När SportExpressen kartlägger Sveriges största sport framträder ett mönster: Så himla olika är inte alla

Siffrorna avslöjar svensk fotboll

Alla är olika, olika är bra.

Så lyder en av Svenska fotbollförbundets synligaste paroller – men hur går det egentligen?

När SportExpressen kartlägger Sveriges största sport framträder ett mönster: Så himla olika är inte alla.

Text: Noa Bachner
Publicerad 26 mar 2018 kl 14.03

Göteborg i början av mars. Det är trångt på Kamratgårdens snöklädda parkering. Spelarbussens chaufför kämpar frenetiskt med att vända sitt avlånga fordon inför avresan till Malmö och kvartsfinal i Svenska cupen. Bakom stora glasfönster sitter Blåvitts trupp och tittar på samtidigt som de äter lunch. På menyn: Korv stroganoff. Eller som Pontus Dahlberg utbrister när han får syn på matbyttorna: Körv ströganöff. 

Lagets tränare Poya Asbaghi äter snabbt. När han kommer ut från matsalen tar han en stor tugga av ett knäckebröd. Smulorna strösslas över träningsjackan medan han går upp för trappan mot sitt kontor.

– Hur många kan berätta om det här?, frågar han.

– Det är jag. Möjligtvis Özcan Melkemichel. Någon till. Dessutom: Här sitter jag och bölar medan det finns tusentals människor där ute som har varit med om tio gånger värre saker än vad jag har.

Sedan han fick jobbet som tränare för IFK Göteborg har han svarat på frågor om hur det känns för just honom att komma just hit, till den här klubben, väldigt många gånger. Han har berättat och berättat om sin bakgrund eftersom den är annorlunda: Personer med föräldrar från Iran blir i regel inte tränare för allsvenska fotbollsklubbar, speciellt inte när de bara har fyllt 32 år, speciellt inte den här, heter det. Men att avgränsa ämnet till en historia om Poya och IFK Göteborg, det vill han egentligen inte själv.

Deras historier kommer vi inte att höra – men jag kan höras. Nu tänker jag höras

För faktum är att personer med bakgrund i Turkiet eller Bosnien & Hercegovina eller Iran eller Syrien eller Irak eller Somalia eller någon av de andra stora utomeuropeiska invandrargrupperna i Sverige är synnerligen sällsynta i de tunga fotbollsjobben.

Zoran Lukic, som har tränat Djurgården och Örgryte, och Özcan Melkemichel, som fick chansen i Djurgården även han under 2017, är två av ett försvinnande litet antal exempel på tränare som har styrt landets mest etablerade klubbar.

”Siktet är inställt!” – så heter Svenska fotbollförbundets strategidokument från 2013, ett tjugo sidor långt manifest som skulle staka ut vägen fram till 2017. Bland annat tog SvFF sikte på att ”stärka positionen som viktig aktör för ett integrerat Sverige”. Under en annan punkt står det att man ”strävar efter en representativitet i valda organ som speglar fotbollens mångfald”.

undefined

Poya Asbaghi är ny huvudtränare för IFK Göteborg.

Foto: MICHAEL ERICHSEN / BILDBYRÅN

Med mig upp för trappan på Kamratgården har jag en kartläggning av hur det gick med allt det där, hur verkligheten bland svensk fotbolls beslutsfattare ser ut efter 2017. 

Två meter framför mig går ett undantag.

– Jag har fått chansen. Inte de andra, de har slutat, de har inte fått gå utbildningar, de har inte gått runt ekonomiskt. Deras historier kommer vi inte att höra. Det är inte bara tränare, det är spelare också. Men jag kan höras. Nu tänker jag höras, säger Poya Asbaghi. 

Poya Asbaghi

Ålder: 32
Född: Karaj, Iran.
Klubb: IFK Göteborg (tränare)
Tränarkarriär: Dalkurd FF (2016-2017), Gefle FF (2017), IFK Göteborg (2018-nu).
Landslag: -

Insåg att inte han ”inte skulle bli något”

I Statistiska centralbyråns (SCB) befolkningsstatistik är det ett par stora invandrargrupper med bakgrund utanför Norden och EU som sticker ut. Enligt deras mätningar har 59 000 personer som är födda i Bosnien & Hercegovina invandrat till Sverige och 66 000 från det som i statistiken heter Jugoslavien. Från Turkiet är siffran 48 000. Somalia, 66 000, och Eritrea, 39 000, är de största afrikanska invandringsländerna. Från Asien har ännu fler kommit: 140 000 som är födda i Irak bor i Sverige. Afghanistan: 43 000. 172 000 personer som är födda i Syrien bor i Sverige.

