Noa Bachner på bortamatch med Sirius: ”Attraherats av något annat än att vinna”

’Ovanliga’ människorna som går på allsvenskan

Vanliga människor ska kunna gå på fotboll.

Så låter en återkommande förklaring till att kraven på de allsvenska klubbarnas arrangemang har skärpts rejält under våren 2019.

Men vilka är i så fall de ovanliga människorna som går nu?

SportExpressen följde med Sirius supporterförening Västra Sidan till en bortamatch i Örebro.

Text: Noa Bachner
Publicerad 13 jul 2019 kl 12.07

Alle man ombord på bottenträskexpressen när den puttrar sig loss från parkeringsplatsen vid ett konferenscenter i Uppsala. Vilka är vi? Vi är buss ett, vi är Västra Sidan, vi är en måndagskväll i slutet av maj, vi är på väg ut i ösregn och tolv grader. Vi släppte in fyra mål mot Häcken förra veckan men nu är siktet inställt på Örebro.

Jag är inte ”vi” med Sirius, men ”vi” är mitt yrkesmässiga sinnestillstånd den här kvällen, ett gästspel i ett socialt sammanhang som är själva scenen för svensk idrotts mest glödande fråga: Kortsidan.

Våren 2019 har kantats av en allt värre konflikt mellan den svenska supporterrörelsen, klubbarna och polisen. Ett mantra som upprepats gång på gång på gång är att ”vanliga människor ska kunna gå på fotboll”bland annat av inrikesminister Mikael Damberg i en intervju med Aftonbladet – och därför måste ordningen på arenorna skärpas av klubbarna själva.

Nu blev du kanske orolig, men nej, jag sitter inte här för ägna tid åt att älta villkorstrappan eller ordningslagen eller bengalfrågan. Den här tidningen har redogjort för vårens händelseförlopp i flera publiceringar. Istället är jag här för en blixtvisit i bortaresans avlägsna galax, tillsammans med Sirius, på en buss full av ovanliga människor, enligt lite enkel språkmatematik.

Vi är mörkröda säten, Högbergs Buss och en smygande, instängd doft av alkohol som etablerar sig. Vi är svordomar och om jag räknar rätt är vi bara två kvinnor. Vi är på väg ut ur Uppsala när det pyser från en långburk Mariestad, en mindre Tuborg och vattenflaskor. Vi har sura nappar i en påse. 

undefined

Buss ett rullar ut ur Uppsala.

Foto: Noa Bachner

Vi är Västra Sidan, Sirius supporterförening, och jag ska uppleva den genom en ganska central grupp på sex personer. 

Brukarn, som egentligen heter något annat, men just nu är det oklart vad.

Niklas, som är lantbrukare på riktigt. 

Lars ”Lars” Olsson, som har varit ordförande här. 

Johannes – eller ”Joint” – som ska leda sången. 

Jesper ”70” Hammarström, som gästade Sirius största (enda?) supporterpodcast, Blåsvarta Baksmällan, för några år sedan och svarade att hans högsta dröm som Sirius-supporter var ”att bli ett mittenlag i Superettan”.

Bredvid mig: Love, 39 år, mattelärare och kassör i Västra Sidan.

Love flyttade till Uppsala 1999 och träffade sin blivande fru där 2001, men han höll inte på Sirius innan hennes pappa Janne började ta med honom på matcher. Det är så han inleder sin förklaring till allt det här medan träden swishar förbi utanför fönstret, men han stoppar sig själv ganska snabbt, tar en klunk färdigblandad gin-lemonad ur 33-centilitersburken i handen och harklar sig.

– Nämen vi har ju för mycket pengar just nu. Medlemsantalet har gått upp så himla mycket sedan vi kom upp i allsvenskan. Jag tror att vi var 300 personer när vi blev uppflyttade. Nu är det en bit över 700, säger han och förbereder nästa klunk.

***

I fem minuter satt de flesta ned här inne, men nu är det full rulle. 

Vi är Sirius från Uppsala

Fyrisån är våran å

I alla väder ur och skur

Hoppas Dalkurd åker ur

IK Sirius är från 1907

Västra Sidan har funnits sedan 1997. I 12 av de 23 säsongerna som har gått sedan dess har Sirius spelat fotboll i tredjedivisionen. Från början fanns en fotbollsklack och en bandyklack, men ”man kan säga att de växte ihop”. 

undefined

Foto: Noa Bachner

På andra sidan gången sitter Lars ”Lars” Olsson, som var Västra Sidans ordförande i hur många år som helst. Han har en T-shirt med en stor bild på Moses Ogbu, den nigerianske anfallaren som lämnade klubben inför säsongen, med ett citat från honom: ”We don’t complain, we give thanks”.

undefined

Publikfavoriten Moses Ogbu, som lämnade klubben inför säsongen 2019.

