Melwin Lycke Holm har stoppats av pappa Stefan: ”Samma med sociala medier”

”Jag var 14 år – och skulle inte vara där”

KARLSTAD. Pappa Stefan har stoppat honom – och ville inte att sonen skulle bli höjdhoppare. 

Nu ger superlöftet Melwin Lycke Holm, 15, sin första stora intervju någonsin och berättar om pressen, framtidsdrömmarna och att tappa tron på sig själv.

– Jag känner att förväntningarna på mig är höga. Ibland är det jobbigt. Men jag känner att jag har något i mig som inte många andra har. 

Text: Anna Friberg
Publicerad 10 nov 2019 kl 06.11

För fyra veckor sedan fyllde han 15 år. Vad Melwin Lycke Holm fick av pappa Stefan i födelsedagspresent?

– Strumpor och godis, ja och så den där jävla legogubben Yoda. Jag har inte byggt speciellt mycket de senaste åren, det är mest pappa som gör det nu för tiden. Han är legofantasten i familjen.

Den grå Saab kombin svänger upp på parkeringsplatsen vid Våxnäshallen i Karlstad. Ut hoppar först Stefan, sedan Melwin. Rutinen är densamma som alltid, efter skolan går Melwin hem till pappa Stefan, sedan avfärd till träningen. 

Melwin tuggar på en proteinbar medan han lunkar mot entrén. 

Klockan är ett par minuter efter 15 och inne i friidrottshallen är det fortfarande glest med folk. 

Sex dagar i veckan är det träning. 

– Han har ledigt på lördagar, det upplägget hade jag och det har känts rätt att fortsätta så, säger Stefan Holm.

Å andra sidan växte du 18 centimeter på ett år.

Den 22 augusti 2004 tog en då 28-årig Stefan Holm OS-guld i Aten. Sju veckor senare blev Stefan Holm och hans dåvarande fru Anna Lycke föräldrar till en son som fick namnet Melwin. 

Nu sitter han på en träbänk i friidrottshallen i Karlstad. 

– Ibland är det segt att komma i gång, även om jag gillar att träna. 

Melwin ställer sig upp, pappa Stefan lika så. De ser på pricken lika långa ut. 

– Jag är 1,80, säger Melwin men Stefan fyller snabbt i: 

– Och en halv. En halvcentimeter kortare än jag. 

Med händerna på huvudet mäter de sig själva och diskuterar huruvida Melwin kommer att växa om sin pappa. 

undefined

Vem är egentligen längst, Stefan eller Melwin? ”Jag är en halv centimeter längre”, hävdar Stefan.

Foto: SVEN LINDWALL

– Jag har kanske vuxit färdigt på längden, det har inte hänt så mycket där senaste åren. 

– Nä, men å andra sidan växte du 18 centimeter på ett år.

Stefan tittar på sin son. 

Men det är inte bara med kroppslängden som det har gått fort för Melwin Lycke Holm. 

På tre år har han gått från ett personbästa i höjdhopp på 1,63 till 2,09. 

– Allting har gått otroligt snabbt. Helt plötsligt är han 15 år och har hoppat så högt som jag aldrig hade räknat med, åtminstone inte så här tidigt. 

Det är den första stora intervjun Melwin Lycke Holm gör, förfrågningarna har varit många de senaste åren. Men pappa Stefan har satt stopp, Melwin har hittills bara pratat med media kort efter några tävlingar. 

– Det är klart att han har fått större uppmärksamhet för att han är min son. Men jag har satt stopp tidigare. Det handlar om att jag tror att man ska växa in i saker. Nu har han ändå fyllt 15 och mognat lite för att göra sådant här. 

– Det är samma sak med sociala medier, jag lägger inte upp bilder på honom där, och det har varit ett sätt att skydda honom. 

undefined

Sex dagar i veckan tränar 15-årige Melwin Lycke Holm. ”Jag vet att jag offrar tid med kompisar, men det är ett val jag har gjort”, säger han.

Foto: SVEN LINDWALL

– Ska du lufsa i gång då kanske? 

Stefan nickar mot Melwin som joggar i väg mot löparbanan för att värma upp. 