Vi har inte fått chansen i en etablerad klubb, en som inte är en ”invandrarklubb”

Även Iran sticker ut: 74 000 personer har invandrat därifrån. Två av dessa var Poya Asbaghis föräldrar som kom till Falun i mitten av 1980-talet. Poya var ett år. Vi har hört historien: Barndomen i Gottsunda utanför Uppsala, historien om en kille med ”kort stubin” som hamnar i ”jävligt bråkiga miljöer”, om domen för misshandel från 2005 och hur han friades från ett åtal för samma brott 2014.  

Och fotbollen. Om Poya som tidigt insåg att han ”inte skulle bli något” och sökte sig till tränarrollen, om ledarskapet och ansvaret som blev en väg bort från destruktiva vanor. Men att ha det som yrke? Det var ingen ambition han tog på allvar. 

– Det här kändes som en omöjlig marknad. Om någon hade sagt till mig att ”du, du kommer att träna IFK Göteborg” när jag var 20 eller 25? Jag? Utan elitkarriär? Med invandrarbakgrund? Jag hade garvat, säger han. 

 

 

Även nu ler Poya stort åt tanken på sitt yngre jag som får höra om det här jobbet.

– Jag har inte sett den verkligheten. Hur är det meningen att jag ska tro på det? Det fanns inga signaler som talade om att det här var möjligt. Ge mig ett exempel på någon som har haft huvudansvar i en så här etablerad klubb?

Özcan Melkemichel?

– Ja, Özcan tränar Djurgården, men han var betydligt äldre när han fick jobbet och han fick det förra säsongen. Jag älskar honom, han har gjort ett fantastiskt jobb, han är en fantastisk människa och en otroligt duktig tränare. Men han är dels äldre, och han har spelat fotboll. Och han fick gå samma väg som jag gjorde: Han fick gå via Syrianska. Jag via Dalkurd. Sedan tog Gefle mig. Sedan tog Djurgården honom. Vi har inte fått chansen i en etablerad klubb, en som inte är en ”invandrarklubb”. Ett mål för mig är att man inte ska behöva gå den vägen.

undefined

Poya med sportchefen Mats Gren under första träningen med IFK Göteborg.

Foto: DANIEL STILLER / BILDBYRÅN Beskrivning DANIEL STILLER / BILDBYRÅN

Upplever du det som ett extra lager press nu? 

– Ja. Jag känner press för att jag tränar Blåvitt. Det är Sveriges största klubb. Jag känner press för att jag är ung. Vi unga kan också lyckas. Kolla på Bundesliga. Och jag känner press för att jag vet, jag vet att om det går åt helvete för mig, eller för Özcan, då kommer man tveka nästa gång. Det blir bara så. Om det går åt helvete har det så klart ingenting att göra med var mina föräldrar är ifrån. Jag kanske hade för lite erfarenhet? Jag kanske inte var tillräckligt bra? Men det är inte för att jag är invandrare. Jag är ändå rädd att de signalerna blir för starka. Därför känner jag press. Ingen ska få anledning att tro det.

”Siktet är inställt!”

Vem äger egentligen tillträde till den svenska fotbollen 2018, och vem bestämmer vem som gör det?

Under mina första år i det här yrket har jag hamnat i en lång rad samtal med ungdomsledare och andra som ställt samma fråga. Med tiden har den framstått som allt mer retorisk.

2013 gjorde Aftonbladet en genomlysning av svensk fotbolls makthavare. Man fann bara två av 300 personer med vad som beskrevs som ”icke-nordeuropeisk bakgrund”. Men trots SvFF:s ambitioner i ”Siktet är inställt!” från samma år finns vare sig forskning eller empiriskt underlag som visar hur eller om saker har förändrats sedan dess. Jag hör av mig till Riksidrottsförbundet, men får till svar att frågan är svår att bena ut och undersökningarna för komplexa att genomföra. Det senaste materialet man hänvisas till är från 2010, när SCB släppte en rapport som visade olika tendenser på herr och damsidan. På herrsidan påvisades en mer inkluderande trend på planen (killar med utländsk bakgrund spelade fotboll i större utsträckning), men utanför planen var situationen en annan.

