Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Det är för Maja jag kämpar på där ute"

Foto: Anders Wiklund / Scanpix
ÖSTERSUND. Emelie Larsson är ett av svenskt skidskyttes stora framtidshopp.
Hon har under världscuppremiären på allvar slagit sig in i landslaget och gjort sitt bästa lopp i karriären.
Men Emelie tävlar i skuggan av en personlig tragedi av obeskrivliga mått och något få kan föreställa sig - för fyra år sedan avled hennes lillasyster av ett vådaskott i hemmet.
- Det är för Maja jag kämpar på där ute i spåret. Hon finns ständigt med mig på skjutvallen och hjälper mig att få ner prickarna, säger 24-åringen.

FAKTA

RÖSTER OM EMELIE


Johan Hagström, ­personlig tränare:
"Extremt duktig skytt och väldigt stabil. Hon behöver förbättra skidåkningen och har jobbat med tekniken och styrkan för att kunna åka fortare. Emelie är trygg i sig själv och är en slitvarg. Hon vill gärna göra mer än vad man säger till henne. Förklarar man att hon ska åka i 120 minuter blir det i stället 125."

Helena Ekholm, landslagskompis:
"Hon är en fantastisk tjej och väldigt lovande. Otroligt duktig skytt. Emelie är med i det koppel av unga tjejer som kommer bakifrån och flåsar oss etablerade i nacken. Det är skönt att veta att hon är en av dem som kommer att ta över efter mig."

Anna Maria Nilsson, landslagskompis:
"Det är en väldigt go tjej som alltid är ödmjuk och glad. Hon har inte åkt så mycket i världscupen så det är kul att hon nu börjar etablera sig. Emelie är en fantastiskt bra skytt och på alla träningstävlingar vi haft i sommar och höst har hon inte många bom."

Marko Laaksonen, tränare för damlandslaget:
"Emelie är en väldigt bra skytt. Lite mer jobb krävs när det gäller åkningen, så hon kommer upp i nivå. Hon har haft sina problem under resans gång och jag hoppas att hon får till en bra säsong. Jag tror att hon inom några år tar de kliv som definitivt etablerar henne på en hög nivå."

Staffan Eklund, förbundskapten:
"Det är så kul att det börjar gå bra för henne, eftersom hon haft motgångar i livet. Emelie är en ung tjej som jag tror vi på sikt kommer att få mycket nytta av - som i Sotji-OS 2014. En jättetrevlig tjej som är väldigt mogen för sin ålder. Hon är bestämd i sin satsning och det är därför hon nu får chansen."

EMELIE OM...


...FRAMTIDEN:
"Jag vill ju bli så bra som möjligt och jag kommer att hålla på ett tag. För närvarande är hela mitt liv skidskytte, men jag funderar på att börja plugga vid sidan om till våren. Så jag har någonting annat än skidskytte som snurrar i huvudet."

...ATT TRÄNA OCH TÄVLA MED SINA IDOLER:
"Helena Ekholm och Magdalena Neuner är ju sådana jag ser upp till och har gjort så i flera år. Det är en sådan trygghet att ha med Helena i laget och se hur hon tränar, skjuter och hur fort det går. Så jag suger i mig allt vad jag kan för att bli lika bra."

...ATT HA TVÅ TRÄNARE - EN I LANDSLAGET OCH EN PERSONLIG: "Efter att Wolfgang (Pichler) lämnade landslaget har träningsupplägget ändrats. På lägren har jag tränat efter Marko (Laaksonen, nye landslagstränaren) och sedan har jag styrt upp med Johan (Hagström) på hemmaplan. I landslaget kör vi inga ­halvhårda, slitsamma pass. Nu är det antingen stenhårt eller lugnt och dessutom betydligt mer styrketräning. Det är mer individ­anpassat än tidigare."

...ATT KOMMA FRÅN EN SKIDSKYTTEFAMILJ:
"Jag följde med pappa på ­tävlingar när jag var 14 och han hjälpte en tjej, Anna Larsson. Pappa är polis och har tävlat i pistolskytte och är bra på skidor. Han har betytt jättemycket för min utveckling."