Foto: KENTA JÖNSSON / BILDBYRÅN

Någon förklaring till varför Lars även har smeknamnet ”Lars” kommer inte på tal.

– Alltså, från början gick det bara minibussar och privatbilar till bortamatcher. På den tiden var vi dåliga och spelade flest matcher i Stockholmsområdet. Division ett, motsvarande, ibland två. Tyresö. Spårvägen. Sedan kommer den legendariska Skiljebo-resan. Vi fick ihop tre bussar. Jag har ingen aning om varför det blev så. Du borde fråga ”Brukarn”. Brukarn var där, säger han.

Det här är första gången ”Brukarn” nämns vid namn, men långt ifrån sista. 

– Det var två bussar, invänder Jesper.

– Jag trodde att det var fyra?, säger Johannes.

Love bryter in.

– Det var två, säger han.

***

Bakom Västra Sidan låg från början en kille som hette Jens, och han är utgångspunkten för en ganska typisk historia om hur en supporterförening föds. 

Jens och hans kompisar var tonåringar, influerade av engelsk läktarkultur och satte sig snart på en läktare framför ett fotbollslag som förlorade oftare än det vann – men det var inte grejen. Jens och hans vänner gillade punk. Om gänget runt mig längst bak i bussen har förstått saken rätt var det orsaken till att de fastnade för Kir, en svartvinbärslikör utblandad med vitt vin som finns på Systembolagets mer obskyra hyllor och är 14-procentig. 

Med åren har den fått en speciell plats i Sirius supporterkultur.

Här inne verkar det bara vara en person som har träffat Jens: Jesper ”70” Hammarström – son till speakern på Studenternas IP, Åke Hammarström.

– Jag har en jättefin bild på Jens från Visby när vi förlorade mot Visby Gute och missade uppflyttning en gång. Jävla trauma. Han gillade punk Jens, men till slut bodde han nog fan på gatan i Spanien. Jag tror att han dog där efter en del missbruksproblematik, säger Jesper.

Vi är Sirius från Uppsala

Och vi är ett blåsvart gäng

Stjärnan lyser på Studenternas

Så hör nu vår refräng

Det framträder snabbt att Jesper är den med överlägset mest rutin i vår buss. Han har nästan varit överallt och refererar tillbaka till matcher som spelats uppemot 20 år tillbaka i tiden. Han knäcker en öl till och berättar om Västra Sidans ”första våldsincident” i Sandviken, när Sirius spelade i division ett och den lilla tillresta gruppen supportrar ställde sig upp på sittplats. En gubbe kom fram nöp en kille som hette Mattias i nacken.

Men även Jesper refererar hela tiden till Brukarn. 

Brukarn beskrivs som ett vandrande Sirius-lexikon. Han har varit på alla matcher och skickar ofta in rättelser till Blåsvarta Baksmällan när han hör ett faktafel. Han har fjällvandrat till en bortamatch i Kiruna och kanske en i Haparanda. På Västra Sidans hemsida har han skrivit bortaguider till alla arenor som Sirius besökt de senaste decennierna. Ofta är recensionerna av de lokala haken ganska generösa. I Örebro tipsar han om Pizzeria Kungen, som får lovord (men på Facebook rankas desto sämre med omdömet ”otrevlig personal”).

Varför han kallas ”Brukarn”? Ingen vet riktigt. Några tror att han såg ut som en lantbrukare på bild där han hade stövlar en gång. Det råder även en del tvivel vad gäller hans egentliga namn.

– Martin Erlandsson, heter han inte det?, frågar Lars.

– Heter han inte Lampan?, invänder någon på raden framför.

Blickarna vänds mot Love som rycker på axlarna och öppnar en ny burk.

– Jag vet inte. 

Vi åker förbi Enköping när alla börjar ropa och peka på ett konstigt målat hus någon kilometer bort. Agneta bodde där, förklaras ganska snabbt. Agge. Deras polares första flickvän som var flera år äldre och bodde i det felmålade huset vid Enköping.

– Hon var jävligt gammal väl?, frågar Johannes.

Någon på raden framför sätter ned foten.

