Mjällby har hamnat i SD-debatten – och konflikten mellan landsbygd och storstad

”Plötsligt var Åkesson där – det var väldigt konstigt”

SÖLVESBORG. Är Strandvallen en politisk frizon?

Så säger i alla fall de flesta. 

I Sölvesborg vill kommunstyrelsens ordförande Louise Erixon och Sverigedemokraterna revidera en flaggpolicy. Hon vet inte om den kommunfinansierade fotbollsklubben kommer att påverkas.

När Mjällby går upp i allsvenskan har lagets assisterande tränare, Juan Robledo, på sig en T-shirt med regnbågsfärgat hjärta. När han kommer in från planen och ser Jimmie Åkesson i klubbstugan känns det konstigt, säger han.

 

GRÄNSLANDET DEL 1: Fredrik Reinfeldt på väg in i Djurgården 

Text: Noa Bachner
Publicerad 10 feb 2020 kl 17.02

Oktobermörkret, strålkastarna, ångorna från segervrålen som stiger mot himlen; Strandvallen förvandlas till sinnebilden av en uppflyttningsfest.

Mjällby AIF är tillbaka i allsvenskan. När slutsignalen går fylls gräsmattan på nolltid. 

I vimlet går en genomlycklig Juan Robledo. Assisterande tränare. Före detta spelare. Klubbikon. Född i Chile. Engagerad socialdemokrat. Han har en guldhatt på huvudet och kramar lagkamrat efter lagkamrat.

På överkroppen sitter en T-shirt med ett stort hjärta i regnbågens färger.

”I love Sölvesborg”, står det. 

Några meter bort firar publiken lika vilt. I folkhavet: Jimmie Åkesson. Inbiten Mjällby-supporter. Sölvesborgs-son. Ledare för Sverigedemokraterna, partiet som har ritat om det svenska politiska landskapet under 2010-talet. Tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och det lokala SoL-partiet (Sölvesborg och Lister-partiet) har SD tagit makten i Sölvesborgs kommun. Kommunstyrelsens ordförande är Louise Erixon, även fästmö till Jimmie Åkesson.

Det är hösten 2019, och i stunder verkar det som om allt händer här, i Sölvesborg. När vi rullar in på Strandvallens parkering en eftermiddag i december knastrar gruset under hjulen. Sverige är ett politiskt splittrat och polariserat land, Sölvesborg inget undantag, men jag har fått berättat för mig att just den här platsen, den här klubben, förblir en frizon där partisympatier läggs åt sidan. 

När det ska spelas fotboll enas man runt en och samma sak, Mjällby, och sedan är det inte mer med det.

Är det så enkelt?

***

– Ni klarade det!

Den beckmörka vintereftermiddagen har sänkt sig över Sölvesborgs stadskärna när Juan Robledo håller upp ytterdörren till Hotell Humbla, en gul, vacker byggnad mitt i staden. Han har en grå så kallad gubbkeps på huvudet, en matchande rock och en mörkblå tjocktröja. 

På bröstet sitter en liten pin-nål med Pride-flaggans färger.

Robledo har precis kommit tillbaka till Blekinge efter ett studiebesök i Leeds där en gammal kompis jobbar under den argentinske tränaren Marcelo Bielsa. Han tror att det bara är några timmar tills dess att Mjällby aviserar att han stannar som assistent över 2020, trots att huvudtränaren Milos Milojevic lämnat klubben. 

Det är det. Snart pyser nyheten ut.

undefined

Juan Robledo, assisterande tränare i Mjällby.

Foto: JENS CHRISTIAN

Det är långt ifrån första gången Robledo skriver på ett kontrakt med Mjällby. Första gången var 2008. Medan han och ett par andra potentiella nyförvärv provtränade med klubben förfärade sig den bryske tränaren Peter Antoine, som då hade tränat laget två gånger tidigare, över att Mjällby höll på att ”bli ett invandrarlag”.

– Satsningen på utländska spelare sker på bekostnad av de egna pojkarna. Det är okej om man köper någon enstaka stjärna, men Mjällby är uppe i sin åttonde utlänning just nu, sörjde han.

Antoine fick snabbt kritik för att låta rasistisk, men slog ifrån sig och svarade att han ”själv var svartskalle”. Mjällby värvade vidare. Robledo skrev på. Han och flera andra nya spelare skulle vandra rakt in i startelvan och så småningom leda in klubben i en väldigt framgångsrik period. 

Den här vintern har det gått elva år sedan mittbacken från Santiago nuddade svensk mark för första gången. Det snöade den dagen, men allt kändes rent och vackert säger han medan vi slår oss ned i hotellets matsal. Han minns sitt första dygn, spricker upp i ett leende och sneglar mot väggarna med drömmande blick samtidigt som han beskriver sina första timmar här. 

Han berättar om en lunch på restaurang Blåregn, svensk husmanskost, att det var varmt där inne och kallt ute, att han tänkte att här, här kanske man skulle bo några år? 

SD blev näst största parti i Sölvesborg

Hösten 2019 har ingen stad i Sverige varit lika flitigt porträtterad i politisk rapportering som Sölvesborg. 

