Efter 30 år av skilsmässor – nu är Tommi Vaiho osannolik hjälte i en osannolik guldkandidat

”Han kunde ju bara slänga sig åt ett håll”

Allsvenskan 2019 ska börja, och du bjuds ett tankeexperiment.

Om den norske landslagsmålvakten inte spelar, Erik Berg skadar bort sig, Astrit Ajdarevic levererar en poäng på 17 matcher och Buya Turay bara hittar nätet tre gånger på tolv framträdanden – var hittar vi Djurgården i mitten av augusti?

Svar: På första plats.

Bonusinfo: En av huvudanledningarna är Tommi Vaiho.

Efter 30 år av skilsmässor går spelaren som personifierar årets blårandiga upplaga in som förstemålvakt i en guldstrid. 

Text: Noa Bachner
Publicerad 18 aug 2019 kl 17.08

Det är straff.

På en liten grusplan i Kistatrakten, strax utanför Stockholms innerstad, sprider sig nervositeten i Djurgården-Kistas P-88, ett av klubbens förortslag. Det är i mitten av 1990-talet och dammet yr. Pottfrillorna dallrar i luften. Mörkblå knickers ska skydda barnens knän från att fördärvas på det steniga underlaget, men det hjälper föga. Blodet rinner lite här och var, skorporna ramlar av hemma och ersätts av nya innan de har nuddat marken. Framför allt från målvakten med David Beckham som idol som gör sig redo på mållinjen. 

Djurgården-Kista är ett lag fullt av talang som skördar framgångar och vinner turneringar redan som 8-åringar, men det finns ett problem. 

Tommi Vaiho kan bara slänga sig åt ett håll.

Varje gång det är straff är bönen som hörs från tränaren, Claes-Göran Åberg, densamma: ”Snälla, skjut inte till vänster” viskar han för sig själv.

undefined

Djurgården-Kista firar en turneringsseger 1996.

Foto: Claes-Göran Åberg / Privat

Mer än två decennier senare flyger Vaiho mot sin vänstra stolpe och tippar ett avslut från Mohamed Buya Turay till hörna. Sensommarsolen steker den perfekta gräsmattan på Kaknäs. Bredvid målet står PK Bråtveit, den norske landslagsmålvakten som köptes hit inför säsongen, med händerna i sidan.

Hos den osannolika serieledaren är Vaiho den osannolika hjälten. Om Djurgården skulle ha en bra säsong var det ju inte meningen att Buya Turay bara skulle ha gjort 8 mål i mitten av augusti. Ajdarevic kunde vara mycket, men inte skadad med en assist och noll på på kontot så här dags. Och vilket lag i allsvenskan blir inte sämre av att förlora Erik Berg?

Men Djurgården leder, och det har sina förklaringar.

Få spelare illustrerar orsakerna bättre än den gänglige gestalten som stryker över Kaknäs gräsmatta med vindjackans röda huva hängande i nacken. Det har gått 30 framträdanden sedan Tommi Vaiho förlorade med den här klubben, en bortamatch mot Gais 2012. I år har han släppt in tre mål på 9 matcher och blivit förstavalet mellan stolparna.

Efter 30 år av separationer står han och Djurgården hand i hand högst upp i tabellen.

***

– Det var en dålig match av oss. Eric Bassombeng kom fri från halva plan. Vi slarvade bort en hörna, eller om det var en frispark. Andra målet är en nick av Mervan Celik från fem meter när jag bara ska ut och plocka den. Usch.

Det är anmärkningsvärt hur besvärad man kan se ut av att minnas en i sammanhanget obetydlig förlust som ägde rum för åtta år sedan, men det är ett uppriktigt obehag som sprider sig över Tommi Vaihos ansikte när man minns sitt senaste nederlag med Djurgården.

Fem gånger har han lämnat klubben, två gånger permanent och tre gånger på lån, men hela tiden med samma önskan om att få chansen att vakta det blårandiga målet på heltid.

