Större än någonsin – men hur Bajenmarschen egentligen startade visar sig vara svårare att reda ut än man kunde tro

Okända bakgrunden till Bajenmarschen

20 år efter starten är Bajenmarschen större än någonsin.

Vid helgens allsvenska premiär samlades tusentals grönklädda supportrar för att i vanlig ordning tåga till sin hemmaarena.

SportExpressen följde med under Hammarbys förberedelser och försökte reda ut hur traditionen startade.

Det senare visade sig vara svårare än man kunde tro.

Publicerad 3 apr 2018 kl 12.04
undefined

Uppladdningen är igång i god tid innan marschen drar igång.

Foto: PATRIK C ÖSTERBERG

Grön och vit rök över Björns trädgård. Knallskottslukt i luften. Grönklädda människor överallt.

Ett grabbgäng ropar “Bira bira bira!” från ena sidan parken och får det obligatoriska svaret “Bärs, bärs, bärs!” från den andra. Några unga tjejer i tunna kläder dividerar intensivt om de hinner hem och byta jackor. En äldre överförfriskad man som fallit till marken får hjälp av en ordningsvakt att komma på benen igen. Två amerikanska vänninor, gissningsvis turister, som går förbi försöker komma underfund med vad som egentligen pågår.

– Det är en supporterfest. De har vunnit mästerskapet, säger den ena. Hockey. Nej, fotboll!

– Football or soccer? frågar den andra.

Ja, som utomstående är det nog inte så enkelt att greppa vad som försiggår. Tusentals människor i alla åldrar har samlats runt Medborgarplatsen i hjärtat av Södermalm. Sångerna och ramsorna ekar, det hela framstår som en ovanligt rörig stadsfestival. Ändå är klockan inte mer än tolv. En och halv timme återstår till marschen ska börja rulla.

undefined

Meteuz Hansén, 6 år, deltog i Bajenmarschen för första gången och gick tillsammans med sin morbror.

Foto: PATRIK C ÖSTERBERG

Bajenmarschen har ingen arrangör

Det är onsdag på Hammarbys kansli i Årsta. Fyra dagar till premiären innebär intensiv planering. För Jakob Uddeholt som jobbar som SLO (en länk mellan Hammarby och klubbens supportrar) och säkerhetsansvarige Göran Rickmer är det bråda dagar. Först och främst gäller det att ha ordning på arrangemanget runt matchen, för den ansvarar klubben för. Själva marschen har däremot ingen arrangör. Trots omfånget och traditionen är marschen i formell mening bara en vanlig promenad. 

undefined

Jakob Uddeholt och Göran Rickmer på Hammarbys kansli. Fyra dagar återstår till marschen. "Mest ser man fram emot folkfesten, men det finns alltid en liten oro att något ska hända", sägen Rickmer.

Foto: OSKAR MÅNSSON

– Vi skulle aldrig kunna ta på oss ansvaret som arrangör. Isåfall hade supportrarna reagerat, tyckt att traditionen och spontaniteten försvunnit. Det är viktigt för många att det bara är en promenad, säger Jakob Uddeholt.

Det skulle bli kaos?

– Nej, inte kaos. Men det skulle starta en halvtimme före eller efter från ett annat ställe. Jag tror att få skulle välja att gå i den officiella marschen isåfall.

Men det är väl förståeligt att Polisen vill ha en arrangör?

– Ja, det förstår jag. Det hade underlättat för dem. Men det hade som sagt inte fungerat eftersom traditionen är så stark.

undefined

Hjärtat av Bajenland. Marschen startar vid Medborgarplatsen. I närheten och längs med vägen ligger klassiska Hammarbyhak som Kvarnen, Gröne Jägaren och Pelikan.

Foto: PATRIK C ÖSTERBERG

Samtliga parter har inställningen att “det här ska vi fixa”

Jakob Uddeholt poängterar att Hammarby inte avsäger sig ansvar. Sedan sex år tillbaka samarbetar klubben tätt med en rad aktörer som påverkas på olika sätt av marschen. Uddeholt, som själv var den som tog initiativet, tycker att samarbetet fungerar bättre och bättre för varje år.