Jag bestämmer mig för att på ett högst ovetenskapligt sätt försöka titta på saken själv. Med namn som huvudkriterium går jag igenom alla styrelser, kommittéer, nämnder och förbundskaptener i SvFF, alla styrelser och förbundskaptener i de 24 distriktsförbunden och alla styrelser i allsvenskan och damallsvenskan: Totalt 703 personer. Det är naturligtvis en osäker och trubbig metod, personer med svenskklingande namn kan till exempel ha utomeuropeisk bakgrund, många årsmöten (däribland Svenska fotbollförbundets) ägde rum i samband med kartläggningens genomförande, och hemsidorna är inte alltid helt uppdaterade. Min granskning ger alltså inget exakt svar, men däremot borde den kunna ge en ungefärlig bild av hur det ser ut.

Fram träder ett mönster: De stora invandrargrupperna utanför Norden och EU framstår som tydligt underrepresenterade. Naturligtvis kan detta till viss del förklaras med att vissa grupper i stor utsträckning har kommit till Sverige först under senare år, men den aspekten erbjuder långt ifrån en fullständig förklaring.

 

undefined

SportExpressens kartläggning av 703 ledare och förtroendevalda i svensk fotboll visar en tydlig underrepresentation från några av landets största invandrargrupper. Av samtliga tycks bara 26 personer (namnen med blå markering) ha bakgrund i någon av de stora invandrargrupperna utanför EU och Norden.

 

– Av 129 personer i Svenska fotbollförbundets styrelser, kommittéer och nämnder tycks två ha bakgrund i någon av de ovan nämnda invandrargrupperna.

– Av 203 personer i distriktsförbundens styrelser tycks åtta ha bakgrund i någon av de ovan nämnda invandrargrupperna. 

– Av 14 förbundskaptener hos SvFF har noll bakgrund i någon av de ovan nämnda invandrargrupperna.

– Av 140 distriktsförbundskaptener tycks fyra ha bakgrund i någon av de ovan nämnda invandrargrupperna.

– Av 128 personer som sitter i styrelse för allsvenska klubbar tycks elva ha bakgrund i någon av de ovan nämnda invandrargrupperna. Nio av dessa representerar Dalkurd.

– Av 89 personer som sitter i styrelse för damallsvenska klubbar tycks en ha bakgrund i någon av de ovan nämnda invandrargrupperna.

Det är mitt sätt att visa: Ni gjorde fel

Totalt sett är ungefär sju procent av Sveriges befolkning född i Iran, Irak, Syrien, Afghanistan, Somalia, Eritrea, Turkiet, Bosnien & Hercegovina eller forna Jugoslavien. Lägg till att ytterligare ungefär 350 000 personer, strax under 3,5 procent av befolkningen, har minst en förälder som är född i dessa länder. 10,5 procent har alltså någon sorts bakgrund i de ovan nämnda invandrargrupperna, och studier visar en överrepresentation av framför allt killar med utländsk bakgrund inom fotbollen.

I min kartläggning finns en representation på fyra procent i styrelser, 22 av 549, men även den andelen blir lite missvisande. Tar man bort Dalkurd ur fotbollsekvationen, en klubb som grundats av personer med kurdisk bakgrund och vars verksamhet präglas av kurdisk identitet, är vi nere på 13 av 538: Två procent.

Utöver detta listar distriktsförbunden 140 distriktsförbundskaptener och SvFF 14 förbundskaptener. Av dessa tycks totalt fyra ha bakgrund i någon av de ovan nämnda invandrargrupperna: En ungefär lika stor andel.

 

Kom inte in på trainee-kursen

– Om jag bara fick gå in i folks skallar, säger Poya Asbaghi när jag visar honom listorna med alla namn.