Han har slagit inofficiella världsrekord i sin åldersklass och i somras hoppade Melwin 2,09 på utomhus-SM för seniorer vilket räckte till ett brons. 

15-årige Melwin Lycke Holm är en supertalang och en milt sagt lovande höjdhoppare. 

Jag tänkte att Melwin får göra vad som helst men inte höjdhopp.

Men var det redan utstakat och klart från barnsben att han skulle satsa på höjdhopp som pappa, OS-guldmedaljören Stefan Holm?

– Jag har ju växt upp i den miljön, jag såg vad pappa gjorde och drog fram bäddmadrasser hemma och började leka höjdhopp som väldigt liten. Och jag hade nog aldrig hållit på med höjdhopp eller friidrott överhuvudtaget om det inte hade varit för pappa. Men det har aldrig varit något påtvingat från hans sida, säger Melwin och fortsätter. 

– Mamma har berättat att pappa sa när jag varit liten att ”han får bli vad han vill men inte höjdhoppare”. 

undefined

Supertalangen i höjdhopp Melwin Lycke Holm, 15, ger sin första intervju någonsin och berättar om pressen och förväntningarna han känner.

Foto: SVEN LINDWALL

En stund tidigare har Stefan, med Melwin utom hörhåll, berättat samma sak. 

– Melwin och jag har alltid varit väldigt tajta men jag hade aldrig tänkt att han skulle bli höjdhoppare. 

Varför?

– Det är jobbigt att vara sin fars son. Ta Jordan Larsson till exempel, det är ett tungt arv att bära att vara son till Henrik Larsson. Eller Anna Lindberg, dotter till Ulrika Knape, det är ett annat exempel. 

– Jag tänkte att Melwin får göra vad som helst men inte höjdhopp. Samtidigt var det vad han ville göra. Och jag har aldrig försökt stoppa honom, däremot frågade jag ofta om han verkligen ville följa med till hallen när han var mindre. Men det ville han ju.

Då var det tungt, och jag kände att ”är det bara så här långt jag kan komma?”.

När Melwin Lycke Holm gick i fyran ställde han upp i höjdhopp i en skoltävling. 

– Jag hade bara lekt höjdhopp då, aldrig tränat. Jag bestämde mig för att vinna, men det blev inte så. Jag kom tvåa. Då bestämde jag mig, fan nästa år ska jag vinna.

I samma veva, 2014, drog Stefan Holm i gång en träningsgrupp med höjdhoppare i Våxnäshallen där bland andra Sofie Skoog och Evelina Erlandsson ingick. 

undefined

Melwin Lycke Holm föddes sju veckor efter att Stefan Holm tog OS-guld i Aten 2004.

Foto: SVEN LINDWALL

Melwin Lycke Holm, då tio år gammal, hängde ofta med till träningarna. 

– Men jag lekte mest då också. Året därpå vann jag dock skoltävlingen med en decimeter. Och när jag gick i sexan hoppade jag 1,70 för första gången.  

Både Stefan och Melwin återkommer ofta till hösten 2016, och att det var då ”det tog fart på riktigt”. 

Men det var inte bara höjdhopp som gällde. När det saknades någon som hoppade tresteg i 13-årsgruppen i Svealandsmästerskapen övertygades Melwin att ställa upp. 

– Jag vann den tävlingen också. Och på så sätt halkade jag in på tresteg och längd också. Men i hela mitt liv har jag sett mig själv som höjdhoppare.  

Vilket tycker du är roligast?

– Det beror på vilket som går bäst. Jag har ju bara ett SM-brons, och det är ju i höjdhopp så jag måste nog säga att det är det. 

Bronset Melwin Lycke Holm refererar till tog han på senior-SM i Karlstad i augusti i år när han hoppade 2,09. 

Nytt personligt rekord. 

– Det kändes otroligt skönt. Speciellt med tanke på att jag hade haft en tung period bakom mig innan det. Jag hade stukat foten i december och jag ”persade” aldrig den inomhussäsongen, och kom fyra på SM. Vilket var en fruktansvärt jobbig fjärdeplats. Då var det tungt, och jag kände att ”är det bara så här långt jag kan komma?”. 