– Det är många aktörer som deltar. Hammarby, Bajen fans, olika delar av Polisen, fältassistenter, arenabolaget, Trafikkontoret, Södermalms stadsdelsförvaltning, två bussbolag, olika näringsidkare längs Götgatan…

Säkerhetsansvarige Göran Rickmer bryter in:

– Alla inser att det här kommer ske varje år. Man lamslår busstrafiken i en timme, det blir stopp för övriga trafikanter, det blir strul för ambulanser till Södersjukhuset och så vidare. För ett par år sedan blev Scandic Malmens entré rökfylld så brandalarmet gick. Efter det flyttades starten på marschen fram hundra meter. Det är många saker som kan hända. Men samtliga parter har inställningen att “det här ska vi fixa” och det är väldigt glädjande.

undefined

Den tre kilometer långa marschen går från Medborgarplatsen till Tele2 arena via Gullmarsplan. Tidigare gick supportrarna till Söderstadion. Nu har promenaden förlängts en liten bit.

Foto: PATRIK C ÖSTERBERG

Att alla inte uppskattar den storskaliga promenaden har Rickmer full förståelse för.

– Det är klart att det blir en kulturkrock. När jag var ordförande i Bajen fans på 90-talet tyckte vi att vi var världens skönaste, härligaste gäng när vi åkte på bortamatcher. För varje öl i bussen gick volymen upp. När vi väl kom fram till till exempel Örebro tyckte vi att vi förgyllde tillvaron. Men det fanns förstås många där som tyckte att vi mest störde. Håll käften, det är söndag, typ. 

Fattig eller rik, social status, allt sånt är oväsentligt. Här är det bara: du är supporter – häng med!

Rickmer funderar lite.

– Det gäller att ha respekt för det. Men jag tycker att det blivit mycket bättre. Den här gången är supportrarna med i diskussionerna om att ställa ut bajamajor i Björns trädgård och ha en spolbil som ser till att det inte luktar när folk kissar på fasader. Folk reflekterar, vill inte hamna i konflikt med andra. På min tid var vi inte alls medvetna om sådana saker, vi bara struntade i det.

Varför är det värt att främja marschen?

– Det är själva kärnan i supporterkulturen. Alla supporterkulturer av rang har olika traditioner utöver själva matchen. I marschen är alla välkomna. Hudfärg eller religion spelar ingen roll. Fattig eller rik, social status, allt sånt är oväsentligt. Här är det bara: du är supporter – häng med! 

undefined

Conny Fredriksson, 50 och Thomas Vikander, 52 iklädda Hammarby-kostymer inför Bajenmarschen.

Foto: PATRIK C ÖSTERBERG

Första marschen genomfördes 1998

Att Bajenmarschen utvecklats till en kär tradition för många är odiskutabelt. De senaste åren har Polisen räknat med att runt 8000 personer har deltagit i tåget som startar på Götgatan vid Medborgarplatsen och slutar vid arenan (tidigare Söderstadion, numera Tele2 arena). Till det tillkommer åskådare i hundra- eller tusental längs med den runt tre kilometer långa promenaden.

Men hur startade det hela? Och varför är marschen arrangörslös?

Frågorna är inte så enkla att besvara som man kanske kunde tro, men svaren hänger ihop.

Två saker kan vi i alla fall slå fast:

• Den första stora marschen till Hammarbys premiär genomfördes 1998.

• På den tiden stod de drivande supportrarna och myndigheterna långt ifrån varandra.

När jag pratar med personer i och runt Hammarby finner jag snabbt olika historieskrivningar. Flera berättar att det förekom supporterpromenader till diverse matcher på 70- och 80-talet fast i betydligt mindre skala. Många ser en höstmatch i allsvenskan 1995 som inspirationen till dagens koncept.

Jag vågar påstå att de mest kidnappade en skön idé

Den gången skulle Hammarby möta Djurgården på Stockholms stadion. Tanken var att supportrarna skulle gå av den gröna tunnelbanelinjen vid T-centralen för att byta till den blå linjen till stadion. Istället stannade ett antal hundra kvar på tåget för att hoppa av vid det nästkommande stoppet Hötorget. Därifrån tog de fotvägen via Stureplan till matcharenan. 

Namnet Micke Hällbom dyker upp när jag gör mina efterforskningar. 

Micke Hällbom var vid tidpunkten en av Hammarbys mest profilerade supportrar och sägs vara den som initierade marschen från Hötorget. Han var även en pionjär inom Hammarbys tifoverksamhet som numera är ett naturligt inslag vid matcherna. Vissa menar att Micke Hällbom även var med bland initiativtagarna till premiärmarschen 1998. Att han tillsammans med ett gäng från supporterkollektivet “Bara bajare” kläckte idén och spred ut informationen. 

