Fina bilderna på Stina med norska publiken

Det var inte Stina Nilssons dag. Svenskan avslutade årets sista skidskyttetävling med att gå i mål sist av samtliga 30 åkare. 

– Jag gör precis det jag inte ska göra, jag stannar upp och börjar tveka, säger hon om sitt skytte. 

På väg mot mål vinkade Nilsson till publiken och möttes av jubel och efteråt var hon vid gott mod. 

– Det är en fantastisk publik som hejar den sista åkaren i mål. Det ska de ha all cred för. Det har aldrig varit så lätt att köra ett spurtvarv när man ligger sist. Det var jättefint av dem. 

Hon berättar att hon kände stödet under hela tävlingen, trots åtta bom. 

– Jag kände ändå stöd, varje gång jag åkte straffrundan kände jag att jag hade dem i ryggen. 

”Som en skidskytt med ett vapen”

I och med målgången var också Nilssons andra år som skidslut till ända. En säsong där hon fått kliva upp på pallen vid två tillfällen, silvret i stafetten Ruhpolding och bronset i Kontiolahti. 

Hon berättar att pallplatserna inte var något hon såg framför sig när hon klev in i säsongen. 

– Inte en världscupspall men jag hade nog ändå känslan att sommarträningen hade gått bra och jag kände att jag hade närmat mig en del under sommaren. Men att jag skulle få kliva upp på pallen... Det är så skönt att jag har fått göra det och att jag känner att allt är möjligt när jag står på startlinjen. 

Hon fortsätter: 

– Jag tar med mig så himla mycket positivt från den här säsongen. Jag har fått kliva upp på pallen två gånger. Jag suger in det och ser fram emot att slipa på massa detaljer i sommar, säger han. 

Nilsson förklarar att hon i år känt sig mer bekväm i åkningen med ett vapen.

– Det kände jag inte i fjol. Då var jag mer en längdåkare med ett vapen i år känner jag mig som en skidskytt med ett vapen.