På nationell nivå var Sverigedemokraternas framgångar det politiska huvudspåret under 2010-talet. I riksdagsvalet 2010 tog man sig in i riksdagen med 5,7 procent. Åtta år senare, 2018, fick partiet 17,3 procent av rösterna. Under 2019 sköt opinionssiffrorna i höjden ytterligare. Enligt flera mätningar mot årets slut var SD landets största parti. Även förtroendet för Jimmie Åkesson växte. Under 2019 nådde man dessutom viktiga strategiska milstolpar: Både Ulf Kristersson, M:s partiledare, och Ebba Busch Thor, KD:s ledare, öppnade för samarbete med SD, något de tidigare sagt sig vägra.

I Sölvesborgs kommunval 2018 blev SD näst största parti med 29,1 procent av rösterna. Socialdemokraterna, som fick 33,1 procent, blev störst, men Louise Erixon och hennes partikamrater tog makten i kommunen tack vare ett samarbete med Moderaterna (17,4 procent), Kristdemokraterna (3,1 procent) och det lokala Sölvesborg och Lister-partiet (3,7 procent). I Riksdagsvalet blev SD största parti i kommunen.

Symbolkraften i Sölvesborg förstärks dels av att Jimmie Åkesson kommer härifrån och att Louise Erixon numera är ordförande i kommunstyrelsen, men även hur SD framhåller sitt inflytande över politiken.

Lyssnar man till Sverigedemokraterna vill partiet visa för resten av landet vad man kan vänta sig av större SD-mandat genom den politik som bedrivs här. I en reklamfilm som publicerades av SD i Sölvesborg i slutet av november – som heter ”Sölvesborg i dag, Sverige imorgon” – visar Louise Erixon upp ett par områden som hon och partiet upplever att man, med hjälp av koalitionen, påverkat under sitt år som styrande i staden. Filmen handlar bland annat om förbud mot tiggeri, hur man har stoppat Socialdemokraternas planer på ett stort förskolekomplex, att man kommer införa språkkrav i äldreomsorgen eftersom ”den inte ska vara ett integrationsprojekt” och ”sagt nej till mer påtvingad invandring”.

I slutet av filmen syns Erixon och Åkesson på Strandvallen, Mjällbys hemmaplan. 

Båda har lagets knallgula matchtröjor på sig och firar ett mål. 

***

Bilvägen som leder från Sölvesborgs stadskärna till Strandvallen och Listerlandet är inte speciellt bred. Åt båda håll blickar man rakt ut över vidsträckta vidder med korta avbrott för gårdar och hus innan man kommer fram till Hällevik.

Gårdar, hus – och minkfarmar. 

undefined

Strandvallen.

Foto: JENS CHRISTIAN

Minknäringen på Listerlandet är en historia för sig och så nära sammanflätad med fotbollsklubben att den behöver sitt eget avsnitt. 

Listerlandet har länge varit centrum för svensk minknäring. På 1960-talet låg det uppemot 200 minkfarmar i området, i dag finns bara ett 30-tal kvar. När Mjällbys första allsvenska lag snickrades ihop och tog klivet upp i elitfotbollen 1979 var laget delvis bestående av barn till minkfarmare, men än i dag är farmarna viktiga sponsorer. Mjällbys förra klubbchef, Jörgen Martinsson, var vd för Svensk Mink innan han trädde in i klubbledningen. Efter att ha lämnat Mjällby 2017 återgick han till samma roll.

Minkhus byggdes inne på arenan

De täta banden har inte alltid gillats av omvärlden. Våren 2013, när Martinsson var klubbchef, betalade Sveriges pälsdjursuppfödares riksförbund (SPR) klubbens träningsläger på Cypern. I september samma år aviserade Mjällby en temadag – temat var alltså mink – i samband med sin hemmamatch mot Elfsborg. Ett fem meter långt minkhus byggdes inne på Strandvallen och publiken fick bekanta sig med 15 minkar. 

Djurrättsaktivister, däribland organisationen Djurens rätt, reagerade starkt.

– Det är ett PR-jippo för en industri som är hotad. Som redan är förbjuden i fem andra europeiska länder. Vill de vara öppna så kan de väl visa hur de gasar ihjäl minkarna på ett otroligt plågsamt vis, röt Camilla Björkbom, ordförande för organisationen. 

Mjällby slog tillbaka.

– Minknäringen och Mjällby är starkt sammankopplade. Det har vi aldrig hymlat om, vi står raka i ryggen. Det är en fullt laglig och väl kontrollerad bransch. Och nu vill vi sprida kunskap och information om den, svarade Jörgen Martinsson.

När vi rullar in i Hällevik har jag fått förklarat för mig att den högljudda kritiken mot samröret med minkfarmarna förstärkte en redan stark vi-mot-dem-mentalitet i Mjällby och på Listerlandet: En känsla av tillrättavisning från storstäderna och etablissemanget som med pekpinne försökt berätta för det lilla samhället och den lilla klubben vad som är rätt och vad som är fel.

