För tre år sedan slogs Djurgårdssupportern Stefan "Myggan" Isaksson ihjäl – dottern Emelie minns tillbaka med ilska och sorg.

"Man måste kunna tänka ett steg längre, förstå vad som faktiskt kan hända"

För tre år sedan slogs Djurgårdssupportern Stefan “Myggan” Isaksson, 43, ihjäl inför den allsvenska premiären i Helsingborg.

SportExpressen har träffat dottern Emelie, 19, som minns tillbaka med ilska och sorg.

Men hon vill också berätta sin historia för att något liknande aldrig ska hända igen.

Publicerad 26 mar 2017 kl 05.03

Söndagen den 30 mars 2014 var en strålande skånsk vårdag. Solen sken och tusentals fotbollssupportrar rörde sig mot Olympia där den allsvenska premiären mellan Helsingborg och Djurgården skulle spelas. Det stora massan såg fram emot en fotbollsfest, men det fanns också något mörkare i luften.

Dagen före hade Djurgården spelat kvalseriehockey mot Rögle i Ängelholm och många djurgårdare hade tagit en långhelg för att se favoritlaget i båda sporterna. Under lördagskvällen hade det blivit bråk på olika ställen i Helsingborg, bland annat hade krogen The Headless Swan stormats av huliganer som slagits och förstört inredningen inför chockerade gäster.

På premiärdagen kände Djurgårdens sportchef Bosse Andersson en viss oro för att det skulle bli bråkigt på nytt, men när han rörde sig på stan hade han bara uppfattat god stämning i supportervimlet. Det var först när han kom till Olympia som han fick besked om att något illavarslande hade skett.

Men mer information än att en supporter var allvarligt skadad hade han inte när matchen blåstes igång inför 13 626 åskådare. 13 minuter in i matchen gjorde nyförvärvet Aleksander Prijovic 1-0 för Djurgården, strax därefter kvitterade Helsingborgs anfallare David Accam. Sedan ringde Bosse Anderssons telefon.

– Då fick jag beskedet om att supportern hade avlidit. Jag vände mig till Henrik Berggren (klubbens vd) och vi sa direkt att “Den här matchen kan aldrig spelas klart, vi måste ner till innerplan och berätta.”

undefined

Emelie Isaksson förstod tidigt att något hemskt hade inträffat.

Foto: Stefan Johannesson/Privat/Anna-Karin Nilsson

Bosse och Henrik hann knappt ner till spelartunneln innan det blev oroligt på Djurgårdens läktarsektion. Ryktet om vad som hade hänt hade gått och snart vällde supportrar ner på planen. Matchen avbröts direkt.

Bosse och de andra ledarna i Djurgården samlade spelarna i omklädningsrummet för att informera om läget. En presskonferens sattes snabbt upp. Men just som Bosse skulle sätta sig på podiet för att berätta om den tragiska nyheten fick han nästa chockbesked: han hade en personlig koppling till den avlidne mannen.

Stefan “Myggan” Isaksson var under många år engagerad i fotbollsklubben Bollstanäs SK och när Bosse spelade i grannlaget Väsby IK i slutet av 80-talet hade de blivit ytligt bekanta. Men för Bosse var Stefan framförallt en känd engagerad Djurgårdssupporter som åkte på så många hockey- och fotbollsmatcher som möjligt.

Den här gången hade Stefan inte haft möjligheten att se hockeymatchen i Ängelholm på plats, men hade istället hyrt ett konferensrum med tv på sitt hotell i Helsingborg för att hans vänner skulle kunna se även den matchen. Vid tvåtiden på söndagseftermiddagen tog Stefan fotvägen från centrala Helsingborg mot Olympia.

När han hade gått upp för den långa stentrappan vid medeltidstornet Kärnan hamnade han av någon anledning i dispyt med en 28-årig Helsingborgssupporter som sedan tidigare var dömd för våldsbrott. 28-åringen slog till Stefan som föll med huvudet mot den hårda marken. Kort senare var Stefan död.

Allting blev svart för Emelie

Drygt 50 mil från Helsingborg satt Emelie, då 16 år, i sin mammas lägenhet i Stockholm. Hon bodde hos mamma varannan vecka och visste inte om att pappa hade åkt till Skåne. Men hon hade följt med i sociala medier och i olika Djurgårdsforum och hade förstått att det varit oroligt i Helsingborg.

