”Jag ropade till min familj att ringa 112”

Det kan fortfarande kännas lite i munnen när han pratar. Den första tiden kom inte orden alls och Per Elofsson sluddrade när han pratade. 

– Halva ansiktet hängde ned. 

42-årige Elofsson lyfter handen mot sin högra kind. 

Han sitter hemma i soffan i villan i utkanten av Umeå, där har han spenderat i stort sett all tid sedan den där dagen då hans liv förändrades fullständigt. 

Det var i slutet av september förra året, Per Elofsson hade gått på toaletten på övervåningen innan han skulle skjutsa sin son till innebandyträningen. 

Då small det till. 

– Helt plötsligt märker jag hur jag börjar se dubbelt. Min första tanke var att det kanske var ögonmigrän som jag haft några gånger tidigare. Men det blev bara värre och värre. 

Elofsson tog sig ut från badrummet, men kom inte längre än så. På golvet utanför var han tvungen att lägga sig ned. Han var snurrig och hade svårt att se.   

– Jag förstod att någonting inte stämde och jag minns att jag ropade till min familj att ringa 112.

En kort stund senare var ambulansen på plats. 

– De fick bära ned mig för trappan och när jag kom in till sjukhuset var jag nästan helt borta. 

Per Elofson fick en stroke: ”Kunde inte gå”

Per Elofsson genomgick en mängd undersökningar akut. Den inledande röntgen visade inget. 

– Hade man säkert vetat att det var en propp hade man kunnat tillsätta propplösande, men det måste ske de två första timmarna. Är det en blödning kan det förvärras ytterligare av propplösande. 

Dagen efter gjordes en skiktröntgen av Per Elofssons huvud och man kunde konstatera att han drabbats av en stroke. 

– Men då var det försent. Jag vaknade upp på morgonen och var förlamad. Hela höger sida uppifrån och ned var borta, förlamad. 

Per Elofsson tystnar en stund innan han fortsätter. 

– Jag kunde inte gå, inte använda min arm. Jag hade tappat kontroll över mitt högeröga och såg dubbelt. 

– Jag var som ett paket. 

Under sin skidkarriär tog Per Elofsson bland annat tre individuella VM-guld, ett OS-brons och två totalsegrar i världscupen.

– Jag har haft min kropp som ett arbetsverktyg i stort sett hela livet. Och helt plötsligt var kroppen emot mig...

– Allt som har hänt, det är så jävla ofattbart. 

En vecka låg Per Elofsson kvar på sjukhus efter att han drabbats av stroke, sedan fick han åka hem. 

– Det var mycket som inte fungerade i början. Efter tre veckor kunde jag börja gå lite grann, eller snarare hasa mig fram, från sovrummet till badrummet. Men jag kunde inte bära min son som var nyfödd. Jag hade varken balans eller två fungerande armar för att göra det. Jag hade ögonlapp för att högerögat hela tiden drog åt fel håll. 

– Allt var svårt, borsta tänderna, äta, ta deodorant. Samtidigt som jag hade tappat avståndsbedömningen, jag gick in i dörrkarmar och hade svårt att greppa saker. Att gå upp för trappan var omöjligt. 

En gång om dagen, fem dagar i veckan, kom ett rehabteam hem till Elofsson. 

– I början handlade det om det grovmotoriska, att börja lära sig gå igen och röra armen. Sedan det mer finmotoriska, jag körde fyra pass om dagen den första tiden. 

– När jag inte körde rehab sov jag. Jag var fruktansvärt trött och sov flera gånger om dagen. 

– Samtidigt var det konstigt när jag skulle lägga mig ner och sova på kvällen. 

På vilket sätt? 

– Det var helt blankt, som att huvudet var tomt på tankar. Normalt sett är det min mest kreativa tid när man har gått och lagt sig. Då brukar jag tänka som bäst. Men nu var det blankt. Jag hade inga drömmar, ingenting. Det var som att hjärnan inte orkade tänka. 

”Jag hade ett hål i mitt hjärta”

Kring nyår började Per Elofsson känna sig lite piggare, men bara drygt en månad senare tvingades han till en operation. 

Vid undersökningarna i samband med stroken upptäcktes ett fel på Elofssons hjärta. 

– Läkarna såg att jag hade ett litet hål i mitt hjärta. Det gjorde att blodet gick en annan väg genom hjärtat, eftersom kammaren inte hade slutit sig helt. Och det ledde till att en propp av koagulerat blod bildades, det var den som gick hela vägen upp till huvudet. 

I februari opererades Per Elofsson, hålet i hjärtat täpptes till. 

– Det var tufft med tanke på allt som hade hänt innan. Samtidigt kändes det bra att läkarna med största sannolikt hade hittat vad som var orsaken till stroken, och att det nu inte kommer hända igen. 

Är du rädd för det?

– Egentligen inte, men visst finns de tankarna ibland. 

”En bedövande trötthet”

Per Elofsson berättar att hans fysioterapeut kallat honom för ”en bra patient” och att återhämtningen gått fort framåt. 

– Rent fysiskt har jag kanske inte haft någon nytta av att jag har en elitidrottsbakgrund. Däremot psykiskt. Jag är van vid att göra övningar slaviskt, vet att det kan ta lång tid innan det ger resultat. Det tror jag har hjälpt mig. 

Det har gått elva månader sedan Elofsson fick en stroke. Nu går han normalt, pratar normalt, och ser ut att ha full funktion i hela kroppen. 

– Det har hänt väldigt mycket med kroppen bara den senaste månaden. Stora framsteg, även om inte batterierna alls är som innan det hände. Jag måste fortfarande vila på dagtid, blir utmattad av vissa miljöer och när jag ska koncentrera mig. Jag lider av det som läkarna kallar hjärntrötthet. Det är en bedövande trötthet. 

”Jag förstår att jag var nära att dö”

Han är fortfarande heltidssjukskriven från det lokala företaget i Umeå där han jobbar med samhällsbyggnad. Men nästa vecka väntar socialträning på arbetsplatsen. 

– Det handlar mest om att komma till en arbetsmiljö och träffa kolleger. Jag ser fram emot det, senaste tiden har jag börjat bli rastlös av att vara hemma. Men vi får se hur det går. 

Vi går ut i trädgården, Per Elofsson poserar vant framför kameran när fotograf Olle Sporrong tar bilder. Han har gjort det hundratals gånger under sin aktiva karriär. 

Tror du att du kommer kunna åka skidor igen? 

– Ja, det tror jag skulle vara möjligt, om jag nu vill det. Jag har testat att jogga med stavar och det klarade jag rent motoriskt. Men konditionen är usel.

Han ändrar position, tittar in i kameran, och sedan bort igen. 

– Det är tuffare mentalt nu än det var den första tiden, men det kanske är för att jag är piggare fysiskt. Det är först nu tankarna har kommit om att jag var nära att dö. Att jag hade tur som inte gjorde det.  

Vad har du fått för besked om framtiden av dina läkare? 

– Att jag troligtvis kommer bli bättre. Men att det inte finns någon garanti för det.