Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Björn Borg – här är hans otroliga karriär

■■ Björn Borg fyller i morgon, den sjätte juni, 60 år.

■■ SportExpressens Linus Sunnervik och Tomas Pettersson har letat rätt på tennisikonens största matcher – och berättar historien om hur han blev störst.

Foto: Tommy Wiberg / WIBERG TOMMY XP PRESSENS BILD

KAPITEL 1 – GENOMBROTTET

"Alltså, vi hade ju hört talas lite om killen tidigare. Det hade redan börjat pratas lite om honom i tennisvärlden. Att många trodde han skulle kunna bli bra"

– Det var en match jag aldrig borde ha förlorat, säger Onny Parun.

Nya zeeländaren suckar innan han fortsätter:

– Jag hade året innan nått kvartsfinalen i Wimbledon. Jag skulle göra det igen någon månad senare. Jag var 24 år, hade 2-0 i set mot en 15-åring och ledde med 3-1 i tredje set.

Ännu en suck.

– Nä, det var helt enkelt en match jag inte borde ha kunnat förlora, säger Parun.

Men?

– Jo, jag förlorade.

Hemma i villan i Karori på Nya Zeeland har 69-årige Onny Parun inga som helst problem att minnas den där dagen för 44 år sedan.

■■ Platsen var Båstad.

■■ Datumet den 5 maj 1972.

Davis Cup-match mellan Sverige och Nya Zeeland.

Och i första matchen ställdes Nya Zeelands rutinerade stjärna Onny Parun mot en 15-årig debutant vid namn Björn Borg från Södertälje.

– Alltså, vi hade ju hört talas lite om killen tidigare. Det hade redan börjat pratas lite om honom i tennisvärlden. Att många trodde han skulle kunna bli bra.

Det Onny Parun inte visste var hur bra den där ynglingen redan var. Så bra att han vände 0-2-underläget mot Parun till vinst - och samtidigt blev den yngste spelaren att vinna en match i Davis Cup.

Björn Borg hade fått sitt internationella genombrott.

Onny Parun fick nöja sig med en förlust. Och för all del också en roll i startkapitlet i historien om en av tennisvärldens allra största spelare.

Är det något speciellt du minns från den där matchen?

– Jo, det hände en konstig sak, säger Parun.

Sedan berättar han om hur han protesterade mot ett domslut, menade att en bollkalle agerat felaktigt - och fick till slut serva om.

– Jag kommer ihåg var att jag tyckte det var märkligt att Borg var helt tyst. Protesterade inte alls. Bara tittade på.

Onny Parun fortsätter:

– Jag visste ju inte då att detta var typiskt Björn. Att det skulle vara så resten av hans karriär - att han a-l-d-r-i-g sa ett ord på banan, oavsett vad som hänt.

Sedan skrattar Onny Parun till när han får ännu en flashback.

– Ett tag efter den där matchen träffade jag Lennart Bergelin och frågade honom hur det gick för Borg, om vad han trodde om Björns framtid. Vet du vad han svarade?

Nix. Men berätta gärna.

– Bergelin sa: "Det kommer att gå jättebra. Du förstår, med sitt vänstra öga ser Björn bara Grand Prix-poäng, och med det högra bara dollartecken".

Tja, vi får ju ge Bergelin rätt. Det gick ju verkligen jättebra.

– Mmm. Björn är den bäste jag spelat mot. Min generations störste. Och samtidigt under hela karriären ett mysterium.

Hur menar du?

– Ta bara när han slutade. Bara bang, så var han borta. Som 26-åring.

Parun fortsätter:

– Inga vanliga regler gällde för Björn. Du kunde aldrig förklara honom. Han var något helt annorlunda än alla vi andra.

