Sanny Lindström tvingades avsluta sin karriär efter flera smällar mot huvudet – här beskriver han sin historia

"Tårarna rinner längs kinderna och jag kan inte ens dölja det"

Jag ligger i ett nedsläckt sjukhusrum och tittar upp i taket. På min ena sida har jag för säkerhets skull en plastpåse, i fall jag blir tvungen att kräkas. 

På min andra förbereder läkaren ett nytt försök att ta ut ryggmärgsvätska ur min kropp. 

Till en början försöker jag att göra precis det jag är uppfostrad till: jag biter ihop. 

Men till slut går det inte längre. Jag bryter ihop. 

Tårarna rinner längs kinderna och jag kan inte ens dölja det. Hur hamnade jag här, egentligen?

Publicerad 9 nov 2017 kl 06.11

SportExpressen har de senaste dagarna, i en rad olika artiklar, berättat om ett av ishockeyns största problem: huvudskadorna. 

DEL 1: "Doktor Död" dissekerar före detta idrottsstjärnornas hjärnor

DEL 2: NHL-stjärnans pappa: Hur många ska behöva dö innan NHL gör något?

DEL 3: Ole-Kristian Tollefsen: "Det jag saknar mest är att må bra"

Sanny Lindström tvingades själv avsluta sin karriär efter flera smällar mot huvudet. 

Här beskriver han sin historia. 

DECEMBER 2012. Klockan ringer. Jag har ännu en i stort sett sömnlös natt bakom mig och nu, som alla andra morgnar, väntar en utmaning. Jag måste få iväg barnen till dagis innan den värsta huvudvärken har slagit ut i min kropp. De ska inte behöva lida för den som de fick göra i går. 

Jag öppnar ögonen och känner efter, verkligen känner efter.

Jaha, en sådan dag igen.

Eller inbillar jag mig? Har jag blivit galen?

Nike, min dotter, spiller ut sin frukost. Jag blir förbannad, kan inte hantera det. En del av mig vill skrika, skälla och jag törs knappt säga det... Men en del av mig vill slita bort Nike från hennes stol och skicka upp henne på rummet.

Hon är två år. Tittar på mig. Jag går iväg, biter ihop. Inombords kokar jag. 

Jag bär på så mycket aggressioner i min kropp, att jag ofta måste lämna de rum barnen är i. Jag reagerar ofta instinktivt och blir förbannad. Det skrämmer mig.

Min fru Marina har redan åkt till jobbet. Hon vet inte hur jag egentligen mår, det är ingen som vet. Varför ska de behöva veta? Jag har inte berättat för någon. Jag, en elitidrottare, visa mig svag? Knappast.

Det har bara gått en månad sedan jag fick tacklingen mot huvudet, i en match mot Jokerit i CHL, och alla såg ju att den inte var speciellt hård. 

Jag menar, smällar jag har åkt på tidigare har varit långt mycket värre och kraftigare.

Sanny körde huvudet rätt in i sagen, skadade sig illa och fördes till Sahlgrenska i ambulans i en match mellan Timrå och Frölunda 2006.

Foto: Jan Wiriden

Foto: Jan Wiriden

Foto: Jan Wiriden

Foto: Jan Wiriden

Foto: Jan Wiriden

Foto: Niklas Larsson / CODE 9200 NIKLAS LARSSON

Till min egen förvåning, och på utsatt tid, lyckas jag kliva in på dagis och lämna barnen, men väl hemma igen känner jag huvudvärken. 

Jag skyndar nedför källartrappan. Det är svalt och mörkt i sovrummet som jag spenderat så många timmar i senaste månaden. Huvudvärken är kraftigare, mer intensiv, och trycket i huvudet gör att jag knappt ser någonting.

Jag stapplar mot toaletten och kräks. Det har inte hänt tidigare, trots huvudvärken jag haft.

Jag blundar, och är uppgiven, förbannad, ledsen, besviken, arg. Jag går sakta tillbaka mot sängen.

Vaknar av ett ryck samtidigt som telefonen ringer.

"Det är bara jag", säger min fru och efter ett par minuters samtal är vi överens om att jag måste träffa läkaren.

Jag scrollar ned i telefonen och slår numret till lagläkaren.

Någon minut senare sitter jag i bilen på väg till hans mottagning, en väg som jag åkt många gånger förut den senaste månaden. Varför kör jag ens?

Jag spänner fingrarna runt ratten, kör sakta och fokuserar noggrant på vägen framför mig. Min syn är suddig, mina händer skakar och jag är rädd. Väldigt rädd. 

Läkarens minspel avslöjar att han ogillar att jag körde bil i mitt nuvarande skick, och vi båda inser snart att vårdcentralen inte är rätt ställe att vara på. Jag måste köras direkt till sjukhuset.

Jag kräks, fryser och huvudvärken går inte längre att hantera. Samtidigt som läkaren ringer akuten ligger jag ned. Hör att han pratar om en misstänkt stroke. Paniken och oron sprider sig.

Mina steg är tunga, sjukhuspersonalen skyndar fram. Sätter mig i en rullstol och sekunderna senare ligger jag på en brits, ett stick i armvecket och morfin in i kroppen. Jag känner värme i kroppen, munnen blir torr men jag måste återigen kräkas. Trycket över huvudet minskar, lysrören mot de vita väggarna gör att jag måste blunda. En nål mot ryggslutet och det svider till och sticker ned mot benen. 

