"Det var något med anabolisch i namnet"

Vi bevakar de största händelserna och sänder live varje dag.
Foto: Janerik Henriksson / Scanpix

Björn Ferry sa nej när Wolfgang Pichler insisterade på han skulle äta kosttillskott – svenskarna var oroliga för vad det innehöll.

– Det var inga konstigheter, bara naturprodukter och rena hälsokosten. När Björn inte ville, så var det inte mer med det, säger Pichler.

Björn Ferry sågar i sin bok herrlandslagets tidigare ledare Staffan Eklund och Jonas Johansson – och ger sig också på Wolfgang Pichler.

Den tyske tränaren är fortfarande besviken på hur han blev behandlad när han sparkades efter OS 2010.

– Jag önskar att killarna hade vågat säga det direkt till mig och inte smugit med vad de tyckte så länge, förklarar Pichler.
 

Ferry skriver att han blev orolig när du ville ge honom kosttillskott – vad hette det och vad innehöll det?

"Anabolisch"

Pichler skrattar till:

– Det var något med "anabolisch" i namnet, men det låter mycket värre än vad det var. Det var rena hälsokosten.
 

"Anabolisch"? Så det var inte ett dopingpreparat?

– Jag håller med om att klangen inte är bra, men det var inte alls något sådant. Helt ofarliga saker, säger Pichler.

Hur är din relation till Ferry i dag?

– Det är inga som helst problem. Hans guld i Vancouver är en av de största stunder jag upplevt.

Herrtränaren Jonas Johansson får några rejäla råsopar av Ferry – "jag tycker inte att Jonas klarar sitt jobb. Han är medelmåttig. Det håller inte".

– Det känns tråkigt att höra att han ser på vårt samarbete på det viset. Jag var trots allt med när vi under VM i Ruhpolding 2012 när vi gjorde ett fantastiskt mästerskap och tog fem medaljer, konstaterar Johansson som numera tränar USA:s herrar.

"Kände mig ensam"

Tidigare förbundskaptenen Staffan Eklund – som Ferry påstår "alltid ifrågasatts av åkarna" – konstaterar med lika delar skämt som allvar:

– Björn har valt att vara en clown och kommer förmodligen under resten av sitt liv att också uppfattas som en sådan.

– När Wolfgang hade slutat kände jag mig mer och mer ensam och visste under mitt sista VM (2013) att jag inte skulle fortsätta.


UTDRAG UR BJÖRN FERRYS BOK:


Gick inte att sova. Dunkade i benet. Hittade några värktabletter i läkarväskan och la mig på soffan i köket och läste och tänkte fram till halv fem. Jag tänkte på Wolfgang och att han mest troligt fortfarande är bitter över att vi kickade honom efter Vancouver-OS.

De sista åren med Wolfgang var inte lika kul, och under OS-säsongen pratade vi ihop oss, grabbarna i laget, och kom fram till att vi ville prova något nytt. Innan tävlingarna drog igång hade vi redan bestämt oss. Sveriges olympiska kommitté var informerad. När jag skar mållinjen som segrare tror jag att det var Wolfgangs lyckligaste ögonblick i livet. Jag tror inte att han skulle erkänna det idag, men då, i den stunden var det så. Vi stod varann så nära och hade gjort det under så många år, han stormade fram i den mixade zonen och kramade mig, med tårar i ögonen och jag såg på tv-bilderna sen hur han tittade upp mot himlen och tackade Gud.

Jag visste i det ögonblicket att han inte skulle vara min tränare i fortsättningen, Wolfgang visste det inte. Vi väntade med att berätta det till efter OS, och han blev helt knäckt.

Upplevde det som en kniv i ryggen.

Vi ringde upp honom, en efter en, tackade för den tid som varit och försökte medla fred, men Wolfgang grät och var helt knäckt. Och sen blev han sur och bitter och visade det alldeles för ofta.

Så här i efterhand är det helt logiskt att det var dags att bryta upp.

Jag kände att jag tappat bort min frihet, den som är så viktig för mig. Jag tränade ofta för Wolfgangs skull, inte för min egen. Hans krav blev som ett fängelse, jag höll på att kvävas. Viljan och motivationen och förtroendet för Wolfgang fanns inte längre. När telefonen ringde reagerade jag reflexmässigt, betingat, som Pavlovs hundar, med oro, stress, ångest. Jag ville inte svara. Vi blev allt oftare osams, han blev förbannad när jag inte gjorde som han sa. Eftersom jag var gruppens informelle ledare fick han svårare att få med de andra på sina idéer.

Jag tänkte på den gången när han radade upp en lista på kosttillskott han tyckte vi skulle äta. Jag sa nej. "Jag klarar mig med vanlig mat och vatten", sa jag. "Jag kommer inte att äta det där."

"Okej, men om du inte äter det här, kan du inte heller bli bäst i världen."

Jag lovade att inte påverka de andra i deras val, men när jag bakvägen fick höra att han sågade mig vid fotknölarna, klagade över hur dum och stolt jag var, och sa att de där pillren var helt ofarliga, men jättebra, att Lance Armstrong åt dem, ja, då pratade jag med de andra och Staffan försökte få fram ett intyg från tillverkaren på vad de innehöll, men i slutändan kunde de inte garantera någonting och allt rann ut i sanden. Ingen åt. Wolfgang låtsades som att det regnade.

Efter det tog jag successivt tillbaka chefskapet över mig själv och fattade fler och fler av besluten, han ringde bara sporadiskt och det är ett mysterium att han inte förstod att magin var borta, att det var dags att gå vidare.

Wolfgang fortsatte att träna damerna ett år till, men sen övergav han dem för Ryssland och det var en lättnad för alla, tror jag.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.