När jag pratar med Göran Rickmer på Hammarbys kansli låter det annorlunda. Han menar att om det är någon som förtjänar titeln som grundare så är det en man som kallas för "Pannbands-Janne".

– Det finns många efterhandskonstruktioner. Många vill vara den som satt och funderade och plötsligt fick den stora idén. Men Pannbands-Janne var den som planerade från början och förmedlade informationen till massorna 1998, säger Rickmer, som jobbade i Hammarby redan på den tiden.

– Jag vet att Bara bajare har sagt att de startade marschen. Det får väl vara deras historieskrivning och det är möjligt att de också spred information, men jag vågar påstå att de mest kidnappade en skön idé.

Mitt i vårt samtal går Hammarbys vd Henrik Kindlund förbi. Han blir genast nyfiken när han hör vad vi pratar om.

– Du vill väl också claima någon form av initiativtagande, säger Jakob Uddeholt med ett flin.

– Nej, det kommer jag faktiskt inte. Det finns väl lika många versioner om starten som deltagare i marschen. Men 1998 var jag definitivt med i tåget, svarar Henrik Kindlund.

– Äh, du tog säkert tunnelbanan, replikerar Göran Rickmer snabbt.

Kindlund vänder sig till mig:

– Men du borde snacka med Keps-Janne.

Keps-Janne?

– Ja, det långa håret och pannbandet är inte kvar. Då blev det keps istället. Men han var med och startade det.

undefined

Folkfest. Polisen uppskattar att 7000-8000 personer deltog vid marschens start. Till det till tillkommer åskådare och eftersläntrare.

Foto: PATRIK C ÖSTERBERG

Om det råder oklarheter kring marschens ursprung är det ingen tvekan om att avståndet mellan supportrarna och myndigheterna var stort 1998. Göran Rickmer minns att han medverkade på ett möte där supportrarna försökte närma sig Polisen.

– Supportrarna tyckte att de var schyssta som upplyste om att en massa människor skulle gå längs Götgatan. Men krocken blev total. Å enda sidan var det ett gäng bajare som mest ville knalla till Söderstadion med en kasse bira i handen, å andra sidan var det en byråkrattyp som bara pratade juridik. Polisen ville ha en formell arrangör men det var inte supportrarna det minsta intresserade av. Sedan dess har det bara varit en spontan promenad.

”Jag fick idén 1995”

Jag bestämmer mig för att söka upp Micke Hällbom och Pannbands-Janne för att höra deras versioner. Den förstnämnde har tidigare uttalat sig i supportersammanhang. Den andres smeknamn hittar jag däremot inte någonstans på nätet.

Det var idiotiskt förstås men också lite kul i efterhand

Jag får ett nummer till Micke Hällbom och ringer upp. 

– Det stämmer att jag fick idén till marschen 1995, säger han. 

Micke Hällbom berättar att han på 90-talet hade tät kontakt med olika supportrar i Sydeuropa, bland annat i Italien, Spanien och på Balkan. Supporternätverket utbytte bilder och material för att berätta om sina verksamheter och inspirera varandra. Micke Hällbom hade bland annat sett bilder på hur Belgradklubbarna Partizan och Röda Stjärnan marscherade mellan lagets arenor. Det påverkade honom.

– När vi var på tunnelbanan sa jag åt alla att sprida att vi skulle åka vidare till Hötorget. Jag tror att 90 procent av alla stannade på tåget. Snutarna blev helt virriga, säger Micke Hällbom med ett skratt.

– Vi klev av på Hötorget och var säkert 500 man som gick längs med Kungsgatan. Därefter tog vi Sturegatan upp till stadion. Jag minns att någon sparkade till en Porsche. Det var idiotiskt förstås men också lite kul i efterhand. Det fanns väl en del bajare som tyckte att det var överklassens kvarter.

undefined

Marschen blir relativt problemfri. Förutom ett par omhändertagande har Polisen en lugn eftermiddag. På kvällen kommer dock nyheten om att en anmälan om våldtäkt inne på Tele2 arena har upprättats.

Foto: PATRIK C ÖSTERBERG

Men hur var det med marschen 1998? Micke Hällbom menar att han var en av initiativtagarna även där.

– Vi var ett gäng som träffades hemma i Ulric Janssons (ytterligare en profilerad supporter i Bara bajare) lägenhet på Ölandsgatan. Vi diskuterade hur vi skulle övertyga folk om vår idé. Vi presenterade planen via Bajen fans och informationen spred sig fort. Mobiltelefonen hade precis slagit igenom så vi kunde texta varandra. Det ändrade förutsättningarna.