För att följa vägen hit från rätt håll måste man gå tillbaka till Kista och den där grusplanen. Om Vaiho slängde sig åt rätt håll vid just den där straffen vet jag inte, men när hans tränare, Claes-Göran Åberg, minns honom är det den stora kärleken till att slänga sig han minns.

– Han var alltid smutsig i ansiktet. Precis alltid. Han älskade att slänga sig, även om det inte behövdes, säger han. 

– Men sedan var det ju ett problem det här med att han bara kunde slänga sig åt ett håll. Varje gång det blev straff var det ju 50-50. Slog det andra laget straffen åt höger så tog han den oavsett hur bra de var, och slog de åt vänster gick de in oavsett hur dåliga de var.

Ingen av Tommis föräldrar, som båda invandrade till Sverige från Finland på 1980-talet, hade någon större bakgrund som fotbollsspelare. De ville helst att han skulle vara utespelare, själv tror han att det hade att göra med mängderna tvätt som samlades i högar efter matcherna. Grusplaner blir blöta ibland. 

undefined

1999. Tommi Vaiho, liggande t.v., med Djurgården-Kista.

Foto: Claes-Göran Åberg. / Privat

Hans mamma var för nervös för att titta på matcherna, men hans pappa, Jouni, var ständigt närvarande runt Djurgården-Kista och började med åren hjälpa till att scouta motståndare inför viktiga matcher och annat. Claes-Göran Åberg beskriver honom som en ”fotbollsförälder som intresserade sig på ett bra sätt” och säger att Jouni och Tommis gemensamma betydelse för laget är det kanske starkaste minnet.

– Tommi kunde komma och ringa på hemma hos oss för att försäkra sig om att jag och min son skulle komma till träningen, berättar han.

Till slut lärde han sig att kasta kroppen åt vänster också, och då dröjde det inte speciellt länge innan Tommi Vaiho blev ett namn i Stockholmsfotbollen. Således dröjde det heller inte innan Brommapojkarna hörde av sig. Det började dra ihop sig till uttagningar av elvamannalag i de största klubbarna, och som Vaiho resonerade själv var BP den bästa klubben att utvecklas i. 

Som elvaåring lämnade han Djurgården för första gången.

***

Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf står samlade i ett hörn av planen och konfererar medan träningen löper mot sitt slut. Emir Kujovic är klar, men inte här. Det är däremot Curtis Edwards, det andra nyförvärvet, som hafsar i väg ett avslut från två meter och grämer sig över hur dåligt det blev.

– Det här är deras nya favoritövning. De tycker att den är så jävla rolig, suckar vd:n Henrik Berggren när han går förbi. 

– Jag fattar inte exakt men jag tror att det går ut på att spela bollen framåt.

Om Jonas Olssons förtvivlade utbrott framför C More:s halvtidskameror var en sorts ögonblicksbild av ett obalanserat och riktningslöst Djurgården under hösten 2018, är det andra stillbilder som lär hängas upp på väggen för att minnas 2019.

Tolv insläppta mål på 19 matcher. Serieledning med elva omgångar kvar. Marcus Danielson som hela seriens bästa mittback, Jesper Karlströms nya nyanser efter flera år av frustration, poängmaskinen Jonathan Ring, Elliot Käcks sex assist, Une Larsson, Kevin Walker och Fredrik Ulvestad. Det är svårt att veta exakt var man ska börja med alla utropstecken, men om Vaiho är den spelare vars frammarsch kanske bäst förkroppsligar vad som har hänt här, är det tränarduon Thomas Lagerlöf och Kim Bergstrand som har dragit i rätt spakar.

undefined

Thomas Lagerlöf och Kim Bergstrand.

Foto: CARL SANDIN / BILDBYRÅN

Efter sju år i Sirius handlade de inledande frågorna om hur det kändes att jobba för en Stockholmsklubb när man hade ett förflutet i en annan. Nu pratas det om andra saker, framför allt framgångsfaktorer.