– Nej. Hon var lite äldre. Men alla som åker på match med Sirius måste veta var Agge bodde och varje gång vi åker förbi ska man peka på huset och påminna varandra om att hon bodde där.

***

Uppsala det är staden

Det är den än i dag

Åh vi älskar Sirius

Stadens vackra lag

Från fjärde divisionen

Till europaspel

Med en flaska kir i handen

Ska vi alltid följa er

Allez, allez, allez!

Trots att Sirius organiserade supporterliv varit litet har Västra Sidan inte stått utan konkurrens. Lars – eller ”Lars” – berättar om ”någon snubbe som ordnade något som hette Sirius supporterklubb”. Han ”fixade lite bussar till olika ställen”. Sedan stack han med alla pengar.

undefined

Sirius möter Enköping borta i division ett, 2012.

Foto: PIC-AGENCY SWEDEN / 15089 WWW.PIC-AGENCY.COM

– Första gången jag var på Behrn arena med Sirius mötte vi ÖSK Ungdom. Det var ingen där. Vår sång ekade. Jag tror att jag drömde alltid om det här, men det hade sin charm att vara ensam, säger han.

Plötsligt bryts samtalet upp. Alla bälten knäpps loss. De flesta reser sig och vänder sig mot bussens ena långsida. Utanför: ABB Arena i Västerås, en av Sirius stora rivaler i bandy. 

Det tar några sekunder innan jag ser att varje långfinger i hela bussen är utsträckt och riktas mot arenan.

Snett framför oss sitter Niklas, 29, som tydligen kallas ”Spöket”. Han har lyssnat intensivt hela tiden, men nu lägger han sig i.

– Man får snabbt smak för det här att sitta på en pizzeria och dricka bärs och sedan gå på en meningslös match och skrika lite, säger han.

– Grejen är att det här med stora arenor, det har inte blivit något speciellt för oss. Vi har ju redan varit på Norrporten och mött Selånger. Det är nog väldigt mycket det sociala. Ett favoritminne är när vi skulle streama Boden borta 2011 men fick ett mejl från det svajiga företaget ”Norrstreams” som sa att vi inte hade sökt tillstånd för sändningsrättigheter. En lokal ungdomsförening blev sura på oss. Vi vann med 3-0! Ante Björkebaum gjorde mål. Det var lika kul, typ. 

– Spela bandy plugghästar!, skanderar Johannes bakom oss.

Jag tittar frågande på Niklas.

– Selånger sjöng så, förklarar han och öppnar en öl till.

The Smiths med ”There is a light that never goes out” tar över ljudkulissen. 

Love spänner loss säkerhetsbältet för att nå fram och överrösta Morriseys stämma från högtalarna.

– Hörrni! En gång i tiden fruktade man en bortamatch mot Enskede. Det var hemskt, säger han.

***

Åh Örebro

Gamla fina Örebro

Kex och skor finns inte kvar

– Kolla där bor en äkta örebroare!, ropar Jesper medan en medelålders dam i gul vindjacka låser upp dörren till sitt hus utanför bussens fönster.

Det är första gången på en bra stund jag tittar ut genom fönstret. Vi är framme.

undefined

Framme vid Behrn arena i Örebro.

Foto: Noa Bachner

Ut ur bussarna. Frisk luft, kramkalas, en bekant supporterpolis som hälsar glatt, visitation av ryggsäckar och tygkassar och annat. Ett tiotal skämt om att min ryggsäck skulle vara full av bangers och bengaler, en publikvärd som skrattar med lite osäkert men snabbt upptäcker att det bara ligger en bandare, en laddare och en dator där.

Love går framför mig, stannar upp och vänder sig om när han ser hur bortaläktaren börjar fyllas på.

– Brukarn har sagt det bäst: Västra Sidan började som en mögelfläck som bara växte ut över läktaren, säger han och spricker upp i ett varmt leende.

undefined

Foto: Noa Bachner

Fram åker en over-head-flagga med blåsvarta ränder som vandrar över våra huvuden. Någon lägger ned två-tre blå rökfacklor längst fram, utan chans för poliser eller ordningsvakter att se vem det var. Tre yngre killar tar med sig stora flaggor längst fram för att fullborda koreografin. 

Vi är minst hundra personer här, säkert fler. Behrn Arena ser ganska glest ut i övrigt.

– Här kommer vi fan höras, säger Johannes. 

Det lyser i ögonen på honom.

undefined

Foto: Noa Bachner

Jag går över hela bortaläktaren för att få en överblick och stannar till längst bort.

