Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Ferry: "Vissa tror att jag har en diagnos"

Vi bevakar de största händelserna och sänder live varje dag.
Foto: Maja Suslin

Vår främsta manliga skidskytt genom tiderna lägger i dag skidorna på hyllan.

Tack för allt, Björn Ferry.

Men frågan är om det är medaljerna vi kommer sakna mest?

SportExpressen.se tog ett snack med den frispråkiga Storumanbon om karriären, kiss- och bajshumorn, framtiden och att uppfattas som en komplett galning.

– Jag är en svårberäknelig figur. Vissa tror att jag har en diagnos, men det har jag inte.

Björn Ferry, 35, står och pustar ut i mixade zonen i Sotji.

Plötsligt snörvlar Gunnar Johnson, journalist från Västerbottens-Kuriren, Ferry i ansiktet.

Ferry hoppar till.

– Är du förkyld, Gunnar? Vet du vad jag alltid sagt hjälper mot förkylning? Onani!

Alla skrattar till lite nervöst. Hände precis det där?

Mja, det var ju Björn Ferry.

I över tio år har han överraskat, chockat, bjudit på sig själv, förlorat och vunnit.

I dag skrivs det sista kapitlet.

Sentimentalt?

Inte särskilt.

– Äh, jag vet inte. Jag har inte tänkt på det så mycket. Jag tror inte att jag kommer att stå och grina så mycket.

Vad kommer du sakna mest?

– Jag tror att jag kommer sakna människorna. Ett tag i alla fall. Man har delat så mycket tid med sådana som Carl-Johan (Bergman) och Fredrik (Lindström) nu, eller Mattias Nilsson tidigare. Han har jag ju bott med mer än min fru Heidi (Andersson).

– Jag tror inte att jag kommer att sakna att tävla. Att bli jättetrött och ångesten innan.

Gunde var idolen

Ja, vad kommer du att sakna minst?

– Oavsett på tid på året så tänker man 24 timmar om dygnet på att man ska bli så bra som möjligt på skidskytte. Det är inte bara träning – det är ätandet, sovandet och allt möjligt. Den pressen ska bli skön att slippa.

Har du levt din dröm?

– Ja, det här var min dröm. Som barn identifierade jag mig som en idrottare. Gunde Svan var idolen. Det var så jag levde mitt liv. Jag hade en keps som det stod "Fischer" på hela mellan- och högstadiet. Jag var skidåkare. Det har varit min identitet hela livet – att bli en storfräsare, att vinna OS-guld.

Björn Lind har kallat dig en "mediehora". Kommer du sakna det här när strålkastarna slocknar?

– Jag vet inte. Men samtal som när vi pratar nu det är ändå intressant. Som idrottare är det en stor fördel att få bli intervjuad. Man får alla de här frågorna, man får tänka efter. Jag tycker att det är utvecklande.

Intresserad av politik

Vad ska du göra nu då?

– Jag ser mig som skogsbrukare och affärsman. Jag har ju köpt en del skogsrättigheter kring Storuman, så jag ser fram emot att jobba i skogen. Jag ska också gå en kurs i styrelsearbete, så hoppas jag få in en fot någonstans.

Du gillar politik. Kan politiker vara något?

– Jag är intresserad av politik, men jag vet inte om jag vill bli politiker. I idrott är man utsatt och får frågor om man är dålig, men för en politiker är det ännu värre. Skulle man vilja vara Putin? Man har en djävulsk makt, men man kan bli mördad vilken sekund som helst.

– Jag skulle nog inte bli vald hursomhelst. Det skulle ta två minuter sedan skulle jag ha dribblat bort mig och få kicken.

Sålde för två tusen

"Pillesnas i vas" då, blir det fler konstprojekt?

– Det vette tusan. Jag hade "hundbajs i vit soffa" också, men den blev inte lika populär. Jag gjorde en tavla, "dimma i Oberhof", som var fem svarta prickar som jag målade över med vit färg. Den fick jag sålt för två tusen, så det är en merit i sig. Jag designade en julgran också, med krossade pungkulor som fot.

Alltså, vad kommer det här från?

– Nu har vi varit seriösa ett tag, men jag är både högt och lågt. Det här med kiss- och bajshumorn… en viss del av befolkningen tycker att det är kul med pruttljud. Jag tillhör dem.

Tror du att folk ser dig som lite udda?

– Heidi brukar säga att man ibland kan tro att jag är ett geni, för att det i nästa framstår som att jag har något mentalt fel. Eftersom min mun rör sig snabbare än min hjärna överraskas jag själv över det jag säger. Jag skrattar mest åt mina egna skämt, vilket inte är så sympatiskt.

På tal om högt och lågt. Det ska ha delats ut 100 000 kondomer vid OS, 43 per aktiv… behövs det så många?

– Jag har läst de där artiklarna vid varje OS. Men själv har jag aldrig sett en endaste kondom. Den delen av OS har jag helt missat. Men jag kanske inte är så observant.

– Men ja, jag har inte sett någon kondom. Jag har inte sett någon ha sex och jag har inte hört någon heller.

OS-guldet starkaste minnet

Många idrottspersoner skriver böcker nu efter karriären. Kan det vara något för dig?

– Jag har i princip gjort en redan. Det ligger 200 sidor i datorn. Jag har skrivit den själv, jag använder mig inte av någon spökskrivare. Jag ska be morsan läsa den, om hon tycker att den ska eldas upp då gör jag det. Annars kanske den kommer snart.

Vilket är det bästa minnet?

– OS-guldet sticker ut. Det tog nästan ett år att komma över det. Varje gång jag tänkte på det blev jag alldeles rörd. Jag kan bli det fortfarande. Som idrottare känner man alltid det här tvivlet om man duger eller inte. Att göra det på OS, att åka fjärde varvet i ledning och veta att man ska skjuta hem guldet. Det går inte att göra det bra om man inte har någon form av styrka.

Hur tror du att du kommer hyllas nu när det är slut?

– Jag vet inte om det blir så märkvärdigt. Vi har en fest här med alla aktiva på söndag. Det blir nog en bra fest. Men jag vet inte om det blir något speciellt för mig. "Grattis, skönt att slippa dig!" (skratt).

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.