Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

”Bara att titta – där är vi före ridsporten”

Stefan P Pettersson.
Foto: Lars Jakobsson / TR Media
Stefan P Pettersson och Oasis Bi.
Foto: Lars Jakobsson / KANAL 75 AB

Som hoppryttare hade han aldrig möjlighet att behålla de bästa hästarna. 

Inom travsporten öppnades nya dörrar. 

Med Oasis Bi fick Stefan P Pettersson uppleva en riktig stjärnhäst – fullt ut. 

– Hade det varit en hopphäst så hade någon storfräsare köpt honom för en massa pengar man inte kunnat tacka nej till.

Stefan P Pettersson är ett välbekant ansikte för publiken som vecka ut och vecka in följer travets elitserie, V75, där presterar hans hästar frekvent och i fjol körde stallet in 3.7 miljoner kronor. Föga förvånande var dock travet inte den första hästsporten att fånga hans hjärta, bakom sig har han nämligen en helt annan hästkarriär.

Under åttio- och tidigt nittiotal varvade han flera olika jobb inom hästyrket för att få sin satsning som hoppryttare att gå ihop. Onsdag kväll till söndag var han i väg för att tävla och all ledig tid hemma gick sedan åt till att försöka förädla och utbilda sina hopphästar. 

I dag ser han tillbaka på det som en tuff – men väldigt rolig tid. 

– Jag red lite i b-landslaget och har även vunnit lite svår hoppning. Jag satsade ganska hårt men med fattiga föräldrar är det en jättesvår sport utan pengar, så är det bara. Du hinner inte jobba för att du är och tävlar varannan helg. Det är svårt att dra runt ekonomiskt men det var en fantastisk period i livet. Det var kul med framgångarna, jag tävlade lite runtom i Norden, det var skojigt. 

Red SM på ponny

I Boxholm, knappt en mil söder om Mjölby, växte Stefan P Pettersson upp och som elvaåring började han att rida på ridskola efter att ha följt med sin kusin till stallet. Det var inte så vanligt att grabbar red, minns han, men det stoppade honom inte. Ett år senare fick han en ponny av sina föräldrar och hans stora och livslånga intresse var plötsligt ett faktum. 

– Därefter började jag tävla hoppning, dressyr och fälttävlan på ponnyhästar. Jag var red SM utan att ha några större framgångar just där men jag tävlade på relativt hög nivå på ponny. Sen gick jag över till storhäst och flyttade närmare Mantorp till min farmors gård när hon gick bort 1981. 

Skolgången fick ett abrupt slut och utan att kunna datera det till en specifik tid och plats så har Stefan alltid vetat vilket typ av liv han ville ha – och det skulle innehålla hästar, så var det. 

– Jag gick en fyraårig teknisk linje men hoppade av efter tre år. Inte på grund av ointelligens, mer av ointresse. Jag struntade i det och började jobba lite hipp som happ med hästar till mina föräldrars skräck men jag tror att de är ganska nöjda med utvecklingen i alla fall. 

”Nu skiter jag i det här”

Verksamheten med hopphästarna var beroende av Stefans olika extrajobb. Han arbetade bland annat som hovslagare och fick snabbt kunder och nya uppdrag inne på Mantorpstravet. I ett par år jobbade han halvtid som veterinärassistent på hästkliniken och även som funktionär under tävlingsdagarna på travbanan.  

– I och med att jag jobbade där hela dagarna på kliniken och sen som funktionär och även skodde mycket där så blev det ganska naturligt att jag sen gled in i travsporten senare. 

Hemma på gården föddes det även upp hopphästar, och ett par av dem blev riktigt fina.

– En kvalade jag in till Breeders i Falsterbo (prestigefylld unghästtävling reds anm) för femåriga hästar. Peter Eriksson som då var bäst i Sverige red den i finalen, de fick ett nedslag men sen gjorde vi om det året därpå när hästen var sex år. Jag lämnade ned den till honom tidigare och då blev hon trea i finalen. Därefter fick jag bra bud, det var inga fantasisummor men det var mycket pengar för oss då. 

– Då började jag fundera och kände att nu skiter jag i det här. När jag inte kunde behålla de här fina hästarna så fasade jag ut det.

Han var god vän med Mantorpstränaren Claes Svensson och efter att ha arbetat ett par år i måldomarnämnden på travbanan, samt ha ägt lite hästar med kompisar, tog Stefan P Pettersson ut en amatörtränarlicens. Långdistansaren Min Fred gav honom mersmak på travlivet. 

– Det ena gav det andra, konstaterar Stefan. 

Oasis Bi.
Foto: TR Media/Foto: Lars Jakobsson/Kanal75

Han fortsätter: 

– PG (Per-Gunnar Svärd) kom in i bilden med Marshal Hackstable och han ägde sedermera Oasis Bi. Jag fick ”Oasis” vintern mellan tre och fyraåringssäsongen när Per Engblom (tidigare tränaren reds anm) flyttade till USA. Därefter blev det historia med honom...

– 19 miljoner inkört, VM-loppet tre gånger, Prix d'Amérique tre gånger och Italien. Det var helt fantastiska upplevelser så klart. Hästarna vi har här hemma i dag med Courant och Per-Gunnar, de flesta är tack vare Oasis. Vi lärde känna Sabine Kagebrandt på Courant när hon jobbade i Frankrike samtidigt som vi var där med Oasis första gången. Vi har honom att tacka för otroligt mycket vad gäller travet.  

