Elisabeth Lundholm beskriver det som en saga när hon och hennes man Anders, som hon levt tillsammans med i närmare trettio år, startade IT-företag Space2u.
När deras entreprenörsresa tog fart hade hon precis studerat klart och såg en framtid som enhetschef inom vård och omsorg. Men livet ville annat. När makens affärsidé vann kundernas förtroende fick hon snabbt hoppa in för att sköta fakturering och servicebiten.
Då var året 1998 och cirka 15 år senare sålde de bolaget framgångsrikt.
Tanken var att varva ned men i stället satsade de ännu mer på travhästar.
– Jag tycker att jag utvecklats mycket som tränare sedan jag kunde koppla bort företaget. Även om vi har företagsnamnet kvar så är vi inte kvar inom IT-branschen. Det är dygnet runt det också. Här får vi i alla fall vila på nätterna. Vi blev väldigt kända i och med att vi alltid fanns där för kunden dygnet runt. Det är så man jobbade om man ville lyckas inom IT på den tiden.
”Då kostade vi på rejält”
Elisabeth Lundholm växte upp med närheten till djur hemma i Kramfors. På hennes pappas sida bedrevs det jordbruk och hon var inte särskilt gammal när hon fick sitta på hästryggen efter att de jobbat klart på åkrarna. Men någon egen häst fick hon däremot inte.
– Pappa sa alltid: ”Skaffar du en häst tycker du om den nu men sen när det börjar med pojkar och grejer kommer du att tappa intresset”, säger hon och påpekar hur fel han hade.
Hon flyttade hemifrån tidigt och så fort hon hade möjlighet köpte hon sig en egen häst. Det var en korsning mellan en nordsvensk och ett varmblod som hon tävlade med i körning.
När hon som trettioåring träffade sin nuvarande man Anders efter en tidigare separation så sålde hon hästen. Hon trodde nämligen inte att den skulle gå att ta med till Höga kusten.
– Han visste att jag hade haft häst innan vi träffades, att jag sålt den och saknade den. Vid något tillfälle satt vi och pratade om trav och jag sa att jag alltid följt med olika släktingar på trav, speciellt min mammas man var spelare ut i fingerspetsarna. Då sa min man att vi kanske skulle köpa en reklamhäst och sätta den i träning. Då kostade vi på rejält. Jag är så, ska jag göra något så ska det inte bara vara lite grann.
Drömde om en hästgård
Året var 2002 när de köpte hästen som fick namnet Spacetoyou Broline. Då var det ett tag sedan Elisabeth Lundholm sprungit i olika travstall men hon kom snabbt in i det. Så småningom insåg hon också att hon ville sköta träningsbiten på egen hand.
– Jag har svårt att vara nöjd med att betala för någonting som jag vet att jag kan göra bättre, det är bara det att jag tror att jag inte kan. Man tänker att proffs har alla möjligheter och kontakter, de som vuxit upp i sporten, men ska de vara bättre hästmänniskor på något sätt?
– Jag har märkt att det inte är självklart att en travtränare är en given hästmänniska. Han kan vara duktig på sitt som idrottsman eller att han vet hur man tränar, gillar sporten och är duktig som kusk. Men med tiden fick jag en bra start i och med att företaget gick så sanslöst bra. Jag tog hem den hästen och sen köpte vi en hästgård.
Hästarnas nya hem blev en gård intill havet, där hade det tidigare tränats hästar på isarna, men själva sköter de majoriteten av träningspassen i bergen.
– Jag hade en dröm om en egen hästgård sedan barndomen men det kostade pengar. Men min man gick med på det här eftersom att det är så vackert här ute vid havet. Vi bodde inne i byn på den tiden. Han tyckte också att det var ett lyft.
Miljonköpet: Blev rikskänd
Trots en miljonförsäljning av Space2u, Lundholms IT-företag inom webbhotell och serverdrift, så väntade de stora rubrikerna först när Elisabeth Lundholm ropade hem Bungle Rain för 1 250 000 kronor. År 2014 var det en rekordsumma och dessutom var hästen helbror till elitloppsvinnaren Magic Tonight.
– Att det skulle bli så här stort och att jag sedermera skulle köpa Bungle Rain och bli rikskänd, även i Norden, eftersom det var en danskuppfödd häst jag köpte för dyra pengar. Det hade jag inte trott. Sen har jag fött upp lite eget och vi håller på här och grejar.
Efter att ha visat upp sin talang på V75 fick Bungle Rains karriär ett abrupt slut. Hästen fick tas bort som sexåring, och den sorgen bär Elisabeth Lundholm fortfarande med sig. Men hon fortsatte att träna sina dyrgripar själv.
Några av hästarna hon haft och har är Soul Tan, Caramella B.F., Everest Sisu och Rudisha.
Efter vintern som varit bestämde hon sig dock för att lägga ned som tränare.
– Jag tyckte att det var konstigt att det inte var någon som förstod att jag slutade. Har man jobbat sedan man var 15 år, flyttat hemifrån tidigt och byggt upp något med egna händer, då är det inte ovanligt att folk förtar sig. Jag säger inte att jag gick in i väggen men det var väldigt skönt här i två månader. Då släppte jag bara ut två starthästar som skulle få tidig pension.
