Den 5 augusti 2012 slutade Anna Lindberg på tionde plats i OS-finalen i London. Det var 31-åringens femte och sista olympiad. Efter spelen avslutade hon sin framgångsrika karriär som bland annat innefattar sex EM-guld och fyra OS-finaler.
- Jag kände mig egentligen ganska klar redan efter OS i Peking 2008. De sista åren blev mer bonus-år. Nu känner jag mig väldigt klar med tävlandet och saknar inte att hoppa själv, säger hon till SportExpressen.se drygt ett år efter att karriären avrundades.
Anna Lindberg är tillsammans med sin mor, OS-guldmedaljören Ulrika Knape, de som satt svensk simhopp på den internationella kartan under de senaste 40 åren. Nu ser sportens framtiden, i alla fall den närmast överskådliga, dyster ut.
"Tränat alldeles för dåligt"
Lindberg befarar att det kommer dröja innan vi får se en svensk i världseliten igen.
- Jag tror det kommer ta ganska många år. Det skulle vara jättekul om vi har någon vid nästa OS, men jag tror nog inte vi har någon förrän nästa OS igen, säger hon.
För att påskynda processen har Lindberg, i förbundets regi, dragit i gång ett projekt. Efter drygt 15 år i världseliten anser sig Anna LIndberg veta ett och annat.
Och mycket inom svensk simhopp har varit fel, menar hon.
– Många har tränat alldeles för dåligt.
På vilket sätt?
- Det händer så mycket inom simhoppningen och den har utvecklats väldigt mycket, vilket gör att det ställer höga fysiska krav. Då gäller det att hänga med och det tycker jag man inte gjort fullt ut.
"Skallen är det svåraste"
Nu håller Anna Lindberg i ett antal träningshelger med landslaget varje år. Förutom träningstips handlar mycket om hur livet som elitaktiv är, lärdomar som hon själv snappat upp längs en väg som inte alltid varit spikrak.
- Det är klart att jag har tvivlat på mig själv och inte haft det där självförtroendet som jag önskat jämt. Oftast har det varit kopplat till olika händelser, som att jag varit skadad, säger Lindberg och betonar vikten av att även träna huvudet.
- Jag använde mig mycket av mental träning efter OS i Aten (2004). När man håller på med idrott är man väldigt bra på att träna och jag har alltid känt min kropp väldigt väl. Men det som jag upplevt är att det är svårare att ta mig tillbaka mentalt. Skallen är det jag tyckt varit svårast, och den är ju jäkligt viktig när man ska stå där och prestera.
Finns det några konkreta grejer eller trick du använde dig av i slutet av din karriär?
- Jag försökte hitta tillbaka till den känslan jag hade när jag var liten. Att göra det för att det är kul, för att det är det bästa som finns, att avdramatisera det lite. Annars blir det lätt så, när man satsar hårt, att man gör det lite för stort. Ibland måste man kanske ta det lite mer lättsamt.
Ingen simhoppar-son
Den avslutade karriären är inte det enda stora uppbrottet i Anna Lindbergs liv på sistone. I somras flyttade hon från Karlskoga, den värmländska lilla staden som varit hennes bas i så gott som hela livet.
Flyttlasset gick till Växjö.
- Karlskoga i all ära, det har varit jättebra när jag varit aktiv. Då är det smidigt och bekvämt i en småstad, men nu när jag slutat känner jag att det här är det bästa som hänt mig - att vi flyttade hit. Här är man väldigt framåt inom idrotten. Det händer mycket här och de möjligheterna finns inte i Karlskoga. Jag hade lite svårt att se vad jag kunde göra där som var kul, säger hon.
Annas make, Calle Steen, spelade ishockey på elitnivå fram till 2009. Nu har han inlett en tränarkarriär och det är anledningen till Växjö-flytten. Tillsammans har paret sonen Yelverton, 4, och ett nytt barn är på väg.
- Det ska bli jättekul. Hade jag inte hoppat så länge, hade vi nog bestämt oss för att skaffa barn lite tätare. Nu satsade jag på det och då var det läge först nu. Men det känns bra för vår son, det är kul med syskon.
Att den fyraårige sonen ska ta över efter mamma och mormor och bli nästa stora svenska simhoppare, det är ingenting som Anna Lindberg har särskilt stora förhoppningar om.
- Visserligen tycker han om att bada och hoppa, men han gillar mer fotboll, skridsko och hockey. Det spelar absolut ingen roll vad han gör, men så klart hade det varit roligt om han håller på med idrott, säger hon.
"Klart jag varit rädd"
Som en ren och skär kontrast till familjelyckan har livet som offentlig person för Anna Lindberg kommit med en baksida. Under flera års tid har en stalkare förföljt henne. I våras dömdes en 26-årig norrman för bland annat ofredande, olaga förföljelse och ofredande.
- Det var ganska jobbigt under rätt många år. Det enda man ville var att han skulle sluta. Det fanns ingenting annat, säger Anna Lindberg och beskriver hur hoten trappades upp:
- Det började med mig och sen var det mamma och pappa. Det var jobbigt. Man vet ju inte vad det är för människa. Man tar det ju på allvar när man har ett litet barn själv.
Har du varit rädd?
- Klart jag har varit rädd. Under vissa tillfällen när det kommit konstiga samtal och sms.
"Inte det som OS står för"
Lindberg debuterade i OS-sammanhang redan som 14-åring 1996. Med sina fem spel är hon en av de svenskarna med mest olympisk erfarenhet.
Nästa gång den olympiska elden tänds är i Sotji, Ryssland, i februari nästa år. Försnacket till vinterspelen 2014 har dock mer handlat om Rysslands anti-homolagar och de eventuella protesterna - än om idrott.
Anna Lindberg vet vad hon hade gjort om premisserna hade varit desamma under något av de spel hon medverkat i.
- Jag hör inte till dem som tycker det är givande att protestera eller göra en kupp. Jag har aldrig lagt tid på sådant. Sen kan man resonera vad som är rätt och fel, hit och dit. Men jag hade åkt dit för att tävla.
Du tycker inte OS är rätt arena för protester?
- Det är inte det som OS står för. Man behöver inte åka till OS för att protestera, då kan man göra något annat. OS är idrott och då är man där för att tävla. Men det är kanske för att jag tycker politik är mest jobbigt, jag är inte så intresserad.
Mer intresserad är Anna Lindberg av att få svensk simhoppning på rätt köl igen.
- Jag är helt övertygad om att vi skulle kunna vara riktigt bra på simhopp, men då måste vi planera hur och vad vi gör. Man kan inte träna som man gjorde för 30 år sedan, det funkar inte. Vi måste göra något och det kommer ta ganska lång tid. Men vi har börjat på någonting nu som jag tror är rätt väg, säger hon.