– Vafan ska de hålla på med bengaler och skit för?, frågar en äldre man som ställt sig en bit bort från den största folkhopen också.

Jag tar plats ovanför honom och hans vänner.

– Skit i det nu. Det blir trebackslinje. Wing backs!, svarar en annan äldre herre bredvid.

– Nej, det blir det inte. Du tror alltid det.

Avspark. Avspark och ösregn. 

Seriöst megaregn. Jag har köpt en plastponcho på vägen hit och försöker skydda mig, men det är bara jag som har gjort det. Alla andra fullkomligt dränks. Shit, vad det regnar. En av de äldre männen bredvid mig försöker få kontakt med Johannes som agerar capo längst fram vid stängslet.

undefined

Foto: Noa Bachner

– Johannes! Johannes! Johannes! JOHANNES!

Äntligen ögonkontakt.

– De säger att vi kan få flytta upp under taket om alla gör det. Kan du inte fråga i megafonen?, skriker han.

Johannes tittar och hör vad han säger. Om han lyssnar är en annan fråga. Resultatet: Ingen rör sig ur fläcken.

Örebro börjar lite småpiggt och Kevin Wright försöker sig på ett avslut som hamnar långt utanför.

– Bra skott kompis!, vrålar en kille några meter framför oss samtidigt som Niklas Busch Thor slår en passning rakt i gapet på Nordin Gerzic. 

– Stod ju för fan i gårdagens jävla tidningsjävel.

Man tror inte att det är möjligt, men det kommer faktiskt ännu mer regn och frågan är om det ändå inte vore DÄR DÅ NU JAAAAAAA!!!!!! ADAM STÅHL! Hur satte han den? Han låg ju ner?

– Jag sa ju det!!!, skriker mannen framför oss. 

Exakt vad han har sagt är oklart, men vem bryr sig. 1-0. Armar, ben och huvudbonader flyger fram och tillbaka.

– Så jävla rättvist!!

Stor och tung!

Blåsvart pung!

Foto: Noa Bachner

Foto: Noa Bachner

Foto: Noa Bachner

Halvleken rinner i väg. Örebro har jättemycket boll (känns det som) men kommer nästan ingenstans. Någon tycker att Tim Björkström kan testas i landslaget. Viktor Prodell får ett läge på bortre stolpen men hinner bara styra bollen utanför. 

– Blås av!, vrålar den högljudda killen några rader fram.

– Klockan står för helvete inte ens på 45!

– Blås ändå!!!

Och så går signalen. Andas några minuter, storma mot toaletterna, uppehåll, försök torka lite.

En bit bort står en figur med hästsvans och ryggsäck. Jag kastar en nyfiken blick och får snabbt till svar att jo, det är Brukarn, eller Martin Erlandsson Lampa, som han egentligen heter, och han är vice ordförande i Västra Sidan. 

Lampa är inget smeknamn, utan hans frus efternamn. Mycket riktigt har han varit på Pizzeria Kungen och träffat ”Svampen-Robban” från Örebro bandy innan matchen. En sorts tradition, låter det som.

– Det här har allt. Andra gillar att paddla kanot, spana på fåglar och sjunga i kör. Okej. Jag får sjunga i kör, åka runt i hela Sverige och dricka öl framför en spännande föreställning. Det spöar att göra allt annat, säger han.

Han berättar om Västra Sidans ursprung, om sina fjällvandringar, hur han mötte upp en kille som hade åkt tåg till Umeå men kom i tid till en match i Kiruna efter att ha tältat i flera nätter. Sirius vann med 2-0. 

Precis som Jesper ”70” Hammarström kommer han snabbt in på traumat i Visby när Sirius helt enkelt bara skulle gå upp.

– Vi var sju personer som åkte dit. Jag hade en tenta så jag flög ned lite senare. Alla andra åkte båt. Vi skulle vinna. Vi tänkte nog att om vi åker dit sju personer, då kommer laget att vinna. Så gjorde vi inte det. Det blev en chock tror jag, berättar han.

– Jag flög hem med laget efter matchen. Det var vidrigt. Jag hatade dem och älskade dem samtidigt. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag stirrade in i flygstolen. Sedan blev vi kvar i tvåan i fem år.

Två trappsteg ner står Love och lyssnar intresserat.

– Men Love har den finaste historien av alla. I alla fall när det gäller Västra Sidan, säger Brukarn.

Love flackar lite med blicken.

– Alltså, grejen är så här, börjar han och skruvar på sig.

