Per Ferm föll 18 meter – och överlevde

Lördag, 11 juni 2016. Det är fyra dagar innan olyckan. Per Ferm hade egentligen inte tänkt festa i kväll, men kompisarna lyckas på något sätt lura med honom.

Det är han glad för.

Mitt i vimlet träffar han för allra första gången Lotta.

– När man är 50 bast och frånskild är det liksom exakt det där man går och väntar på, säger Ferm.

– Att hitta kärleken.

Här börjar en minst sagt speciell historia. Per Ferm och Lotta hörs igen på söndag, äter middag på måndag, lunchar på tisdag och… sen är det onsdag.

Hon försöker få tag på honom, men han svarar inte.

Det blir bara tyst.

– Hon blev så klart förvånad… ”Vad händer? Varför svarar han inte?”

Först någon dag senare plingar det till i Lottas telefon. Per Ferm ligger på akuten när han skriver med skakiga fingrar: ”Tyvärr har jag inte kunnat höra av mig, jag ligger på sjukhus. Du kan läsa allt om olyckan här.”

Han länkar till Expressens sajt.

Rubriken: ”Hiss lossnade – man allvarligt skadad.” 

Benet blev pulveriserat

Knappt två år senare knackar vi på hemma hos Per Ferm i centrala Stockholm.

Det tar 15-20 sekunder innan dörren öppnas, men till slut står han där med ett stort leende i ansiktet.

– Sorry! Det tar lite tid för en kille utan ben.

”Fermen”, som han kallas, ser nästan ut som en tyngdlyftare i överkroppen och har ett par rejäla lår. Men inga underben.

Han knäpper på kaffebryggaren och börjar direkt berätta om sviterna efter den fruktansvärda hissolyckan.

Båda piporna i vänster underarm knäcktes på mitten och har lappats ihop med en plåt. Ländryggen är stelopererad eftersom kota L4 spräcktes i fallet.

Men det var fötterna som tog mest stryk.

Till slut bad jag läkarna amputera det benet också

– Jag hade inte ett enda helt ben i vänsterfot. Den var som att jag hade klivit på en mina. Och fem centimeter av vänster skenben var helt pulveriserat. Borta.

Andra foten?

– Jag hade ett sår i höger fot som var sex centimeter långt, två och en halv centimeter brett och fyra centimeter djupt.

Fyfan...

– Det läkte inte på sex månader. Foten var extremt svullen, gjorde extremt ont. Till slut bad jag läkarna amputera det benet också.

När vi sätter oss ner i vardagsrummet med varsin kaffekopp tar han av sig byxorna och visar upp proteserna. De fäster precis under knäskålen och han visar hur enkelt det är att ta av och sätta på dem – det tar bara några få sekunder.

– Jag är så jävla glad, säger Per Ferm.

– Jag kan göra i princip allting jag vill göra i dag. Och jag lever. Förstår du? Jag lever! Alltså, vem överlever en sån olycka?

Han flinar.

– Jag borde vara död i dag, men jag lever!

Per Ferm hyllades med tifo

I hallen hemma hos Per Ferm hänger bilder från fotbollskarriären.

Han berättar stolt om några av sina finaste ögonblick som spelare. Som när han räddade poäng för Djurgården i derbyt mot AIK 1992, till exempel.

– Det var hörna och jag sa till Pascal Simpson att han inte behövde markera mig: ”Hörru ’Pagge’, du vet ju att jag inte kan nicka”. Sen nickade jag in den! Så jävla skönt.

Men det blev inte särskilt många mål i Djurgården för Per Ferm. Och han spelade bara för klubben i lite drygt ett och ett halvt år.

På något sätt hann ”Fermen” ändå bli en kultspelare.

– Det var lite andra krav på den tiden, förklarar supporterprofilen Thomas Segerbrant när vi ringer upp honom.

– På 90-talet var framgång någonting som vi bara kunde läsa om i tidningen. Det viktigaste var att spelarna kämpade. Och Ferm var ju rena pansarvagnen på kanten. Rev, slet, smällde på. Sen hade han ju de här enorma låren också.

