Tord Grip håller upp sin mobil och visar appen, 11 474 steg har det blivit hittills i dag.
– I snitt går jag sju kilometer per dag, vilket är 13 000 steg ungefär och det kommer jag att vara uppe i när jag kommer hem i dag. Men jag delar alltid upp promenaderna, jag går ut en sväng på förmiddagen, sedan går jag hem, äter lunch och vilar lite grann, innan det blir en ny vända.
Han ser stolt ut där han sitter på bageriets spartanska uteservering på trottoaren på Östermalm i Stockholm.
Samtidigt finns det en annan sida av Tord Grips långa och många promenader i Stockholm.
Under drygt 40 år var han fotbollstränare med världen som arbetsfält, sju olika länder på fyra olika kontinenter har Grip varit verksam i, oftast som assisterande till sin vapendragare Sven-Göran Eriksson. Sista anhalt blev Kosovo där Tord Grip var assisterande förbundskapten fram till 2016, sedan dess har han bott på heltid hemma i Stockholm.
– Promenaderna är nödvändiga. Jag har inget annat att göra. Det är långsamma dagar. Men det finns de som har det värre, jag ska inte klaga.
1992 dog Tord Grips hustru Siv, men några år senare träffade han nuvarande kärleken Inga.
– Vi har varit med om många äventyr tillsammans, 1998 kom Inga till Italien när jag var i Lazio. Och hon var med under de sex åren i England, det gillade hon precis som jag allra mest.
En dag 2014 förändrades dock tillvaron fullständigt.
– Helt plötsligt en morgon kunde Inga inte resa sig upp från toalettstolen. Hon hade blivit förlamad över en natt. Det visade sig att hon hade ett hål mellan artär och ven som de inte kunde täppa till. Och då uppstod det en svullnad som trycker på ryggmärgen, vilket gjorde henne förlamad från midjan och nedåt.
”Hon blev förlamad över en natt”
Fram till 2016 bodde Inga hemma i lägenheten på Östermalm och vardagen klarades av tack vare hemhjälp.
– Men sedan fyra år tillbaka bor hon på ett äldreboende och det har fungerat bra. Jag har hälsat på henne varje dag och vi har ätit middag tillsammans varje kväll klockan fem.
Sedan kom den där dagen i våras.
– 12 mars, sedan dess har jag inte kunnat äta middag med Inga. Då var det stopp. Totalt stopp.
Restriktionerna under coronapandemin har gjort att Tord Grip inte har kunnat träffa sin Inga under vanliga former. De dagliga middagarna har inte kunnat genomföras.
– Jag tar ut henne i rullstolen då och då när vädret tillåter. Och så har vi de där pleximötena.
Pleximöten?
– Vi får ses på var sin sida av ett plexiglas. Det är vad det är, och det blir så klart inte som att ses under vanliga omständigheter.
”Jag känner mig väldigt, väldigt ensam”
Tord Grip tystnar en stund innan han fortsätter:
– Jag känner mig väldigt, väldigt ensam. Men promenaderna gör mig gott, och så är det viktigt att ha ett intresse. Det tror jag är väsentligt för det psykiska välmåendet. Tidigare har fotbollen varit mitt stora intresse, och dragspelet. Nu är det mest bara dragspelet, jag spelade senast i dag.
Tittar du aldrig på fotboll längre?
– Inte speciellt ofta. Nu under corona är det inte alls roligt, jag tycker att hela grejen med att titta på fotboll på tv försvinner när det inte är någon publik. Men jag håller mig a jour så klart, kollar resultat och så.
Det finns dock ett lag som Tord Grip följer mer noggrant än något annat, Degerfors IF. Klubben han spelade för under nio säsonger och bland annat tog SM-silver med.
– De spelar bra och får de inte massa skador nu på slutet så tror jag att de klarar av att gå upp i allsvenskan. Det är givetvis fantastiskt för hela bygden, det är fotbollsfeber i Degerfors nu, det har jag förstått.
Det är också ofta om Degerfors som telefonsamtalen med vännen Sven-Göran Eriksson, 72, handlar.
– Vi pratas vid varje vecka. ”Svennis” är min närmsta vän, vi har upplevt mycket tillsammans. Åren i London var nog de allra bästa. Hela förbundet var oerhört professionellt och det fanns resurser utan dess like. Det fanns inga gränser för vad vi kunde göra. Och London är en fantastisk stad att bo i. Jag kunde, till skillnad mot ”Svennis”, röra mig fritt och ta tillvara på utbudet.
Trots att Tord Grip inte följer fotboll speciellt mycket nu för tiden har han bra koll på det svenska herrlandslaget och tycker att ”de gör det bra”. Men en sak har han svårt att förstå.
– Jag fattar inte varför Zlatan ska lägga sig i så mycket. Om han nu har så mycket åsikter är det bättre att han ringer upp Janne Andersson och pratar med honom. Som Zlatan håller på nu blir det bara tramsigt.
Saknar du tränaryrket?
– Jag saknar inte fotbollen som sådan. Men jag saknar mötet med spelare och ledare och den samvaron. Den gemenskapen har jag inte alls nu.
När frågan om Tord Grip ångrar något under sin långa karriär är han först tyst, sedan kommer några diktrader.
– ”Man kan inte ändra på det fula man gjort”, det är ur Sten Selanders ”Spela kula”, jag tycker mycket om den dikten. Den speglar på många sätt ett långt liv.
”Jag gråter mycket och lätt”
Tårarna rinner utmed Tord Grips kinder samtidigt som han ler och fortsätter läsa upp dikten utantill.
– Jag läser svensk litteratur varje kväll. Det ger mig mycket. Jag kan många dikter utantill. Ibland kommer jag på att ”den dikten har jag inte övat på ett tag”, då gör jag det. Jag läser dikterna inne i huvudet för mig själv.
– Men jag blir också väldigt lätt rörd, jag har nära till känslor och tårar. När jag skulle ta emot ett pris på en fotbollsgala så sa min dotter till mig att ”du får inte hålla tal pappa för du gråter bara”.
Tord skrattar till.
– Och så är det, jag gråter lätt och mycket.
Han berättar att han ska spela dragspel tillsammans med en god vän nästa vecka, men att det aldrig har blivit något dragspelande med ”Svennis”.
– Han säger att han kan spela trumpet. Men jag har aldrig hört honom göra det, jag vet inte ens om han har någon trumpet.
Tord Grip reser sig upp från stolen på trottoarkanten, konstaterar att han är lite frusen och att det är dags för dagens sista promenad.
– Om det är bättre väder i morgon ska jag försöka ta med Inga ut i rullstolen. Jag hoppas att det är sol i morgon.
LÄS FLER INTERVJUER AV ANNA FRIBERG
Janne Andersson: ”Jag ser honom som ett utslag i bruset”
Caroline Seger: ”Har aldrig begärt att alla ska älska det”
Ulf ”Tickan” Carlsson: ”Sista jag minns är att de spände fast mig”