– Jag kommer från Upplands Väsby och flyttade till Uppsala 1999. Jag träffade min fru 2001. 2006 tyckte min svärfar att det var dags för mig att följa med på Sirius. Han var Sirius-supporter sedan födseln, eller ja, någon gång på 50-talet. Han tog med mig. Jag insåg då att jag höll på Sirius mer än Väsby. Jag blev väldigt glad när Sirius gjorde mål. Jag hade bott i Uppsala i sju år, det knöt nog ihop saker. Vi gick vidare. Det blev vår grej. Vi tittade och pratade.

Han tystnar lite och vänder sig mot planen. 

Några sista droppar landar på trappstegen under oss.

– Han heter Janne förresten. Han fick cancer och han blev sämre och sämre. Det slutade med att han inte kunde gå på matcherna. Jag satt själv med en tom stol bredvid mig på platserna som han hade betalat för. Och alltså ärligt talat det är fan tråkigt att titta på fotboll själv. Så blicken börjar vandra åt höger, lite försiktigt. Och längst bort står Västra Sidan som sjunger och härjar. Så jag går dit efter ett par matcher och ställer mig där. Jag står med. Sakta men säkert börjar jag lära mig sångerna. Och sen dog Janne ett halvår senare och... 

Ny paus.

– Och jag gled mer och mer ihop med Västra Sidan. Och ja vad ska jag säga, nu åker jag bara på allt.

Brukarn har lyssnat initierat, sippat lite på sin öl i plastmugg. Nu bryter han in.

– Och flaggan Love, säger han.

– Ja just det, säger Love. 

– Ett år efter att Janne hade dött åkte vi till Halmstad och kunde gå upp. Jag hade tagit ledigt från jobbet. Min chef var väldigt förstående och så. När vi hade vunnit hade jag förberett en flagga där det stod ”Janne, vi gjorde det”. Han hade älskat det. Det var vår grej och han missade det här stora. Min fru hjälpte mig att måla den. Vi hade den klar. Den låg i bakfickan hela matchen. Men jag var liksom rädd att jinxa allt. 

Brukarn tar över. Han beskriver Halmstad, hur höstmörkret har sänkt sig över Örjans Vall. Den vikarierande vänsterbacken Jakob Bergman har gjort 1-0. Bredvid Love står Brukarn i bar överkropp. Han känner att det är klart, att Sirius kan spela hur länge som helst utan att tappa det här. Att avancemanget till allsvenskan, det första på 42 år, är i hamn. 

Men det är fyra minuter kvar. 

Till slut får Brukarn nog.

– Ta av dig tröjan Love! Ta fram vimpeln!, skriker han.

Mödosamt drar Love fram sin hemgjorda banderoll ur innerfickan. Medan de sista minuterna tickar i väg håller han upp den i novembermörkret.

– Janne, vi gjorde det, upprepar Love på trappan i Örebro medan lagen uppenbarar sig i bakgrunden.

Andra halvlek ska börja. Love torkar undan regn från sina kinder.

– Den ligger kvar där hemma. Jag saknar honom.

***

Örebro fortsätter att äga bollen, men ingenting händer. Den går mest i sidled, och när Sirius äntligen sticker upp i en kontring kan Mohammed Saeid rulla in 0-2. 

Sista tio känns som en lång fest. Någon som heter Herman har en egen femsekundersramsa där han ropar ”tjalalala” och resten av klacken svarar med ”HEY!”.

– Bara Herman får köra den, säger Love.

undefined

Sirius-fansen firar segern.

Foto: Noa Bachner

Mot slutet av matchen åker tröjorna av på fler och fler. John Alvbåge stannar kvar efter slutsignalen och skriker att han älskar alla. Niklas Busch Thor får ett par solglasögon som han dansar med framför kortsidan.

Vi börjar röra oss tillbaka mot bussarna. I stället för att dissekera matchen inleds nästan omedelbart berättelsen om ”Gabbe”, en rumän som flyttade till Sverige, gick på en Sirius-match och gillade det så mycket att han tog tåget till första bästa bortamatch 2007, men var ensam på plats. Nu för tiden sjunger han ett solostycke på rumänska när han är med och har dessutom översatt hela Clujs inmarschlåt till svenska. 

Niklas lutar sig tillbaka i sätet.

– Man hoppas att vi ska kunna dra på oss en generations tonåringar nu när vi är i allsvenskan, säger han.

I bakgrunden går Neil Diamonds ”Sweet Caroline” på.