Per Ferm var 178 centimeter lång och 95 kilo tung, med en enda fint i verktygslådan.

Han kom på den själv.

– Motläggsfinten! Den är patenterad alltså, säger Ferm.

– Jag fick alltid bollen för långt ifrån mig, så jag började sparka bollen på motståndarnas knän. Sen tog jag tillbakastudsen och sprang förbi. Funkade varje gång!

Djurgården ringde till Brommapojkarna: ”Vill ni ha tillbaka ’Fermen’?”

2013 kom ett bevis på exakt hur uppskattad Per Ferm var under sin korta tid i Djurgården. När laget spelade sin allra sista match på Stockholms Stadion inför flytten till Tele 2 Arena så bjöd fansen på ett specialtifo för att hylla 50 legendarer som satt ”outplånliga spår i klubbens historia”. Där fanns namn som Stefan Rehn, Vito Knezevic, Markus Karlsson – och Per Ferm.

– Det var otroligt stort. Jag var inte i klubben särskilt länge, men jag hann få ett djurgårdshjärta och det känns härligt att fansen också uppskattade det jag bidrog med.

Varför lämnade du Djurgården?

– De behövde stålarna. Jag vet att de försökte sälja några killar, men ingen ville ha dem. Så Djurgården ringde till Brommapojkarna: ”Vill ni ha tillbaka ’Fermen’?”

Det var just i BP som karriären tog fart och det var också i BP som karriären tog slut, bara två år senare.

Han var 29 år gammal när skorna åkte upp på hyllan.

– Jag var färdig. Jag hade två barn då och ett tredje var på väg. Jag hade gjort mitt, helt enkelt.

Fel bakom olyckan

På den här tiden tjänade man inga jättesummor som allsvensk fotbollsspelare och alla hade jobb vid sidan av.

Per Ferm monterade hissar.

Det var enkelt att kombinera med fotbollskarriären och dessutom var det en jäkla härlig gemenskap, förklarar han.

– Jag har aldrig ångrat att jag valde det yrket.

– …eller ja, jag ångrar det lite nu när jag inte har några ben. Men det är verkligen ett fantastiskt yrke.

Det är alltså 18 meter, fritt fall

Ferm har under de senaste åren haft en roll som ”ombyggare”, vilket innebär att man river ut gamla hissar och sätter in nya. Och det var under ett sånt uppdrag som olyckan inträffade.

15 juli 2016, 12.35. Per Ferm står ovanpå hisstaket och jobbar. Hissen är högst upp i huset, på sjätte våningen – när den plötsligt rasar.

– Det är alltså 18 meter, fritt fall.

Varför rasar den?

– Handhavandefel. En hiss som är i trafik kan inte falla, men eftersom vi jobbade med hissen hade vi tagit bort all säkerhet. Och det blev fel, helt enkelt.

Fallet tar två och en halv sekund. Han ser livet passera i revy: Barnen, fotbollskarriären… sen smäller det.

Det blir bara svart.

När han vaknar upp sitter han i rasmassorna, längst ner i hisschaktet. Ena benet bara hänger, ena foten pekar åt fel håll, underarmen är av på mitten.

– Jag tänker bara: ”Det här är inte bra.”

Vad händer sen?

– Någon knackar mig på axeln, det är räddningspersonalen. Och jag säger direkt: ”Hej, jag heter Per Ferm och det här är mitt personnummer.” De ser helt chockade ut: ”Är du vid medvetande?”

– Sen drog de in jävligt mycket morfin i mig.

Det låter helt sjukt, men det är därför jag lever i dag

Enligt Per Ferm själv var det två detaljer som gjorde att han överlevde:

1) Han tog inte tag i någonting under själva fallet, för att försöka rädda sig själv. Det hade troligen slutat med en rotation och han hade då inte landat på fötterna.

2) Innan hissen slog i botten lyckades han ställa sig upp, sätta händerna för bröstet och spänna hela kroppen. Ungefär som att han skulle ta emot en hård kroppstackling på fotbollsplanen.

