Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Tre Tipsextra-profiler som publiken älskade

Foto: © BILDBYRÅN
Foto: COLORSPORT/REX / COLORSPORT/REX/IBL REX FEATURES
Foto: COLORSPORT/REX / COLORSPORT/REX/IBL

Åren med Tipsextra gjorde att den svenska tv-publiken inte bara fick engelska favoritlag, utan även lärde känna flera av spelarna. 

Här listas tre av de största profilerna under Tipsextratiden. 

Texterna är utdrag ur boken ”Tipsextra”. 

GUIZ – TIPSEXTRA 50 ÅR: Svara på 13 frågor om Tipsextra och engelsk fotboll – chans att vinna resa för 20 000 kronor 

Neville Southall, Everton

SVOR GROVT ÅT SIR ALEX FERGUSON I TELEFONEN

Southall växte upp i Llandudno i Wales. Pappa Fred skadades svårt under andra världskriget och hade nedsatt lungfunktion. Det hindrade honom inte från att röka som en borstbindare och hänga rätt mycket på puben, vars ägare – Norman Jones – kände Howard Kendall, då manager i Blackburn Rovers.

”Norman told me that he (Neville Southall) was a local phenomenon and that his father drank in his pub.” Pappa Fred var ”a bit of a character”, känd av många, gillade att provocera och argumentera.

Mamman var däremot tystlåten och blyg. Neville Southall blev en intressant kombination av de två. Howard Kendall åkte därmed till Cheshire där Southall spelade för Winsford United i en amatörliga. 

Aldrig någonsin skulle han få uppleva synen av en sådan råtalang och har senare berättat att det är få gånger i livet man ser en spelare för första gången och direkt kan konstatera: ”He is the one”. 

I premiären 1990/91 skapade Southall stora rubriker, då han satt kvar vid ena stolpen i halvtid. Många såg det som en protest och att han var på väg bort. Southall själv menade att han gjort sådant förr, dock utanför tv-kameror och att han endast ville samla tankarna.

Men visst var han missnöjd. Ungefär samtidigt fick han ett samtal från Alex Ferguson. Southall var dock rätt säker på att det var ett practical joke av hans gamle lagkompis Andy Gray som hade samma dialekt och röstläge, så han svarade bara: ”Fuck of, Andy!” Ferguson ringde upp igen. Southall hänvisade dock till agenten och kunde senare läsa om att Peter Schmeichel köpts (utdrag ur boken ”Tipsextra”). 

Kenny Samson, Arsenal: 

BORTA I FYRA ÅR NÄR MAN HITTADE HONOM

Kenny Sansom hade varit borta i fyra dygn och nu började familjen leta efter honom: ”We searched all the local hotels until we found you. The lady gave us the key to your room, and when we turned the lock we were so scared about what we’d find. When we saw you fast asleep, naked on the bed, with empty bottles strewn around the floor, we were actually relieved. We were relieved, dad.”

Med just de orden konfronterade döttrarna honom senare i ett gräl hemmavid som blottlade problemen och samtidigt påminde de honom om deras första tanke var att han tagit självmord, då det första de såg var ett öppet fönster.

Höjdpunkten i karriären med Arsenal blev ligacupfinalen 1987. Charlie Nicholas avgjorde med två mål, men Kenny Sansom ledde laget som kapten och gjorde en kanonmatch.

Det skulle bara bli en pokal, då han ganska bra precis prickade in en av Arsenals mest pokaltorra eror genom tiderna. Ligacupfinalen blev också vattendelaren i Sansoms karriär.

Spelberoendet och spriten började nu ta över alltmer. I det katastrofala EM:et 1988 stod han för en miss mot Irland, vilket också ledde till en mycket smärtsam förlust för engelsmännen och i faggorna fanns för första gången en värdig utmanare om vänsterbackspositionen i Stuart Pearce från Nottingham Forest.

Bara några månader före Sansoms trettioårsdag var landslagskarriären över. Under turneringen hade han misskött sig. Det uppdagades när en besviken Bryan Robson tog Sansom och någon till på bar gärning med att dricka vin på hotellrummet en bit in i den för England katastrofala EM-turneringen 1988 (utdrag ur boken ”Tipsextra”). 

Trevor Brooking, West Ham

HALSDUKAR REGNADE NER ÖVER BROOKING

Unge Trevor var inte snabb, men pappa Brooking tjatade alltid om att han skulle spela med sin sämre fot. Toffla på den högra, hans naturliga och fotbollsskor på den vänstra. Hemma i Barking, inte långt från West Hams hemmarena Upton Park tränades kvicktänktheten upp på gatorna, då det gällde att hinna undan, särskilt eftersom de ofta spelade med en tennisboll.

Trevor och brodern Tony spelade överallt. Inomhus och utomhus, men det bästa stället var en park i närheten. Som professionell fick han därmed två briljanta fötter att jobba med, en förmåga att alltid veta vad han skulle göra av bollen innan han fick den och en fantastisk bolltouch.

Trevor Brooking spelade sin sista match för West Ham 1984. Efter matchen gick samtliga spelare in i omklädningsrummet och managern John Lyall stängde dörren. Det var dags för ett allvarligt avslutningssnack efter en ganska så dålig säsong. Spelarna skulle tänka igenom sina insatser och sin egen framtid. En kvart gick. Dörren stängd. Till slut fick man in ett meddelande till Brooking, som redan börjat klä av sig. Publiken var kvar.

De väntade på honom. En förvirrad och överraskad Brooking tog på sig gympadojor och en träningsjacka och klev ut. Knappt någon har lämnat Upton Park och jublet steg. Rörd klev han ut på mittplan och började sedan gå ärevarv. Plockade upp halsduk efter halsduk som regnade ned mot honom. 

Det hela slutade med att publik stormade in och lyfte upp Brooking och bar honom i segerstol (utdrag ur boken ”Tipsextra”).