Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Wilanders kärleks- lycka efter affären

Mats Wilander berättar hur livet i USA är, vad han gör på fritiden och hur mycket tennisen betyder än i dag.
Mats Wilander i Hailey, Idaho.Foto: JOHAN ERIKSSON
Wilander träffar SportExpressen inne på Hailey Coffee. Foto: JOHAN ERIKSSON
Hailey ligger på 1 600 meters höjd över havet. Det är ett torrt och svalt klimat, vilket är bra för Wilanders son Eriks sjukdom. Foto: JOHAN ERIKSSON
Mats Wilander under Eurosportjobbet på US Open för några veckor sedan. Till vänster Roger Federer. Till höger Barbara Schett-Eagle. Foto: BILDBYRÅN
Mats Wilander och frun Sonya. Foto: ARNE FORSELL / BILDBYRÅN
Mats Wilander och Janne Bark. Foto: HASSE PERSSON
Wilander framför en av sina låtar. Foto: LEIF HALLBERG
Wilander. Foto: LEIF HALLBERG
Mats Wilander kysser sin Sonya.Foto: BILDBYRÅN
Mats och Sonya. Foto: STELLA PICTURES/FAMEFLYNET
Mats, Sonya och sönerna Oskar och Erik. Foto: JAN COLLSIÖÖ / TT NYHETSBYRÅN
1 / 12

HAILEY. Han spelar tennis, han är tennistränare, han pratar tennis i tv.

37 år efter första grand slam-titeln i Paris genomsyras fortfarande allt i Mats Wilanders tillvaro av sporten som format hans liv.

Till och med när han berättar om tiden som ”rockstjärna”, pappa Einars död och hur han och frun Sonya tog sig vidare efter hans utomäktenskapliga affär handlar det om tennis.

SportExpressen åkte ut i vildmarken och försökte få en syl i vädret när Mats Wilander förklarade hur livet är som – ja, tennis.

Hösten börjar komma till Hailey. 

Termometern visar fyra grader. Bergen är insvepta i morgondimma och luften är hög och klar när Mats Wilander kommer in till fiket nere på byn. Han hade prärievargar och kronhjortar på tomten i ottan. 

– Det regnade ju som fan i natt. Jag var uppe vid fyratiden, och det var ett sånt jävla liv! 

Nåt annat sorts väsen drabbas Wilander sällan av. 

Idahos yta är ungefär hälften av Sveriges, men det bor under två miljoner människor i delstaten. Det är mer prärie och berg än bebyggelse. Och så är det potatisåkrar, förstås. Potatisen är en sådan självklar del av delstatens identitet att bilarna i Idaho har ”famous potatoes” som slogan på registreringsskyltarna. 

Här har Wilander bott i 20 år.

Familjen flyttade från Connecticut utanför New York när finanseliten från Wall street flyttade in – ”det blev lite förstört” – men också för att barnen skulle få växa upp nära naturen. 

Plus att de låga temperaturerna och den torra luften var det bästa klimatet för sonen Erik, som drabbades av hudsjukdomen epidermolysis bullosa, EB. I varmare och fuktigare väder får han smärtsamma blåsor på huden, men i Idaho är det mycket lindrigare. 

Nuförtiden är barnen – Emma, Karl, Erik och Oskar – utflugna, men Wilander har inga planer på att ge sig av. 

– Här blir vi nog kvar ett tag. Eller ja, resten av livet. När man väl kommit hit är det skitsvårt att tänka sig att bo någonstans där det är trafik och mycket folk. 

Wilander med sonen Erik 1999. Erik har kämpat med sjukdomen hela livet. Foto: THOMAS NILSSON

Försöker sälja huset - för 46 miljoner

Det enda som paret Wilander vill ändra på är att flytta till ett mindre hus. 

Lyxkåken på runt 1 000 kvadrat blir lite väl stor när det det bara är Mats och frun Sonya hemma. Den är ute till försäljning, för cirka 46 miljoner kronor.

– Man går omkring och ska städa huset, och man ser att ”fan, det ser ju likadant ut som det gjorde för sex månader sen!” Det är ingen som är där. Förutom två rum, som man använder. 

Inte sällan blir Sonya Wilander hemma själv också. Mats Wilander är, drygt 20 år efter den aktiva karriärens slut, fortfarande ute och jobbar med tennis. 

