Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Berättar om sorgen: ”Det blev en chock”

Foto: tr / Kanal 75
John-Erik Goya Magnusson gick bort i en traktorolycka förra åretFoto: Mia Törnberg / Trav & Galoppronden
Anette Lorentzon i sulkyn (bild från 2009)Foto: Lars Jakobsson / TR Media/KANAL 75

Travtränaren Anette Lorentzons stall går bättre än någonsin för dagen – men de senaste åren har varit tuffa. 

Ifjol förlorade hon sin pappa i en tragisk traktorolycka. 

Sorgen har varit enorm men hon är fast besluten med att fortsätta bygga vidare det som hennes föräldrar startade: 

– Vad de tog fram är det som vi har nu. De började med ingenting, säger hon. 

I Anette Lorentzons tävlingsstall ACL Farms i Kentucky, USA pågår livet som vanligt med tävlingshästarna. 

Faktum är att man återigen går mot ett nytt rekordår med redan nu strax under 2,3 miljoner dollar inkört i skrivande stund. 

Dessutom tog hon sin största seger hittills i karriären för ett par veckor sedan med egenuppfödde Guardian Angel Ås i Maple Leaf Trot.

Men samtidigt har mycket tvingats förändrats senaste året då hennes liv vändes upp och ned när hennes pappa – kände travprofilen John-Erik ”Goya” Magnusson miste livet i en tragisk olycka.  

– Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Det är något som jag aldrig någonsin kommer att acceptera. Det var maximal otur och vi kommer aldrig få tillbaka honom, man kommer aldrig att kunna ändra på det, säger Anette Lorentzon. 

Första ponnyn när hon var två år  

Namnet Anette Lorentzon klingar bekant och för den som inte är helt insatt i travhistoria förknippar man henne mest med lopprapportering från andra sidan Atlanten. 

Men det var i Sverige och genom pappa John-Erik ”Goya” Magnusson som allt började på gården Blädingeås i Småland. 

– Mina föräldrar hade hästar från början när jag föddes och det vart direkt in i branschen. Jag fick väl min första ponny när jag var två år gammal. Det är på den vägen, säger Anette Lorentzon. 

Hon och systern Anna höll på med både hoppning och ponnytrav men blev tvungna att välja en disciplin att satsa på. 

– Det fanns inte tid till båda och då skippade vi hoppningen.

John-Erik ”Goya” Magnusson gjorde sig ett stort namn med stjärntravaren Mack Lobell. På gården bedrevs även uppfödning av travhästar med uppfödarnamnet ”Ås” som under tidigt 2000-tal tillhörde Sveriges framgångrikaste.  

– Vi köpte Blädingeås när jag bara var ett par år. Jag är uppväxt där och den betyder mycket men det var dags att sälja den. Jag har inte varit i Sverige sedan jag flyttade därifrån i december 2003, säger hon och tillägger: 

– Jag är hemma i Sverige vartannat år och förnyar mitt visum. Men det är den enda tiden jag är i Sverige. 

”Största anledningen var Stig H-stipendiet” 

Som nämnt är gården nu såld. Det är travtränaren Jim Oscarsson med familj som är de nya ägarna och där är sonen, kusktalangen Kevin också högst involverad. 

– Jag tycker att det är jättekul. Kevin är ju jätteintresserad och jag vet att gården är i en travfamilj som ska satsa. 

– Mamma behöll bostadshuset, det tillhör ju inte gården. Det blev hon nöjd med. Hon ville helst behålla huset men det berodde på vem som köpte gården och när det blev Oscarssons behöll hon huset. 

Anette Lorentzon blev tidigt en talang inom Svensk Travsport. Efter framgångar med ponnytravare växte de med stora hästar och hon var även en talang i sulkyn. 

Hon slutade skolan efter nian och fick vara med på en hel del äventyr med familjens hästar. Särskilt mycket fick hon uppleva med hästen som blev hennes egen som tolvåring, Expensive Ås. 

2003 tilldelades hon Stig H Johanssons stipendium – och det använde hon väl.

– Orsaken till att jag hamnade i USA från början var stipendiepengarna som jag hade fått. Jag hade fått ett från Skånska Dagbladet och jag hade fått pengar från när jag vann Lärlings-SM från Tränarförbundet. Men största andledningen var Stig H-stipendiet. 

Bara unghästar till en början 

Hon fortsätter: 

– Det var ju också vad han (Stig H) helst ville, att man skulle lära sig något innan man skulle bli tränare. Vi hade hästar här över i USA och min far har alltid varit inne på det amerikanska. Då sa han att det bästa var att åka över till USA. 

– Tanken var att jag skulle vara här ett år, men det blev lite längre kan man säga. 

Efter ett år i USA hos norske tränaren Trond Smedshammer startade hon själv upp en träningsverksamhet.  

Hur skulle det beskriva din verksamhet i dag? 

– Just nu har vi ca tjugofem hästar här i Kentucky och cirka femton i New Jersey. Min syster Anna har ansvar för stallet i New Jersey men under vintern har jag inte mycket hästar där. Det är bara de som startar. När vi tränar ned de under vintern så är alla i Kentucky sen åker de upp efter att de kvalat.