– Som tydligast var det i Upplands fotbollförbund. Där var jag tränare för ett division 3-lag. Jag sökte en trainee-kurs. Det är alltså första utbildningen du gör som tränare. Det var 20 personer som skulle gå i den klassen. Jag var huvudtränare för ett division 3-lag. Jag kom inte in. Vet du vilka som kom in? Spelare. Sju år yngre än vad jag var. Jag är född 1985. Spelare födda 1992, från vår serie, fick plats.

Fick du någon förklaring till varför?

– Jag knackar inte dörr och säger ”vad fan är det här?”. Jag tänkte att jag behövde jobba ännu hårdare. Andreas Brännström, som jag jobbade mycket ihop med, pratade med dem och frågade vad de höll på med. Till slut fick jag komma in, men då var ”Brännan” med som mentor. Men vilken är förklaringen? Fredrik, Jesper och jag vet inte vad. De var fotbollsspelare. Jag är tränare som vill gå en tränarkurs, men jag är Poya.

undefined

Andreas Brännström och Poya Asbaghi.

Foto: ANDREAS L ERIKSSON / BILDBYRÅN Beskrivning ANDREAS L ERIKSSON / BILDBYRÅN

– Sedan sökte jag ett jobb som distriktsförbundskaptensjobb i Uppland. Det fick jag inte, men då fick jag en anledning: Jag hade inte gått advanced-kursen. Men den som fick jobbet hade inte heller gjort det. Så jag jobbade hårdare. Nu sitter jag här i IFK Göteborg och kan berätta om det här för dig. Det är mitt sätt att visa: Ni gjorde fel.

Vilka egenskaper tror du att du tillskrivs på grund av ditt namn?

– Jag har hört hur folk i fotbolls-Sverige resonerar öppet. Av mina erfarenheter finns det förutfattade meningar om tränare med utländsk bakgrund. Vi är hårda. Vi är diktatoriska. Vi kan peka med hela handen och ställa krav och skrika – men vi är inte taktiskt skickliga. Vi är inte tillräckligt smarta. Det är en förutfattad mening. Det skapar skepsis. Ska vi verkligen ta in honom? Kan han verkligen prata med Anton, 15 år? Han kan säkert ta Ahmed i örat och säga spring, men kan han förklara för Anton hur han ska skydda sin backlinje? Jag är säker på att den sortens fördomar finns.

Överraskas du av de här siffrorna?

– Det är extremt. Det är mer än jag trodde, men jag är inte chockad. Jag har själv jobbat i distriktsförbund, jag var distriktsförbundskapten i Dalarnas FF. Jag kunde redan under den tiden känna att det fanns den här sortens tendenser, inte bara bland tränare, utan även spelare. Där kanske det har blivit lite bättre nu, det ser ut så i alla fall. Men när vi växte upp fanns det hela tiden en närvaro av förutfattade meningar om hur ”invandrarungar” är. De kommer ha dålig karaktär, det går inte att ändra. På samma sätt som man tar för givet att invandrartränare är hårda men inte taktiska.

Vafan, killen kan dribbla förbi en backlinje på ett sätt som det tar mig två år att lära en annan spelare att göra. Det tar kortare tid för mig att lära honom att komma i tid

Vilka risker ser du med ett landskap som ser ut så?

– Anledningen till att det inte finns fler personer med invandrarbakgrund på de här positionerna är förutfattade meningar. Du måste så klart se till att det finns rätt kompetens på plats, men här tror jag inte att man hämtar den bästa personen, inte när det ser ut så här. Kolla på distriktsförbundskaptenerna. Fyra personer av 140? Det finns bra fotbollstränare där ute med stor kunskap, bra ledare som inte blir valda. Det gör att man riskerar att inte ta tillvara på den totala fotbollskunskapen i landet. Dessutom: Man behöver en förmåga att jobba med folk som kommer från utsatta områden, människor med en annan social, ekonomisk eller kulturell bakgrund. Är den förmågan så bra som den kan vara när det ser ut så här? Jag vet inte.

På vilket sätt menar du att de här fördomarna har märkts där du har jobbat?