Det är så klart lätt att måla upp en schablonbild i samma andetag: Mjällby AIF som den skitiga kusinen från landet, på korståg mot storstäderna, ett sorts pågående uppror mot etablissemangets förmyndarskap – men så svartvit eller karikatyrmässig är ju sällan verkligheten. Men spår av ett vi-mot-dem-tänkande märks av. Flera personer som jag pratar med återkommer till historiska händelser som bidragit till det, vissa längre bak i historieböckerna än andra.

Det var till exempel på Listerlandet som Herman Lundborg, senare föreståndare för Rasbiologiska institutet i Uppsala mellan 1921 och 1935, ägnade flera år åt att studera en familj som han i en sju kilo tung avhandling kallade ”degenererad” genom ”ovisa äktenskap”, inavel med andra ord.

Lundborg – som under hela sitt liv ivrigt propagerade för ”rashygien” och den nordiska ”rasens” överlägsenhet, hyllade Adolf Hitler, kom att sympatisera med Nazityskland och influera dess raspolitik – beskrev i själva verket en ytterst ovanlig sjukdom som i dag är känd som Unverricht-Lundborgs syndrom och hade upptäckts i Finland redan 1895. I kölvattnet av hans forskning följde trots detta en elak och fördomsfull mytbildning om att Listerlandets invånare skulle vara ”genetiskt degenererade”.

Den här nidbilden har tagit sig i uttryck även inom fotbollen. Ett av de tydligaste exemplen ägde rum för så sent som tio år sedan. När Örebro kom hit 2010 begav sig bortalagets målvakt John Alvbåge hem till sitt tangentbord för att blogga på Nerikes Allehanda efter matchen.

”Visst är det vackert där nere men lite creepy är det ändå med alla gamla bönder på läktarna som skriker åt domaren vad han än gör....jag får lite ”Den sista färden-vibbar” där nere i Listerlandet när man blickar ut över publiken. Sorry men så är det bara.”

undefined

Marcus Ekenberg gör 1-0 på Örebro, 2010.

Foto: PATRIC SÖDERSTRÖM / SCANPIX / SCANPIX SWEDEN

Filmen han hänvisar till, ”Den sista färden”, är från 1972 och kanske mest känd för en scen där en av huvudpersonerna och en pojke som i filmen framställs som resultatet av ”inavel” duellerar i att spela banjo. När Örebro återvände till Mjällby 2011 spelade sekretariatet på Strandvallen filmens ledmotiv ”Banjo Duel” i högtalarna.

När Mjällby sedan gjorde mål och vann matchen höjde man volymen.

***

En jeep-liknande bil rullar in på Strandvallens parkering. Det är strax efter lunchtid men skymmer redan när Hasse Larsson kliver ur och vinkar. 

Hur är det möjligt att Mjällby hela tiden tar sig tillbaka?

Om man ska hitta en röd tråd, en konstant variabel i det fotbollsmässiga underverk som ägt rum här, är det svårt att börja hos någon annan än Larsson. Han kom hit från Pukavik som spelare 1978 och har nu skrapat ihop ungefär 40 år i klubben: Spelare, tränare och nu sportchef.

Ingen är på Strandvallen när han kliver ur bilen, utan det får bli ett varv för att leta efter en vaktmästare.

undefined

Entrén till Strandvallen.

Foto: JENS CHRISTIAN

– Det är inte många allsvenska klubbar som har det så här, eller hur? Man kommer dit och det är helt öde, säger han med ett skratt när han kommer tillbaka efter några minuter med en nyckel.

Mjällby är en av Europas minsta elitföreningar. I Hällevik, där Strandvallen ligger, bor 800 personer. I tätorten Mjällby: Runt 1 300. I Sölvesborgs kommun är det sammanlagda invånarantalet ungefär 17 500 personer. Det finns gott om platser i Sverige med betydligt större befolkning, med koncentrat av stora företag, med större upptagning av unga fotbollsspelare och andra fördelaktiga förutsättningar som aldrig lyckas nå svensk fotbolls toppskikt. Men Mjällby spelade i allsvenskan första gången 1980. Senast man hävde sig upp var 2009. Laget slutade då smått ofattbart på 6:e plats som nykomling. 2020 blir femte sejouren. 

undefined

Hasse Larsson, sportchef i Mjällby.

Foto: JENS CHRISTIAN

Klubbstugan är fylld av löpsedlar och tröjor från klubbikonerna: Christian ”Chippen” Wilhelmsson, Mattias Asper, Markus Ekenberg och David Löfquist, lagkaptenen som inte ville vara med i det här reportaget eftersom kontraktet hade gått ut och inget nytt var underskrivet än.

Där finns även en tecknad bild av Juan Robledo som vinner en nickduell mot en målvakt.

Nu är ni där ni ska vara, bonnjävlar!

Hasse Larsson förekommer i många historier om Mjällby som jag får berättade för mig innan jag börjar skriva. En del handlar om att han har ett temperament. I synnerhet en. Säsongen 1983 slåss Mjällby för överlevnad i allsvenskan och möter Malmö FF på hemmaplan. Laget leder matchen med 1-0 när det inte återstår mycket tid, och klarar sig vid seger – men Thomas Sunesson kvitterar när det bara återstår några sekunder. 

