När Özcan Melkemichel berättar om vägen hit, till tredjeplatsen, cupfinalen och Europa, låter den till och med längre än den vita skinnsoffan vi sitter i.

”Alla hade glömt bort honom – men mina tjejer hittade honom på Facebook”

SÖDERTÄLJE. När – inte om – Djurgården slår AIK ska han bjuda hit hela laget.

Özcan Melkemichel pekar på trädäcket och grillen bakom huset.

När han berättar om vägen hit, till tredjeplatsen, cupfinalen och Europa, låter den till och med längre än den vita skinnsoffan vi sitter i.

SportExpressen tar rygg på en tränare som undrar vad han behöver bevisa mer.

Text: Noa Bachner
Publicerad 15 apr 2018 kl 07.04

Oljudet utanför fönstret har stört sömnen en bra stund när han till slut vaknar till. Det låter från gatan, upprörda röster, en bildörr som slår igen, någon som skriker. Sömndrucken masar sig Özcan Melkemichel ut ur hotellrummet för att undersöka situationen. Syrianska är på träningsläger i Turkiet strax innan den allsvenska säsongsstarten 2012 – och spelarna har haft en ledig kväll.

Vintern och våren har varit en kamp, som så många andra gånger. En kamp för träningsmöjligheter, en kamp för att snickra ihop truppen och i förlängningen en kamp för att stå redo inför en annan: Den om överlevnad i allsvenskan.

Transferfönstret? Som vanligt. Stressigt och motigt. Utan stora pengar har Özcan och de andra i ledningen jagat efter bosmandomar i den mån de dykt upp. Men några dagar innan avresa till Turkiet har styrelsen fått ett mejl från en agent. Ordföranden, Andreas Temiz, visar Özcan klipp på en portugisisk yttermittfältare, André Filipe Saraiva Martins. De enas om att han är ”fantastisk”, men det är bråttom om man ska lösa arbetstillstånd och få med honom till träningslägret. Ledningen beslutar snabbt om att ge honom ett korttidskontrakt.

När Özcan släntrar ned för trapporna på hotellet och ut mot gatan är han konfunderad. Syrianska har hunnit träna ett par dagar här nere, men Martins har inte alls sett ut som spelaren de plockade in, och klippen på honom är försvunna. Dessutom vägrar agenten skicka nya.

Utanför hotellet väntar en taxichaufför som är fly förbannad. Någon har stuckit utan att betala, en regelrätt springnota. Ganska snabbt framträder det vem som har ställt till det: André Filipe Saraiva Martins.

Sex år senare slår Özcan Melkemichel ut med händerna. Han sitter mitt i soffan – ja, den soffan – och avslutar en bit honungsmelon medan eftermiddagssolen lyser upp tomten i Södertälje.

– Dagen efter konfronterade jag honom. Han var ångerfull. I samma veva sa jag till honom: Du är inte spelaren vi har värvat. Din agent vill inte visa oss klippen igen. För din skull, för vår skull: Säg att du inte är den killen, så kan vi avsluta det här snyggt, minns han.

Fotbollslivet i Syrianska formade Özcan

Det vita skinnet som täcker sittdynorna knarrar när han byter ställning.

– Till slut erkände han. Han var helt ärlig. Han blev lurad av agenten också, tror jag.

Det är en av dagens många återblickar till åren i Syrianska och fotbollslivet som formade Özcan Melkemichel till tränaren – och på vissa sätt människan – som nu leder Djurgården in i en ny epok.

Det är också en verklighet som känns långt borta. Om den tiden födde en schablonbild av en temperamentsfull, yvigt gestikulerande smålagstränare är det andra tider nu. Håret är uppsatt i den allt mer karaktäristiska lilla knuten, tonen är samlad, cupfinal, derby och Europa League väntar, framtoningen är säker, uttrycket fullt av harmoni.

– Jag har kämpat hårt. Det finns tränare i många stora klubbar som inte har gjort en bråkdel av vad jag har. Jag har bevisat allt, säger han.

Jag pratade tidigt om att bli en vinnande klubb. Vi har fått den mentaliteten, det tycker jag

Luften nästan knastrar när morgonljuset tränger genom ett nollgradigt Kaknäs. Det ligger en gles dimma över den gulaktiga naturgräsplanen som inte går att använda än, bredvid lyser konstgräset.