 

■■ Efter matchen i Båstad möttes Onny Parun och Björn Borg sex gånger till. Borg vann samtliga. Parun nådde som högst upp till 19e plats på världsrankingen (1975) och sysselsätter sig i dag med aktieaffärer. Dessutom är han samlare - ett av guldkornen i samlingen är ett Donnayracket i trä. Signerat av Björn Borg.

 

Foto: / UPI

KAPITEL 2 – FÖRSTA GS-TITELN

"Jag kunde se att han var en stor talang och, framför allt, att han hade en bra inställning. Han skulle bli duktig med lite erfarenhet"

Manuel Orantes var förvarnad.

I genrepet inför Franska Öppna hade 17-årige uppstickaren Björn Borg överraskat spanjoren på gruset i Rom med 6-2, 7-5.

– Jag kunde se att han var en stor talang och, framför allt, att han hade en bra inställning. Han skulle bli duktig med lite erfarenhet, säger Orantes.

Men nu väntade något helt annat. Fullsatta läktare i Paris, en grand slam-final – och en match över fem set i 35 graders värme.

Allting pekade på att den sju år mer rutinerade andalusiern skulle vara gynnad av omständigheterna. Dessutom hade han krossat Borg året innan i en Davis Cup-match på grus i Båstad. Orantes anade hur han skulle han skulle handskas med Borg.

– Jag visste att det besvärade Björn när jag spelade med stor variation: stoppbollar och sedan långa bollar. Och i två set fungerade allting perfekt, säger Orantes.

Spanjoren ledde med 6-2, 7-6 och var på god väg mot en enkel seger. Men sakta men säkert vaknade Borg. Och samtidigt fick Orantes problem med en sedan tidigare besvärande rygg.

– Björn vaknade redan i andra set. Och min dåliga rygg gjorde mig påmind. Jag tappade aggressivitet och rörlighet var tvungen att hålla mig bak i planen hela tiden samtidigt som Björn bara blev starkare, säger Orantes.

Borg vann tredje set med 6-0.

Då tog arrangörerna beslutet att ge spelarna 15 minuters vila på grund av den tryckande värmen. Borg tog en dusch, sneglade på Orantes i omklädningsrummet och såg till sin överraskning att spanjoren var än mer slut, närmast spyfärdig.

– Jag var fruktansvärt trött, det är sant. Men jag minns att jag tänkte: "Björn är från Sverige. Han borde inte vara van vid den här värmen", säger Orantes.

Han fick fel. Svensken gick ut och vann de två sista med 6-1, 6-1.

– Det är den lyckligaste dagen i mitt liv, säger Borg på presskonferensen.

18-åringen blev den yngsta någonsin att vinna en grand slam-turnering.

– Jag återhämtade mig aldrig. Och Björn tappade aldrig sin nivå. Han var helt otrolig på att aldrig gå ner sig under matcherna, säger Orantes.

I efterhand berättade Borg om finalen i en krönika i Expressen år 2010:

"I dag kan jag berätta att jag aldrig förlorade en match på grund av för dålig kondition. Inte en enda match under hela min karriär. Jag orkade springa efter varenda boll. Var det 35 grader varmt och 100 procents luftfuktighet så tänkte jag inte på det. Jag märkte det inte."

Förlusten sved där och då. Men när Orantes minns Borg blir han varm i rösten:

– Han är en av de största någonsin. Absolut. Det var ingen som trodde att han skulle kunna bli bra på gräs och ha en chans i Wimbledon med sin spelstil. Men han var så snabb och utvecklades enormt, säger han.

Spanjoren skrattar till.

– Tänk om man hade fått vara lika stor som honom! För mig har Björn alltid varit ett föredöme. Både som människa och spelare.

 

■■ Året efter förlusten mot Borg vann Manuel Orantes US Open – hans enda grand slam-titel. Därefter arbetade han som Spaniens Davis Cup-kapten fram till 1992. Enligt spanska medier vill dagens toppspelare se honom som nästa president för tennisförbundet. Orantes svar? "Jag trivs med mitt liv som pensionerad och lycklig tennisentusiast".

