Det är bråda dagar för Robin Söderling, 30.
Efter att ha varit borta från rampljuset i över tre år, har han i princip dygnet runt-schema inför Stockholm Open.
Den forna världsfyran är på gott humör när SPORT-Expressen träffar honom i Kungliga tennishallen i Stockholm där turneringen inleds om några dagar.
Håret är längre och från att ha gjort sig känd som ganska trumpen under karriären har han nu nära till skratt och verkar allmänt glad.
- Det är kul att intresset för turneringen är stort, jättekul, men just det här med intervjuer har jag verkligen inte saknat under tiden jag varit ifrån tennisen. Jag har aldrig gillat att synas, har alltid tyckt att det känns lite konstigt.
- Men jag saknar så klart många andra bitar, jäkligt mycket. Ju bättre jag blivit desto större har saknaden blivit.
Vad har du saknat mest?
- Matchsituationerna, att komma in på en fullsatt centercourt och spela en viktig match, det är en speciell känsla. En kick som inte går att få någon annanstans.
"Behövde något att göra"
Varför sa du ja till jobbet som turneringsdirektör?
- Jag hade kommit till någon slags punkt där jag kände att jag inte bara kunde ligga och vänta på att jag skulle kunna spela igen. Jag behövde ha något att göra för att skingra tankarna.
- Jag ville inte bara ligga och vänta på att bli frisk längre, det kändes inte som ett meningsfullt liv.
Det har gått drygt tre år sedan du drabbades av körtelfeber, hur mår du nu?
- I det stora hela bra men jag kan fortfarande bli väldigt matt om jag har tränat för hårt och för länge. Jag har svårt att återhämta mig. Jag fixar oftast att köra klart ett pass men på kvällen kan jag känna tendenser av sjukdomen och då blir jag skraj. Jag känner att jag inte är helt hundra än.
Om du skulle beskriva en dålig dag, hur är det då?
- Det är mest att jag blir matt, känner mig orkeslös. Det är en obehaglig känsla. I början när jag var sjuk var jag helt kraftlös. Jag orkade ingenting, det var riktigt obehagligt. Det kändes som om jag var hundra år.
- När jag blir dålig nu för tiden är det obehagligt för att jag känner igen den känslan. Jag blir rädd och tänker "fan, nu måste jag vila".
Har du haft dödsångest?
- Nej, men jag var väldigt rädd för att det aldrig skulle gå över. Att jag skulle få leva så resten av livet, att vara tvungen att vila på vägen från sängen till toaletten. Att bli liggande i en sjuksäng resten av livet var jag mer rädd för än att dö.
Du säger fortfarande att du hoppas på en comeback, tror du verkligen på riktigt att du kommer att kunna klara det?
- Jag funderar inte så, jag tänker mer att jag vill ge det chansen. Alla måste sluta någon gång men jag skulle vilja göra det på egna villkor, när jag själv känner att jag är redo och det var jag inte när jag blev sjuk för tre år sedan. Verkligen inte. Det var mina bästa år.
"Får ta den tid det tar"
Hur långt bort eller hur nära i tiden är en eventuell comeback?
- Det blir bara jobbigt att tänka på det sättet, så jag gör inte det. Det får ta den tid det tar.
- Ibland känner jag att det hade varit bättre att jag hade sagt att "jag lägger av nu" så att alla slutar fråga. Och kanske hade det varit bättre för mig själv också. Men jag har verkligen hela tiden haft en förhoppning om att komma tillbaka, jag har varit ärlig där.
Hur känns det nu, när du ska sitta på läktaren och följa Stockholm Open?
- Jag vet ärligt talat inte, jag har faktiskt inte sett tennis live en enda gång sedan jag blev sjuk.
Varför?
- Jag har inte velat, det har varit känslomässigt jobbigt. Det är först nu som jag känner att det inte skulle göra mig så mycket. Jag tror att jag kommer kunna hantera situationen och inte känna mig så frustrerad över situationen.
- Tidigare har det känts orättvist, att jag inte har kunnat vara med där ute.
Är du en känslomänniska?
- Ja, det är jag, en känslomänniska som har lärt mig att trycka bort känslorna. På tennisbanan gör man det hela tiden. Men i längden går det inte, det kommer fram till slut ändå. Har man försökt trycka bort det kommer det fram ännu starkare till slut.
"Har varit en tuff period"
Vad har den här tiden gjort med ditt psyke?
- Det har varit en tuff period. Jag har inte varit deprimerad men jävligt förbannad på situationen och att jag inte har kunnat göra något åt den. Bara att acceptera, det är skitjobbigt.
Du har haft stämpeln på dig om att vara ganska butter, är du det?
- Jag var nog ganska butter på banan, och det var ju där de flesta såg mig, men jag var så jäkla fokuserad. Jag förstår om folk uppfattade mig så. Och ibland för envis, för envis för mitt eget bästa. Ibland kanske jag borde ha lyssnat lite mer på vad andra sa.
Vad gör du när det inte handlar om tennis och familjeliv?
- Jag spelar en del golf och så har jag börjat jaga. Det tycker jag är skitkul, jag gillar naturen. Jag har en kompis som har mark uppe i Norrland och vi var uppe och jagade älg för ett tag sedan.
Har du skjutit något?
- Ja, några dovhjortar. Jag har inte skjutit någon älg men det vore kul att få göra det. Även om det inte är själva skjutandet som är grejen, mer naturupplevelsen.
Till sist, vad säger du om startfältet i Stockholm Open?
- Det är det bästa på många år. Vi har två topp-tio spelare, Tomas Berdych och Grigor Dimitrov. Det är viktigt men vi har också lyckats få en del yngre spelare som är på väg upp.
- Jag ser fram emot helgen.