Djurgårdens lagledare Daniel Granqvist berättar att lagets bortamatch mot Kalmar sammanfaller med VM-finalen. De diskuterar hur de ska göra med boende och beklagar sig över att publiken kanske inte hinner se båda matcherna. Özcan minns sitt stressigaste VM-final-minne, på Rhodos 2002, när bagaget var sent och han ledde en trupp på sju personer in genom bagagebandets mynning för att hämta väskorna själv och lyckades.

Den blå täckjackan prasslar när han börjar gå bort mot omklädningsrummet. 

– Jag förstår hur det funkar nu mer än under första året. Man måste ta in alla intryck och smälta in. Man ska göra sig förstådd och ta med det som är du. Nu känns det bra. Kommer du in med tanken att det finns saker att vara rädd för i en klubb som den här, då ska du inte vara här från början. Från dag ett har jag sagt att man ska tro på möjligheterna. Det är fotbollsspelare som ska tränas. Klubben är en stor apparatur. Är du rädd? Då kan du inte vara här.

Om det är saker du har lärt dig av Djurgården, vad har Djurgården lärt sig av dig?

– Jag pratade tidigt om att bli en vinnande klubb. Vi har fått den mentaliteten, det tycker jag. Det är bara att titta på hur spelarna beter sig och framgångarna vi har nått. Både när jag kom in här och när jag tittade på matcher från tidigare år kände jag att något saknades. Vi behövde bli vinnare. Vi är en anrik klubb. Vi har en stolt historia. När man tar på sig den här tröjan ska man förstå vad som krävs, förstå sitt uppdrag: Vi ska skapa historia. Det tycker jag att spelarna har börjat visa. Det har vi infört tillsammans, säger han.

– Jag är övertygad om att det hänger ihop med att vi äntligen vann ett derby. Mod på planen är avgörande. Man ska älska matcher med stor betydelse. Ska du slåss i toppen måste varje match ses som en möjlighet. Du ska tycka om det. Inte ha rädsla. Utan den inställningen blir det ångestfyllt. Då kan du krympa som spelare.

Tror du att fotbollspubliken tänker på dig som en vinnare?

– Jag vet inte. Jag förstår inte var en annan åsikt skulle komma ifrån.

undefined

Özcan Melkemichel på Djurgårdens träningsanläggning Kaknäs.

Foto: Patrik C Österberg

Medan skoningslösa solstrålar från himlen skördar pannor och näsor (bland annat min) nöter halva Djurgården avslut mot tygdockor.

– Jag hatar att säga det: Men gör fucking mål! Ni har inga motståndare! Fokus. Koncentration. Hur fan ska vi göra det på match!?, vrålar Özcan när anfallarna missar en gång för mycket.

När Trelleborg kvitterade på Tele 2 arena förra helgen var det första gången Djurgården släppte in mål på 828 minuter i tävlingsspel. Özcan pratar om hur han gillar när hans spelare ”jagar som flockhundar”, att energin i press-spelet ska smitta av sig på spelet med boll, att passivitet i försvarsspelet kan göra ett lag till ett enkelt byte – men i anfallsspelet finns fortfarande dimensioner som laget saknar, tycker han. När träningen är slut är han inte helt nöjd.

– Det är självförtroende också, muttrar han.

Trots det är framgångarna svåra att bortse ifrån. Tredjeplatsen 2017 och cupfinalen som väntar i maj följer dessutom ett mönster. I Syrianska gick hans lag spikrakt genom divisionerna till allsvenskan. I AFC tog det honom tre år att lyfta klubben från division 1 till svensk fotbolls finrum.

Özcan Melkemichel

Född: 21:a februari 1968 (Midyat, Turkiet)
Bor: Glasberga, Södertälje.
Position: Huvudtränare i Djurgårdens IF.
Karriär som spelare: Syrianska FC (1983-1992).
Karriär som tränare: Syrianska FC (2003-04), Syrianska FC (2005-2013), AFC United (2014-2016), Djurgårdens IF (2017 - nu)
Meriter: Vinnare av Division 2 Östra Svealand (Syrianska, 2005), Vinnare av Division 1 Norra (Syrianska, 2008), Vinnare av Superettan (Syrianska, 2010), Vinnare av Divison 1 Norra (AFC United, 2014), Vinnare av Superettan (AFC United, 2016).

Hade inga andra planer än frisörsalongen

Samtidigt finns skillnader. I Syrianska byggde Özcan en hel klubb och ledde vad han själv beskriver som en folkrörelse. Samtidigt utbildade han sig själv. När han hamnade i rollen som tränare för klubbens A-lag fanns inga planer för andra saker än frisörsalongen i Hagsätra.

– Jag tog över, vi började vinna. Man börjar reflektera. Man får bra feedback från folket, spelare och ledare i klubben. Man får självförtroende. Då kommer aptiten, minns han.