– Nu är det drösvis med kids som vill vara med. Det borde gå att locka fler. Du hör på oss som sitter här. Vi har attraherats av något annat än att vinna. Det vi gör, våra grejer, Agnetas lägenhet och långfingrar i Västerås och allt det, det är inte det relevanta egentligen. Det är att det finns ett lag som det pratas om där man bor, fortsätter han.

– För mig är det kul att man inte bara pratar om Uppsala som en studentstad. Vi har haft höga snitt på bandyn, speciellt på 1960-70-talet. Det blir en borttryckt del av Uppsala. Det marknadsförs som en genomfartsplats för studenter, från politiker och andra. Sirius är kvar. Som förening är det kanske Sirius viktigaste funktion, att ge Uppsala en plattform.

Vi har pratat i flera timmar, men ingen har överhuvudtaget nämnt konflikten med polisen. I stället är det jag som tar upp ämnet när vi är ute på motorvägen.

Niklas och Lars ”Lars” Olsson tittar på varandra.

Till slut är det Niklas som tar ton.

– För mig är inte pyroteknik viktigt. För mig är den fria supporterkulturen viktig. Fri kultur är viktigt. Det måste finnas regler och säkerhetsföreskrifter, men att helt och hållet stänga saker för att man är osäker på vad det är? Jag måste stå bakom det här. Vi bygger en extremt stor arena. Det måste finnas plats för allt? Jag tycker att det är tråkigt att 16-åringar som kommer till en fotbollsläktare och precis har upptäckt adrenalin och vill njuta av en karnevalisk atmosfär blir utkastade och hamnar i trubbel, säger han.

– För mig är det inte viktigt att vi ska vara det här jävla kuf-gänget som vi alltid har varit. Jag vill att nästa gång vi rasar ned genom seriesystemet ska några av de nya vilja vara kvar. Det är spretigt. Man måste kanske vara lite kufig för att orka åka runt eller sitta på en pizzeria. Jag gillar att åka på de tomma bussarna också. Halmstad en onsdag. Då är det lugnt. Jag är på 26-27 matcher per säsong. Jag är lantbrukare, så bland jobbar jag natt, då kan jag inte. Men annars är jag med. Kalmar med 12 personer är en känsla. Man läser bok eller lyssnar på musik och dricker mellanöl. 

Han ser sig omkring och synar den allt mer röriga stämningen i bussen.

– Det här är nästan stressigt. I synnerhet när du är här, säger han.

undefined

Bussen på väg hem från Örebro.

Foto: Noa Bachner

Lars ler och nickar instämmande. Det ser ut lite som att han ger Niklas mandat att fortsätta.

– Vi möter ganska ofta gubbar eller andra som kommer ner och säger ”det här är inte ni” till oss när någonting har hänt. Vad menar man med det? Vad är vi? Vi är en läktare som är spretig. Man har sett oss sjunga pilsnerramsor i division 1 och tycker att vi är gulliga. Jag tycker att man ska kunna komma till en läktare och claima sin plats. Västra Sidan är ett paraply som de flesta supporterföreningar. Vi har inget oändligt inflytande, vi ska ägna oss åt att sälja merch, samordna och fixa bussar. Det har fungerat väldigt bra. Det händer aldrig någonting.

Johannes har varit längre fram i bussen och firat. Nu kommer han stövlande tillbaka med en genomskinlig flaska i handen.

Kir. Nu finns det Kir.

– Jag trodde att vi hade glömt köpa Kir?, frågar Lars när han har tagit två klunkar och skickat vidare flaskan till Jesper.

– Det är väl charmen? Att alla glömmer bort allt hela tiden.

Love lägger bort en tetra med äppelvin och gör sig redo.

undefined

Bussarna på väg hem genom natten.

Foto: Noa Bachner

– Att hitta Kir på Systembolaget tar lite tid. De som jobbade där lärde sig det. Man blev dirigerad till rätt hylla om man hade Sirius-halsduk på sig. Det är en konstig dryck. Svartvinbärslikör blandat med vitt vin. Det låter fruktansvärt. Och det är inte så gott. Men man lär sig gilla det, säger han i glad ton.

Niklas vänder sig om.

– Det bygger inte på att det är gott. Det bygger på oss. Det är sammanhanget. Vi trivs tillsammans. Ingen gillar det, men alla dricker det.

Utanför fönstret lyser ljuset från buss två som ögon i nattmörkret. Vi närmar oss Västerås.

Lars ”Lars” Olsson lägger händerna bakom huvudet.

– Vadå ”ingen gillar Kir”? Det är helt okej.