Medan Hasse Larsson ser hur Malmö-spelarna firar vilt och känner hur missödet sjunker in dyker Mikael Rönnberg, en tidigare Hammarby-spelare, upp i synfältet.

– Nu är ni där ni ska vara, bonnjävlar!, väser han.

Hasse medger att han ”snedtände”, andra beskriver hur han jagade Rönnberg över hela Listerlandet. I en artikel i Sydöstran beskrivs händelsen som ”själva symbolen för lilla Mjällbys förakt för storstan och storklubbarna”. 

– Men som tur är har jag aldrig varit så snabb, så jag hann inte ifatt honom, säger han med ett skratt.

– Micke har bett om ursäkt, det där är överspelat nu.

Tar man det hårdare att kallas ”bonnjävel” här än på andra platser?

– Det tror jag inte. Vi har alltid blivit kallade det på bortaplan. Det är ingen som bryr sig längre.

undefined

Hasse Larsson gratulerar Ekenberg till ett mål, 2001.

Foto: LENNART MÅNSSON / BILDBYRÅN HB

Jag ber honom beskriva Mjällby genom åren och får en historisk tillbakablick. Hasse berättar att det här var en liten klubb med spelare från bygden när han kom hit, bestående av flera brödrapar och inte en enda spelare utifrån. 

– När vi gick upp i allsvenskan kom det in lite spelare, Anders Linderoth och Frank Worthington bland annat. Då ändrades väl Mjällbys strategi. Vi har väl vänt ned någon gång men tagit oss upp direkt igen, säger han.

De sensationella dubbelavancemangen 2018 och 2019 tillskriver han tränarstaben och spelartruppens sammansättning.

– Man kan aldrig veta exakt, men de har tränat stenhårt, gnuggat samman, alla kände redan på träningslägret i mars förra året att det här kunde bli riktigt bra. Man vet aldrig vad motståndarna har kokat ihop, men jag kände att vi skulle bli bra. Det var en riktig bragd att vi klarade det förra året. Med det laget vi hade på papperet borde vi egentligen varit ett mittenlag, tycker jag, säger han.

– Vi har som en sorts slogan att vi ska göra det omöjliga möjligt. Vi mot dem. Det sitter i väggarna. Folk här nere ger sig inte. Vi kommer alltid tillbaka. Det finns inte så mycket annat än fotboll. Alla här är fotbollsintresserade. Alla man träffar har en anknytning till klubben och vill prata. 

undefined

Hasse Larsson på kansliet på Strandvallen.

Foto: JENS CHRISTIAN

Hasse pausar och samlar ihop sitt svar.

– Så det har bevarats. En del annat har förändrats. Vi har spelare som kommer hit, vi måste fylla på hela tiden, men vi hade ändå sex spelare från akademin som spelade sista matchen. Eller ja, varje match i stort sett. Och ingen här blir imponerad av att det kommer ett visst lag hit. Med det inte sagt att vi kommer att vinna några matcher nästa år.

Du som har sett klubben växa med egna ögon, vad har givit upphov till den mentaliteten?

– Olika saker tror jag. Listerlandet är först och främst en plats som präglas av den mentaliteten. Det här är en liten förening som har slitit med små medel. Vi känner alltid att många ogillar att komma hit. Det är litet och svårt att ta sig hit. Det märkte ni nog själva. Du kan tänka dig själv när AIK och de lagen kommer hit, det är lite speciellt för dem.

– Kritiken mot vårt samarbete med minkfarmarna förstärker säkert den mentaliteten. Vi har minkfarmare som är supportrar och sponsorer. Även spelare här har den bakgrunden. Vi har inte brytt oss så där jättemycket om det. Men det är klart, det stör lite. Det har väl ingen med att göra? Det är vår ensak. Man har all rätt att finnas som minkfarmare också. Men vi har inte fäst oss vid det, fortsätter han.

Sverigedemokraterna är bara en liten del av historien

Jag ber honom förklara hur allt hänger ihop, hur de 800 invånarna i Hällevik och resten av Sölvesborgs kommun får det här att fungera.

– Det är många som inte vet vad Sölvesborgs kommun är men känner till Mjällby AIF. Var man är reser i landet. De flesta känner till Mjällby AIF. Vi är en jättestor del av Sölvesborgs kommun. Det är ju två saker som Sölvesborg har varit känt för ute i landet: Sweden Rock Festival och Mjällby AIF, säger han. 

Skinnsoffan knarrar.

– Nu, de sista åren, är det väl Sverigedemokraterna också. Men det är bara en liten del av historien. 

***

I närheten av Strandvallen, längst ut på Listerlandet, ligger Hanöhus Nightclub, ett hotell, ett nöjespalats, en anrik nattklubb, kanske mer än något annat: Ett landmärke. 

Peter Antoine bor runt hörnet, får jag berättat för mig. Förr brukade han sitta i bastun med ägaren. 

Han var inte den första från Mjällby AIF som tillbringade mycket tid på Hanöhus. När Hasse Larsson lämnar klubbstugan för att ta ett par bilder på Strandvallens läktare – han har en egen plats där han har slagit hål i väggen – får jag syn på en skylt med texten ”Frank’s Bar”, en hommage till Frank Worthington, den engelske landslagsspelaren som förvärvade kultstatus här på 1980-talet.