Han beställde hem böcker, började gå kurser, försökte förvalta lärdomar från sin största inspirationskälla, Thom Åhlund, som han hade anställt många år tidigare. Han minns hur Åhlund brukade sova över hos honom och skissa på vägar framåt sent inpå nätterna. Hur han hittade på egna övningar med penna och papper. Hur Alexander Axén kom fram på senaste upptaktsträffen och berättade att han inspirerats av övningarna, hur Özcans hemsnickrade idéer har lämnat Södertälje.

I AFC, dit han kom 2014, fanns ingen folkrörelse. Tvärtom. Bakom A-laget var det mer eller mindre tomt, framför honom låg en helt annan uppgift.

– Jag kom till första träningen. Det var fyra spelare där. Juniorer. Jag tänkte: Vad fan har jag gett mig in på? Vi hade det tufft i Syrianska, där krattade vi våra egna grusplaner i perioder, men det här var katastrof. I januari var vi 12-13 personer. Sex stycken var provspelare. Det ringde folk hela tiden. Vi sa ja till alla, ”kom och träna”. Ändå vann vi division ett första året. Det har hjälpt mig. Jag har gått igenom allt. Jag har byggt lag från scratch. Man börjar tänka utanför boxen, säger han.

– Jag behöver en målvakt? Jag ringer Joshua Wicks. Han tränade med Syrianska, åkte på en avstängning, åkte hem och alla glömde bort honom. Hur ska jag nå honom? Mina tjejer hittade honom på Facebook. Plötsligt var han tillbaka i Sverige. Bra. En pusselbit. Jag kollade på spelare runtom i Stockholm. Till slut: Okej, nu har vi fått ihop ett lag. Vi går upp i Superettan. Vi gör ett bra år, kommer åtta fast vi byter ut 14 spelare. Vi har inga omklädningsrum. Andra året går vi upp. Så. Den resan. Den är kanske…om folk bara hade följt oss och sett vad vi åstadkom hade vi fått bragdguldet.

Nu kan du för första gången koncentrera dig på att träna ett A-lag i en klubb som hänger ihop.

– Det är jävligt skönt.

– Men, bryter Özcan in.

– Har man varit så engagerad som jag har varit… Alltså, det är då jag är som bäst. Jag har bevisat en sak – och det behöver jag inte skämmas för – jag är otroligt duktig på att hitta talang. Hade jag varit agent i dag hade jag varit absolut bäst. Hundra procent säker. Jag kan se en spelare och om han har talang som räcker eller inte. När jag vet det kan jag utveckla den också. På det sättet är det kul att vara engagerad, men nu är jag i en klubb med annan organisation. Som tränare måste man vara kameleont också. Jag har kommit till en stor klubb. Jag är väldigt anpassningsbar: Vad kan jag påverka? Träningsupplägget, laguttagningar, allt som har med laget att göra. Det är jag. Ibland har man velat påverka lite mer. Jag har ett enormt bra kontaktnät. Nu är det andra kontaktnät. Det hade jag klart för mig när jag tog jobbet i Djurgården – men det var också något vi diskuterade.

Vilket för mig till Yura Movsisyan. När han lämnas utanför din dörr så nära inpå säsongen och inte är matchtränad – har du en diskussion här då om varför det har blivit så? Att ni behövde en forward var väl ganska klart redan i november.

– Vem menar du att jag ska diskutera med?

Bosse, förmodligen?

– Det är klart. Vi var överens om att vi skulle ta in någon som skulle gå rakt in. Vi hade ett par spelare, framför allt en, som jag ville ha väldigt, väldigt mycket. Bosse ville också ha honom.

Var det Mohamed Buya Turay?

– Det är helt ointressant nu. Den ekonomiska biten gick inte ihop, men jag trodde stenhårt på att vi skulle få den här spelaren. Jag pratade med spelaren, han ville verkligen hit. Men det föll på det ekonomiska, jag kan inte göra så mycket då. Det är klubbens bord. Jag tror att vi fokuserade väldigt mycket på den spelaren. Sedan kom Yura, jag tror att Bosse har haft honom i bakhuvudet. Det är ingen dålig spelare, absolut inte. Men det är klart, hans fysiska form är inte toppen: Han har varit här tre veckor. Vi får se när han är redo för 90 minuter. Går vi för hårt går han sönder. Han är med på det.

Özcan och SportExpressens Noa Bachner.