 

Foto: Bob Thomas / BOB THOMAS SPORTS PHOTOGRAPHY

KAPITEL 3 – HÖJDPUNKTEN

"Vad än Björn hittade inom sig själv för att kunna vinn det där setet så var det någonting som låg bortom min föreställningsförmåga."

John McEnroe tog första stegen ut på Wimbledons centrecourt, sneglade upp mot de fullsatta läktarna - och lyssnade.

De buade.

För första gången i Wimbledons annars välartade historia möttes en finalist av publikens öppna förakt innan en enda boll hunnit passera över nätet.

De hade inte förlåtit McEnroe för dennes högljudda attacker mot domaren i semifinalen mot Jimmy Connors.

■■ De hade tröttnat på den krullhårige 21-åringens bad boy-fasoner.

■■ De ville ha ett slut på cirkusen.

Så där satt de. Bänkade för att få se svensken som brittiska tabloider döpt till "Teen Angel" täppa igen käften på amerikanen som samma tabloider ömsom kallade "Superbrat", ömsom "Johnny Rotten".

Den högerhänte mot den vänsterhänte .

Den tyste ismannen mot den glödande vildhjärnan.

Defensiv mot offensiv.

Eller om man så vill: Det gamla mot det nya.

– Av alla matcher jag spelat i mitt liv så har jag aldrig upplevt samma känsla, samma spänning som bland publiken den gången, säger John McEnroe.

970 mil söderut bad i samma stund Nelson Mandela sin fångvaktare på Robben Island att ratta in sändningen från matchen på transistorradion. 550 mil västerut ringde väckarklockan i ett hus på Manhattan, och Andy Warhol masade sig till tv-soffan. Och hundratalet mil nordost stannade Sverige.

Redan på förhand var intresset för finalen smått galet.

36 år efteråt diskuteras det fortfarande om tennisvärlden någonsin sett en bättre match.

Redan vägen fram till slutet på det fjärde setet bjöd på fantastisk tennis. 6-1 till McEnroe i första, 7-5, 6-3 till Björn Borg i andra och tredje.

Sedan väntade 22 minuter av oförglömlig idrottshistoria. Tiebreaket där Borg missade fem matchbollar, tiebreaket där McEnroe missade fem setbollar.

Tiebreaket som McEnroe till slut vann med 18-16.

Björn Borg glömmer aldrig stegen tillbaka mot sin stol där han skulle få en kort vila innan det femte setet skulle börja.

– Den promenaden var det tuffaste ögonblicket under hela min karriär. Det var första gången under alla mina år av segrar i Wimbledon jag kände tvivel. Första gången jag verkligen trodde jag skulle förlora, säger Borg.

Svensken började serva i femte set, hamnade direkt i underläge 0-30 och insåg att slutet var nära.

– Hade jag förlorat det gamet hade jag förlorat matchen, säger Borg.

Men än en gång skiftade matchen karaktär. Björn Borg började plötsligt attackera nätet, vann 19 (!) raka bollar i sina egna servegame - och till slut femte set med 8-6.

Och femte raka titeln i Wimbledon.

– Vad än Björn hittade inom sig själv för att kunna vinna det där setet så var det någonting som låg bortom min föreställningsförmåga. Jag trodde han var helt slut, säger McEnroe.

Det blev Björn Borgs sista seger i Wimbledon. Året efter vann McEnroe finalreprisen på samma centrecourt.

Men den nådde aldrig samma höjder.

– Om folk kommer fram till mig och vill prata om en speciell match handlar det 99 gånger av 100 om finalen 1980. Jag brukar påpeka att jag faktiskt vann 1981, men det hjälper inte, sa John McEnroe till SportExpressen 2006.

Var det tidernas bästa tennismatch?

– Det var i alla fall den bästa jag spelat.