– Inget illa om någon i Dalarnas fotbollförbund, det var jättefina människor att jobba med. Men när vi diskuterade vilka spelare vi skulle välja var det chockerande att jag inte tog hänsyn till vissa saker, som vad någon hette. Säg att vi pratade om en spelare med somalisk bakgrund från Tjärna Ängar, ett av Dalarnas mest utsatta områden. ”Han kom inte i tid till den samlingen. Ska vi verkligen ta med honom?”. Jag: Vafan, killen kan dribbla förbi en backlinje på ett sätt som det tar mig två år att lära en annan spelare att göra. Det tar kortare tid för mig att lära honom att komma i tid. Jag tror att väldigt många fotbollsspelare har blivit bortkastade på vägen i Sverige, för att vi inte har valt att jobba med dem. Man tror att dålig karaktär är permanent, något definitivt. Jag har sett det tusen gånger.

Jag tror att vi har förbisett så sjukt mycket talang

Poya suckar högt och lägger armarna bakom huvudet.

– Shit, jag har svårt att se många som har sett fler exempel på det här än jag. Så många gånger: Jag ser en spelare som är teknisk, snabb och har spetsegenskaper. En gång bråkar han på en träning. Eller så visar han fel attityd när han blir utbytt. Det blir tjafs. Eller han kommer sent. Då är slutsatsen: Han vill inte. Och så vänder man honom ryggen och fokuserar på spelarna som ”vill lära sig”. De spelarna har förutsättningar för att bli bra, säger man. Men vet du? Om du når den här killen, om du får honom att känna sig sedd, om du sätter fingret på varför han beter sig så här, om du visar att du kan vara på hans sida? Då har du chansen att förändra. Det går jävligt mycket snabbare än att utveckla en spelares snabbhet eller första touch.

Men bland spelare är representationen annorlunda.

undefined

Foto: MICHAEL ERICHSEN / BILDBYRÅN

– Ja, men jag tror att vi har förbisett så sjukt mycket talang. Spelare som slutar när de är 16 eller 17, tar ett deltidsjobb, hjälper pappa eller mamma. Jag tror inte att vi har sett hur bra spelare vi kan ta fram i Sverige. Vi stirrar oss blinda på ett ideal. Det är inte rasism, eller rasistiskt. Och det gäller verkligen inte alla. Men vi lider av en kulturkrock och förutfattade meningar. Många är för rädda för att jobba med olika människor. De vet inte hur de ska göra. De kan inte sätta sig in i allt som påverkar en ung spelare från Syrien eller Irak eller Somalia. Då har man svårt att förstå. En trygg hemmiljö är ingenting alla har, till exempel. Då blir det extra viktigt att tillsätta människor i förbund och klubbar som har den förståelsen. Om man inte klarar av att prata med Ahmed på Ahmeds våglängd, då måste man ha någon som gör det.

Tycker du att ”driv” och ”karaktär” är övervärderade förmågor i svensk fotboll?

– Jag är själv tränare. Jag vet hur viktigt det är med ”driv”. Någon som har driv kan tappa driv. Någon som inte har det kan skaffa det. Men driv och karaktär är inte definitivt, du kan jobba med det. Bra inställning, göra sin rehab, komma i tid, äta rätt kost, sova ordentligt. Sådana saker är skitviktiga. Jag är jävligt hård mot mina spelare. Men det betyder inte att jag tror att mina spelare inte kan utveckla det. Tvärtom. Jag tror på förändringen för att jag har sett den hos spelare.

– Jag säger inte att jag gör änglar av alla problemungar, men man måste göra ett försök. Dalkurd och Östersund har lyckats mycket på grund av det här. Brwa Nouri: Alla hade räknat ut honom. Plötsligt ser någon människan Brwa Nouri. Plötsligt syns det i hans fotboll, säger Poya Asbaghi.

Brwa Nouri fastnade i missbruk

Brwa Nouri har mössa och militärmönstrad T-shirt på sig när han slår sig ned vid ett skrivbord i Östersund och vinklar upp telefonens kamera.

Som 31-årig lagkapten för Östersund har han precis varit med om att bortabesegra Arsenal i Europa League, men karriären som nu kulminerar i kontinentala framgångar har inte varit spikrak. När han fastnade i missbruk och annat trubbel under sina första år i AIK tilldelades han en kontaktperson, men säger själv att han ”inte var mottaglig för stöd”.