Djurgården 2019 är ett typiskt exempel på ett lag där de enkla förklaringarna inte ligger tillgängliga för betraktaren. Det jobbas extremt hårt, det maxpresteras på många positioner och det uppvisas mycket lojalitet – men det är samtidigt vad exakt varenda tränare i hela världen säger att den vill ha ut av sitt lag. 

Vem markerar man mot ett lag utan kreatör och skyttekung? Vem exponerar man i en backlinje utan svagheter? Hur stoppar man elva nyckelspelare?

Frågar du tränarparet här är det troligen träningar som den här som är det sanna porträttet av säsongen 2019. Finns det någonting som förenar Kim och ”Tolle” är det deras benägenhet att ytterst sällan censurera sin åsikt eller anpassa sig efter ett så kallat narrativ. När jag frågar om målvaktssituationen är det därför ganska naturligt att Thomas Lagerlöf inleder en flera minuter lång monolog om hur Jacob Widell-Zetterström, lagets 21-åriga tredjemålvakt som värvades från IFK Lidingö inför säsongen, är den största målvaktstalangen han har sett på länge och klart mest talangfull av alla i truppen.

– Det säger PK och Vaiho också när vi pratar. Han är en otrolig begåvning, fyller han i.

Men Widell-Zetterström har drabbats av hjärnskakningar och är borta säsongen ut. I stället har målvaktsfrågan handlat om Vaiho och Bråtveit.

– Vi kände till Vaiho jättebra. Han är Stockholmskille, Kim har tränat honom i BP och när vi hade Sirius i superettan var han ju där med Gais i flera år. Hans agent ringde varje år och tjatade på att vi skulle ta honom till Sirius. Han fattade inte riktigt att lönerna i Sirius inte var på Gais-nivå. Men hans egenskaper hade vi koll på. Han har skärpt till sig ganska mycket träningsmässigt har jag förstått det som, med Niko som målvaktstränare. Han har tränat hårdare och bättre, säger Lagerlöf.

– Dessutom är han världens skönaste snubbe att ha i ett lag. Det är inget snack om det. Han är väldigt social och kittar ihop hela laget om du frågar mig. Han är bra på snus och kaffe. Dessutom är han väldigt bra på att rädda bollar, och det är ju en målvakts huvudsakliga uppgift. Det finns så klart brister, han är inte världens mest explosiva målvakt, han har väl sämst kroppshållning i allsvenskan, men han sprider ett lugn och spelarna vet vad de får av honom.

Under våren utsätter han och Bergstrand Vaiho för en tjatkampanj: Han behöver spela enklare.

– Han hade en tendens till att göra samma sak hela tiden: Hans två första ingripanden på en träning var alltid jättebra, med fötterna eller en igångsättning. Tredje gången kom alltid en indian för att han hade bestämt sig för att göra något svårare. Man måste spänna bågen lite och pusha gränserna, men när en målvakt gör två indianare varje träning som resulterar i mål i arslet, då blir det inte utvecklande för honom eller gruppen. Det sprider missnöje. Då börjar man acceptera att man slänger in ett mål varje träning. En målvakt behöver inte överarbeta, säger han.

***

”Kom igen då Vaiho!”

Jesper Karlström sveper förbi en bit bort och flinar lite när han ser Vaihos yrvakna ansiktsuttryck. Några minuter tidigare har vi avbrutits av Haris Radetinac som skriker ”Vaiho! Legenden!” från samma position. 

– Nähä, verkligen inte Haris. Jag är inte som du!, svarar Vaiho artigt.

Nu drar han med handen genom håret och försöker orientera sig tillbaka in i vårt samtal. Jag har frågat om det är mycket som händer med tanke på hur bra det går.

– Pffft, näh. Jag glider under radarn som vanligt, säger han.

Nog går det att köpa bilden av att Vaihos karriär till stor del tillbringats under radarn, men inte alltid. 