Vad är det för skillnader gentemot när du startade upp allt?

– Då var allt nytt, med nytt land och allt. Det är mer rutin nu. Jag har blivit äldre och man har lärt sig av sina misstag. När vi började hade vi bara unghästar och vintrarna spenderade vi i Florida. Nu behåller jag alla hästar i Kentucky och nu har vi även äldre hästar som tävlar året om. Det hade vi inte innan.  

”Köper inte hästar för flera hundratusen” 

Apropå att de har just äldre hästar påpekar Anette att hon tycker att det är något som missuppfattas i Sverige. 

– Folk i Sverige tror nästan att det bara är lopp för unghästar men så är det absolut inte. Det är väldigt fina pengar att köra om för de äldre hästarna. Jag har många äldre hästar i stallet, säger hon och fortsätter: 

– Vi har en häst Eye of the Tiger Ås, och han är inte med i så kallade Stakes-lopp utan bara i vanliga ”overnight races”, det är alltså vanliga kvällslopp. Han har nästan tjänat en kvarts miljon dollar i år. Så det finns pengar för äldre hästar. 

Hennes verksamhet har gått stadigt uppåt för varje år som gått. I fjol körde stallet in runtomkring 2,2 miljoner dollar – något som de redan är på god väg att passera. 

Stallet har runt 130 segrar i år. 

– Jag tycker aldrig att det går bra nog. Men det gör det ju. Men vi har inte de där pengarna att vi kan gå på auktioner och köpa in hästar för flera hundratusen dollar. De hästarna har inte jag i mitt stall. 

– Vi jobbar med lite andra hästar så utifrån det är jag väldigt nöjd med hur det har gått. Men sen är jag aldrig nöjd. 

TRE FRÅGOR:

Vad kommer bli viktigt för travsporten de närmsta fem åren tror du?

– I både Sverige och USA tror jag att man ska försöka lägga mer vikt på hästarna och framhäva dem. Här är galoppsporten mycket större, Zenyatta och de där hästarna var det största som fanns. Alla visste vilka de var. De var jättestora namn här. 

 

– Jag tycker inte att allt ska handla om spelet utan man ska lyfta fram hästarna men även aktiva så klart. 

 

– Det är väldigt tråkigt att det på båda sidorna av Atlanten är få som går och tittar på trav. Samtidigt förstår jag att det är smidigt att titta hemma, speciellt under vintern när det är kallt och restaurangerna är jättedyra. Jag har inte så bra koll på vad de gör i Sverige men att lyfta fram hästarna mer och göra de till något stort som folk vill följa och se tror jag är bra.

– Här försöker de få hästarna att tävla även när de är äldre så att folk kan följa dem och känna igen dem. Men det är inte lätt för om man får jättemycket pengar för en bra treårig hingst så förstår jag att man tar pengarna i stället. Det är en chansning i att hästen kan bli skadad eller inte presterar lika bra om man fortsätter tävla.

Vilken häst har betytt mest för dig genom karriären?

– Han går hemma på Blädingeås och det är Expensive Ås. Han är den som betytt absolut mest för mig. Han är den första hästen som jag tränade själv. Jag fick honom när jag var tolv år gammal.

– Farsan och morsan sa åt mig att göra vad jag vill och de trodde aldrig han skulle komma till start. Flera tränare hade försökt med honom. Men jag tränade på och tränade med grannar. Vi åkte till Frankrike och jag red löp på honom och han vann på V75. Han tjänade nästan 1,2 miljoner kronor. Han fick jag lära mig allt på.

Vilket är det finaste minnet du har på en travbana?

– Det var en bra fråga, men den största segern var ju den nu i Maple Leaf Trot. Jag visste att jag hade en häst med bra chans men så vet man att det är många andra bra hästar. 

 

– Man får bara hoppas att man får bästa loppet, att hästen är frisk och att allt fungerar. Där uppe med de äldre hästarna så är det så många som är bra. Det är inte någon som är överlägsen. Det handlar mycket om hur loppet löser sig och om man har dagsformen på topp.

”Aldrig sett en så tuff behandling” 

Parallellt med framgångarna på travbanan har livet bitvis varit tufft för Anette Lorentzon. I slutet av 2014 drabbades hon av bencancer. 

– Tumören satt strax bakom knäet. Vi fick ta väck alltihop och sen fick jag genomgå cancerbehandlingar från oktober till någon gång i april. 

– De som utförde det ringde till och med upp läkarna och frågade om det var rätt behandling. De hade aldrig sett en så tuff behandling.

– Det var ganska tufft då och jag fick inte köra häst heller på grund av benet. 

Behandlingen fick avslutas i förtid då Anette fick en infektion i benet. 

– Alternativet var att sluta med cancerbehandlingen och hoppas att det var tillräckligt i alla fall. Annars hade jag förlorat benet och blivit tvungen att amputera det, säger hon och fortsätter:

– Behandlingen och infektionen skulle aldrig fungera. Då bestämde jag mig för att avstå de två sista behandlingarna och hoppas på att det var tillräckligt. Som tur är, så här långt, har det fungerat.  