– Jag tar ansvar för mina handlingar och skyller inte på någon annan. Men pratar man på ett övergripande plan kan man inte komma ifrån de strukturer och normer som finns i ett samhälle. När jag växte upp och var 13, 14 eller 15 var de strukturerna mycket mer påtagliga. Jag tror att det har blivit bättre nu, på ungdomsnivå. Invandrare från de stora invandrargrupperna har fått Zlatan som förebild. Han har banat väg för invandrarkillar som kan slå sig in i allsvenska lag. Han gör inte sin röst hörd så mycket som han kan i den här frågan, men han är på ett annat sätt, på så sätt är han banbrytande, säger han.

Det är strukturell rasism. Så det skriker om det

– Det är samma sak på tränarfronten. De har alltid hetat Jörgen och Magnus. De har varit jättekompetenta, men varför har alla hetat samma sak? Det kanske är på väg att ändras nu, med Poya, Özcan, Azrudin Valentic (Dalkurd) och Bosko Orovic (Gais) på hög nivå. Men det är en lång väg kvar. Ännu längre på styrelsenivå. Där har vi inte kommit någonstans alls.

Dagen innan har Nouri fått se min kartläggning.

– Det är strukturell rasism. Så det skriker om det, säger han.

Brwa Nouri

Ålder: 31
Född: Urmia, Iran.
Klubb: Östersunds FK (mittfältare)
Spelarkarriär: AIK (2004-2008), Åtvidabergs FF (lån, 2006), Väsby United (lån, 2007-2008), Gröndals IK (2008), Dalkurd FF (2009-2013), Östersunds FK (2014–nu).
Landslag: Sverige U17 (3, 0 mål), Sverige U19 (3, 1 mål), Irak (5, 1 mål).

På vilket sätt är det strukturell rasism?

– Det betyder inte att människor är rasister, men att samhället är rasistiskt på det sättet att det är skapat för majoriteten men missgynnar minoriteter. Med samhället menar jag styrelser som är enklare att ta sig in i med ett visst namn eller en viss hudfärg. Det är en struktur som inget vågat eller kunnat ändra. Vissa personer kan argumentera emot, säga att det inte finns. Man kanske inte ser det? Man kanske inte vet vad det är? Men då kan man läsa på. Och om man fortfarande inte tror på det kan man läsa den här sammanställningen. För mig är det självklart. Det finns ingen annan förklaring. Det här är osynliga handlingsmönster som gynnar individer. Det är praxis. Det är resultat av det som redan har varit. Vedertagna handlingsmönster som alltid har funnits.

undefined

”Vi kan inte sluta använda ord som rasism bara för att det är laddat”, säger Brwa Nouri.

Foto: JOHANNA LUNDBERG / BILDBYRÅN

Kan det inte finnas andra förklaringar?

– När jag såg allt det här försökte jag fundera på vad det kunde vara annars. Personer som sitter i styrelser är i regel äldre människor än vad du och jag är. Typ våra föräldrar. När mina föräldrar kom hit för 20 år sedan tror jag inte att de försökte ta sig in i föreningslivet utan anpassa sig, överleva och skapa ett bra liv för sina barn. Så de kanske inte hade det behovet? Men det är ju inte hela sanningen. Sanningen är glasklar: Det är strukturell rasism. 

Förbundet satte som mål att ”sträva efter en representativitet i valda organ som speglar fotbollens mångfald” och ”stärka positionen som viktig aktör för ett integrerat Sverige” för fyra år sedan. Tycker du att de har lyckats?

– Det har ju inte lyckats. Man kan inte ha som mål att sträva efter något. Det behövs strategier eller konkreta delmål som leder till faktisk förändring. Antingen gör man en förändring, eller så hoppas man att saker ska förändras. Men det leder oftast till ingenting.

Brwa Nouri biter sig i läppen och andas tungt genom näsan.

undefined

Foto: SUVAD MRKONJIC / BILDBYRÅN

– Vet du vad jag tror? Jag tror att det behöver finnas mer tillgänglig information om vad det innebär att vara del av föreningslivet. Information som alla kan nå. Det måste göras mer för att locka fler från olika delar av samhället. Kompetens finns bland alla grupper i samhället. Hämtar man den överallt kan vi utveckla svensk fotboll ännu mer. Strukturell rasism, det är ett laddat ord för många, men det är sanningen. Vi kan inte sluta använda ord som rasism bara för att det är laddat. Vi får ladda ur det och börja fokusera på att något är rasistiskt och vad vi ska göra åt saken. För mig är det tydligt. Det här är väl inte representativt för vad Sverige är? Här har vi saker svart på vitt. Jag hoppas att det blir en diskussion om det här.

