Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

”Jag grät och frågade min mamma varför”

Dagens toppnyheter i sportvärlden
Foto: MATHILDA AHLBERG / BILDBYRÅN
Foto: MATHILDA AHLBERG / BILDBYRÅN
Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN / BILDBYRÅN

Hon var svensk tennis framtid. 

Men två felaktiga operationer och ett indraget SOK-stöd har gjort vägen mot toppen svår. 

Möt Susanne Celik, 24, vars tennisbakgrund är unik – men som också har varit väldigt tuff. 

– Jag minns att jag grät och frågade mamma varför jag inte fick träna, då visste jag inte att det berodde på mitt efternamn och hur jag såg ut, säger Celik.  

Damtennisen är tillbaka i Båstad efter ett års uppehåll, men den här gången i en annan skepnad. Prispengarna är mindre och enbart fyra spelare bland de 100 bästa finns med i startfältet. På plats i Båstad finns i alla fall Susanne Celik som egentligen inte hade tänkt spela Swedish Open. 

– En dag innan jag skulle spela fick jag ett samtal och frågan om jag ville ha ett wildcard. Då var det bara att packa väskorna, säger 24–åringen. 

Trots att det blev förlust i den första omgången är det en glad Susanne jag möter. 

– Det här är ju favoritturneringen. VI har ju inte så många tävlingar på hög nivå i Sverige så det var jättekul. 

Två misslyckade operationer

Svenskan är i dag inte rankad bland de 600 bästa på WTA-rankingen. Andra tongångar var det för tre år sedan. Celik spelade sitt livs tennis och var på allvar på väg in i tennisens finrum. 

Men under kvalet till US Open 2016 började problemen. 

– Jag fick jag ont i en handled vilket ledde till att jag behövde göra en titthålsoperation. Därefter skulle jag kunna spela efter tolv veckor. Men efter tio veckor kunde jag inte hålla i ett racket. Det gjorde så fruktansvärt ont. 

Celik behövde opereras igen, men även den här gången misslyckade operationen. Det ledde till ett tredje försök på operationsbordet som resulterade i en rehab-period på 18 månader. 

24-åringen spelade inga tävlingar från december 2016 till juni 2018. 

Kämpar på tennisens bakgård

Var du nära att sluta med tennisen under den här perioden? 

– Jag har aldrig känt att jag ska lägga racketen på hyllan, men det har varit en väldigt mörk period. Jag kände inte att lägga ner tennisen var en utväg. Att röra på mig och svettas, det var det som som fick mig att må bra. Det var bara en längtan till att börja spela igen. 

När vi träffas i Båstad kämpar Susanne Celik på ITF-touren, som i många sammanhang kallas tennisens bakgård. Prispengarna är minimala och Celik får kämpa för att få ekonomin att gå ihop. 

– Det som har förändrats mest är väl att jag känner mig väldigt ensam just nu. Jag har stöd från min familj så klart. Men att vara 153 i världen till där jag är i dag. Det är en stor skillnad på uppbackningen man har i dag, jämfört med då. Det har gjort att det har blivit svårare för mig. 

Mitt under comebacken 2018 kom nästa backslag. Efter att ha fallit för långt ner på rankningen drog Sverige olympiska kommitté in sitt stöd till Celik – då hon behövde det som allra mest. 

– Jag tycker att det är väldigt tråkigt. Om de droppade stödet på grund av att jag har varit skadad så länge tycker jag att det är tråkigt, för jag tycker att man borde få mest stöd när man behöver det som mest. Det jag har att säga om det här är att det är väldigt tungt. För om det är under någon period som jag behöver hjälp är det nu, så det uteblivna stödet svider mycket. 

Ingen typisk tennisbakgrund

Hur ser den ekonomiska situationen ut för dig nu? 

– Hade jag inte haft min familj så hade jag inte allvarligt talat inte haft pengar till någonting för att skadeperioden har gjort att jag inte har dragit in en enda krona på flera år. Det ska jag vara helt ärlig med. Jag hade inte spelat tennis i dag om det inte vore för min familj. 

Susanne Celik har inte en typisk tennisbakgrund. Hennes föräldrar kommer från Turkiet respektive Syrien och att det var tennis hon skulle satsa var långt ifrån en självklarhet under uppväxten i Örebro. 

– Min pappa var väldigt intresserad av tennis så han anmälde mig direkt. Jag höll på med andra sporter också, men tyckte att tennis var roligast. Då fortsatte jag och spelade väldigt mycket mot väggen hemma. Man hade inte så mycket möjligheter för 10-15 år sedan. Man kan tro att möjligheterna är som de är i dag, men så var det inte. Det var en ganska konstig väg in till tennisen. 

Varför fanns det inga möjligheter? 

– Jag fick inte möjligheten till att träna så mycket. Dels berodde det på ekonomiska skäl, men också andra grejer. Jag ska inte ljuga om det, men det var mycket rasism och sådant. Det fanns ingen anledning till varför jag inte skulle vara med och träna när mina föräldrar betalade lika mycket som de andra. Men man såg inte ut som alla andra och man hette inte som alla andra. 

”Det var väldigt jobbigt”

Celik säger att hon i dag - även om hon inte förstod det som barn - tror att hon nekades träning på grund av rasism. Hon har spelat för flera klubbar och berättar om en händelse som ledde till ett byte:

– Frågar du dem rakt ut så är det så klart att de kommer att neka det. Men vad jag och min mamma kommer ihåg, så hade jag det väldigt jobbigt. Jag kunde sitta på en bänk under två timmar för att jag ville så gärna spela och vara med på träningen. Det slutade med att jag bara fick kolla på träningen. Jag minns att jag grät och frågade mamma varför jag inte fick träna. Jag fattade inte då, jag var ju så liten. Men nu i efterhand, så är det säkert för att man inte såg ut som alla andra.

Celik har i dag en bra relation till klubben hon kände sig dåligt behandlad av under början av 2000-talet. 

– Det var väldigt jobbigt, men samtidigt kan jag inte hänga ut den klubben för att det de har gjort för mig i dag. Det är otroligt. De tar hand om mig väldigt bra. När jag åker hem till Örebro i dag och besöker hallen så blir jag väldigt välkomnad. De har en så fantastisk fin klubb där nu. Den har utvecklats och förändrats jättemycket. 

Susanne Celik lämnar Båstad och Swedish Open med optimism. Hon är tillbaka för att uppnå de resultaten hon levererade för tre år sedan, men vill även mer än så.