Opererades i december 

Det har nu gått fyra och halvt år men i vintras fick hon gå in och byta den ställningen hon opererat in i benet. 

– De trodde att jag skulle kunna ha den i ungefär 15 år men i december förra året fick jag göra om allt. 

Att det var knäet som drabbades var något som gjorde att läkarna inte såg en framtid med hästar för Anette.

– Det var en läkare som sa åt mig att jag skulle sluta med hästarna, de trodde inte att de skulle fungera med mitt ben. Då sa jag att ska jag sluta med hästarna så kan vi sluta leva också. Det var inget alternativ. Hästarna är mitt liv, det är de som betyder allt. 

I juli 2018 miste hon sin pappa John-Erik Magnusson i en tragisk traktorolycka hemma på gården. Han blev 66 år.   

– Det är en sak att förlora någon som är sjuk, till exempel i cancer, du är beredd på att något kan gå fel. Du vet vad de har gått igenom och att de har varit sjuka. Men när det kommer till det här. Det blev en chock. Allt var som vanligt och sedan på en minut var allt uppochned. 

– Man kan fundera på vad man kunnat göra men man kommer att bli tokig om man fortsätter att fundera. Man kan inte ändra något. Det är vad det är. 

”Allra tuffast var det för mamma” 

Fick ni något stöd från er omgivning efter olyckan? 

– Det har vi fått väldigt mycket av och det är jag jätteglad för. Men sen är det vissa som har förvånat mig som aldrig hört av sig efter det som hände. Det är jag lite besviken på, att vissa personer inte hört av sig överhuvudtaget. Det är inget jag funderar på men visst är det konstigt att vissa aldrig hörde av sig. 

Tiden efteråt har inneburit mycket förändringar. Förutom att gården Blädingeås nu är såld har man även sålt av hästar. 

– Nu är det ett år efter allt hände. Man ser det på ett helt annat sätt och känner inte samma sak som man gjorde då. Men allra tuffast var det för mamma. De har ju levt hela livet ihop. 

– Vi har jobbat som en familj allihopa och hjälpts åt. Jag och syrran har hållit på med tävlingshästarna. Jag har alltid hållit på med lite annat utöver det – men det har ändå varit mamma och pappa som fixat mest med det. 

– Helt plötsligt hamnade allt det mer eller mindre på mig också. Det var väldigt mycket att sätta sig in i och ansvara för. 

”Han gick alltid sin egen väg” 

Hennes mamma Ann-Christine Lorentzon önskar nu spendera mer tid i Sverige och hennes döttrar försöker underlätta.  

– Hon känner att hon har mer familj och vänner i Sverige även om hon nog vill vara lite i USA också. Men hon har bett mig och Anna att sälja en del av hästarna och gått ned i antal hästar. Det har hon velat i många år, men det har vi försökt göra nu. Att gå ned på hästantal så hon kan vara mer i Sverige. 

Hur minns du din pappa?

– Han gick alltid sin egen väg och hade alltid ett eget tänkande. Han jobbade hårt för vad han hade. Han och mamma hade aldrig något företag bakom som dragit i miljoner. De har alltid jobbat stenhårt för vad de hade. Hästarna har försörjt dem. 

– De med andra företag bakom sig har ofta pengar som de har råd att förlora. Det har inte vi eftersom att vi lever på det här. 

– Vad de tog fram är det som vi har nu. De började med ingenting. Han jobbade hårt och han var väldigt stolt över våra uppfödningar. 

”Svårt att säga nej...”  

För ett par veckor sedan tog egna uppfödningen hingsten Guardian Angel Ås hem Maple Leaf Trot med 2,2 miljoner kronor i förstapris. 

Och det är en häst med stor karaktär. 

– Om du frågar honom själv så skulle han säga att han är bäst överallt. Det tror han ju. Han är en jättesnäll hingst, han ”pratar” och har väldigt mycket energi. Han är fin att resa med och tycker själv att han är snygg, säger hon och tillägger: 

– Han har alltid känts som en bra häst men sen att det blir en bra häst det är två helt skilda saker. 

Efter storsegern blev hästen inbjuden till prestigefyllda VM-loppet på Yonkers Raceway i oktober. 

– Tanken är att gå dit. Vi får bara se hur han är i följande starter men vi har den inbjudan om vi väljer att starta, vilket jag tror att vi gör. Det är väldigt svårt att säga nej till ett lopp om en samlad prissumma på en miljon dollar. 

Och för egen del ser det ut som Anette Lorentzon blir kvar i USA.

– Jag gillar levnadssättet här över, tävlingarna och allt. Sen har jag min pojkvän här som är amerikanare. Vi har inga tankar på att flytta Sverige, sen kan jag inte säga att det aldrig kommer att hända, men vi har inga planer på det. 

– Jag trivs väldig bra här och skulle inte byta ut det. 

Varje helg möter travreportern Josefin Johansson någon från travets värld - en del i SportExpressens satsning på travsport.