2003 hade han dykt upp på Bosse Anderssons radar. Vägen tillbaka till Djurgården gick via Elitpojklägret i Halmstad. Vaiho åkte dit med laget från Stockholm och blev så småningom uttagen i Peter Gerhardssons landslag för pojkar födda 1988. När 88-landslaget spelade sin första landskamp mot Polen startade han, men efter ett förbundskaptensbyte förlorade han platsen till Peter Abrahamsson, nu i Häcken. 

I samma veva, efter Elitpojklägret, slutade Djurgårdens målvakt som även han hade varit med Stockholmstruppen i Halmstad, men inte fick plats i landslaget. 

Vaiho, som hade tränats av Kim Bergstrand i Brommapojkarna, såg karriärens nästa fas öppna upp sig.

undefined

Tommi Vaiho i Brommapojkarna 2004, strax innan flytten till Djurgården.

Foto: MARTINA HUBER

– När Bosse hörde av sig var det ganska tydligt att jag skulle få träna med A-laget nästan på en gång, och det var så klart ett lockbete för mig som 16-åring. Det fanns bra målvakter i BP på den tiden också som jag konkurrerade med. Jag vet inte, det är många vägar som öppnas under en karriär, säger han.

Och så är det. Åt olika håll.

Efter att först ha fått sitta på bänken i det ofta bortglömda turneringsexperimentet Royal League redan som 16-åring blev det tre lånesejourer. Först lämnade Vaiho Djurgården för Värtan i division 3 säsongen 2007, men året slutade i nedflyttning. Han minns hur tränaren Roberth Björknesjö, nu i BP, tvingades byta om till vissa matcher för att det fanns för få spelare i truppen (undertecknad var registrerad spelare i klubben samma säsong men, med all önskvärd tydlighet, inte en lösning på någonting).

Därefter bar det av till Frej, men året där blev ”rörigt”. Vaiho fick sitta på bänken med Djurgården flera gånger och spela matcher Frej om vartannat. Det blev bättre året därpå i Vasalund, som förvisso åkte ur superettan 2009, med ännu mer matcherfarenhet och bra träningar, minns han. Samtidigt hade målvaktsdimman skingrat sig på hemmaplan. 

Oscar Wahlström, andremålvakten, bestämde sig för att sluta och kvar fanns bara Pa Dembo Touray. 

Trots att han bara var 21 hade Vaiho lämnat Djurgården fyra gånger för att bli bättre, hela tiden med samma målsättning: Att bli etta. 

Nu verkade den vara inom räckhåll.

***

När Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf drog i gång vinterns träning med Djurgården drabbades båda av panikkänslor. Allt kändes uppskruvat, spelarna var uppumpade ”så inåt helvete” med nya tränare på plats.

– Alla ville visa allt och förstå vad som frågades av dem, säger Lagerlöf och minns hur han bara såg bollen flyga fram och tillbaka hela tiden och med en lätt ångestfylld suck konstaterade att här, här blir det till att jobba.

Men så tog det sig.

undefined

Foto: ADAM IHSE/TT / TT NYHETSBYRÅN

Tre spelare – Marcus Danielson, Elliot Käck och Jesper Karlström – förvandlades på kort tid till tränarduons förlängda armar på träningsplanen.

– De tre var ganska tidigt till väldigt stor hjälp, de stack ut eftersom de visade vad fan vi snackade om för sina lagkamrater. Danielson hade spelat liknande fotboll i Sundsvall, Elliot hade vi haft tidigare i Sirius och Karlström passar egentligen bättre i det här spelet, säger Lagerlöf.

– Vårt första spadtag var passningsspelet. Vi betonar fortfarande det, våra principer för passningsspelet. Djurgården har spelat en helt annan typ av fotboll i ganska många år. Men passningsspelet är avgörande för att man ska kunna dominera motståndarna centralt i planen. Vi tjatade om det och återerövring hela vintern. Det hänger ihop. Förra året, utifrån, tyckte jag att Djurgården var ganska dåliga på att ta tillbaka bollen snabbt. Det beror så klart på spelsätt, var man tappar bollen och var man vill ta tillbaka den.