Jag vill inte få jobb för att jag heter Özcan

Förbundet sätter upp samma mål igen

På den allsvenska upptaktsträffen ringlar kön till Özcan Melkemichel lång. Han famlar efter ett glas vatten mellan intervjuerna. För tre dagar sedan blev hans Djurgården klart för final i Svenska cupen. Det är den andra betydande framgången på kort tid för en tränare som fick vänta länge på chansen i en etablerad svensk fotbollsklubb.

– Det är väldigt låga siffror, säger han när jag visar kartläggningen.

– En sak som gäller generellt i arbetslivet: Är man inte kvalificerad ska man inte ha jobbet av någon annan anledning, sitt etniska ursprung till exempel. Men: Jag vet att många inte får chansen trots att de är kvalificerade. Det blir omvänt. Jag vill inte få jobb för att jag heter Özcan, för att vi ”behöver få in fler med utländsk bakgrund”. Det håller inte, fortsätter han.

undefined

Özcan Melkemichel tog över Djurgården inför förra säsongen.

Foto: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN

På plats är även Karl-Erik Nilsson, Svenska fotbollförbundets ordförande. Just nu förbereder han sig för förbundets årsmöte, där ett nytt strategidokument ska presenteras.

Men trots de senaste fyra årens skrala resultat är någon förändring i ledande positioner inte att vänta.

– Det finns många förklaringar till att det ser ut så här. Vi har en utmaning och sliter med frågan. Vi har satt upp många ambitiösa projekt för att få en större bas att rekrytera ifrån. Svensk fotboll är mångkulturell totalt sett, men vi är fortfarande alldeles för få i ledande ställning och ledande organ, säger han.

– Men i det korta perspektivet kommer det fortfarande inte att bli några stora, dramatiska förändringar. Vi är oerhört mångkulturella när man tittar på den breda basen och har ingenting att skämmas för där. Så småningom kommer det att leda till fler killar och tjejer med annan bakgrund blir tränare, ledare och fotbollsadministratörer.

Ni har ett strategidokument från 2013 där ni säger att ni har som målsättning att förändra det här. Vad har misslyckats?

– I numerär har det fortfarande inte hänt speciellt mycket. Det är ett problem vi delar med nästan alla organisationer. Det som gör mig glad och hoppfull inför framtiden är att vi har tillsatt en integrationssamordnare. I det strategidokument vi sjösätter på årsmötet nu riktar vi ytterligare fokus på jämställdhet och mångfaldsfrågor. Jag är nöjd med ambitionen som finns och att det slits med frågan, men otålig över att vi inte ser resultat än.

undefined

Karl-Erik Nilsson på förbundets årsmöte.

Foto: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN

Men ni hade ju som mål att göra något mellan 2013 och 2017 utan att lyckas. Nu ska ni sätta upp samma mål igen?

– Den enklaste mätningen vi kan göra är att se vilka som har förtroendeuppdragen. Det är på nationell och distriktsnivå. Alla led i organisationen bestämmer över sina funktioner. Det är ett tålmodigt arbete, vi är inte intresserade av en quick-fix. Vi måste öppna ögonen. Vi har börjat utbilda valberedningar i distrikten. De måste se på saker med andra ögon och rekrytera med bredare perspektiv. Det handlar mycket om attityd och utbildning. Man måste förstå att det är av godo att vi har mångkulturell ledning.

Brwa Nouri menar att det här handlar om ”strukturell rasism”. 

– Den svenska föreningsstrukturen sitter djupt i det svenska folkdjupet. Kommer man från andra kulturer är det kanske inte lika givet att man ska engagera sig i en förening. Samtidigt är vi kanske inte heller helt öppna och välkomnande, inte fullt ut. Här behöver vi jobba mer med attityder och utbilda vad det innebär att vara en del av föreningslivet. Vi måste ha en bred bas att rekrytera från. 