Det finns en annan version om att det var Pannbands-Janne som tog initiativet.

– Pannbands-Janne? Nej, det var det inte. Jag tror inte han hade kontakterna som vi hade med andra supportrar i Europa så det är svårt att se var han skulle fått inspirationen ifrån. Isåfall fick samma idé som oss, men han var i alla fall inte med på mötet hemma hos Ulric.

Det här året kommer Micke Hällbom inte delta i marschen eftersom han befinner sig i Spanien. Men han verkar inte sörja att missa årets tillställning.

– Jag har sett så mycket Bajen genom åren att det är okej. På senare år har jag varit mycket i Argentina och följt Boca Juniors som har en otrolig supporterkultur. Visst, jag gillar Hammarby lika mycket som jag alltid gjort, men jag har inte samma behov av att vara med längre.

När jag förstod att intresset var stort tänkte jag “vad har jag gjort?”

Vem är Pannbands-Janne?

Så vem är då den mystiske Pannbands-Janne?

Det visar sig att han heter Jan Söderberg, är 58 år och bor i Gröndal. När jag ringer upp ursäktar han sig genast med att närminnet kan svikta.

Några år efter marschen 1998 fick han en hjärnblödning till följd av en motorcykelolycka som han aldrig riktigt hämtat sig ifrån. Men han minns tydligt hur hans Bajenengagemang började.

– Jag började gå på Bajen redan som knodd. Jag och farsan gick, vi tog hans bubbla till matcherna. På 80-talet hade jag ett uppehåll men på 90-talet började jag gå på egen hand. Då gick jag på alla träningar och efter ett tag kände jag varenda bajare.

Var du känd som Pannbands-Janne då?

– Ja, alla kallade mig det. Jag hade långt hår och pannband så det blev bara så.

Och du kom på idén till marschen?

– Ja, jag undrade bara varför ingen gick över bron. Alla samlades runt Björns trädgård ändå. Jag bestämde mig för att provgå sträckan för att se hur lång tid det skulle ta ungefär. Jag gick långsamt så som jag tänkte att man gör i en samling och sedan förmedlade jag informationen via Bajen fans. Och jag ringde varenda tidning, tv-kanal och radiostation för att sprida budskapet. 

– Först tänkte jag att det inte skulle komma någon överhuvudtaget. Men när jag förstod att intresset var stort tänkte jag “vad har jag gjort?” Jag hade inte tänkt på papperskorgar, trafiken, ambulanser och allt sånt.

Om jag går marschen hinner jag inte hem för att se matchen på tv

Vissa menar att det var Micke Hällbom och Bara bajare-gänget som drog igång det hela?

– Nej, det var det inte. Jag vet ju, för jag startade det. De låg bakom marschen till Stockholms stadion men inte den 1998. 

Kommer du gå i marschen i år?

– Nej, jag har inte gått så mycket sedan olyckan. Marschen har skött sig självt, blivit ett självspelande piano. Och jag har inte pengarna för att gå på match längre. Om jag går marschen hinner jag inte hem för att se matchen på tv.

Pannbands-Janne dyker upp på marschen

Tillbaka till premiärdagen. Efter vårt samtal har Hammarby sett till att ordna biljett till Pannbands-Janne som bestämmer sig för att delta även i marschen. Han är klädd i en stor matchtröja från Hammarby bandy när han dyker upp i folkvimlet vid Medborgarplatsen.

undefined

Pannbands-Janne inför årets marsch.

Foto: PATRIK C ÖSTERBERG

På huvudet sitter inte ett pannband, utan en keps full av Bajen-pins.

– Oj, så mycket folk, säger han.

Blir du stolt?

– Stolt? Nä, det blir jag väl inte. Det var ju så länge sen jag startade det. Det är gammalt nu.

Pannbands-Janne ser sig runt.

– Men det är ju kul med så mycket människor. Tanken är att alla ska vara med, det ska ju vara en folkfest. Jag gillar inte när folk går med maskeringar och jag hatar huliganer. Men de allra flesta är ju bra människor. Bajare.

Snart tappar jag bort Pannbands-Janne, för marschen avgår tidigare än planerat. Tanken är att promenaden ska börja halv tre, en och en halv timme före matchen, men redan tjugo över två är rörelsen igång. Längst fram i tåget går mestadels yngre killar, vissa av dem är maskerade. 