”Finns inte inom IT-branschen”
Men två månaders paus var precis vad hon behövde för att inse att hon ville fortsätta.
De hästarna hon placerat hos andra tränare bestämde hon sig för att ta tillbaka.
– Jag är en kontrollmänniska så det är inte så konstigt att jag tog hem dem och tänkte ”nu har jag vilat klart”. Då gick jag in hårdare än vad jag någonsin gjort. Då satte jag krav på mig själv. Då tänkte jag att om jag till exempel inte får tag på Ulf Ohlsson eller någon kusk jag gillar som jag vet lyssnar på mig och tar hand om mina hästar, då kör jag själv.
– Jag vill inte vinna till vilket pris som helst, jag vill att hästen ska komma tillbaka till mig och må bra. Jag tränar så pass rejält att de inte brukar bli trötta. Då lovade jag mig själv att då tar jag fram kördressen igen.
I år har hon hittills kört åtta lopp, det har resulterat i tre segrar och en andraplats.
Genom åren har hon lärt sig att hantera snacket som kan uppstå när hon dyker upp på tävlingsbanorna med dyra hästar och hög segerprocent.
– Jag har mött avundsjuka ända sedan jag var liten för att jag vågat sticka ut. Den (avundsjukan) är jobbig inom travet. Det finns inte inom IT-branschen. Där var det ”oj är det du och din man som startat det här, vad trevligt!”. Det vi fick vi höra när vi besökte företag som Google, säger Elisabeth som alltid varit vd och PR-ansvarig för parets bolag.
”Hört ett antal gånger”
Elisabeth Lundholm fortsätter:
– Det var aldrig någon som tog mig för en dum blondin. När jag började med travet blev jag hon som har arselet fullt av pengar och det var ”det är inte någon konst för henne att vinna lopp – det är bara att köpa en bra häst”. Det har jag hört ett antal gånger.
Däremot tycker hon sig se ett skifte.
– Det är många som sagt att jag inte ska ta för givet att det fortfarande pratas så. Sen finns det de som också förmedlat till mig att de hört att det sägs att jag gjort ett jäkla jobb. Att det finns någon som säljer ett vinstdrivande företag, det bästa i sin bransch, för att sen satsa på travsporten. Det är väldigt snällt och trevligt att de berättar det för mig.
Hon har ett känt intresse för dyra bilar men de senaste åren har hon börjat hålla lite hårdare i pengarna.
– Pengarna vi tjänat på bolaget är ändå något jag måste vara mer rädd om nu när vi börjar bli äldre. Från början tänkte jag inte så mycket på det, men nu tänker jag att om jag vill hålla på tre-fyra år till med hästarna så tänker jag på vad jag kan dra in på utan att vara snål.
Lämnar plånboken hemma
Elisabeth Lundholm och hennes man strävar efter att fortsätta ett par år till med hästarna hemma på gården. Efter en välbehövlig paus har hon hittat motivationen igen, den som krävs när banunderlag ska fixas och hästar skos.
Nu ska hon också försöka hålla hästantalet nere.
– Min dröm är att få fortsätta köra de här hästarna i de lopp som jag tycker jag är lämplig att köra i, sen hoppas jag att när jag lejer kusk att jag får tag på de jag behöver för de här loppen, säger Elisabeth Lundholm och tillägger snabbt.
– Och nu ska jag inte ta mig vatten över huvudet bara för att jag älskar att titta ut unghästar. Det är otroligt roligt att gå på unghästsauktion. Det är fantastiskt. Det är det bästa som jag kan göra. Men jag ska lämna plånboken hemma om jag går.
Tre frågor
Vad tror du kommer att bli viktigt för travsporten de närmsta fem åren?
– Min erfarenhet säger att allt har blivit jättedyrt, jag kan inte ge ett kort svar på det. Om tränare slutar på grund av ekonomin, det kan inte travsporten bestämma vad bensin, hö och annat ska kosta och vad inflationen gör.
– Men om jag inte ska svara på det ekonomiska läget i Sverige, så tycker jag mig se att styrelser inte alltid lägger ned det rätta jobbet på personal som ska utföra deras vilja. En styrelse är ansvarig för varje travbana som i alla föreningar.
– Man kan stöta på en och annan frisk vind i styrelser men de har jag sett tystas, tyvärr. De är inte kvar på sina jobb på travbanorna. Det är var jag sett själv, jag kan inte inte uttala mig för resten av travbanorna. Men vad jag sett och tagit del av så sitter det fast. Finns det nytänkade så kan det var så illa att man inte tar vara på det.
Vilken häst har betytt mest för dig hittills?
– Jag föll i total förälskelse i en häst som hette Northwood. Han var franskfödd. Han lärde mig så ohyggligt mycket. Jag kunde till och med visa upp honom och få honom som godkänd avelshingst. Jag kommer aldrig någonsin att glömma honom, han finns absolut närmast mig. Han var en sådan häst som jag önskar att alla fick känna på.
Vilket är det finaste minnet du har på en travbana?
– Det kanske jag inte har upplevt ännu. Jag tror inte det. Jag kan säga att jag inte blir beskviken när jag tänker på första gången jag tog en dubbel på V65. Det var en kväll när Micael Melander körde två hästar. Det var länge sen men då var det jättestort.