Foto: Patrik C Österberg

Foto: Patrik C Österberg / PATRIK C ÖSTERBERG / MEDIABILD

Foto: Patrik C Österberg / PATRIK C ÖSTERBERG / MEDIABILD

Foto: Patrik C Österberg / PATRIK C ÖSTERBERG / MEDIABILD

Foto: Patrik C Österberg / PATRIK C ÖSTERBERG / MEDIABILD

När vi rullar in i Glasberga, en ganska nybyggd del av Södertälje, full av moderna villor och parhus, några timmar senare är det full rulle. Özcans farbror Ferit, som bor med sin fru Birgul i dörren bredvid, tvättar ytterdörren.

– Du ser, vi män gör saker i hemmet också, är det första han säger när vi blir avsläppta framför huset av Ivan Ristic, Özcans assisterande tränare i Djurgården.

En vild diskussion utbryter. Ferit har aldrig tvättat dörren förut, säger någon. Han kontrar med att det här blir sista gången. Det hela övergår i en diskussion om matlagning, om att Özcan aldrig kan festa till det på bröllop. Eller han kan, men det går inte med fotbollen, justerar någon annan. Alla skrattar. Och dricker kaffe. Och röker. Özcan slår sig ned vid en stol mot väggen.

– Du ser att det är skön stämning här, säger han och nickar instämmande.

Jag får en fråga om huruvida jag är hungrig och lirkar fram ett försiktigt ja. Det dröjer inte mer än en minut innan ett fat fullt av ”typiskt syrianska” bakverk är på bordet. Jag tar en tugga samtidigt som Nursel, Özcans fru, bjuder på nästa överraskning: En köttfärsfylld aubergine och couscous.

”Jag hade aldrig sett en hiss”

Özcan berättar om Glasberga, Ronna och Södertälje. När han beskriver sitt första möte med staden tindrar han med ögonen. Det är som om han upplever allt igen, känner lukterna, njuter av värmen sensommareftermiddagens värme, ser synerna av de många andra som kommit till platsen av samma anledning som honom och hans familj. Hans ord målar porträttet av ett vackert Ronna, av lägenheter med badkar och dusch, ordentliga kök.

– Och hiss. Jag hade aldrig sett en hiss. Jag åkte upp och ned i den 20-30 gånger den dagen, säger han.

Gabriel, Özcans son, som tjuvlyssnar bredvid, brister ut i ett gapskratt.

– Du skrattar! Men det är sant. Shit vad jag åkte hiss den dagen.

Hur tycker du att Södertälje har förändrats?

– Som samhället i övrigt. Det är lite kallare. Det är mer egoistiskt nu. Det är inte lika säkert. Eller det kanske är fel ord. Men då kunde vi barn vara ute sent på kvällen utan att någon ens behövde fundera på om man kunde råka illa ut. Nu är man rädd att släppa barnen ensamma. Det händer så mycket saker. Inte bara här. Överallt. Det har blivit en annan miljö, till det sämre. Nu verkar det skjutas överallt varje dag. Den delen måste rättas till. Jag tror att politiker och polisen och samhället måste rannsaka sig själva. Vi har misslyckats med saker, eller politiken har gjort det. Jag ska inte säga vad som har misslyckats, men förorterna är inte prioriterade. Det är inte bra. Det ligger också på den som uppfostrar sitt barn, på oss föräldrar. Det är vårt ansvar som föräldrar i första hand.

– Jag är en jättestolt Södertäljebo. Bor man i en stad ska man göra så mycket som möjligt för att göra staden bättre. Vi som är offentliga personer, vi som företräder Södertälje utåt, vi kan nog göra mer. Vi borde vara ute i skolor mer. Vi borde vara på platser där ungdomar samlas. Vi borde prata om våra erfarenheter. Vissa beslut har varit viktiga mitt liv, säger han.

Har du något vägskäl du tänker på oftare än andra?

– Det finns många. I tonåren är det vägskäl hela tiden. Det är enkelt att tycka att det är viktigt att synas med pengar och tjejer och annat. Jag hade en mamma och pappa som brydde sig om mig. Om vad som är rätt och fel väg. Jag vill ge tillbaka till unga människor nu. Jag kunde ha varit någon annan och varit någon annanstans. Man borde skänka lite hopp om vad framgång kan vara. 

– Man måste ge människor hopp. Jag tror att alla människor behöver det.

Fan grabbar. Skit i matchen. Kom så tar vi en cigg i stället

Hösten 2013 slåss Syrianska för att undvika nedflyttning från allsvenskan. I Råsundas katakomber är stämningen tryckt. AIK är mitt i guldjakt och har allt att spela för också. Haris Skenderovic och Yussuf Saleh står längs en vägg och försöker skaka liv i sina ben strax innan avspark när Henok Goitom och Martin Mutumba kommer gående.

