Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Dokument: Då var Stockholm Open stort

Stefan Edberg och Boris Becker.Foto: Jan E Carlsson
Magnus Gustafsson och Ivan Lendl.Foto: Olle Seijbold

Från publikfest till en turnering som de senaste åren mest möts med axelryckningar: Game, set – och ganska matt.

Stockholm Open är långt från glansdagarna då Globen var fullsatt, världsspelarna stod på kö och det snackades tennis överallt.

Frågan är om den tiden någonsin kommer tillbaka.

– Vi törstar efter en svensk tennisstjärna, säger turneringschefen Christer Hult.

Som ändå är nöjd med att till årets tävling lyckats rekrytera Lucas Pouille, Juan Martin del Potro och världssexan Gaël Monfils.

Stockholm Open-finalerna i Globen

1989 Ivan Lendl–Magnus Gustafsson 3–0 (7–5, 6–0, 6–3).

Övriga seedade spelare herrsingel: Boris Becker, Stefan Edberg, Andre Agassi, Aaron Krickstein, Alberto Mancini, Tim Mayotte, Mats Wilander, Yannick Noah, Thomas Muster, Jim Courier, Paolo Cané, Horst Skoff, Goran Pripic, Jan Gunnarsson, Anders Järryd.

1990 Boris Becker–Stefan Edberg 3–0 (6–4, 6–0, 6–3.

Övriga seedade spelare herrsingel: Andre Agassi, Pete Sampras, Andrés Gomez, Emilio Sanchez, Emilio Sanchez, Brad Gilbert, John McEnroe, Goran Ivanisevic, Andrej Chesnokov, Aaron Krickstein, Michael Chang, Guy Forget, Guillermo Perez-Roldan, Jonas Svensson, Jay Berger.

1991 Boris Becker–Stefan Edberg 3–2 (3–6, 6–4, 1–6, 6–2, 6–2).

Övriga seedade spelare herrsingel: Jim Courier, Michael Stich, Ivan Lendl, Guy Forget, Pete Sampras, Sergi Bruguera, Karel Novacek, David Wheaton, Petr Korda, Goran Ivanisevic, Derrick Rostagno, Jakob Hlasek, Goran Prpic, Brad Gilbert.

1992 Goran Ivanisevic–Guy Forget 3–1 (7–6, 4–6, 7–6, 6–2).

Övriga seedade spelare i herrsingel: Jim Courier, Stefan Edberg, Pete Sampras, Petr Korda, Boris Becker, Wayne Ferreira, Carlos Costa, MaliVai Washington, Alexander Volkov, Michael Stich, Thomas Muster, Francisco Clavet, Karel Novacek, Henrik Holm.

1993 Michael Stich–Goran Ivanisevic 3–1 (4–6, 7–6, 7–6, 6–2).

Övriga seedade spelare i herrsingel: Pete Sampras, Jim Courier, Boris Becker, Sergei Brugera, Stefan Edberg, Andrej Medvedev, Petr Korda, Todd Martin, Alexander Volkov, Magnus Gustafsson, Wayne Ferreira, Marc Rosset, Arnaud Boetsch.

1994 Boris Becker–Goran Ivanisevic 3–1 (4–6, 6–4, 6–3, 7–6).

Övriga seedade spelare i herrsingel: Pete Sampras, Michael Stich, Sergi Brugera, Stefan Edberg, Michael Chang, Todd Martin, Andre Agassi, Wayne Ferreira, Jevgenij Kafelnikov, Andrej Medvedev, Jim Courier, Thomas Muster, Marc Rosset, Richard Krajicek.

Sammanställning: MATS BRÅSTEDT

Kostymen blev för liten.

Det svenska tennisundret fortsatte år efter år att förbluffa omvärlden. Nya blågula namn dök upp, mängder av rankingpoäng inkasserades och ännu fler segrar skördades.

I slutet på 1980-talet kändes Kungliga tennishallen på Lidingövägen 75 i Stockholm som en enrummare, i vilken alldeles för många samtidigt ville vara med och festa.

På andra sidan Stockholm låg ett nyuppfört sfäriskt slott.

Som passande nog var vitt – tennisen kallas ju för den vita sporten – och dessutom med lite god vilja kan sägas ha formen av en tennisboll.

Något helt annat än den ganska slitna byggnad som kung Gustav V och en av dåtidens främsta entreprenörer, Marcus Wallenberg, sett till att uppföra och som invigdes i oktober 1943.

1989 spändes så musklerna, och publikkapaciteten kunde utökas från 4 500 till över 14 000 i och med steget från Östermalm till Johanneshov och Globen.

Så kom Stockholm Open till

Men vi backar tiden lite för en snabb historielektion.

Året var 1968.

För första gången tillät det internationella tennisförbundet, ITF, att proffs fick delta tillsammans med amatörer.

Innebörden: Ett jättelyft för sporten.