Hon kan inte riktigt förklara varför, men fick tidigt en känsla av att något inte stod rätt till. När hennes mamma, som hade varit ute när hon fick beskedet, kom hem till lägenheten förstod Emelie genast att något hemskt hade inträffat. Vad som hände sedan minns hon inte exakt. Men hon kommer ihåg att hon skrek och grät och att allt blev svart.

Vi gick in… och så ligger Stefan där i ett rum. Jag tänkte på att han var yngre än jag. Allt blir så overkligt. Man frågar sig om det är värt att hålla på med fotboll överhuvudtaget

Efter presskonferensen på Olympia, som snart skulle dominera landets medier, åkte Bosse Andersson till sjukhuset i Helsingborg. Det var rörigt utanför akutmottagningen dit många tagit sig för att få svar.

– Det var kaotisk stämning och folk var ledsna och upprörda. Men mitt i allt fick jag kontakt med Stefans bror som var där. Jag har jobbat som polis tidigare och han fick väl ett slags förtroende för mig.

Djurgårdens sportchef drar ner på tempot när han fortsätter sin berättelse.

– Vi bestämde oss för att vi skulle ta avsked till Stefan tillsammans. Vi gick in… och så ligger Stefan där i ett rum. Jag tänkte på att han var yngre än jag. Allt blir så overkligt. Man frågar sig om det är värt att hålla på med fotboll överhuvudtaget.

undefined

Emelie var på plats vid Stockholms stadion två dagar efter sin pappas död.

Foto: Anna-Karin Nilsson

"Många fina minnen från när vi gick på match"

Det är en måndag i mars när jag träffar Emelie Isaksson vid Stockholms stadion. Hon har skjutit upp vår bestämda mötestid med 45 minuter eftersom hon “läst fel på schemat” – numera pluggar Emelie på en internatskola i Sigtuna. Med sig har hon en vän från skolan som får fungera som moraliskt stöd, men Emelie ger ett samlat intryck. Hon väljer sina ord med eftertänksamhet till en början.

– På ett sätt känns det bra att komma hit. Jag har många fina minnen från när pappa och jag gick på match, säger hon.

Vi tar en promenad runt den kulturmärkta stadion. Vi går längs med grindarna på Lidingövägen som veckan efter premiärhelgen överöstes med supporterhalsdukar, blommor och ljus. Under en stund på tisdagen, två dagar efter pappas död, var även Emelie på plats för att se alla hälsningar.

– Jag ville inte att folk skulle känna igen mig så jag var bara där ett litet tag. Men det var väldigt fint att se alla som framförde sina kondoleanser.

Jag fick en AIK-tröja av min gudfar i doppresent. Jag har för mig att mamma berättat att pappa brände upp den

Sedan sommaren 2013 spelar Djurgården sina hemmamatcher på Tele2 arena, men klubbens kansli ligger kvar vid Klocktornet på Stockholms stadion. Vi går in på kansliet för att fortsätta vårt samtal. Den här dagen pågår arbetet som vanligt, men dagarna efter Stefans död fungerade lokalerna som ett slags kriscentrum dit sörjande människor kunde vända sig. Klubbens pressansvarige Jonas Riedel välkomnar oss med kaffe och minns tillbaka.

DETTA HAR HÄNT

Lördag 29 mars 2014:

Djurgårdens hockeylag möter Rögle i Ängelholm. Många supportrar har åkt från Stockholm för att både se den matchen och det allsvenska premiären i närliggande Helsingborg. På kvällen blir det bråkigt på olika ställen i Helsingborg, bland annat stormas puben The Headless Swan av huliganer.

Söndag 30 mars 2014:

En knapp timme före den allsvenska premiären blir Stefan "Myggan" Isaksson slagen av en 28-årig man, tidigare straffad för våldsbrott, vid Kärnan i centrala Helsingborg. Stefan faller så illa att han avlider kort senare. 40 minuter in på premiärmatchen tar sig supportrar från Djurgårdens sektion ner på planen eftersom vissa har hört om vad som hänt. Matchen avbryts vid ställningen 1-1 – ett resultat som efter ett beslut av Disciplinnämnden även blir slutställningen.

