Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Tävlingsdjävul i mig – vill gärna vara duktig”

Foto: Josefin Johansson/Expressen
Foto: FREDRIK SANDBERG/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: JESPER ZERMAN / BILDBYRÅN

Malin Baryard-Johnsson är redo för sitt femte OS. 

Hittills har det blivit lagsilver – men den individuella medaljen saknas. 

Det är dock inget som den 46-åriga toppryttaren tänker allt för mycket på. 

– Jag har en tävlingsdjävul i mig och vill väldigt gärna vara duktig. 

Det är högsommarvärme och förberedelserna inför OS i Tokyo i augusti flyter på precis som de ska för den svenska ryttarstjärnan Malin Baryard-Johnsson, 46. Under snart tre decennier har hon tävlat på den högsta nivå mot världens bästa ryttare. 

Och i en sport där år av erfarenhet kanske betyder mer än i någon annan disciplin är hon ständigt aktuell. Genom åren har prisskåpen fyllts med fem lagsilver i de största internationella mästerskapen – EM, VM och OS. 

Den individuella medaljen saknar hon fortfarande – men kanske är det nu som tiden är inne? 

– Jag tror att jag har rätt mycket fördel i att jag har varit med länge, jag har en trygghet i min förmåga. Jag vet att man kan göra fel, det är mänskligt att göra det. Jag är rätt trygg i att göra fel, vilket gör att jag inte är rädd att göra fel och då blir det inte så många fel heller. Jag har min rutin mycket att luta mig mot och jag sitter på en av världens bästa hästar, säger Malin Baryard-Johnsson. 

”Hon är en medaljhäst”

Malins mästerskapshäst heter Indiana, det är ett 13-årigt sto som ägs av affärskvinnan tillika H&M-arvingen Charlotte Söderström. De har haft ett långt samarbete och tack vare det har landslagsryttaren fått gott om tid att forma stjärnhästen, något som betytt mycket. 

– Hon är en fantastisk tävlingshäst. Hon är svår men samtidigt för mig i dag så är hon ganska enkel. Hon vill in och hon vill hoppa felfritt. Vi har många år och rundor bakom oss, för det mesta kan jag hantera henne.

Indiana har tävlat kontinuerligt på högsta nivå och är även en rutinerad mästerskapshäst. Hon beskrivs ofta som egensinnig men Malin menar att deras samarbete blivit allt mer harmoniskt den senaste tiden. 

Och att det varit färre tävlingar, dels på grund av coronapandemin men även EHV-viruset som tvingade hästsportvärlden till tävlingsstopp i början av året, har varit nyttigt för stoet. 

– Hon har gjort sina mästerskap och varit med mycket. Hon fick ett lugnt år förra året och det verkar bara ha varit positivt med tanke på hur hon ser ut nu.

Malin tillsammans med Butterfly Flipp.
Foto: LEIF GUSTAFSSON

Hoppstoet får ofta lov att jämföras med Butterfly Flipp, hästen är en ikon för sig och tillsammans listades de under en tid som världens bästa ekipage. 

– Man ska alltid jämföra och så, men hon (Indiana) är just nu en av världens bästa hästar. Om man tar Flippan så skulle hon vara en av världens bästa hästar i dag med. Hon var så exceptionell. Det går aldrig att ta ifrån Flippan hennes framgångar och det är svårt att komma upp i den mängd framgångar som hon hade. Men förmågan Indiana har och de framgångar vi har bakom oss är också mycket större, sporten är ju annorlunda i dag. 

Är Indian en medaljhäst i OS?

– Det tycker jag absolut att man kan säga. Men det är fler, tyvärr är det inte bara hon. Men så ska det vara, sporten är fantastisk i dag och det är hästar och ryttare på en magisk nivå. Det kommer att bli ett otroligt OS. 

Kände stress innan allt var klart 

OS i Tokyo blir ett speciellt mästerskap. Deltagarna kommer att få vistas där med strikta restriktioner och teamet runtomkring begränsas. Familjen får därför stanna hemma, men det bekommer inte 46-åringen nämnvärt, hon är där för att tävla. 

Vad är det som fortfarande driver dig?

– Jag vet inte. Jag har alltid varit driven. Jag vet inte om det är för att jag är lillasyster och alltid har fått slåss med två starka syrror, men inte på ett negativt sätt. Men nej jag vet inte. Det har alltid varit där. Och så har jag turen att jag hittat det jag älskar att göra. Jag har en tävlingsdjävul i mig och jag vill väldigt gärna vara duktig. Det är bra, det är ju ett evighetsarbete det här med hästarna. 

Just nu är hon mest tacksam över att OS blir av, om än ett år senare tänkt. 

– Det var väldigt tråkigt förra året, det året blev som det blev. Man kände lite stress inför det här året, man visste inte riktigt hur det skulle bli men det blev väldigt bra. Nu känns allt jättebra, säger Malin Baryard-Johnsson.

”Kan vara fotbollsmorsa” 

Hur påverkar det dig att OS blev ett år senare?

– Mig påverkar det inte så mycket. Jag fick en sommar där jag kunde umgås väldigt mycket med min familj och vara hemma. Det har jag aldrig varit i hela mitt liv. Det var bara trevligt och det är klart att det är tråkigt men det var mer eller mindre lika för alla. Det blev roligt på annat sätt. 

Malin Baryard-Johnsson har alltid värdesatt tiden med sin familj. Hennes yngsta son Ed är 12 år och Alvar är 16 år. Sedan hon blev förälder har hon gjort ett aktivt val att inte jaga placeringar på världsrankningen. Hon återfinns i dag på plats 173.  

– Det är ganska många år sen nu som jag inte har varit ute varje helg, det passar mig, alla är olika och vissa vill vara ute varje helg. Jag tycker att det här passar bra, det gör att jag kan vara fotbollsmorsa och hänga med på handboll emellanåt och spela golf med sonen. Det passar väldigt bra, jag vill inte missa de här åren med barnen heller. Jag har hittat en bra balans. 

”Då kan vi ta en medalj”

Teamet på hemmaplan är av största vikt för henne. 

– Familjen betyder väldigt mycket, allt från mamma och pappa till Henrik och barnen. Sen har jag ett superteam runt mig, en fantastisk ledning i landslaget, det är många människor runtomkring mig med hästägare och sponsorer. Det är också många års arbete som har gjort att man vet hur man vill ha det. Jag har haft turen att ha många som stöttat mig på ett otroligt sätt. 

Och trots att de närmsta inte får följa med Tokyo – så hoppas hon i alla fall på en medalj med sig hem. 

Den längtar hon efter. 

– Absolut, det är så klart. Det gör väl alla i och för sig. Det gör man, och jag säger som jag har sagt tidigare. Det är många som slåss om dem. Jag vet att jag även denna gång har förmågan och att jag sitter på en häst som har förmågan att göra det. 

Tänker du på att en individuell medalj saknas?

– Nej, det kan man inte göra. Det är exakt en sådan grej som är rutin, det går inte att tänka så. Jag vet att om vi är i vårt bästa slag och har våra bästa dagar i livet så kan vi ta en medalj. Men jag går inte runt och tänker på det. 

– Jag befinner mig i nuet. Det är min grej lite grann. 

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.