Den blev rejält populärare, och fick tennisorganisationen WCT att söka efter nya tävlingar på mindre kända banor.

Ett år senare spelades premiärturneringen i Stockholm Open.

Tävlingens än i dag gällande riktlinjer slogs fast på ett sammanträde 12 maj 1969, som leddes av tidigare världsspelaren Sven Davidsson:

• Tävlingen fick inte gå med förlust.

• Största möjliga propaganda för tennisen skulle skapas.

• Största möjliga utkomst skulle ernås (som det lite ålderdomligt heter), och gå till ungdomsverksamhet i Stockholm.

Världsstjärnor i premiären

På hardcourten i Kungliga tennishallen fanns för 47 år sedan flera av dåtidens stora.

På tävlingens affischer skröts det om den totala prissumman – 100 000 kronor – där siffrorna var större än själva namnet på tävlingen.

Singeltävlingen vanns av jugoslaven Nikola Pilic. Han kunde sätta in 32 000 kronor på bankkontot.

En hygglig summa vid den tiden, men oceaner ifrån de pengar som i dag lockar världsettan Novak Djokovic till tävlingsbanorna.

70-talet dominerades helt av amerikaner.

Vem minns inte en lång en från Pasadena i Kalifornien vid namn Stan Smith, allmänt ansedd som en riktig gentleman på tennisplanen, och världsetta i singel?

Mannen, som har gett namn till en mycket populär sportsko, stod som segrare 1970 och 1972.

Inhemska framgångar var lika med noll fram till 1973.

Naturligtvis var det Björn Borg som inledde den svenska frammarschen i Stockholm Open. En sportslig uppryckning som faktiskt höll i sig i 35 år (2008 förlorade Robin Söderling finalen mot David Nalbandian).

Åter till Kungliga

Då var turneringen sedan 1995 åter i Kungliga tennishallen och på lägsta ATP-nivå.

Där lär den bli kvar.

– Vi har hellre en fullsatt Kungliga än en halvfull Globen. Sedan behöver man ju inte vara rymdforskare för att förstå att med svenskar i topp blir det ett mycket större intresse från publiken, säger Stockholm Opens turneringschef Christer Hult.

– Under åren före flytten till Globen och när vi väl var där, så fanns det ambitioner och förhoppningar att vi skulle fortsätta vara en stornation inom tennisen.

Skulle svensk tennis kunna ta på sig den här stora kostymen igen, och åter spänna musklerna som man gjorde i slutet på 80-talet och början på 90-talet?

– Egentligen är det inte vi som tar det beslutet, utan en marknad som betalar för det. Men i nuläget är det inte tänkbart att vi kan gå tillbaka till hur det var för drygt 20 år sedan. För tillfället törstar vi efter en svensk tennisstjärna. Att åter få den kittlande känslan när någon från Sverige går fram till en final. Vi skulle sälja 15–20 procent fler biljetter med en svensk med kapacitet att nå hela vägen.

Då rockade SO i Globen

En som var med när Stockholm Open rockade i Globen var Magnus Gustafsson, som mot Ivan Lendl (1989 rankad som världens bästa) spelade den första finalen.

– Det var fullsatt och helt grym stämning. Så mycket folk skulle de aldrig ha fått in i Kungliga, så greppet var helt rätt. Det var då där tennisen var som absolut hetast i Sverige. Men det var inte lika roligt när det var glesare på läktarna, förklarar den nu 49-årige Gustafsson (som bäst rankad tia i världen i juli 1991).

– 20 av de 21 bäst rankande var med 1989, och det var en så kallad super 9-turnering. Det är klart att det drar ganska mycket publik. I efterhand tycker jag man gjorde rätt som flyttade turneringen, samtidigt som man också gjorde rätt när man tog den tillbaka till Kungliga.

Efter ett jämt första set (5–7) var finalen över snabbare än Gustafsson hann säga matchboll (0–6, 3–6).

Han minns speciellt en händelse i samband med matchen.

– Jag fick veta efteråt att Lendl i en paus tittat på sin fru, och hållit upp fem fingrar i luften. Klockan var runt tre på eftermiddagen, han ledde andra set med 3–0. Tecknet betydde att hon kunde boka femplanet från Arlanda. Så säker var Lendl på att det skulle bli seger och dessutom en snabb match.

Till och med nästa söndag

Årets Stockholm Open inleddes i går och pågår till och med nästa söndag.

Turneringschef Hult är nöjd, trots dåliga utsikter för svensk framgång:

– Biljettmässigt ligger vi betydligt bättre till än förra året. Det beror på en väldig tur när det gäller rekryteringen av spelare. Som till exempel relativt anonyme Lucas Pouille, som gick till kvarten i US Open och var rankad 80 i världen när vi fick honom att skriva på. I dag är han runt 16. Samma sak med Juan Martin del Potro. Honom kontrakterade vi innan han tog silver i OS. Lägg till det Gaël Monfils, som gjort en jätteresa under året och är rankad åtta nu.