– Frank är den största symbolen för Hanöhus, säger Larsson när han kommer in i huset igen. 

– Han kom här som en stormvind och var den store playboyen. Det går många historier om honom. Jag var bara 17 år och fick inte hänga med honom, det kanske man ska vara tacksam för. Det är många som säger att det finns ett halvt fotbollslag ute på bygden efter honom. Han stod i omklädningsrummet och smorde in sig med liniment och strumporna nedhasade. Han värmde aldrig upp, han gick bara ut och körde, sköt några skott. Sedan var det bra. En annan tid.

undefined

Frank Worthington i Mjällby.

Foto: © BILDBYRÅN

Hasse beskriver hur ”folk vallfärdade till Hanöhus från hela södra Sverige”, men att det inte är så längre. Saker har nämligen hänt med Hanöhus, och enligt en del personer jag pratar med spelar historien om den fallna nattklubben en roll i Sölvesborgs politiska utveckling. 

2013 gick hotell– och konferensverksamheten på Hanöhus på knäna. Från 1997 hade beläggningen varierat mellan 7 och 18 procent. Fastighetsägaren, Tonnie Rittstam, en av Mjällbys största sponsorer genom åren, konstaterade krasst att ”det säger sig självt”.

Bert Karlsson byggde om till flyktingboende

Strax innan jul 2013 började rykten florera om att Bert Karlsson var intresserad av att arrendera marken, något som snart skulle visa sig stämma. Under en ganska lång period var det höljt i dunkel vad han tänkte göra med den, men i maj 2014 meddelades att anläggningen skulle bli flyktingboende. Först för 200 flyktingar, en kapacitet som sedan utökades till 350.

Lokalpolitiker och invånare i Hällevik uttryckte sitt missnöje, men även Mjällby AIF. På insändarsidorna i Blekinge Läns Tidning och andra platser uttrycktes både oro och sorg över att verksamheten skulle bytas.

Bert Karlsson kontrade. 

– Jag tycker också att anläggningen är fantastisk och har själv varit där och delat ut guldskivor till Lasse Stefanz en gång i tiden. Men numera står massor med lokaler tomma i landsorten efter att konferenserna flyttat till storstäderna. Jag har fått erbjudande om att hyra 40 olika anläggningar, så illa är det i Sverige just nu, menade han.

Majoriteten av flyktingarna som kom till Hanöhus var familjer från Syrien. Flera personer som beskriver inflyttningsperioden pratar om en vattendelare, en snabb och påtaglig förändring i ett litet samhälle, hur en plats med starkt symbolvärde på Listerlandet bytte skepnad – och en händelse som gynnade Sverigedemokraternas försök att bilda opinion i frågan om flyktingmottagande. Företrädare för partiet uttalade sig även nedsättande om de flyktingar som bodde på Hanöhus.

undefined

Bert Karlsson i debatt om Hanöhus.

Foto: ROBIN ARON / ROBIN ARON GT-EXPRESSEN

Boendet skulle stå sig i två år innan Migrationsverket beslutade om att avveckla verksamheten. Efter det blev Hanöhus tomt – tills dess att Hasse Larsson själv bestämde sig för att arrendera anläggningen.

– Med en kompanjon för att det inte skulle stå tomt, säger han.

– Det är Sveriges finaste läge för en uteservering. Vi tyckte att det var synd att det stod tomt. Det var mest därför vi gjorde det. Jag bor precis bredvid. På sommaren är det fortfarande tillhåll för spelarna. Men de hinner inte dit så ofta, det tränas ju mer nu för tiden.

***

I centrum för rapporteringen om Samstyrets lokalpolitiska inriktning i Sölvesborg har en uppmärksammad handlingspunkt som rör kommunens flaggpolicy hamnat.

Samstyret, med SD i spetsen, framförde i sitt 220 punkter långa handlingsprogram ambitionen att ”revidera kommunens flaggpolicy”, vilket i praktiken skulle innebära att möjligheten att flagga med andra flaggor än den svenska flaggan eller kommunvapnet stoppas.

undefined

Louise Erixon (SD) i kommunhuset.

Foto: JOHAN NILSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Kommunstyrelsens tidigare ordförande, Heléne Björklund (S), valde bland annat att hissa Pride-flaggan i samband med Stockholm Pride. Louise Erixon har i flera intervjuer menat att den sortens avsteg från officiell flaggpolicy inte kommer att äga rum under hennes ledarskap. Hon menar därtill att Stockholm Pride ”är en politisk organisation” eftersom den ”aktivt tagit ställning emot två politiska partier”, och att hissning av flaggan under Stockholm Pride skulle tolkas som ”opinionsbildning av kommunen”.

– För oss är traditionen viktig, och jag vet att många av våra äldre kommuninvånare delar den uppfattningen, förklarade hon för BLT.

Hon kritiserade även debatten som uppstod och menade att svenska medier och politiska motståndare försökte ”göra billiga politiska poäng” och ”koka soppa på en spik” av förslaget.