Under veckan som följer tar sig tusentals personer till Stockholms stadion för att hedra minnet av Stefan. Grindarna utanför stadion dekoreras med supporterhalsdukar, blommor och ljus. Fotbollssäsongen som följer präglas av debatter om våld knutet till fotbollen.

Juli 2014:

Den 28-årige mannen döms till åtta månaders fängelse för misshandel och vållande till annans död. Han ska också betala skadestånd till offrets anhöriga på 450 000 kronor. Straffet skärps senare till tio månaders fängelse samt ytterligare 50 000 kronor i skadestånd.

– Det fanns ett väldigt stort behov hos folk av att få prata av sig, så vi hade i princip öppet dygnet runt. Det som slog mig mest var att se att stödet var så stort även från supportrar från andra lag, säger han.

Emelie nickar.

– Det var inte bara djurgårdare som var här, det var verkligen många andra också. Och det är ju exakt det som sporten ska handla om. Gemenskapen! Men jag blev också förbannad när jag var här. För varför kunde man inte visa samma kärlek två dagar tidigare?

Vad betydde Djurgården för din pappa?

Han brukade säga att det var Djurgården, familjen och jobbet. Den ordningen på det viktiga. Det var ett skämt, men det stämde nog ganska bra. Han älskade sitt lag.

Så det blev mycket snack om Djurgården hemma?

– Väldigt mycket. Kanske för mycket egentligen, men jag tyckte bara det var kul, det var naturligt för mig. Mitt första klädesplagg var en liten djurgårds-body, det var ganska typiskt.

Det var aldrig läge för en revolt?

– Nej, det var inte aktuellt. En sak som var lite kul var att jag fick en AIK-tröja av min gudfar i doppresent. Jag har för mig att mamma berättat att pappa brände upp den.

Emelie skrattar åt minnet.

– Ja, det var liksom så det var.

När blev Djurgården ett stort intresse för dig?

– Jag har alltid sagt att jag var djurgårdare men det var egentligen sista året med pappa som det blev intressant på riktigt. Jag spelade fotboll själv tidigare och hade pappa som tränare ett tag men det var när jag lade av som jag började gå på matcher regelbundet.

Stefan och Emelie.

Foto: Privat

Stefan hedrades inför Djurgårdens hemmamatch mot Halmstad.

Foto: Nils Petter Nilsson

"Pappa var en sån som önskade det bästa för alla", säger Emelie.

Foto: Anna-Karin Nilsson

Vad betydde Djurgården för din och pappas relation?

– Ja, vad betydde det egentligen? Vi hade alltid något extra att snacka om.

Hur var din pappa som person?

– Omtänksam och generös. Han var en sån som önskade det bästa för alla. Om någon behövde hjälp så fanns han där. Jag visste ju inte att han var i Helsingborg men läste någonstans att någon hade hyrt ett konferensrum så att alla djurgårdare kunde se hockeymatchen. Jag tänkte att det var typiskt pappa att göra något sånt. Och så visade det ju sig att det var han som gjort det. 

Hur såg han på riskerna med att gå på fotboll?

– Han kunde säga att jag skulle tänka mig för vid vissa matcher, vara lite diskret och inte hamna på fel ställe. Men det var ingen stor grej, han ville se det bästa i människor.

Skrev känslosamt blogginlägg

Tiden som följde efter Stefans död beskriver Emelie som sin “värsta mardröm” med lika delar sorg och ilska. Som en del i processen av att gå vidare och bearbeta det som hänt startade hon en blogg där hon skrev om sina tankar i vardagen. I oktober 2014 satte hon ord på sin känslor i ett dystert inlägg.

”Det gör så ont att tänka på att min bästa vän, min hjälte, ja att min egna pappa inte kommer tillbaka. Folk säger att jag är stark, men egentligen är det bara en mask jag håller för att jag är rädd att förlora ännu flera personer om jag jämt ska gå runt och vara ledsen hela tiden. Allt jag gör just nu känns begränsat och jag har ingen aning om vart jag ska ta vägen eller hur jag ska hantera det.”

Emelies blogginlägg möttes av kärleksfulla kommentarer, och efterhand skiftade bloggen en aning i karaktär, från att mestadels handla om sorg till att sätta ljuset på fotbollsvåldet.