”Otroliga pengar som tvåa och trea”

År 2010 fick han tillsammans med andra duktiga amatörtränare gå en två veckors snabbkurs på Wången för att kunna ta ut proffslicensen. Sedan dess har det rullat på för Stefan P Pettersson som åren därefter fick vara en del av världseliten som tränare till Oasis Bi. Kunskaperna från ridsporten sitter alltjämt kvar, bland annat att hästarna inte får ”springa som makaroner”. 

– Vi jobbar mycket med att de inte ska springa snett och vi vill inte ha käkrem på och jobbar dem i låg form, det blir mycket sånt. Det kommer från ridsporten även om det inte är unikt utan mer handlar om sunt förnuft. 

Under 2021 har det svenska hopplandslaget skördat enorma framgångar och tog OS-guld i laghoppningen i Tokyo. Stefan följer fortfarande sporten nära och njuter av att följa den. Och kanske finns det värdefull kunskap att utbyta sporterna emellan? 

– Absolut! Det är bara se ryttarna som har börjat hoppa barfota som Peder (Fredricson). Jag har träffat honom nere hos min veterinär Jonas Tornell. Vi har kört barfota i många år och de har aldrig tidigare hoppat barfota, det är klart att där är vi lite före. Både han och Henrik von Eckermann har hoppat barfota i princip hela året. 

Peder Fredricson och All In säkrade svenskt OS-guld.
Foto: ALKIS KONSTANTINIDIS / BILDBYRÅN

Det blev inga internationella mästerskap för Stefan P Pettersson som hoppryttare men framgångarna med Oasis Bi har ändå varit mer än han vågat drömma om. En häst av hans kaliber hade han förmodligen aldrig fått fortsätta förädla om det i stället handlat om att hoppa hinder. 

– Det hade inte gått då. Det är fördelen att det går att dra in pengar på den här nivån i travet. Hade det varit en hopphäst så hade någon storfräsare köpt honom för en massa pengar man inte kunnat tacka nej till. 

I nästan åtta år kamperade Stefan P Petterson och sambon tillika hästskötaren Martina Lundin med Oasis Bi på olika travbanor runtom i Sverige och världen. Filosofin var att försöka ge hästen en så lång och hållbar karriär som möjligt. 

– Hans ägare PG kommer från ridsidan och det var absolut en tanke med att vi inte skulle ta ut allt på en gång. Vi skulle ha kul ett bra tag och och tjäna mycket pengar under en lång tid. 

– Han kördes oftast snällt och var otroligt startsnabb. Han kördes mycket till ledningen och så släppte vi till de bästa. Det var Nuncio under några år och även andra hästar som var något bättre, vi följde med de i rygg och när vi hade en bra dag så slog vi dem ibland. Han tjänade otroliga pengar som tvåa och trea bakom dem bästa. 

”De har lite mer humör än pappa”

År 2018 la Oasis Bi tävlingsskorna på hyllan. Då hade han sprungit in närmare 19 miljoner kronor, tagit 19 segrar, 17 andraplatser och 12 tredjeplatser på 85 starter. Stefan P Pettersson har många fina minnen från hästens karriär.

– Största segern var i Italien i ”Lotterian”. Största uppmärksamheten här hemma blev nästan tredjepriset i Prix d'Amérique. Det blev otroligt stort. I efterhand så är det sen de tre VM-resorna till USA jag minns. Människorna där var så otroligt gästvänliga. Det var ofattbart kul. 

I dag är Oasis Bi avelshingst i Italien – och frågan är hur mycket han saknas? 

– Han mår fantastiskt och har det jättebra. Vi känner de som har honom väl men det är klart att det blir en tomhet. Sen har vi aldrig varit särskilt deppiga utan mer bara tänkt att vi fick vara med, det är nästan ingen som får det. Nu har vi också jättefina hästar, Hall of Am till exempel som var med i de tre stora finalerna förra året. Det är bara att kämpa på. Kan det komma en kan det komma någon mer. 

Nu är det nästa generation som ska träda fram och i stallet står de första avkommorna efter Oasis Bi. 

– De är vackra, lite mer humör har de, pappa var så otroligt gentlemannamässig. De här har lite mer humör. Det är nog mer av farfars humör i de och så har vi lite hårda märrar på dem. Det är vackra djur, de är fina som tusan. 

Tre frågor

Vad tror du kommer att bli viktigt för travsporten de närmsta fem åren?

– En liten förändring av tävlingsschemat, min tanke är att V86, V75 och kanske till och med V64, kanske vi inte ska ändra så mycket på. Men de här mindre travdagarna när vi bara har V5:or, varför ska vi sitta och köra trav klockan nio på kvällarna med personalproblemen vi har? Sparka i gång travet vid fyra-fem på eftermiddagarna så att travet är klart vid åtta-halvnio så att folk får lite mer kristliga tider. Det tror jag är väldigt viktigt för oss själva i vår lilla bubbla. 


– Sen måste vi hålla ihop anseendet utåt för vår sport, vi har väldigt hårda drivningsregler vilket är bra och vi måste sköta oss gentemot de som inte tycker att det är helt normalt att tävla med djur. Det är två viktiga grejer för mig. 


Vilken häst har betytt mest för dig?

– Oasis Bi, den var lätt! 


Vilket är det finaste minnet du har på en travbana?

– Det är Lotterian. Efter Lotterian var det helt galet den kvällen. Det var operasångare och massa prisutdelningar. Italienarna var helt galna, det var nog det största tillfället med ett tävlingsresultat.