Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Alltid varit bra på att ta motgångar”

Foto: Maria Holmén/TR Bild
Foto: Lars Jakobsson/TR Bild / Lars Jakobsson/TR Media
Foto: Maria Holmén / Travronden

För drygt tre år sedan började Kim Moberg visa upp sig allt mer i sulkyn och stack ut med sin eleganta körstil när hon trots sin ringa ålder inte lät sig förivras i loppen. 

I år har 23-åringen dock upplevt ett av sina trögare år på travbanan: 

– När man har bra form kommer luckorna som inte dyker upp i vanliga fall. Men i år har det varit precis tvärtom. Det har bara jävlats hela tiden. 

Men som tur är så är kusktalangen inte den som viker ned sig i motvind.

För Kim Moberg, 23, har hästarna alltid varit nära.  Första ponnyn kom från svenska travlegendaren John-Erik ”Goya” Magnusson innan hon hade hunnit fylla ett år.

Det var hennes pappa, travtränaren Svante Båth, som köpte shetlandsponnyn Tempo. Det var där hennes egen travkarriär började när hon så småningom blev stor nog att köra ponnylopp. Därefter har hästarna växt i storlek i takt med intresset.

2016 tog hon sin första V75-seger och året därpå körde hon in över 1,5 miljoner kronor och direkt drogs jämförelser i hennes körstil till kuskar som Örjan Kihlström. 

Travsporten svänger fort och i år beskriver 23-åringen att det bitvis funnits frustration när luckorna inte kommit som de ska. 

Hon gillar inte att berömma sig själv men en sak kan hon ge sig – hon är bra på är att ta motgångar och är inte den som ger sig i första taget. 

Valet mellan travet och hoppning 

Att det skulle bli travsport för Kim var inte otippat. Mamma Lotta har mångårig bakgrund av arbete i travstall – och pappa Svante är en av Sverige största travtränare. 

Hon började tidigt tävla i ponnytrav men testade även på hoppning, men tillslut fick hon välja mellan de två disciplinerna när tävlingarna började krocka på helgerna. 

– Det var någon gång som det var ponnytrav på Bergsåker och då hade jag dressen på mig i bilen när jag åkte till nästa ställe. Det vart inte riktigt hållbart. Mina föräldrar sa ifrån. Då fick jag välja och då valde jag ponnytravet.

Även om hon nu har gått vidare till större hästar så betydde ponnytiden mycket och i stallet står faktiskt en av ponnyerna Goofy kvar.

– Jag vann en massa lopp med honom och sedan leasade vi ut honom ett par år när jag blev för gammal. Men nu när de som hade honom blivit för gamla så har jag fått tillbaka honom, så nu står han i mitt stall. Jim Fricks son bor ju här på gården där vi har hästarna så hans två döttrar brukar rida och köra honom.

”Bra för mig att flytta och ha något eget”

När Kim gick över till större hästar var det till en början bara monté som hon satsade på. Det har alltid varit travsporten som varit hennes väg att gå. Men en parantes var sommarn efter att hon tagit studenten. 

– Jag hade en egen häst som jag red mycket som vi blev tvungna att ta bort och många av de hästarna jag red blev också tvungna att tas bort eller betäcktes. Tillslut hade jag ingen att rida. Det blev lite mycket med allt så då testade jag att jobba på Ikea. Men det var inte riktigt min grej. Jag vill ju vara ute och hålla på med hästarna. 

Redan i augusti samma sommar började hon jobba i sin pappas stall och lämnade Sundsvall för Stockholm och gården i Knivsta. 

– Det var bra för mig att flytta och ha något eget. Att få ta tag i allting själv. Jag hade ju jobbat mycket i stallet tidigare på helger och lov i flera år innan så jag var insatt i konceptet.  

I stall Svante Båth är de ett sammansvetsat team. 

– De är inte så många kvar i Sundvall nu men alla vi i Knivsta är typ i samma ålder. Dessutom är vi många som bor på samma ställe eftersom att pappa har köpt ganska många lägenheter här på Venngarn. Det var så svårt att hitta någonstans att bo så då köpte han ett gäng lägenheter. Det är kul för då kan man hitta på saker när alla bor så nära. 