Så hur förhåller du dig till det påståendet?

– Det finns ingen fotbollsledare som har några dåliga avsikter med den här typen av rekryteringar. Från svensk fotbolls sida är vi otroligt tacksamma över alla ledare som kommer till oss. Vi behöver ha hit fler. Vi behöver ha fler killar med olika bakgrund, men framför allt fler tjejer: Både med svensk och utländsk bakgrund.

*****

Integrationsinitiativ från SvFF

Sevana Bergström, integrationssamordnare

Tidigare jobbat med Ronjabollen och Tjejers Rätt i Samhället i Uppsala. Ansvarig för att förenkla engagemanget i svensk fotboll för nyanlända barn och ungdomar. Arrangerar även mångfaldsseminarier.

 

Alla är olika, olika är bra
SvFF:s antirasistiska kampanj som lanserades 2015 med målet att bland annat " sätta fokus på allas rätt att vara med och allas lika värde, och att svensk fotboll visar en enad front mot diskriminering, kränkningar, främlingsfientlighet och rasism".

 

Ny strategi 2018-2022
På årsmötet i mars 2018 klubbades en ny strategi där SvFF säger att man vill "gå från att följa till att vara pådrivande i arbetet för jämställdhet och integration", enligt ordförande Karl-Erik Nilsson.

Några dagar efter mitt möte med förbundets ordförande klubbar SvFF igenom en ny strategi som ska löpa till 2022.

– Vi tydliggör att vi utökar vårt ansvar på flera områden, bland annat genom att vi går från att följa till att vara pådrivande i arbetet för jämställdhet och integration, sa förbundsordförande Karl-Erik Nilsson.

Poya Asbaghi snurrar på en rosafärgad stol och knyter händerna.

– Jag åkte till San Diego 2008, i sex månader, säger han och pausar kort. 

– Jag och ganska rika svenskar, med möjlighet att plugga. Ingen svensk ville ens sitta bredvid amerikanerna i klassrummet. Det var tryggare att hänga kvar bland svenskarna. Då tänkte jag för mig själv: Om vi åker hit, det är hög social standard, vi är här i sex månader, men vi kan inte integrera oss på en jävla studieresa? Hur fan tror folk då att det är för människor som kommer från krigsdrabbade länder och hamnar i ett område där alla pratar samma språk? 

Det finns en sådan jävla kraft i fotbollen. Vi måste använda den

Utanför har snön börjat falla igen. Man kan skymta spelarbussen som fortfarande inte finner sig till rätta.

– Svensk fotboll är inte rasistisk, det vill jag poängtera. Det är inte det jag menar. Men det finns okunskap, det finns en kulturkrock. Hur hanterar man den?

Ja, hur gör man?

– Antingen försöker man lära sig eller tillsätter människor som kan brygga broar. Jag har hört framstående ledare prata om hur de bara vill jobba med en sorts spelare, de som har karaktär. Det är inte definitionen av bra ledarskap för mig. Ge mig elva änglar. Låter det tufft? Bra ledarskap är att se olika hos olika individer, människor med olika förutsättningar som drar åt samma håll. Men det handlar inte bara om att tillsätta invandrare som kan överbrygga. Alla måste kunna prata med alla. Om vi bara pratar fotboll kommer vi att få ett ännu bättre landslag. Vi kommer att odla fram de bästa möjliga spelarna i landslaget, inte lika mycket fokus på spelare som är selekterade ur ett begränsat segment. Det är betydligt mer begränsat än vad folk tror.

Poya tystnar återigen, den här gången i en tänkande min.

– Men ännu viktigare: Glöm fotboll. Du skapar ett så jävla mycket bättre samhälle genom att tänka annorlunda.

I ögonvrån ser jag att bussen har kommit loss.

– Alla säger att fotboll är ett av de bästa integrationsverktygen. Ett av de bästa verktygen för att hålla människor borta från gatan och bråk. Kolla på mig? Jag vet. Jag bråkade, jag började ta hand om unga fotbollsspelare. Yngre slutar bråka när de är del av ett fotbollslag och ett kollektiv. Det inkluderar fler, det finns en sådan jävla kraft i fotbollen. Vi måste använda den. Alla politiska partier borde läsa det här. Här måste vi förändra.