– Det låter helt sjukt, men det är därför jag lever i dag, säger Ferm och tar en sipp kaffe.

– Jag brukar säga att jag har två födelsedagar. 11 februari är jag född, men 15 juni fick jag ett nytt liv.

Överraskade på julbordet

Vi lämnar lägenheten och åker till Stockholms Stadion, hans gamla hemmaplan, för att ta några bilder i vårsolen.

Ferm går inte lika bra som förut, men han har inga som helst problem med att ta sig fram för egen maskin. Det ser bara ut som att han har lite ont i ryggen.

När vi kliver ner på löparbanan testar han till och med att göra en liten rush.

– Jag har faktiskt beställt såna proteser som Oscar Pistorius hade, du vet han som sköt sin fruga, säger Ferm.

– Egentligen hatar jag att springa, men nu vill man ju göra det bara för att man inte kan.

Per Ferm ser inte ut som en kille som föll 18 meter för två år sen. Men vägen hit har varit tuff.

Han låg i fyra dygn på traumaenheten och visste inte om han skulle överleva.

Han låg i ytterligare 80 dygn på sjukhus och rehabiliteringsklinik för att kunna återvända till ett nytt liv.

Det har varit upp och ner, minst sagt. Allra värst var perioden när bara det ena benet var amputerat. Han satt i rullstol och den svullna, såriga foten plågade honom hela tiden.

– Jag mådde inte bra och var ännu värre för mina barn, att se mig så där. "Hur ska pappa klara sig?" Det var riktigt tungt, säger Ferm.

– Allting vände när de amputerade det andra benet. Jag fick dubbla proteser och kände mig… fri.

Det var också då han bestämde sig för att låta omgivningen veta vad som faktiskt hänt. Tidigare hade han bara velat berätta om olyckan för de allra närmaste.

Det första han gjorde? ”Fermen” åkte till julbordet som Djurgården varje år arrangerar för sina gamla spelare.

– Det var otroligt starkt, säger Bosse Andersson, sportchef i Djurgården.

– Det var ju inte särskilt många som visste om vad som hade hänt, men han berättade för oss som var där och var så jäkla positiv. Det är en fantastisk person alltså.

Per Ferm själv minns hur frågorna haglade där på julbordet. De andra gamla djurgårdshjältarna ville inte bara veta vad som hade hänt, utan också hur han skulle kunna gå vidare i livet.

– Det är en relevant fråga, men svaret är väldigt enkelt, säger Ferm.

Vad är svaret?

– Det finns två alternativ: Antingen så tycker man att livet är slut eller så bestämmer man sig för att leva vidare. För mig fanns det bara ett alternativ: Leva vidare.

"Det är helt sjukt"

Ni kanske undrar vad Per Ferm gör om dagarna, nu när han fått en andra chans i livet?

Han monterar hissar.

Kort efter olyckan bestämde han sig för att vara tillbaka på jobbet inom ett år. Det klarade han, med två veckors marginal.

– Det var givet att komma tillbaka, säger Ferm.

– Jag jobbar 50 procent nu och är lite mer på kontoret än tidigare, men om det kniper är jag ute och skruvar.

Oj…

– Jag måste ju jobba!

Du känner inget obehag efter olyckan?

– Nej, ingenting. Som sagt, hissarna som är i trafik kan inte falla och så länge man är noggrann finns det ingenting att vara rädd för.

Per Ferm skruvar vidare med hissarna. Och när han kommer hem från jobbet finns inte bara barnen där för honom, utan även Lotta.

Kärleksrelationen överlevde också olyckan.

– Först och främst: Barnen betyder allting för mig. Nu har jag dessutom ett barnbarn, vilket är helt fantastiskt. Men… att också ha Lotta vid min sida efter allt det här, det är otroligt.

För första gången sen vi träffats ser ”Fermen” en smula rörd ut.

– Jag trodde ju inte att jag skulle hitta kärleken. Och så gör jag det mitt i en sån här kaosartad situation…

– Det är faktiskt helt sjukt.