Sommaren kom och Melwin berättar att det kändes fortsatt tufft.

– Det var segt, jag gick runt med tankar som att om det inte släpper nu så kommer jag att tappa tron på mig själv. Jag stod still och det kändes som att jag hade slutat kunna hoppa högt. 

– Så när det där hoppet på SM kom, 2,09, personligt rekord. Det var en obeskrivlig känsla. 

Känner du att du har en extra press på dig, med tanke på att du är son till en OS-guldmedaljör?

– Ja, lite. Eller jag märker ju att jag får mer ögon på mig för att jag är den jag är. Speciellt på ungdomstävlingar, då kommer det mycket mer publik till höjdhoppet än de andra tävlingarna. Då känner jag att förväntningarna på mig är stora. Att jag måste vinna. 

– Men på senior-SM kände jag mig lugn så snart jag hade tagit mig förbi kvalet. För ingen kunde förvänta sig något av mig i finalen. Jag var 14 år och skulle inte ens vara där. 

undefined

Melwin Lycke Holm genomför en av många hoppövningar under träningen. 15-åringen är inte bara duktig i höjdhopp utan även tresteg och längdhopp.

Foto: SVEN LINDWALL

Varje träningspass är två timmar långt, vilket innebär att Melwin tränar 12 timmar i veckan. 

– Jag tycker inte att antalet dagar är så viktigt utan vad man gör de timmar man tränar, säger Stefan Holm och studerar sin son som springer på en ramp med små häckar. En fots nedslag mellan varje häck går övningen ut på. 

Melwin smattrar på, själv är Stefan klädd i chinos och collegetröja. 

– Jag har varit dålig på att träna på sistone. Jag har svårt att hitta motivationen när jag inte tränar inför något. Dessutom är Melwin bättre än jag på i stort sett allt nu för tiden. Han är snabbare och hoppar både högre och längre. Han har gått om mig. 

Känns det tungt?

– Nej, det är väl så det ska vara. 

Går du in i en annan roll när du är i hallen och är hans tränare?

– Jo, det gör jag nog. Men ibland måste jag vara lite pappa här också, när han behöver tas om hand och tröstas när det inte går som han vill. Men jag får inte vara tränare hemma, där ska jag inte driva på och prata höjdhopp. Vill Melwin prata höjdhopp hemma så gör vi det, men jag försöker att inte ta upp det. 

Har det varit naturligt att det är du som ska träna Melwin?

– Ja, eftersom han vill det. I början kände jag kanske att det hade varit bra om han var med i en ungdomsgrupp med jämnåriga men han har inte velat det. Han ville vara med i mitt gäng och för dem har det varit okej. 

– Samtidigt får det inte bli för intensivt. Det hade inte funkat om min pappa (Jonny Holm, som var Stefans tränare) hade hängt över mig på varje träning. Jag visste vad jag skulle göra och gjorde det. Det är samma sak med Melwin, han vet väldigt väl vad han ska göra. 

Hur hårt pushar du honom på träningar?

– Jag pushar inte någon av de jag tränar, de ska vilja själva. Jag tänker inte stå med piskan och pressa någon, vill de inte så vill de inte. Då slipper de. 

Du har fått ta emot en del kritik från de som menar att du pressar Melwin i hans höjdhoppssatsning. 

– De får gärna komma hit och titta. När människor som aldrig har satt sin fot här eller som aldrig har sett honom göra en träning eller tävling har åsikter, det tycker jag är helt ointressant. Folk får tro vad de vill. 

undefined

SportExpressens Anna Friberg har träffat Melwin Lycke Holm för den första stora intervjun någonsin. Tidigare har pappa Stefan Holm satt stopp.

Foto: SVEN LINDWALL

Träningen har rullat vidare och är framme vid övningen med medicinbollen som ska kastas med full styrka in i en vägg. 

Melwin suckar, det här är ingen favoritövning. 

Tolv snabba kast, vila, sedan tolv nya kast. Ett par av dem blir mindre bra och Melwin svär. 

– Hur kan du tro att du ska lyckas med tolv perfekta kast, du är för hård mot dig själv. 