I februari i fjol deltog Emelie i tv-programmet Brottscentralen för att berätta om sina upplevelser, men också för att lyfta fram problematiken som omgärdar fotbollen. Varken då eller nu vill Emelie svara på frågor som rör mannen från Helsingborg eller straffet som han fick (tio månaders fängelse för misshandel samt vållande till annans död). Men hon ser ett större syfte med att medverka i det här reportaget.

– Jag gör det för att uppmärksamma problemen och för att man inte ska glömma vad som hänt. Det är bra att man skriver om våldet runt fotbollen så att folk får upp ögonen för det.

Vad tänker du när du läser om till exempel huliganslagsmål?

– Jag blir förbannad såklart. Fotbollen har ingenting med våld att göra.

Var ligger ansvaret? Hos klubbarna, i supporterkulturen, hos individen?

– Hos individen helt klart. Man har alltid sitt egna ansvar. Man måste kunna tänka ett steg längre, förstå vad som faktiskt kan hända. Framförallt tänker jag på de vuxna som håller på med det. Då dras unga med i machokulturen och tror att det är så man ska bete sig.

Var går gränsen för vad som är okej?

– Våld är aldrig okej. Jag ser inte poängen. Att hota är aldrig okej heller.

Vad tänker du kring hatramsor på arenorna?

– Ja, det går hatramsor och ja… Man ska kanske inte hata men man ska få sjunga om motståndarlaget. Men då måste man hålla det på arenan. Annars är det lätt hänt att vissa triggas igång och går över gränsen.

Får du mothugg någon gång från någon som tycker annorlunda?

– Nej, aldrig. Jag skulle gärna möta någon som säger “Emelie, nu har du fel här…” så att jag kunde använda mina argument, och få ut min ilska.

"Ska aldrig hända igen – det får inte det"

För Bosse Andersson väntade inte samma sorgearbete som för Emelie, men händelsen skakade honom djupt. Tankarna på att lägga av med fotbollen följde honom ett tag.

undefined

Bosse Andersson

Foto: Nils Petter Nilsson

– Allting ställdes på sin spets. Det kan ju faktiskt inte bli värre än att en människa dör och det var tufft för oss att hantera medier, supportrar och en familj som sörjer på samma gång. Men livet måste gå vidare.

Dödsfallet följdes av en stor debatt om våldsproblematiken inom fotbollen. Tycker du att den ledde någonstans?

– Jag tror att den gjorde det för många djurgårdare. Många funderade över sitt beteende i samband med matcher. Sedan vet jag ju att saker glöms alldeles för fort. Men det är viktigt att vi minns, inte bara på grund av Stefans passion och kärlek som supporter, utan också för att det aldrig ska hända igen. För det får faktiskt inte göra det.

När jag går på matcherna handlar det delvis om att jag vill hedra honom

Tog avbrott från fotbollen – har nu årskort

Snart väntar en ny allsvensk säsong. Spektakulära nyförvärv har spetsat serien, årskorten säljer fint landet över och förväntningarna inför det som kommer är på topp, precis som sig bör vid den här tiden på året. För samtidigt som den svenska fotbollen dras med problem mår den utmärkt i många andra avseenden.

Emelie är också spänd på det som väntar, inte minst sedan den gamle guldhjälten Kim Källström skrivit på för Djurgården. Efter Stefans död tog Emelie ett långt avbrott från fotbollen, men när hon väl började gå på matcher igen växte kärleken till sporten successivt.

undefined

Emelie har årskort till Djurgårdens matcher. "Det bästa sättet att hedra pappa på är att gå i hans fotspår".

Foto: Anna-Karin Nilsson

Nu är hon mer engagerad än någonsin. Hon har årskort och planerar att se de flesta matcherna med en av sina bästa vänner. Hon tror att pappa hade varit stolt om han sett henne idag. Ibland under matcherna tänker hon på vad han skulle ha sagt från sin plats bredvid henne.

Ibland tänker hon på att hon borde messa honom, eftersom han ville ha detaljerade direktrapporter om han av någon anledning inte kunde vara på plats. Men för det mesta finns Stefan bara där någonstans i Emelies undermedvetna.

– Det känns som att han alltid är med mig. När jag går på matcherna handlar det delvis om att jag vill hedra honom, för det bästa sättet att göra det på är att gå i hans fotspår.