I en debattartikel i den här tidningen skrev Erixon att ”min utgångspunkt är att kommunen ska slå vakt om neutralitetsprincipen fullt ut, i alla lägen”.

Mjällby AIF har under många år finansierats av Sölvesborgs kommuns pengar. I december rapporterade BLT att klubben får förhöjd ersättning för skötsel av Strandvallen (725 000 kronor) inför 2020, och dessutom kunde vänta sig investeringar på uppemot 2 miljoner kronor från kommunen, bara i arenan, inför återkomsten till allsvenskan.

undefined

Strandvallen ovanifrån.

Foto: JENS CHRISTIAN

Här uppstår en frågeställning som rör Mjällby AIF. Eller, inte bara Mjällby. Den rör fotbollen och idrotten som arena för politiska budskap.

Kommer fotbollsklubben i Sölvesborgs kommun, en kommunfinansierad verksamhet, att omfattas av den reviderade flaggpolicyn? Betraktas Pride-flaggan som för politisk även för den kommunägda Strandvallen?

Louise Erixon skriver i ett mejl till Expressen att ”inget beslut är fattat vad gäller revideringen av flaggpolicyn”, och att det ”inte är fastställt hur den kommer att se ut”. Hon ber oss därför återkomma med frågan när den behandlats på parlamentarisk nivå.

På en uppföljande fråga om huruvida hon själv, i egenskap av kommunstyrelsens ordförande som tidigare givit uttryck för uppfattningar om policyns utformning, tycker att Mjällby AIF borde omfattas av en reviderad flaggpolicy skriver hon:

”Jag tror att du förstår att det vore orimligt av mig att spekulera kring hypotetiska formuleringar i ett reglemente som inte i dag existerar samt vad skrivelser som inte finns har för påverkan på diverse verksamhet. Med anledning av det hänvisar jag till mitt tidigare svar.”

Vi har inte godkänt det, men har heller inga synpunkter på att det används

Mjällby själva säger, genom sin klubbchef Fredrik Danielsson, att ingenting i det nuvarande avtalet mellan klubben och kommunen reglerar föreningens möjligheter att hissa flaggor av olika slag. Han säger även att förekomsten av klubbens varumärke och Strandvallen i Sverigedemokraternas reklamfilm inte är någonting man bryr sig om.

– Vi har inte godkänt det, men har heller inga synpunkter på att det används, skriver han.

Jag frågar om alla politiska partier är välkomna att använda Mjällby AIF i sin marknadsföring.

”Mjällby AIF är en opolitisk organisation där alla är välkomna och där stödet från kommunen har varit lika stort oavsett politisk färg i kommunhuset”, skriver Danielsson.

***

Idén om att politiken och idrotten lever helt separerade liv är populär att utgå ifrån, men enklare att acceptera vissa gånger än andra. 

Att Sverigedemokraterna använder Strandvallen i sin reklamfilm är ingen unik händelse. Mjällby har däremot stoppat sponsorpengar från SD tidigare, men så sent som under säsongen 2019 tog klubben emot sponsorpengar från Socialdemokraterna, Centerpartiet och Moderaterna, vars logotyper alla syntes på Strandvallen. Enligt klubbledningen gällde det så pass låga summor att man inte listat partierna som partners på hemsidan. Så har inte alltid varit fallet. Socialdemokraternas logotyp återfanns till och med på Mjällbys matchställ i början av 2000-talet, vilket utlöste en debatt. 

Liknande debatter har förekommit på andra håll i landet. Kalmar FF tog tidigare emot sponsorpengar och upplät reklamutrymme från både S och SD, men ändrade sig 2014.

undefined

Mjällby-spelarna Marcus Ringberg och Torbjörn Nilsson med Socialdemokraternas partilogga på tröjan.

Foto: RICKARD NILSSON / BILDBYRÅN HB

Sponsringen från politiska partier är en aspekt, att Mjällby förekommer i partiers marknadsföring en annan: I Sölvesborg är sammanblandningen av fotboll och politik svår att komma ifrån. Exemplen är många.

Det är dessutom en liten kommun och engagemanget för fotbollsklubben stort. Många lokalpolitiska företrädare har haft engagemang i Mjällby. Ta ett av 2019 års mer uppmärksammade ögonblick för Samstyret, den så kallade ”gruppsexbilden” som föreställde Moderaternas Emilie Plithammar och Niklas Joelsson samt Sverigedemokraten Peter Thyrén, som exempel. Niklas Joelsson har varit ordförande i Sillastrybarna, klubbens största supporterförening. Peter Thyrén brukade vara speaker på hemmamatcherna tillsammans med Fredrik Belfrage (inte den Fredrik Belfrage), som har en annan partipolitisk hemvist. I en intervju med Aftonbladet 2014 berättade Belfrage att han och Thyrén haft ”ganska hätska diskussioner på nätet” men att det ”inte var något konstigt när de träffades”.

Sverigedemokraternas partiledare syns på läktaren med jämna mellanrum. Att partiledare öppet håller på fotbollslag är ingen speciellt ovanlig företeelse. Fredrik Reinfeldt syntes ofta på Djurgårdens matcher och nominerades nyligen till klubbens styrelse. Jonas Sjöstedt håller på Gais. Åsa Romson på Hammarby. Gustav Fridolin på AIK. Kristdemokraternas Caroline Szyber valdes in i AIK:s valberedning.