Jag svimmar igen.

Landskamp mot Tjeckien i Globen 2008.

Foto: Jan Düsing

I DAG - NOVEMBER 2017. 

Det har gått snart fem år sedan den där dagen, då jag var livrädd och såg hela mitt liv flyga förbi.

Det var ingen stroke eller hjärnblödning. Så här i efterhand tror jag bara att det var min kropp och hjärna som sade ifrån. Att jag inte kunde leva och fortsätta mitt liv som tidigare. 

Samtidigt kunde inte läkarna hitta något fel eller ge en förklaring till det som skedde. Det var frustrerande. Precis som det kan vara att hela tiden se frisk ut. 

Jag tänker fortfarande, såsom jag är formad som människa, att man inte gnälla eller tycka synd om sig själv, det finns de som har det värre.  

Jag drar mig därför från att berätta och öppna upp mig kring de problem och sviter jag fortfarande brottas med. Men förra veckan var jag återigen sängliggande i två dagar, en följd av de hjärnskakningar jag drabbades av under min aktiva karriär som professionell ishockeyspelare, och det gör att jag känner ångest och en stor panik. Jag kanske också har ett behov av att berätta min historia. 

Under de senaste åren har jag kommit till insikt med att jag nog aldrig kommer bli kvitt mina problem. Min situation gör att jag ofta tvingas avstå och tacka nej till saker. Jag behöver regelbunden vila och hela tiden planlägga min vardag efter min situation, och helt enkelt prioritera familj och jobb.

Trots det har jag lärt mig att älska livet, min tillvaro och mitt jobb, även om saker inte blivit som jag tänkt mig.

Ni kan så klart omöjligtvis veta eller förstå hur min vardag kan se ut

Den här hösten har jag mått sämre än vad jag gjort på länge, och det oroar mig.

En del ligger nog i att jag nu, efter fem år, börjat prata med en psykolog och verkligen fått öppna upp mig kring mina känslor och det är ändå en viss form av besvikelse att tvingas inse att jag har en begränsad förmåga i min vardag.

Det här kan kanske låta konstigt för er, eftersom ni oftast ser mig i tv-sändningar eller läser mina texter på Expressen. Ni kan så klart omöjligtvis veta eller förstå hur min vardag kan se ut.

Jag måste i regel vila varje dag, och då menar jag sova, för att orka med hela dagen och ha energi när barnen ska göra läxor på kvällen. Eller när jag ska jobba, för den delen.

Om jag inte gör detta kommer en smäll. Det kan dröja en dag eller en vecka, men smällen kommer och efteråt är jag helt ur slag. Precis som förra veckan.

 

Jag skulle kunna likna mitt liv med en öronpropp, som man sätter i örat för att stänga ute ljud. 

När man klämmer ihop en propp mellan tummen och pekfingret tar det några sekunder innan den går tillbaka till sin normala storlek. Trycker man lite hårdare tar det längre tid för den att återgå till sin normala form, och trycker du ytterligare lite hårdare blir den platt och det tar ännu, ännu längre innan den återgår till det normala.

Det är precis så min vardag är. Jag måste alltid balansera och inte tömma mig helt och hållet.

Svensk mästare med Färjestad 2011.

Foto: Mattias Lundin, Expressen

Foto: Carl Sandin / © BILDBYRÅN

Foto: Mattias Lundin Exp / MATTIAS LUNDIN EXP

Foto: Mattias Lundin Exp / MATTIAS LUNDIN EXP

Jag brottas också mycket med ångest och rädsla. Jag undrar ofta hur min hjärna egentligen mår?

Eftersom jag spelade nästan 15 år på elitnivå har min hjärna åkt på en del smällar. Det tragiska är att jag inte kan säga hur många hjärnskakningar det handlar om.

Det gör mig rädd i vardagen.

Anledningen stavas CTE (chronic traumatic encephalopathy), som kort förenklat är en kronisk hjärnskada efter flertalet smällar mot huvudet.

Är jag en av idrottarna som går med detta, utan att veta om det?

Jag brusar snabbt upp mig och har svårt att kontrollera känslorna

Varför har jag under det senaste halvåret mått sämre än tidigare, även om jag är noggrann och strukturerad kring min planering och schemaläggning av mitt liv? Glömmer jag saker nu? Sker det en förändring i min hjärna?

Vad kommer egentligen av den lätt traumatiska hjärnskada jag är diagnostiserad med och vad kommer av stress och oro?

Det som till vardags fortfarande gör mig ledsen är att jag inte har det tålamod och lugn som jag skulle vilja ha och att jag snabbt brusar upp mig och har svårt att kontrollera känslorna. 

Sanny med C More-kollegan Åke Unger.

Foto: Jonas Ljungdahl / BILDBYRÅN

"Jag är oerhört tacksam"

Jag blir inte lika instinktivt aggressiv i tanken som för fem år sedan men jag kan fortfarande ha svårt att kontrollera detta, även om medicineringen jag tvingas ta efter min traumatiska hjärnskada balanserar upp det.

Jag har ett jobb som jag älskar, ett jobb som jag anpassar efter min vardag. 

Det är jag oerhört tacksam för. 

Jag kommer dock få leva med sviterna efter hjärnskakningarna resten av mitt liv. Det känns både sorgligt och befriande att ha kommit till den insikten.