Stefan Holm försöker dämpa sonens frustration. 

På frågan om Melwin och Stefan blir osams ibland under träningarna svarar Melwin snabbt. 

– Jo tack, det händer. 

Stefan replikerar snabbt: 

– Vi blir osams när du tycker att det går dåligt, och jag inte tycker det. Du blir arg och då blir jag arg för att du är arg. 

Melwin:

– Det stämmer definitivt. 

De bådas gnabbas skämtsamt med varandra. 

Även om Melwin just nu är inne i en tuff träningsperiod är det ett moment som saknas, ingen styrketräning med vikter står på programmet. 

Något som Stefan Holm är bestämd med. 

– Jag tycker att många börjar med styrka för tidigt. Jag började med det hösten när jag var 19 år. Melwin börjar eventuellt om två år när han är 17 år beroende på hur utvecklingen går. Jag vill nästan att han ska ha börjat stagnera i sin träning, då kan man lägga på styrka som en sista etapp. 

Varför?

– Det vore lätt att lägga en skivstång på nacken på honom redan nu så att han får muskler och hoppar ännu högre. Men vad ska man göra sedan då? Risken finns att han tröttnar då. 

– Jag har väl en lite gammaldags syn på det där. 

Två år framåt i tiden berättar Stefan Holm att det finns en träningsplan för Melwin Holm. 

– Då får vi se om han ska börja lyfta, eller om vi väntar ytterligare ett tag. Jag vill gärna att han ska hoppa runt 2,20 innan han börjar lyfta. 

Tror du att han gör det om två år?

– Höjer han sig 4–5 centimeter per år, vilket vore bra, då är han där någonstans då. Men rent krasst, jag var som bäst när jag var 28–29 år. Och det är ganska många år till dess, så jag tycker inte att man behöver ha någon brådska. 

Melwin tränar i Våxnäshallen i Karlstad, samma hall där pappa Stefan tränade under sin karriär.

Foto: SVEN LINDWALL

Foto: SVEN LINDWALL

Foto: SVEN LINDWALL

Foto: SVEN LINDWALL

Foto: SVEN LINDWALL

När Melwin Lycke Holm hoppade 2,09 på SM var Stefan Holm exakt på dagen lika gammal när han klarade 1,90 första gången. 

19 centimeter lägre än Melwin. 

– Det är lite ironiskt, jag har alltid sagt att man ska skynda långsamt och så får jag en unge som hoppar hur högt som helst i tidig ålder. 

Vad säger du om Melwin slår ditt personliga rekord (2,40 inomhus, 2,37 utomhus) i framtiden?

– Det vore väl jättebra. Då är jag ju en bättre tränare än vad min pappa var. 

Våxnäshallen har börjat fyllas på med folk, barn i olika åldrar och så en del elitidrottare. En av dem är Sofie Skoog som ingår i Stefan Holms träningsgrupp. 

undefined

Sofie Skoog tränar tillsammans med Melwin Lycke Holm och lärde känna Melwin redan när han var tio år.

Foto: SVEN LINDWALL

Även hon gav Melwin Holm en 15-årspresent, ett par strumpor med rosa glassar på. 

– Vi äter alltid glass när vi har slagit personligt rekord så det klart att han skulle ha ett par strumpor med glassar på. 

Sofie Skoog berättar att det direkt syntes att Melwin Holm hade talang när han som tioåring började vara med i träningsgruppen. 

– Och nu har han gått om mig i allt. Men det är väldigt inspirerande. Melwin är ung och full av energi, han ser inga gränser och bara kör. Han har precis upptäckt vad mjölksyra är. 

Egentligen står inte höjdhopp på dagens träningsprogram men när fotograf Sven Lindwall undrar om Melwin inte ändå kan tänka sig att göra några hopp skiner han upp. 

– Självklart.

Han bryr sig inte om att ta av sig överdragskläderna utan hoppar över ribban iförd lösa joggingbyxor och en luvtröja. De första hoppen ligger ribban på 1,80. Melwin Holm flyger lätt över och lägger upp ribban på en högre höjd. Efter ett par försök är han även över 1,90. 