Att kommunens flaggpolicy inte ska omfatta fotbollsklubben går inte att utesluta.

Och så finns ju Juan Robledo.

***

– Jag skulle köpa en bil precis när jag hade kommit hit och var inne en del på Blocket. Det var lite snurrigt. Jag förstod inte vem han Manuel var som sålde alla bilar, säger Robledo och skrattar.

Till slut förstod Juan Robledo att det var manuell växel, inte Manuel som sålde bilarna. 

Den lilla pin-nålen blänker i ljuset av en adventsljusstake i bakgrunden. Robledo tar av sig kepsen och kliar sig i hårbotten innan den åker på igen.

undefined

Juan Robledo.

Foto: JENS CHRISTIAN

I samma sekund som Mjällbys assisterande tränare tog tillfället i akt att fira den allsvenska platsen i en T-shirt med Pride-flaggans färger valde han att göra något ovanligt för en svensk idrottsledare: En politisk markering. 

I Robledos fall var det ingen engångsföreteelse. På hans Twitter-konto förekommer frekvent retweets av politiskt innehåll, inte sällan med kritik mot Sverigedemokraterna.

Själv säger han alltjämt att Mjällby inte påverkats av det förändrade politiska klimatet.

– Patrik Rosengren var engagerad i Socialdemokraterna. William Leandersson i Moderaterna. Jag är med i Socialdemokraterna, men jag är inte längre ledamot. Däremot är jag fortfarande medlem i partiet. Men det har inte ändrat på själva Mjällby. Många i klubben har utländsk bakgrund. Och de olika politiska åsikterna påverkar inte oss som klubb. Det är viktigt. Hade det varit annorlunda hade det blivit konstigt, säger Robledo.

Regnbågsflaggan syns på flera håll i Sölvesborg nu

Jag ställer frågan om hans T-shirt, varför han satte på sig den och vad han ville säga med den i ljuset av diskussionen om kommunens flaggpolicy.

– Det har varit mycket snack här. Kolla på Premier League, ta Liverpool i helgen, alla lag och klubbar kör regnbågsflaggan. Det är inte någon som ifrågasätter den. Innan var det kanske en HBTQ-rörelse, men nu handlar den också om allas lika värda. Regnbågsflaggan står även på fotbollförbundets hemsida under ”Alla är olika, olika är bra”.  Det var därför jag tänkte att jag måste visa vad jag står för, säger han.

– Om inte jag, som är en person som har en liten påverkan, eller kan synas i alla fall, om jag inte kämpar för personer som inte syns, eller inte har någon makt, vem ska då göra det? Vi som har en röst måste ta den kampen. Det kan påverka. Regnbågsflaggan syns på flera håll i Sölvesborg nu. Det är många som tycker att det är ett felbeslut från kommunen och Samstyret. Här i Sölvesborg finns det andra åsikter än Samstyrets.

Fick du några kommentarer?

– Nej, eller de flesta var positiva. Någon på Instagram har skrivit och frågat varför jag provocerade med den där. ”Tror han att vi bor i ett gay-land?”. Men det var den enda dåliga kommentaren jag kunde se. 

undefined

Pin-nålen med regnbågsflaggan på.

Foto: JENS CHRISTIAN

Människor diskuterar ju gärna politik i alla möjliga situationer. Vad är det som gör att man lägger det åt sidan när man kommer till Strandvallen menar du?

– Mjällby får stå över det här. Politiken är en sak. Går du in i Mjällby sätter du Mjällbys intressen först.

Det är ett enkelt svar, och jag tänker att det påminner om hur alla fotbollsklubbar, spelare, tränare och andra gärna vill sätta punkt för hela frågeställningen.

– Men, säger Robledo.

– Jag kände att det var väldigt konstigt när vi blev klara mot Syrianska – och många tyckte samma sak – att man kom in i klubbstugan och plötsligt stod Jimmie Åkesson med hela sitt gäng där. De stod där och festade som om det var de som hade vunnit superettan. Jag bara såg dem och höll mig borta. De står för värderingar som jag inte delar. För mig kändes det konstigt.

Men då har du ju ändå en situation i klubben där det märks?

– Ja, visst. Det känns konstigt. Men de är supportrar? Han är inte där i sin roll som partiledare, utan Mjällby-supporter. Det måste man acceptera. Han måste acceptera att jag står där på mittplan, på min arbetsplats, med min Pride-flagga. 

– Jag tror inte att kommunen lägger sig i vilka flaggor vi använder, att de skulle säga till oss vad vi ska göra. Vi är inte en kommunal verksamhet, vi är en förening. Jag tror inte att det skulle hända.

Sverigedemokraterna använder Mjällby AIF i sina reklamfilmer.