Kim Moberg med en av sina ögonstenar Mellby CaddyFoto: LJ / © Lars Jakobsson/Kanal 75

Pappas krav: ”Träna ordentligt minst tre dagar” 

Pappa Svante kom ned varje vecka till filialen för att träna hästar men ifjol bosatte han sig själv mer söderut och bor numera nära. Kims föräldrar är skilda så mamma Lotta har hon kvar i Sundsvall. 

– Jag ska hälsa på henne nu när det är Sundsvall Open Trot. Men hon kommer ned och hälsar på ibland. Då har hon bott hos mig och kört lite hästar också.

Hennes mamma slutade att jobba i travstall när Kim var liten men har också kört lite lopp berättar Kim: 

– Vi hittade något tidningsurklipp där de var några tjejer från Bergsåker som var med i något damlopp. Det är lite kul att hon också hållit på. 

Båda hennes föräldrar har alltid stöttat henne – men de var inte bekväma när hon red monté.    

– Köra var inga problem men ingen av dem tyckte om monté. Det var ju mycket olyckor, ofta lösa hästar och folk som ramlade av. 

Hon minns särskilt en incident. 

– Det var ett lopp på Bergsåker som jag red och då var det en tjej som ramlade av. Hon blev trampad helt över käken. Det hände precis bredvid mig. Då ställde pappa krav på mig att om jag skulle rida så blev jag tvungen att träna ordentligt minst tre dagar i veckan. Jag hade en balansbräda hemma som jag blev tvungen att stå på också. Han sa att jag inte fick tappa något, det är då som det är risk för olyckor. 

Allt mer blev det att hon i stället började köra lopp – och förra året lämnade hon in montélicensen. Stalljobbet tar på krafterna och tiden till att träna räcker inte riktigt. 

– Man har ett ansvar gentemot hästen, hästägare och tränare. Det är så hård träning som krävs. Skulle jag gå tillbaka och rida monté så ska det inte bara vara för att jag ska orka rida ett lopp, utan då vill jag kunna vara riktigt vältränad. Jag vill inte göra det halvdant. 

TRE FRÅGOR

Vad kommer bli viktigt för travsporten de närmsta fem åren tror du?

– Jag tror att det är viktigt att få med de yngre i travsporten med ponnytrav och travskolor till exempel. Det borde satsas mycket på det. Det är där som det bildas ett travintresse som sporten alltid kan ha nytta av, antingen som hästskötare, kuskar eller tränare. Även fast de inte jobbar med travet på heltid så kan travintresset finnas kvar som spelare eller hästägare. Det är en väldigt stor grupp som är viktig för travet.  

 

Vilken häst har betytt mest för dig genom karriären?
Den som jag vunnit flest lopp med, som är min egen som jag vann mitt första V75-lopp med var ju Mellby Caddy, så jag tror att det är han. Sen är det ju sjukt många som jag tycker om väldigt mycket. Det är svårt att välja ut någon, man tycker om alla så mycket. Men han har jag ju haft så länge. 

 

Vilket är det finaste minnet du har på en travbana?

– Det är nog när jag vann på V75 första gången. Det var så mycket som hade hänt och det var så mycket känslor. Det var helt sjukt. Man får ju inte köra på V75 förrän man har kört hundra lopp och jag hade kört prick det. Det var så mycket som var helt sjukt den dagen. 

I sulkyn har det gått uppåt för varje år. Den snabba utvecklingen gör dock att man lätt tappar perspektiv, och hon är trots allt ännu bara 23 år gammal. 

– Jag gick in och kollade på min Instagram härom veckan. Då såg jag en bild som jag lagt ut 2016. Då hade jag kört in en halv miljon. Då la jag ut att jag tyckte att det var helt galet att jag bara passerat mina fjolårssiffror på 121 000 kronor. Men nu några år senare, som i år när jag kört in 700 000 då är jag inte alls nöjd. Det är sjukt vad det går fort ändå. 

För Kim är inte nöjd med 2019 – så här långt. 

– När man har bra form kommer luckorna som inte dyker upp i vanliga fall. Men i år har det varit precis tvärtom. Det har bara jävlats hela tiden. Men samtidigt har det gått så himla bra så då måste det ju gå lite dåligt också. 

Det har minst sagt varit frustrerande. 

– På slutet innan det började gå bra igen tänkte jag verkligen att nu måste det vända snart. Det tog bra många månader i år innan jag tog första segern i år. 