Plötsligt tränger sig Özcan Melkemichel fram, förbi sina egna spelare och går mot AIK-duon.

– Fan grabbar, säger han till Mutumba och Goitom.

– Skit i matchen. Kom så tar vi en cigg i stället.

Historien är typisk för den impulsdrivna och avväpnande person gamla kolleger och lagkamrater minns, men den som satt sig på svenska befolkningens näthinna är nog den i Helsingborg, när Özcan blev vansinnig på motståndarnas tränare Per-Ola Ljung och skällde ut honom på en presskonferens.

Vi betar av varsitt bakverk till.

– Jag tar inte förluster lika personligt nu, jag är inte arg i tre dagar, jag analyserar mer vad som har gått fel. Men jag försöker fortfarande få alla att slappna av. Varför började vi med fotboll? Det ska vara roligt. Vi vet om press och allt det där. Är man inte avslappnad kan man inte prestera. Man måste älska miljön. Jag kan bli en hjälte, så ska man känna, säger han.

– När Rikard Norling var ny i Assyriska möttes vi i ett jättederby, det första på länge. Vi gick ut vid ingången till omklädningsrummet. Jag röker. Norling kommer gående och frågar hur det är. Han säger att han är lite nervös. Jag säger att jag har gjort allt jag kan och att det är dags för en cigarett. 

Du har aldrig fått Rikard att röka innan match?

– Nej. Jag har nog aldrig frågat. Han är fantastisk, en fantastisk människa. Jag unnar honom all lycka.

– Vi vann matchen med 3-2 förresten, säger Özcan medan vi går in i familjens hus.

Den uppenbarar sig direkt. Soffan alltså. Uppskattningsvis 20 meter lång. Vitt skinn. I en rät vinkel ramar den in rummet. Här kan 30 personer sitta, tänker jag.

– Det är Sveriges längsta, säger Nursel när hon ser att jag försöker smälta hur stor den är.

– Nej, det är det inte, invänder Özcan och slår sig ned samtidigt som vi blir serverade två tallrikar med honungs– och vattenmelon.

Tror du att du blir kvar i Södertälje?

– Man ska aldrig säga aldrig, men jag kan inte tänka mig att flytta härifrån. Vi har ett hus här. Mina närmaste, min familj är här. För mig är det här hemma.

– Och vi har den här soffan som inte går att flytta, säger han med ett stort leende.

undefined

Här har ni den! Eller snarare en liten del av den... Sveriges längsta vita skinnsoffa, enligt Özcans fru Nursel.

Foto: Patrik C Österberg

Var det här en typisk eftermiddag? Kaffe och bullar i solen?

– Det är aldrig sol ju. Men vi brukar småmysa här. Men framför allt jobbar jag vid den här tiden, jag tittar på matcher. Vi vill ha videoanalysen klar så tidigt som möjligt. Ibland tar inte arbetsdagarna slut. Det är skönt att komma hem, slappna av, prata, umgås med familjen, äta mat vid sextiden, men sedan jobbar jag igen. En dag i veckan brukar jag pausa. Som i går. Då är jag avslappnad. Den dagen är jätteviktig.

Ytterdörren öppnas. Ferit och Birgul kliver in i hallen. 

– Noel? Är du kvar? Har de inte släppt ut dig?, ropar Ferit och skrattar.

– Noa, rättar Nursel.

Hela gänget samlas utanför dörren. Ferit tänder en cigarett och gör en snabbanalys av Djurgården, Özcan låtsas inte höra och pekar på trädäcket på baksidan av huset och säger att han ska bjuda dit hela laget för en grillning när – inte om – de vinner nästa derby. Samtidigt snörar Gabriel på sig fotbollsskor joggar i väg. Han har Syrianskas träningsmundering på sig.

Eftermiddagssolen sänker sig över grantopparna på andra sidan vägen och målar hela kulissen blodröd. Ferit, Nursel och Birgul slukar dagens sista ljus och börjar röra sig inåt. Özcan fimpar och följer efter. När röken lämnar munnen kastar den en skugga över fasaden.

– Man ska aldrig vara nöjd. Jag ska aldrig vara nöjd. Jag ska fortsätta vara hungrig, jag ska fortsätta utbilda mig och bli en bättre tränare. Men det var längesedan jag gjorde något för att bevisa något för någon. Det behöver jag inte längre, säger han.