Den 17 augusti 2011 krossades David Ferrer i Swedish Open-finalen i Båstad.
Robin Söderling hade spelat ut hela sitt register.
Men sedan dess har 28-åringen inte stått på tävlingsbanan. Det kom nämligen ett mycket tufft bakslag. Söderling drabbades av körtelfeber - en sjukdom som senare gjort tennisstjärnan orkeslös och matt.
Inga bakslag på ett tag
Många ställer sig frågorna:
• Vad gör han i dag?
• När kommer han tillbaka?
• Kommer han tillbaka överhuvudtaget?
Under frånvaroperioden har Söderling ställt upp på få intervjuer, men nu berättar han om situationen för SPORT-Expressen.
Vi börjar med att fråga: Hur mår du i dag, Robin?
– Det har ju varit bättre så klart, men jag tycker att det har gått framåt de sista tre, sex månaderna. Jag tycker ändå att jag kan träna lite mer, och jag har inte fått några bakslag.
Hur mycket tränar du i dagsläget?
– Hur långt är ett snöre? Det är så otroligt olika. Det beror helt på hur jag känner mig. Tidigare har jag gjort så många misstag, så många gånger. Jag har tänkt: "det här schemat funkar, det här kör jag på!"
– Men det funkar inte, jag måste gå på känsla. De senaste veckorna har jag väl kört en dryg halvtimma varannan dag. Sedan kan ju tio minuter vara tuffare än en halvtimma. Det beror helt på intensiteten.
– Det går sjukt långsamt, men det blir bättre och det är jäkligt skönt, säger Robin och utvecklar:
– I början kände jag "det här blir fan inte bättre". Läkarna sa att det kommer att bli bra, men till slut slutade man ju tro på dem. I mitt huvud kände jag att de inte hade en aning, att "ni vet ju inte ett skit av vad jag känner". I dag känner jag att de kanske har rätt ändå, och då får man en mycket mer positiv inställning.
Tror du att kroppen egentligen skulle tåla mer träning?
– Kanske, kanske. Jag har tänkt så några gånger, men det är bara dumt. Jag har märkt att ju mer jag stressar och pressar - desto längre tid tar det i det stora hela.
Du har ju fått ett antal bakslag. Hur många "riktiga" försök har du gjort?
– Ja… I början var jag väldigt dum. Då var jag riktigt dålig och skulle bara ut och köra. Man hade ju svårt att acceptera.
Trivs i Stockholm
Vad säger läkarna i dag?
– Nu är det inte så mycket. Det finns något som heter "post viral fatigue" (postviral trötthet, ett syndrom som kan följa efter en virussjukdom, reds. anm). Alla mina värden är bra nu, men när man har haft körtelfeber så kan det hänga kvar, och det går inte riktigt att förklara. Vissa har det i tre månader, andra ett år, och andra ännu längre. Det går inte riktigt förklara vad det är, och det är det som är så frustrerande. Speciellt inte när värdena är bra.
– Läkarna säger också att framför allt drabbar idrottare på lite högre nivå, av någon anledning. Och om mitt liv var på ett kontor, då skulle jag nog inte märka så mycket av det.
Robin Söderling lever i dag i centrala Stockholm tillsammans med sambon Jennie Moström och dottern Olivia.
Han säger att han trivs med att bo hemma i Sverige, och har inga problem att fördriva dagarna.
– Det är inte så svårt faktiskt. Jag trodde det skulle vara segare, men tiden går ju. Jag tränar fortfarande, och även om jag inte kör så hårt så tar det tid. Om man går och tränar och kör ett pass har ju nästan halva dagen gått, säger Söderling.
Hur mycket längtar du efter att få spela igen?
– Det är klart att det hade varit väldigt kul att få spela igen. Men när jag tänker på det så längtar jag nästan bara efter att få röra på mig. Att få träna.
Det kliar i kroppen?
– Ja, det gör ju det. Det är det jag har gjort hela livet. Det vore kul att komma tillbaka givetvis, men den första längtan är: "fan vad kul det vore att få träna i dag."
Hur långt ifrån en comeback är du? Går det att svara på den frågan?
– Om jag visste, om jag visste. Nej, tyvärr. Det är omöjligt att säga. Jag vet inte vad jag säga… Jag har funderat många gånger på om jag ska sätta en tidsgräns, ett datum när jag inte ska försöka längre.
– Andra säger att jag måste bestämma mig snart. Men varför? Varför ska jag sätta en tidsgräns?
Det är ditt val.
– Ja, så är det. Det är mitt val och så länge jag känner att det skulle vara kul att komma tillbaka så vill jag göra ett försök. Men visst, det har ju fan gått ett och halvt år ...
Kroppen bestämmer
Robin fortsätter:
– Men sen säger vissa läkare att när det väl vänder kan det gå rätt fort. Så jag har ändå hoppet att det ska försvinna.
Du har inte jobbat alls efter något specifikt mål? Att komma tillbaka till typ Paris i höst?
– Jag har väl tänkt så, men det är tyvärr inte min hjärna som bestämmer. Det är kroppen. Det skulle säkert vara roligt för er och alla andra att höra om till vilket datum jag siktar på comeback, men jag vet ju inte om det blir.
Du har tidigare sagt i en intervju med TT att: "Blir det comeback så ska det vara under 2013". Tänker du fortfarande så?
– Ja, då har det ju gått 2,5 år. Men även om det tar så lång tid kommer jag nog ändå att testa, när jag känner mig redo, för att se var jag står.
– Jag har ingen aning om hur länge man kan vara borta för att komma tillbaka och prestera bra. Det vore dumt att ge upp. Det skulle jag nog ångra.
Vad är det som håller hoppet uppe? Är det kärleken till tennisen?
– Ja, absolut. Sedan tänker jag för framtiden. Det skulle kännas surt att få sluta flera år tidigare än vad jag ställt in mig på. Jag vill ge det en chans ändå. Om det funkar, så att jag vet.
"Jag har inte gett upp"
Finns det något positivt att ta med sig ur det här?
– Positivt… Om man verkligen letar finns det väl säkert det. Nej, men man har väl fått lite mer perspektiv på tid ändå. Jag har blivit lite lugnare. Om man tidigare var borta en vecka kändes det som en väldigt lång tid. Nu är det annorlunda. Och man tog nog väldigt mycket för givet. Allt i princip.
– Att: "det där händer inte mig, det är bara att köra på". Men man är inte odödlig liksom.
Vart Söderling än går får han svara på frågor om hans hälsa och eventuella comebackplaner. Han säger att verkligen uppskattar stödet, allt folk bryr sig, men att det är svårt att ge några svar.
– Allt jag kan säga är att jag gör vad jag kan och att jag inte har gett upp. Och jag skulle vilja tacka för allt stöd, det är många som skriver på Twitter och Facebook.
– Det är väldigt skönt att ta del av.