Sakta med säkert har det vänt och under Jubileumspokal-kvällen på Solvalla vann hon med Quarcia på V75. Kim beskriver att den Roger Forslund-tränade hästen givit henne vind i seglet. 

En styrka hon haft under den lite tuffare tiden har varit att hon inte är den gräver ned sig. 

– Jag är inte så bra på att säga saker jag är bra på och så. Jag tycker att jag alltid kan bli så mycket bättre på allt. Men en sak jag är bra på är att ta motgångar. Jag har alltid varit så. 

Sulkysports fotograf Mia Törnberg ger Kim Moberg kamerainstruktioner. Att fota är en stor hobby utanför stalljobbet: ”Jag tycker att det är väldigt roligt och försöker men jag är inte så jättehaj på alla inställningar”Foto: Lars Jakobsson/TR Bild

”Var inte beredd på att jag skulle svara”

Travet är en sport där det inte sällan krävs lite skinn på näsan och Kim tycker att det är hemskt att sina kuskkolleger utsättas för diverse påhopp i sociala medier.

– Nu är det inte jättemånga som har skrivit till mig. Men rent generellt är det ganska fruktansvärt hur folk beter sig på Twitter till exempel. Jag tycker att det är helt sjukt att man kan sitta och skriva på det viset när man inte ens har kört häst själv. 

Och även om hon själv inte får motta elaka kommentarer ofta – så har det hänt. 

– Jag körde en av mina passhästar på Solvalla, Coffie U.N.G. Han gör alltid sitt bästa men han kan inte gå på i tredje spår. Om han vinner så är det för att man smyger med honom. Man får alltid chansa på att sitta kvar. Han klarar inte grovjobbet. 

– Han var väl andra eller tredje häst i loppet och jag satt kvar när de gick på 500 meter kvar. Då fick jag något jätteelakt meddelande om hur jag kunde köra så illa från någon som hade spelat.

Men då fick han svar på tal. 

– Han var nog inte beredd på att jag skulle svara, men det gjorde jag. Då skrev jag att vi på förhand hade gått ut precis med hur hästen är och om jag hade gått på så hade min häst inte ens tagit sig i mål. Sedan dess har den människan börjat skriva glada saker som grattis, lycka till och sådana saker. Det är som att de inte förstår att det sitter en människa på andra sidan som får ta det där, det tänker typ inte på det. 

Om jämförelsen med Kihlström 

Hon har fått mycket beröm för sin körstil och många har dragit jämförelser till kuskstjärnan Örjan Kihlström.  

– Jag tycker att det är lite konstigt att bli jämförd med de där värstingarna men det är klart att jag blir jätteglad av att de säger så.

Men visst finns det likheter. Kim Moberg är skolad av sin pappa som hon kört de flesta loppen åt och han har en tydlig filosofi. 

– Han säger alltid att om du gör ett fel så ska det alltid vara ett defensivt fel. Gör du ett offensivt fel så är det hästen som åker på det och mår dåligt över det. Men om hästen råkar sitta fast så är det bara positivt till nästa gång. 

Men att kuska runt som en catchdriver är inget som lockar henne.

– Just nu kör jag så mycket jag får. Det är klart att jag vill köra mycket men jag vill inte åka runt så mycket som de största kuskarna i Sverige gör. Jag tycker att det är så kul att jobba i stallet och ta hand om hästarna. Det är klart att jag kan köra mer än vad jag gör nu, det vill jag jättegärna göra men jag vill ändå jobba i stallet. 

Just nu trivs hon i sin tillvaro i Knivsta, om hon blir egen tränare det får framtiden utvisa. Än så länge har hon fortfarande lite svårt att förstå att språngbrädan med året 2017 blev så stort och uppmärksammat. 

– Det var lite konstigt att alla ville prata med mig. Jag har lite svårt att tänka på att det gått så bra. Men det är klart att det varit jättehäftigt. Sen har det varit mycket just för att man är tjej och att det gick bra. Men nu känns det som att de senaste åren har det kommit fler tjejer hela tiden. Nu börjar det bli mer normalt att tjejer tar för sig.

Varje helg möter travreportern Josefin Johansson någon från travets värld - en del i SportExpressens satsning på att bevaka travsport.