Han beskriver ett sorts ”stopp” i utvecklingen under våren och poängterar att spelarna med spetsegenskaper – Berg, Ajdarevic, Buya Turay – hjälpte till att rädda poängskörden, men också hur säsongens enda svacka i samband med derbymatcherna blev konsekvensen. Spelschemat var tajt och i Djurgårdens trupp utbröt en mindre epidemi av sjukdomar. 

– I grund och botten har vi en träningsdriven verksamhet. Det blir inte så jäkla mycket utveckling om du knappt hinner träna, men i samband med sommaruppehållet får vi möjligheter att träna mer. Curtis Edwards kommer hit och pustar ”shit vilket tempo”. 

Men alla lag menar väl att de tränar hårt. Vad är annorlunda här?

– Det vi har börjat uppnå nu är att spelarna coachar sig själva. I början kan vi ställa en del frågor till dem och försöka dra ut lite saker, men det tar emot för dem då eftersom de är osäkra på exakt vad vi vill, säger Lagerlöf. 

– Nu har vi kommit så långt att vi tränar, bryter, och så får spelarna själva coacha varandra, samla sig i grupper. Det är ett helt annat surr nu, det märker vi. Dit vill vi komma. Vi vill bli bollplank. Ibland är det saker vi behöver ändra och peka med hela handen, men i grund och botten handlar det om att de klarar att känna själva vad som behövs för att spela efter våra principer. Jobbar man ihop ger man varandra chansen att sticka ut. Det är inte så lätt att sticka ut i ett dåligt lag. Är laget bra får man bollen i rätt lägen, då kan man visa att man är bra.

undefined

Elliot Käck och Jonathan Ring jublar mot Sirius i juni.

Foto: TOBIAS STERNER / BILDBYRÅN

Karaktärsdragen gör sig påminda igen. När Tolle ska beskriva säsongens sämre insatser är det inte prat om att Djurgården ”inte kommer upp i nivå”, som det ofta heter på andra håll, utan en total nedsabling.

– I våras hade vi ett par matcher, typ Helsingborg borta där vi tappar det helt och alla springer runt som yra höns, säger han och ser redigt förbannad ut.

– Nu är det annorlunda. Det händer alltid att man hamnar snett eller att motståndarna är skickliga, men på ett par minuter identifierar spelarna att vi måste lugna ned oss och börja från grunden. De är mer taktiskt medvetna, de kommer ihåg hur vi ska spela. De har blivit bra på att coacha varandra. Det är en framgångsfaktor i lagsport. Kalmar hemma efter sommaren är min favoritsekvens på hela säsongen. Vi stressar inte upp oss utan maler och maler och jobbar med rätt saker. Det har hänt i andra matcher att vi börjar stressa mot slutet och inte är lika bra. Vi hade enormt tålamod där. Det var en känsla av att nu, nu har vi kommit någonstans, nu när vi gör rätt. Då finner vi tillfredsställelse, både jag och Kim. Vi hade nog varit nöjda då även om vi inte hade fått in bollen. 

***

– Jag skulle så klart kunna tänka på vad som har hänt i min karriär och hur saker kunde ha gått, men det som har hänt har hänt och jag kan inte påverka det. Det jag kan påverka är träningen i morgon. Det känns dumt att tänka tillbaka.

Tommi Vaiho kisar lite i den vindpust som sveper över oss. 

– Jag har aldrig vacklat, fortsätter han.

Ju längre in man kommer i historien om honom, desto tydligare blir parallellerna till det Djurgården han spelar i nu. 

undefined

Vaiho i Djurgårdens tröja mot Elfsborg, 2010.

Foto: DANIEL STILLER / © BILDBYRÅN

Framför sig har han ett lag som börjar ge flitigheten och det hårda arbetet ett ansikte, en framtränad enhet som växer i styrka för varje match.