 

■■ John McEnroe, 57, bor dag i New York, är expertkommentator för ESPN och driver sin egen tennisakademi. Han är gift med sångerskan Patty Smith, spelar själv gitarr hyggligt och försökte en gång starta ett band med sin fru - som nobbade med repliken: "Du hade inte velat ha mig som partner i mixeddubbel. Det här är samma sak".

 

Foto: Simon Bruty / GETTY IMAGES GETTY IMAGES EUROPE

KAPITEL 4 – COMEBACKEN

"Jag har aldrig haft så mycket uppståndelse kring en av mina matcher. Aldrig. Det var så många fotografer att det nästan inte var verkligt"

När Jordi Arrese såg lottningen kände han sig nästan uppgiven.

– Många andra spelare ville möta Björn. Men jag... Jag var inte speciellt glad. Jag ville absolut inte spela mot honom, säger han.

Intresset för Björn Borgs sensationella comeback i Monte Carlo – efter åtta års uppehåll – var enormt. Media, fotografer och tennisfans flockades på träningsbanorna för att se i vilken form 34-åringen var.

Arrese våndades mest.

– Jag ville inte ens tänka på matchen, säger han.

Varför inte?

– Jag hade haft en idol under hela mitt liv och det var Björn. Dessutom visste jag inte vilken nivå han höll. Jag hade bara hört att han spelat jämnt mot Boris Becker och Goran Ivanisevic på träning. Och att förlora mot någon som har varit borta i åtta år... Det fanns inget att vinna på den matchen.

Svensken hade tagit hjälp av gurun Tia Honsai för att komma i form. Egentligen hette han Ron Thatcher och hjälpte penningstinna kändisar att komma i form.

Borg kom till matchen med sitt klassiska pannband och en träracket, att jämföra med Arreses betydligt lättare grafitracket. På läktaren satt hans förre tränare Lennart Bergelin.

– Jag har aldrig haft så mycket uppståndelse kring en av mina matcher. Aldrig. Det var så många fotografer att det nästan inte var verkligt, säger Arrese.

Ganska snart visade det sig att tiden – och tennisen – hade jagat i fatt Borgs storhet. Svensken höll sitt första servegame. Men sedan släppte nerverna för Arrese.

– När vi väl började spela kände jag att min racket gav mig en stor fördel. Det var en stor skillnad i fart jämfört med Björns racket. Jag kände mig pigg och fick även ett fysiskt övertag. Allt som allt kontrollerade jag matchen ganska lätt.

Spanjoren vann med 6-2, 6-3.

På en dryg timme hade Borgs upphaussade comeback blivit till en tämligen platt föreställning.

Totalt förlorade han elva matcher till innan han lade av för gott. Hans comebackförsök dömdes ut hårt av expertisen och även sin förre tränare Lennart Bergelin.

– Han var inte densamme. Jag vet inte vad han hade där ute att göra. Jag tror inte han vet det själv heller. Han såg ut som någon som borde spela veterantennis, sa Bergelin.

Borg själv till Guardian år 2007:

– Det var galenskap. Och jag visste det. Jag kan i dag inte förklara varför jag gjorde det mer än att jag ville spela igen. Men jag visste ju att jag inte var bra.

Jordi Arrese han än i dag blandade känslor för matchen.

– Det var enda gången under min karriär som det inte var kul att vinna en match. Det kändes fel i kroppen. Och efteråt var det inte kul att höra vad folk sa om Björn. Allt skit som han fick... De gick för hårt åt honom, säger han.

– Björn var ett stort föredöme. Precis som Roger Federer är han ett undantag, som människa och spelare. Jag skulle vilja att mina barn har honom som förebild också.

 

■■ Jordi Arrese vann sex ATP-titlar och tog ett sensationellt OS-silver på hemmaplan i Barcelona år 1992 på hemmaplan i Barcelona via ett wild card. I dag arbetar han som expert på spanska Eurosport i samband med de stora Grand Slam-tävlingarna.