Johan Svensson och Adam Ollas Mattsson om sorgen som förenar dem: ”Tufft att prata om det”

När en mamma dör – två samtal som ändrade allt

Sommaren 2012 dör två mammor. Alldeles för unga.

Kvar fanns bland andra sörjande två hockeyälskande killar.

Johan, 28. Adam, 16.

En sportjournalist – en hockeytalang.

Sju år senare träffas de två i ett samtal om livets största förlust och hur ishockeyn hjälpte dem på vägen.

Här möts SportExpressens Johan Svensson och Malmö Redhawks-spelaren Adam Ollas Mattsson.

Publicerad 17 sep 2019 kl 04.09

Måndag 18 juni 2012. 

Telefonen ringer. Klockan är strax efter 19 och på displayen ser jag att det är min mammas sambo. 

”Du får komma hit. Din mor mår inte riktigt bra. Ambulans är på väg.”

”Du skämtar”, säger jag.

”Nej!”, svarar han.

undefined

SportExpressens Johan Svensson.

Foto: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN

Jag inser någonstans att det är allvar, och kastar mig in i bilen. Jag kör fort. Jag riskerar att bli av med körkortet, åka dit för vårdslöshet i trafik, men det är det sista jag tänker på. 

Till sist kommer jag fram till Arlöv, strax utanför Malmö, där mamma bor. 

Det första som möter mig är min mammas sambo. Han är förkrossad. På plats är också brandkår, ambulans. 

Vad fan är det som pågår? 

Jag försöker vara lugn, men så är förmodligen inte fallet. 

Plötsligt kommer en brandman fram till mig. 

”Din mamma ligger i ambulansen. De försöker få liv i henne nu.” 

Min hjärna blir direkt rationell. Jag börjar fundera på vilken begravningsbyrå jag ska anlita. 

Säg rakt ut, linda inte in detta nu.

Klockan blir 19.30 och ambulansen lämnar. Jag tänker, eller jag vet, att det här kommer att gå åt helvete. 

Snart sitter vi, jag och mammas sambo, efter en våldsam körning på E22:an, i ett rum på akuten i Lund. 

Vi har inte sagt ett ljud till varandra under resan dit. Fokus var endast på att hålla ambulansen i sikte. Ambulansen där mamma ligger, utan ett hjärta som vill slå. 

Vi sitter tysta, och efter en stund kommer en läkare som vill prata med mig.

Jag är bara 28 år, men har tyvärr redan haft släktingar som gått bort. 

”Säg rakt ut, linda inte in detta nu”, säger jag.

”Tyvärr, vi kommer ge upp nu...”, säger läkaren.

Jag säger inte ett ljud. Jag går bara rakt ut genom dörren och tänker: ”vad ska jag göra nu?”

Min älskade mamma.

undefined

Johan Svensson med mamma Lena.

Foto: PRIVAT

Hon som varit med mig sedan födseln, som satt mig i främsta rummet, som hade sådan livsglädje och så många år kvar. Hon som uppfostrat mig, när min pappa totalt skitit i mig och två andra barn han satt till världen med en annan kvinna. Hon som fått tillbaka livslusten sedan några år, som träffat en ny man. 

Vi har båda haft det tufft. En relativt trasslig ekonomi med arbetslöshet, och jag som hoppade av skolan och tog livet med en klackspark. 

Nu hade vi båda fått en omstart i livet, etablerat oss väl med jobb och familj. 

Och så plötsligt är mamma bara borta.

Det gör ont, men jag känner också att jag måste ta ansvar. Lösa allt praktiskt. 

Jag blir tvungen att bli vuxen på riktigt. 

Utan mamma Lena, 51. 

Hon var den viktigaste personen i mitt liv. Hon visste allt om mig.

•••

undefined

Adam Ollas Mattsson

Foto: MATHILDA AHLBERG / BILDBYRÅN

Samma sommar, 25 augusti 2012. Djurgårdens talang Adam Ollas Mattsson, 16, är i Linköping för att spela en cup. Hans pappa ringer, och det är ett samtal Adam varit livrädd för. 

Det är ett samtal som han senare ska ha svårt att minnas. Han får en chock, en ”blackout” och faller ned till golvet. 

Mamma Elisabeth, 39, har somnat in. 

Han hade hela tiden trott att han skulle vara förberedd. Läkaren hade ju berättat vad som skulle hända ett år tidigare, men förberedd inför sin mammas död är han inte. 

Det är en käftsmäll. 

Den viktigaste personen i hans liv är borta, och det för alltid. 

Det var tre år sedan hon blev sjuk, dödssjuk. Redan 1997 blev Elisabeth friskförklarad från bröstcancer, men sjukdomen hade kommit tillbaka, och den här gången till levern, för att senare sprida sig skelettet. 

Två till fem år kvar i livet var läkarens dom. 

Det blev tre. 

•••

Att förlora sin mamma, eller pappa, drabbar de flesta i livet. 

Det är naturens gång.