• Det är Eurosportjobbet, där han sedan runt 15 år analyserar och kommenterar de stora tennisturneringarna världen över.

• Det är Wilander on Wheels, där han åker runt i husbil och har tennisläger (även om det på senare år har blivit mer flyg och hotell för att slipa ner restiden).

• Och i Hailey har han Gravity Fitness & Tennis, en tennisanläggning med nybyggt gym där Wilander är delägare, tränare och tennisexpert. 

Sonen Karl bor fortfarande kvar i området, och jobbar deltid med Mats på Gravity. 

I en ort som har 8 000 invånare kan man alltså boka in sig för att träna tennis med en sjufaldig grand slam-segrare. 

– Det är mer att försöka få förändring i folks livsstil. De som har det bäst bor i Ketchum, medelsvensson bor i Hailey, och vi på Gravity är på gränsen där till dem som inte har råd att gå till gym. Så vi försöker ha så låga priser som möjligt och få så många medlemmar som möjligt, i stället för att ha färre som betalar mer. Så det är en drivkraft; att försöka göra något som gör skillnad i folks liv. 

Det är en väldig passion för tennis du har. 

– Ja! Det är det enda jag kan. Det är som att ha passion för sin hund, eller sin fru. 

Haha, nä.

– Jo, det är det visst det. Jag kan inget annat. Eller man kan ju kunna annat, men man måste ha självförtroende i att man kan något. Annars kan man ju chansa hela tiden. Men det är få saker man har självförtroende i. Jag vet att min väg funkar när det gäller att tänka tennis. Och då tycker jag att det är en skyldighet att sprida det vidare. 

Reser sex till sju månader om året

Mats Wilander har fortfarande ett späckat resschema. De fyra grand slam-turneringarna han åker på med Eurosport tar uppåt tre veckor vardera, sen är det Wilander on wheels, turneringar med seniorspelarna, och så vidare. Wilander är på vägarna sex–sju månader om året. 

– Du måste givetvis ha roligt, men det roligaste är att vara hemma, egentligen. Tycker jag. Förr var det roligare att vara ute och resa, men nu tycker jag det är roligare att vara hemma. Men jag måste fortfarande jobba och tjäna pengar, jag kan inte bara sätta mig och göra ingenting. Då har man inte råd att leva. Det tror folk. Men så enkelt är det inte. I mitt liv är det inte så i alla fall.

Wilander, som ger intryck av att han inte bara gillar eller älskar tennis utan lever hela sitt liv genom tennisen, säger att han är ”väldigt osäker” på om hade fortsatt hålla på med sporten om han hade spelat nu.

– Ja, för att man inte behöver. Jag slutade i två år, och jag höll på med golf och musik, men sen inser man: det här går ju inte att jämföra med hur roligt det är med tennis. Så inser man: Jag måste hålla på med tennis, jag måste ha ett jobb. 

– Har man för mycket pengar så kanske man har börjat med golf, men så funkar inte det och då byter man till nåt annat, eller så skaffar man ett privatplan, eller så köper man en ö, eller så köper man ett hus på Jamaica, eller så skaffar man nåt på Manhattan, eller så flyttar man till London – och man bara letar hela tiden. Och så hittar man inte sig själv. Det är mycket enklare än så. Det är en välsignelse att vår generation spelade under en tid när vi inte tjänade så mycket pengar. 

– McEnroe hade ALDRIG fortsatt inom tennisen om han hade tjänat tillräckligt mycket pengar. På grund av att han måste ha vetat att han var illa omtyckt i världen. Eller både och. Men omtyckt på ett konstigt sätt. Respekterad av vissa – men inte respekterad av många. Men så fortsatte han för att han har sex barn, han har lägenhet på Central Park West, hus här – han måste fortsätta att tjäna pengar. Och så inser han ”fan vad roligt det här är.” Det handlar inte om att vinna, det handlar om att kunna nånting, eller att kunna allt om nånting. 

Vill du ha mer sport i ditt flöde? Följ SportExpressen på Instagram!

Wilander om karriären - som poet

Wilander tänker tillbaka på sin ”rockkarriär”.