Djurgården har tränat sig till det här ögonblicket, Tommi Vaiho kanske mer och längre än alla andra.

– När jag väl får chansen ska jag ta den. Så har jag alltid tänkt. Jag hade Kjell Frisk som målvaktstränare redan på den tiden, han pushade mig hårt och fortsatte säga att det skulle komma. Jag såg hela tiden min framtid i Djurgården och förstatröjan. Det var ett naturligt steg uppåt. När debuten var avklarad kände jag att det närmade sig, säger han.

– Ända tills det inte närmade sig.

***

2010 är Vaiho tillbaka och spelar 9 matcher för Djurgården. Året efter blir det två framträdanden, men 2012 har han spelat hela 12 matcher under vårsäsongen när Kenneth Höie ansluter.

– Jag tyckte själv att jag skulle få fortsätta stå. Dembo försvann året innan och de värvade Kasper Jensen som förstemålvakt, men jag tog över efter fem matcher. Men så kommer det ändå en målvakt. Då kände jag att jag inte kunde vara kvar, säger han. 

– Men det uppstår liksom ingen bitterhet mot Djurgården. Det är inte Djurgården som gör saker. Det är människorna som är i klubben. Det var anledningen till att jag kom tillbaka från Gais efter fyra år. Nu är Bosse och Henke i klubben. Det var Bosse som värvade mig när jag var 15 år. Det var Bosse som värvade mig nu.

Är du bättre nu än någonsin tidigare eller får du bara chansen att visa hur bra du är?

– Jag är mycket bättre nu än när jag kom hit och började spela 2017. Jag är mycket tryggare och lugnare. Vi har en fantastisk målvaktstränare i Nikos Gkoulios och jag har börjat träna hårdare. Han har gjort mig bättre. Det är ingen slump att jag har lyckats ta en tröja. Eller, allt handlar om tajmning i fotboll. Det är alltid tajmning.

– Hur många gånger har du inte hört en tränare prata om att spelarna måste jobba hårt? Fler än du har sett det. Alla tränare säger att de vill ha det så här, men Kim och Tolle har fått ut det på planen. Gör man bra ifrån sig på träningarna betalar det av sig. Jag tycker att det är annorlunda i år än vad det har varit tidigare år här. På ett sätt är väl hela laget så nu, det spelar ingen roll vem som spelar. 

undefined

Tommy Vaiho och Djurgården firar segern mot Häcken.

Foto: MAXIM THORÉ / BILDBYRÅN

Vaiho beskriver samma förbättringsmoment som Thomas Lagerlöf gjort en stund tidigare.

– Jag ska till exempel spela enkelt. Om jag kan sätta i gång den fort måste jag värdera vad som händer. Innan har jag känt att jag sätter i gång bollen och högerbacken eller vänsterback eller vem som nu får den får en gubbe i ryggen, sätter tillbaka och så blir det pannkaka. Så håller vi inte på nu. Nu sätter jag upp den på en felvänd spelare och han kan spela tillbaka för att jag har rört mig. Så spelar vi vidare. Det ger oss ett lugn, alla vet vad som gäller känns det som.

På måndag väntar AFC Eskilstuna på hemmaplan, sedan ger sig Djurgården in i ett dubbelmöte med Malmö FF och AIK som kan bli avgörande för en redan framgångsrik säsong. 

I dörrspringan längst bort står Lennart Johanssons pokal och blänker – men för Vaiho är det inte det enda som händer.

I oktober ska han bli pappa för andra gången. Mitt i guldstriden.

– Nej, mitt i landslagsuppehållet! Det är i alla fall vad som är sagt, men man vet aldrig med de små liven, om de vill komma ut i tid eller inte. Det är så klart inte medvetet planerat till något uppehåll. Jag tänker inte så, och jag tänkte ju inte att jag skulle stå i en guldstrid.

Du råkade bara hamna där?

– Råkade och råkade. Jag tränade hårt för det. Men det går ju inte att planera livet. Det som blir det blir.