Likväl var sommaren 2012 en tid då minst två mammor lämnade sina barn alldeles för tidigt.

Jag var själv 28 år. Adam Ollas Mattsson 16. 

Han spelar nu i Malmö Redhawks, laget jag bevakar på daglig basis, och när jag fick veta att han förlorade sin mamma i princip samtidigt som jag själv kände jag att jag ville träffa honom. Jag ville höra hans historia. Om Elisabeth som gick bort bara 39 år ung och lämnade tre barn efter sig. 

Hur gick han vidare? Fick han hjälp av ishockeyn? 

Personligen var ishockeyn mycket viktig i mitt sorgearbete. Att jaga nyheter, ringa samtal hela dagarna, åka runt till arenor över hela Sverige har kunnat hålla de jobbiga tankarna borta för en stund.

När jag berättade på sociala medier att jag begravt min mamma, 51 år ung, fick jag mycket stöd från flera aktiva i hockey-Sverige, personer som normalt sett aldrig hör av sig. Hockeyfamiljen är alltid fantastisk när det kommer till jobbiga, privata saker.

Jag funderar ändå flera gånger över om jag själv vill vara personlig och dela med mig av det jag upplevt. Det är inte riktigt min grej. Som journalist är mitt fokus på nyheter, rakt upp och ned, sällan några känslor, men när Adam kan tänka sig att prata om sina minnen känns det rätt. 

– Det är inte varje dag man gör det här nu för tiden, säger Adam Ollas Mattson när vi väl ses, en dryg vecka före SHL-premiären. 

Hon bryr sig inte ett skit om vad alla andra tycker och tänker. Hon ville vara där för min skull.

Han är känslosam. Att prata om minnen av sin mamma väcker något starkt i honom. 

– Då kommer känslorna. Det är svårt att hålla dem tillbaka, för hon var den viktigaste personen i mitt liv. Hon visste allt om mig. Det spelade ingen roll om det var flickvänner, hockey eller kompisar. Jag behövde aldrig dölja eller oroa mig. Det blir tufft att prata om det. Det är inte ofta jag sitter så här och pratar om det så öppet, säger han. 

Han berättar sedan om tiden före dödsfallet. Några veckor innan den där dagen i Linköping 2012 skulle Adam och Djurgården möta Helsingfors i en försäsongsmatch på Hovet i Stockholm. 

Adam Ollas Mattssons mamma, Elisabeth.

Foto: PRIVAT

Elisabeth och Adam Ollas Mattsson.

Foto: PRIVAT

Foto: PRIVAT

Foto: PRIVAT

Det var en tuff tid på det privata planet. Han visste ju att mamma Elisabeth var döende, och som äldsta syskon till två yngre bröder var det Adam som skulle hålla sig stark. 

Vid tiden för den där försäsongsmatchen hade Elisabeth inte långt kvar, men till matchen skulle hon. Hon ville vara där och stötta sin hockeyspelande son. 

– Hon mådde verkligen inte bra. Allt hår var borta, hon kunde knappt gå, men det var ett fantastiskt minne, säger Adam och fortsätter: 

– Hon stod där på uppvärmningen och tittade, jag ser att hon har en onepiece, ett par foppatofflor, och en rullator. Jag kan tycka det beskriver väldigt väl vilken person hon var. Hon åker till en ishall, där hon känner alla. Hon bryr sig inte ett skit om vad alla andra tycker och tänker. Hon ville vara där för min skull. 

Trots att Adam Ollas Mattsson aldrig dolt att han förlorade sin älskade mamma redan som 16-åring börjar rösten darra.

Det är med en djup kärlek han berättar om sin stöttande mamma.

– När jag tittar tillbaka så är det något jag verkligen uppskattar. Det är ett minne man har. Nu blir det väldigt jobbigt att prata om, men hon var den jag var närmst. Stöttepelaren, förebilden. Hon var rak och ärlig. Hon såg till att vi alla hade det bra. 

Ansvar är precis det som präglat Adam Ollas Mattsson under de senaste sju åren.

Jag känner igen mig så mycket i det han har att säga. Här handlar det inte om att ta ansvar för bouppteckning, begravning och annat praktiskt.

Utan något som är ännu mer viktigt.

Den återstående familjen.

undefined

Joel, Isac och Adam Ollas Mattsson 2013.

Foto: EVA TEDESJÖ / DN

När Elisabeth gick bort den 25 augusti 2012 fanns en man och tre barn kvar, och hennes föräldrar fick vara med om att begrava sitt eget barn. 

Adam berättar om familjen:

– Jag känner ett enormt ansvar för mina syskon. Jag fick växa upp fortare och hjälpa pappa väldigt mycket, och det gör jag fortfarande. Min yngsta bror Joel sitter i rullstol efter att ha fötts tio veckor för tidigt. Båda benen och vänsterarmen är det strul med. Men högerarmen och huvudet är helt med. Han är jäkligt smart för sin ålder.

Vad fick du göra?