...ATT HA ANNAT I HUVUDET ÄN SKIDSKYTTE:
"Jag tycker om att baka och har precis bakat lussekatter och jag gillar att laga mat. Och så sjunger jag lite också, men inte i någon kör. Om det är någon som ringer sjunger jag för dem."

Emelie Larsson hamnade i torsdags i medie­skuggan av Anna Maria Nilsson och dennes sensationella andraplats i distansloppet.
Med bara en bom och stabil skidåkning tog Emelie sin främsta placering i världscupen. Från att ha slutat 62:a i Östersund förra året på samma distans, klippte hon 41 placeringar och gick in som nummer 21.
I gårdagens sprinttävling förstörde dock bedrövliga yttre förhållanden för henne - fyra missar och trög skidåkning puttade henne bakåt till plats 87.
På skidskytteförbundets hemsida skriver förbunds­kapten Staffan Eklund om Emelie: "Stabil skytt med hög framtida potential".
Så 24-åringen, ursprungligen från Torsby men numera bosatt i Östersund, har ögonen på sig.
Detta är alltså säsongen Emelie ska ta de skidkarriärkliv som gör henne till mer än ett löfte för kommande tider och etablera henne som en skidskytt med kapacitet att följa i Anna Carin Zideks och Helena Ekholms spår.

Åkningen akilleshäl

- Livet för mig är skidskytte och det roligaste jag vet. Jag började med springskytte när jag var 11-12 år och kom in på skidskyttet vid 14. Så skjuta kan jag och har lärt mig att hantera nervositeten i samband med det, säger Emelie.
Akilleshälen för närvarande är åkningen - att kunna överföra det hon tränar på till tävlingsspåret. Ta med farten och kraften hela vägen.
- Det är något jag jobbar stenhårt på. Jag försöker tänka när det är tävling att det gäller att åka lugnt och avslappnat. Jag har en tendens att stressa under loppen.

Tragisk olycka

Samtidigt som Emelie älskar sporten har den orsakat henne den största smärta en människa kan drabbas av - förlusten av en familjemedlem.
För fyra år sedan dog hennes då nioåriga lillasyster Maja av ett vådaskott i hemmet under en skjutövning.
Tragedin var följden av en rad osannolika sammanträffanden. Av någon anledning låg ett skott kvar i ett av gevärets fyra magasin. Magasinet kom in i geväret, skottet brann av och träffade Maja i huvudet.
Hon fördes till Ullevåls universitetssjukhus i Oslo, men allt hopp var ute. Kvart i tio dagen efter fick Maja ett blodtrycksfall. Det charmiga yrvädret med sitt blonda hårsvall och ett ständigt leende på läpparna fanns inte mer.
- Jag var hemma och minns allt och hur fort allting skedde. Blickar, tankar och känslor. Jag hörde ett skrik och var den som ringde 112, förklarar Emelie.
Hur gjorde du för att ta dig igenom?
- Jag började träna ganska direkt efteråt. Jag ville fly och då var träningen min räddning. Men sedan kom det bakslag under vintern när kroppen inte orkade och då brast allting.
- Före olyckan funderade jag på hur det skulle kännas om jag förlorade någon i min familj. Min familj som jag älskar så mycket. Och så helt plötsligt en dag blir det så.
- Innan trodde jag att det inte skulle kunna gå att leva vidare efter något sådant hänt. Men sedan förstod jag sakta att hantera sorgen och att det är tillåtet att gråta.
- Maja hade ju inte velat att jag skulle sluta med allt det här roliga.

"Hon hjälper mig kämpa på"

Finns Maja med dig när du tävlar - som under ditt fina distanslopp?
- Hon hjälper mig kämpa på där ute i spåret. Jag pratade faktiskt med henne och sa "att nu får du hjälpa mig i dag. Speciellt på skjutvallen så jag får ner prickarna".
Och det gjorde hon.
- Ja, det gjorde hon. Jag hoppas hon fortsätter med det.
- Även om ett träningspass eller en tävling kan vara helt knäckande vet jag att det finns en smärta som är så mycket värre.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.