– Ja, men det är demagogi från deras sida. Propaganda. De säger att de gillar Mjällby – men i det här fallet utnyttjar de Mjällby. Du kan kolla på BLT:s hemsida, när vi firade vårt avancemang. Folk, supportrarna, vill lyssna på spelarna. Vad som egentligen hände var att politikern Louise Erixon pratade för länge. Då dog hela tillställningen. Det var ingen som var glad eller intresserad. Hon försökte skoja, men folk var intresserade av att höra killarna och inte henne. Det hade varit roligare att intervjua spelarna. Min känsla är att de försöker använda klubben. Det är någonting som jag tycker är fel. Hon kanske tycker att det är rätt och menade att lyfta klubben, men det är helt fel.

Robledo fortsätter.

– Det största partiet i kommunvalet här var Socialdemokraterna. SD har tagit sig till makten med hjälp av Moderaterna och Kristdemokraterna. Min känsla är att Sölvesborg röstar mycket på person. Men vi var ändå största parti.

Och om klubben skulle be dig att inte ta ställning överhuvudtaget.

– Det vore svårt. Det är grundläggande att ha friheten att uttrycka sig. Det är en mänsklig rättighet. Det jag uttrycker överallt är positiva saker. Dessutom diskuterar jag inte politiken i klubben, eller på gatan. Jag tycker att dessa diskussioner måste äga rum i lämpliga sammanhang. Exempelvis brukar jag inte diskutera migrationsfrågor med någon från Sverigedemokraterna, på samma sätt som att man inte debatterar alkoholregler med en alkoholist. Eller våldtäkter med någon som begick brottet – kan man inte diskutera migrationsfrågor eller frågor som rör rasism med Sverigedemokraterna. Det tycker jag.

Det är ovanligt att folk som är verksamma inom fotbollen pratar politik. Du både twittrar flitigt och ställer upp här. Varför?

– För att jag har en familj. Jag har en dotter med lockigt hår som trots att hon är chilenare och argentinare känner sig svensk. Någon gång kommer hon att bli utsatt för någon typ av rasistiskt påhopp om den här utvecklingen fortsätter. Jag vill skydda henne mot det, så för mig är det ett sätt att bekämpa det. Jag förstår inte hur folk med utländsk bakgrund kan samarbeta med eller stötta ett parti som Sverigedemokraterna där det finns rasister bland partimedlemmarna. Du kan inte motarbeta dina egna barn. Jag förstår inte det.

undefined

”Jag har en dotter med lockigt hår som trots att hon är chilenare och argentinare känner sig svensk”, säger Juan Robledo.

Foto: JENS CHRISTIAN

– Men Mjällby kommer att vara opåverkat av det polariserade klimatet ganska länge. När vi kommer in i omklädningsrummet är det inget problem. Under matcherna har vi en gemensam grej. Det blir aldrig problem. Strandvallen är vårt tempel. Det är gemenskap. Jag hoppas att landet och framför allt Sölvesborg förstår och inser hur viktigt det är vad vi står upp för. Ett land som är öppet där alla är lika värda.

***

Louise Erixon och Sverigedemokraterna menar att användningen av Mjällby i reklamfilmen inte är att ”utnyttja klubben”.

I filmen syntes jag, min sambo och även ej politiskt engagerade vänner där vi hejade på vårt hemmalag. Vi har tidigare också synts i Sverige-tröjor vid landskamper (precis som många andra politiker från diverse partier). När statsministrar och statsråd poserat i offentliga sammanhang i lagtröjor har jag inte sett det som politisk propaganda. Filmen har personlig prägel och speglar mig och det Sölvesborg som jag älskar. Det handlar om naturen, förskolor, äldreomsorg, byggnader och även om Sölvesborgs hemmalag. I Sölvesborg finns en stark gemenskap som bland annat kan ses på läktaren när hemmalaget tar sig upp i allsvenskan. Politiska partier sponsrar även klubben och bland annat Socialdemokraternas logga finns bland andra sponsorer ovanför läktaren., skriver hon i ett mejl till Expressen.

Hasse Larsson rycker lite på axlarna och slår ut med händerna. Han har sett Mjällby AIF uppträda i många olika skepnader under åren, och han är inte orolig för att den politiska polariseringen i Sölvesborg ska förändra klubben.

– I min värld har alla människor lika värde, oavsett var de kommer ifrån. I Mjällby är alla välkomna bara de sköter sig på och utanför planen, säger han.

– Politik och idrott hör väl ihop på vissa sätt, men inte så, inte vad man tar ställning för och inte. Det tycker inte jag hör hemma här. Då kan alla komma med olika budskap. Och det vill vi absolut inte. Det är klart att man får vara vaksam, det ska inte beblandas här. Jag förstår inte riktigt varför en i vår ledarstab gjorde så, jag såg det inte själv. Strandvallen är en frizon, det tycker jag, absolut. Här har vem som helst rätt att vara oavsett vad man tycker och tänker. Det här är idrott, det ska inte blandas ihop med politik på något vis. Det tycker inte jag i alla fall. 

Har ni behövt förhålla er till att Sölvesborg hamnat i rampljuset på det här sättet?

– Nej. Jag är god vän med Jimmie Åkesson. Han är en stor Mjällby-supporter. Jag sympatiserar inte med honom politiskt, men jag tycker att man kan vara vänner ändå. 

– Jag har inga problem med det, jag tror inte att han heller har det.