– Du skulle kunna använda ditt namn och häva dig runt i livet. Jag gjorde det 1991 i Sverige och var ute på turné en månad. Då inser man ju där att ”här ska inte jag hålla på”. Vi skulle kunnat hålla på i flera år, och ha gratis inträde och få in 100-500 pers bara för att det är gratis inträde och ölen är jäkligt billig för att jag betalar för allt. Så kan man ju fortsätta hålla på. Men vad ger det? 

– Det inspirerar ju ingen. Det är bara något… det är inte verkligt, det är en overklighet som man är i. Nej, jag tycker man ska fortsätta med det man är bra på. 

Wilander flinar till och nämner sedan, opåkallat, sin tid som poet.

– Dikterna gick inte så bra heller. Men jag hade faktiskt två dikter bland de hundra sämsta någonsin! 

Dikten ”Droppen” har fått något slags kultstatus och på SVT:s Öppet arkiv går det fortfarande att se en 22-årig Wilander sitta och berätta för Fredrik Belfrage om hur han skriver. 

Du tar ändå upp det här själv nu.

– Ja, men jag tycker det är bra. Ska man vara med kan man lika gärna vara med på topp tio. Och det finns folk som säger ”men håll inte på med sånt där”. Och jag förstår det helt. Det var bara för min egen skull, det var för att det var roligt. Och det är okej. Det visar att man inte ska hålla på med det. 

Tja, nä, kanske inte, men...

– Nej!

… det är nog inte så många andra elitidrottsmän som sitter och skriver dikter…

– Nej! 

… och knappast nån annan alls som satt sig i morgon-tv och läst upp sina dikter så där. 

– Det har nog med oerfarenhet och för stort självförtroende att göra och en fullständigt bekymmersfri syn på världen. 

Det är ändå…

– Som jag inte är stolt över, på många olika sätt. Men det handlar bara om att ha bra självförtroende – utan att vara stöddig, tycker jag. Det går ut på det. Jag tror inte du behöver ha nån vänskap, nån familj, nån släkt – du behöver inte ha nån omkring dig om du har bra självförtroende i dig själv utan att vara stöddig, och du har grejer i livet där du går därifrån och säger till dig själv ”fan vad det var roligt” eller ”fan vad bra jag var i dag”. 

Turnén Wilander pratar om var ett projekt tillsammans med Janne Bark, gitarristen som är mest känd som Ulf Lundells sidekick. Wilander släppte låtar som sågades hårt, och gav sig ut på en turné, medan knäskadan han dragits med behandlades. 

– Det var helt sanslöst! Skitroligt var det, givetvis. Det roligaste … nä, det var det inte. Men riktigt roligt var det. Det var allt från att vara med på soundcheck till att de började spela massa ackord och sånt som jag inte förstod. Så det var liksom signalen ”ja, du låter bra, okej, du kan gå nu”. Det kändes så, utan att de gjorde det avsiktligt. Man började spela och så utan att säga något körde de i nån annan tonart. Man försökte titta: Vad är det där du tar, D7 eller vad? Har aldrig sett innan. Okej, jag fattar...” Men det var ju hur roligt som helst att vara med. Det var kanske mest för att jag höll på med det rätt mycket hemma i källaren. Och framför allt träffa och hänga med människor som hade den passionen för sitt yrke eller konstform. Man inser att fan vad de tycker det är roligt att spela musik. Det tycker jag också, men jag kan inte spela musik. Och plötsligt inser man att det är tennis som är… där man vet sina egna begränsningar. 

Det var bara tre år efter att Mats Wilander stod på den absoluta toppen av sin karriär. 1988 vann han Australian Open, Franska öppna och US Open. Han tog över platsen som världsetta från Ivan Lendl. 

Mats Wilander har just slagit Ivan Lendl i US Open-finalen 1988 och firar med mamma Karin, frun Sonya och pappa Einar. Året efter insjuknade Einar Wilander.Foto: BILDBYRÅN

1989 var tuffare på tennisbanan, och i slutet av året nåddes han av beskedet att hans pappa Einar var sjuk. Våren 1990 dog han. Wilander har benämnt det som hans största kris i livet.

Sammantaget verkar det ha varit en omtumlande period, de åren?