– Mycket bära grejer, laga mat, passa mina syskon, hjälpa till med läxor. Jag fick ta ansvar i tidig ålder. Till båda två. 

Varje födelsedag har vi fått brev från mamma, som hon skrev innan hon dog.

För Adam Ollas Mattsson har ishockeyn varit till hjälp i sorgearbetet. En utväg, något annat att fokusera på.

Men han är också glad att mormor, morfar, farmor och farfar lever. Dessutom är de pigga.

– Hela familjen är väldigt nära. Mormor har blivit lite som en extra mamma, och jag snackar med alla minst en gång i veckan.

Hans vänner har givetvis också varit mycket viktiga. 

– Jag har lärt mig leva med det. Hockeyn har hjälpt mig väldigt mycket också. När man gå på is och tränar, så stänger man ner allt utanför. Det var mitt sätt att komma undan lite. Man sköt på känslorna lite.

Men har du hunnit sörja?

– Ja, eller... Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det är klart, vissa dagar är jobbigare än andra. I början var det väldigt jobbigt. Det fanns och finns dagar då man inte vill göra någonting. Det kommer i vågor. Jag har bollat mycket med mormor. Vi kan prata om allt, precis som jag kunde med mamma. De personerna som är runt mig har hjälpt mig väldigt mycket.

– Hockeyn har, som jag sa hjälpt mig mycket. Jag måste ha kul också. Leva och ha kul.

undefined

Adam Ollas Mattsson under JVM 2015

Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

Mamma får inte se dig som hockeyproffs...

– Klart det varit tufft och är tufft att jag vet det. Men på något sätt har mamma varit med även efter 2012.

Hur menar du?

– Hon skrev brev till oss, allihop. Personliga brev. Varje födelsedag har vi fått brev från mamma, som hon skrev innan hon dog. På något sätt så pratar hon med oss från andra sidan, och jag fick mitt sista när jag fyllde 20 år. 

Hur var det att läsa breven?

– Jag har blivit ledsen, men det är också skönt att läsa. Att hon på något sätt kan ta kontakt med mig. Det är man väldigt glad för, och jag går tillbaka, och har min lilla låda med breven.

•••

I dag är Adams syskon Joel och Isac 13 och 18 år, och det är fortfarande storebror som håller koll på de yngre. 

– Det kan vara en klyscha, men jag har lärt mig vad jag borde prioritera. Ingen har en aning om vad som ska hända, och därför har jag lärt mig att prioritera rätt saker. För mig är det familjen. Framför allt mina bröder.

– Pappa och jag pratar varje dag. Brorsorna har jag kontakt med. Vi snackar på snapchat. De där två har jag koll på, säger Adam och ler.

Adam Ollas Mattsson spelar med tröja nummer 73 – en hyllning till mamma Elisabeth.

Foto: AVDO BILKANOVIC / BILDBYRÅN

Adam vid Elisabeths grav.

Foto: EVA TEDESJÖ / DN

Foto: EVA TEDESJÖ / DN

Elisabeth Ollas Mattssons minne lever vidare.

På isen spelar både Adam och Isac (som spelar i AIK:s J20-lag) för mamma lite extra. Adam bär nummer 73 på matchtröjan, en hyllning till Elisabeth (som föddes 1973). 

– Det får mig att vilja det där lilla extra, även om jag självklart spelar för min egen skull främst.

På nätet kommer hennes personliga blogg för alltid att finnas kvar. Även efter den 25 augusti 2012 uppdaterades bloggen av nära vännen Gitt Willner.

– Bloggen finns kvar. Gitt uppdaterade den efter mamma också. De var ett tjejgäng från Värmdö som var väldigt tajta, förklarar Adam.

Vad är ditt tips om man förlorar en förälder tidigt?

– Alla får gå sin egen väg. Men om jag får prata ur mitt perspektiv, så lev vidare på något sätt. Man får leva vidare för personen i fråga. Värdera din familj och ta verkligen hand om dina nära och kära.

– Bryt ihop först, men försök hitta livsglädjen och det du mår bra av. Det hjälper mig mycket. Sedan tycker jag inte man ska vara rädd för att prata om det. Jag har varit öppen och även om det lett till många tårar, så har det hjälpt mig att prata om det.

undefined

”Hockeyn har hjälpt mig väldigt mycket”, säger Ollas Mattsson.

Foto: MATHILDA AHLBERG / BILDBYRÅN

Nu är en ny hockeysäsong i gång. Den sjunde sedan sommaren 2012. 

Det kommer att diskuteras domslut, vara dramatik runt strecken, spelare kommer att få sina genombrott, och vilken tränare får sparken först? 

Hela tiden kommer också Lena och Elisabeth finnas med i våra tankar. 

Inom ishockeyn finns ibland en förlegad macho-kultur, där man inte förväntas att prata om jobbiga saker. Eller våga gråta, för den delen. Som Adam själv säger, när vi närmar oss slutet av intervjun. 

– Det är snarare tvärtom. Det är svagt att inte våga visa sina känslor.