Jag vet inte åt vilket håll det kommer att gå, det får visa sig med tiden. Just nu är jag nöjd med min vardag men det är klart att jag vill fortsätta utvecklas.

Varje helg möter travreportern Josefin Johansson någon från travets värld - en del i SportExpressens satsning på att bevaka travsport