– Ja, det var det. Det hade ju mest – bara – att göra med att han blev sjuk och dålig och dog. Då får man ju andra målsättningar. Och då var det inte lika roligt med tennis, tyckte jag. Det handlade bara om att det inte var lika roligt för jag fick inte prata med honom på kvällen. Han var kanske den som var mest intresserad av tennis – förutom mig – någonsin, utan att egentligen kunna så mycket. Det var mer så här: ”Fan vad roligt! Hur fan slog du honom?!” ”Ja, vadå, jag är trea i världen och han är tia i världen.” ”Ja, en jäkla bra kille, den killen är bra, det förstår inte du, Mats, han är jäkla duktig på gräs! Imponerande, imponerande!”

Och då får man det här: Fan vad skoj, farsan är imponerad. Den perfekta tennisföräldern, faktiskt. 

Hittade tillbaka till kärleken efter affären

Under turnén träffade Expressens reporter Lennart Eriksson Wilander i Norrköping i september -91 och tennisstjärnan pratade om vägen tillbaka från skadan, och hur musiken gjorde honom lycklig. Och bekräftade att jo, han hade en romans vid sidan av äktenskapet: 

Kärleken, romansryktena, Mats – stämmer dom?

– Ja, jag har träffat en ny tjej. Hon betyder mer för mig än ”bara vänner”. Lika bra att jag berättar så att jag, vi, alla tre, slipper alla spekulationer i massmedia.

– Det är lite komplicerat. Samtidigt som det inte kunde vara enklare. Min fru, Sonya, och jag ska inte skiljas, inte just nu i alla fall, men vi har kommit överens om att ta... kalla det gärna ett uppehåll, en paus, i äktenskapet.

– Alla parter, alla tre inblandade, vet vad som händer, det är öppna kort, och allt som skrivits i Expressen är korrekt.

Det är svårt att föreställa sig något liknande från någon av de svenska idrottsstjärnorna i den yttersta världseliten i dag. Men Mats Wilander har alltid gått sin egen väg, har sagt vad han tycker och tänker. Utan att skygga undan. 

– Jag tror att alla äktenskap går igenom några sämre tider. Och det har inte med tiden att göra. Det är sånt som går igenom hela äktenskapet, och ibland går det lite för långt. Vi har varit gifta i 32 år och har fyra barn, så… Nä, jag tror det är såna grejer som är nödvändiga. Det är samma som när man spelar tennis, man tar ett brejk här och där. Som -91 och -92, och folk tyckte ”vafan håller du på och spelar för, du är inte i närheten av världseliten… kommer du bli nåt bättre igen eller?” Jag är inte intresserad av att bli bättre, jag är intresserad av att spela proffstennis. Och sen får det gå som det går. Man sliter och kämpar. Så jag tror att det är sånt som … det handlar väl alltid om hur man tar sig ur en sån här situation, inte hur man går in i den. Hur ser det ut på andra sidan? Och för oss har det sett fantastiskt bra ut på andra sidan. Både när det gäller tennisen, och efter musik och den vevan.

Det är inte alla som lyckas hålla ihop så här länge, vad har varit hemligheten eller nyckeln för er?

– Jag tror att det är en strävan efter att alltid försöka bli bättre. Utan att ha ett speciellt mål. Det är samma i tennis. När du fastnar i det här med att du är bäst, då tappar man det. Du måste ha strävan. Att vara en bättre människa mot folk överhuvudtaget. Och villighet att erkänna ens misstag och svagheter. Är man omgiven av folk som förstår det, att man är ute med goda intentioner så tycker jag man blir förlåten för det mesta, men man måste förlåta sig själv. 

Sonya Wilander, som tidigare var modell, jobbar nu som volontär i Hailey med flera olika projekt för missbruksrelaterade problem. Att Mats Wilanders glädje över att ha henne vid sin sida går inte att ta miste på.

– Det är så fruktansvärt mycket tur att ett sånt liv som mitt kan falla på rätt plats. Om man har fel inställning. Har man rätt inställning så handlar det om, igen, samma. Man försöker lösa problem. Och det gör man inte alltid. Men man måste vara villig att försöka. Strävan efter att lösa problem. Det är väl det det går ut på. 

Är du tillfreds med livet? Skulle du säga att du är lycklig?

– Ja, det är jag. Det är nog bästa tiden i mitt liv.