Bengaler tänds, rökpjäser färgar Götgatan grön och vit. Bajensångerna ekar, ölburkarna öppnas i strid ström. Någon klättrar upp på ett trafikljus mitt i gatan och sträcker armarna i skyn. Sångerna håller i sig ett par hundra meter ner i tåget men efter hand avtar ljudnivån. Barnfamiljer börjar dyka upp i mängden. Bland åskådarna längs med trottoarerna är minerna allt från uppskattande till förvånade. Jag får syn på det amerikanska väninneparet igen, de har uppenbarligen blivit så nyfikna att de dröjt sig kvar. De tillhör definitivt den förvånade åskådarkategorin.

När marschen passerar under rondellen vid Gullmarsplan flockas åskådarna ovanför för att se folkmassorna. Minst varannan håller en mobil i handen för att filma havet av människor, flaggor och pyroteknik. Mot slutet av marschen ansluter ytterligare en kategori supportrar: de som har suttit på pubarna i Globenområdet och laddat upp. Sångerna får nytt syre och ljudnivån ytterligare en skjuts innan supportrarna försvinner in på Tele2 arena.

undefined

Från läktaren får Pannbands-Janne se Jiloan Hamad ligga bakom Hammarbys seger.

Foto: PATRIK C ÖSTERBERG

 

•••

Hammarby vinner premiären mot Sirius med 3-1. Det ser länge ut att bli en säker seger sedan Jiloan Hamad slagit in två straffar, men därefter reducerar Sirius trots att de spelar med tio man. Först på stopptid kan publiken andas ut då Hamad skickar in sitt tredje mål för dagen. 

Den absoluta majoriteten av den fullsatta arenan (30 220 åskådare) kan gå hem med ett leende på läpparna: Hammarby har fått bästa möjliga start på allsvenskan 2018.

Efter matchen är säkerhetsansvarige Göran Rickmer belåten. Han pustar ut efter en lång dag. Enligt de första uppskattningarna deltog mellan 7000 och 8000 personer i tåget.

– Jag tror att de flesta blev nöjda. Den totala bedömningen är att det gått relativt städat till både på arenan och på stan. Marschen var inte så lugn som förra året, men då var det precis efter terrordådet på Drottninggatan vilket påverkade stämningen. Då var det till exempel knappt några knallskott som annars kan ställa till problem.

Göran Rickmer säger sig inte känna till några allvarligare incidenter, men på kvällen kommer dystra nyheter: En anmälan om våldtäkt är upprättad. En kvinna har uppgett att hon blivit våldtagen inne på en av Tele2 arenas toaletter. Kvinnan fördes till sjukhus efter matchen, än så länge är det oklart vilka skador det handlar om.

– Det ska ha inträffat precis vid matchslut. Våra tekniker har spärrat av brottsplatsen, säger Polisens presstalesperson Lars Byström.

Finns det en misstänkt?

– Inte i nuläget. Vi kommer att gå igenom eventuellt kameramaterial. Sedan gäller det att kunna identifiera också. 

 Själva marschen skapade inga större bekymmer.

– För oss är det framförallt en logistikkommendering, vi dirigerar om trafik och annat. Det flöt på enligt plan. Alla aktörer som deltar i planeringen har fått viss rutin vid det här laget.

Några allvarliga incidenter på stan har inte inträffat.

– Fem personer har tagits för fylla, men det är inte speciellt uppseendeväckande i sammanhanget, säger Lars Byström.

På tisdagen lägger polisen ner förundersökningen om våldtäkt eftersom brott inte kan styrkas. Men händelsen präglar ändå Göran Rickmers helhetsintryck av premiärdagen.

– Det känns förstås för jävligt när sånt här händer, det överskuggar allt annat. I nuläget har vi inte så mycket fakta men vi får reflektera över om vi kunde gjort något annorlunda. Allt annat känns oviktigt tills vi vet vad som hänt, säger Rickmer.
Men när det gäller själva marschen är sammanfattningen alltjämt positiv.

– Det vidhåller jag. Vi hade några incidenter men som helhet är vi nöjda.

Vad tar du med dig till nästa års marsch?

– Vikten av samarbete helt klart. Jag kan inte nog framhålla hur många som har jobbat hårt i bakgrunden. Det är ett stort pussel som ska läggas för att folk ska få en skön stund tillsammans på väg till arenan.