– Nu kommer han aldrig att sluta. 

undefined

Melwin Lycke Holm glider lätt över 1,90 på träningen. Hans personlig rekord är 2,09.

Foto: SVEN LINDWALL

Stefan Holm ler när han ser sin sons glädje och entusiasm över att få avsluta träningspasset med höjdhopp. 

Inför varje hopp är det som att se Stefan Holm göra sig redo för ett hopp. Mimiken är identisk, han drar händerna genom håret, grimaserar med munnen, och så ett litet ryck i tröjan. 

– Jag tänker inte på att jag gör det där, och framför allt inte att jag gör samma som pappa. Men jag har ju sett det på tv-bilder. 

Så hur mycket sitter egentligen i generna, hur mycket höjdhoppstalang har Melwin ärvt av sin pappa. 

– Jag vet inte, men jag har åtminstone haft en bra förebild i hela mitt liv. 

Jag har gjort det här valet, och jag är beredd på att offra de sakerna.

Stefan Holm är mer fundersam kring arv och gener. 

– Jag har en syster som är tre år äldre och hon har aldrig någonsin hoppat höjd eller utövat sport aktivt. Så varför har då jag något som hon inte har, vi har ju samma föräldrar. Och var kom min talang i från, var det från pappa som spelade fotboll eller mamma som aldrig provat idrott. 

– Jag vet inte om det finns något riktigt svar på det men någonstans tror jag på forskningen att man kan ärva föräldrars förvärvade egenskaper. Och det är möjligt att det är så. Men som sagt, varför blev jag höjdhoppare och inte syrran. 

När Stefan Holm får frågan om hur bra han tror att Melwin kan bli i framtiden suckar han. 

– Jag vet inte. Och jag vill inte spekulera i det heller. 

Varför?

– För att det kan bli fel. Det är så mycket saker som kan komma emellan. Skador, andra intressen, att han kör fast och tröttnar.

Stefan tystnar en stund innan han fortsätter. 

– Du kommer nog få ett annat svar av honom.

Han tittar åt Melwins håll. 

– Men jag är 43 år och har sett så mycket. Jag har varit en del av friidrotts-Sverige i 30 år och jag har sett så många supertalanger genom åren som har varit så lovande men ändå inte har nått hela vägen. Det är stora steg att ta och väldigt mycket som kan hända utmed vägen. 

– Men att han har något, det har han. Melwin har en fallenhet för att hoppa höjd. Och en otrolig vilja och drivkraft, det är det inget snack om. 

Melwins svar på samma fråga är, som Stefan redan förvarnat om, ett annat. 

– Jag har förstått någonstans att jag gör något som inte så många har gjort. Sedan vet jag att utvecklingen inte kan gå framåt hela tiden. Men jag vill bli bäst i världen. Jag vet inte om det kommer att gå. Men det är det jag tränar för. 

– När pappa var i min ålder så var det inte många som trodde att han skulle kunna ta OS-guld. Men alla tror att jag ska göra det en dag. 

Är det jobbigt?

– Ja, det är när det står stilla, som i vintras och början av sommaren. Då är det jobbigt. Men när allting bara flyter på, då är det skithärligt. 

Stefan och Melwin packar ihop, det är dags att lämna hallen. Melwin ska hem till mamma Anna där han bor varannan vecka. 

– Men i och med att jag har pappa som tränare så träffar jag honom nästan varje dag ändå, även om mina föräldrar är skilda. Det är bra. 

Hemma väntar middag och sedan läxor. 

– Ibland kan det vara tufft att titta i mobilen när man kommer hem från träningen och man ser att kompisarna har gjort något kul medan jag tränade. Men jag har gjort det här valet, och jag är beredd på att offra de sakerna om det blir fler sådana ögonblick som SM i somras. 

De går ut ur Våxnäshallen och bort mot bilen. 

Innan har Melwin skvallrat om sin syn på pappa Stefans grå Saab.

– Det är bara att hoppas att den startar nu. Det gjorde den inte när vi skulle åka från en tävling i Västerås. Pappa borde verkligen byta bil, det har jag sagt till honom.