Miljardärerna – som pumpar in pengar i svensk idrott

Men låt oss först börjar historien i en helt annan ände av idrotts-Sverige.

Mer exakt ett café i Nyköping.

Det är här Björn Eriksson bromsat in för en kopp kaffe på sin färd vidare mot en helgvistelse i Östergötland.

Som ordförande riksidrottsförbundets (RF) är formellt sett Eriksson svensk idrotts mäktigaste person.

Han vet bättre än de flesta vilka ekonomiska utmaningar klubbar och enskilda aktiva ständigt kämpar med.

Han vet hur viktigt det är att den där översta procenten av inkomstligan i Sverige är beredda att dela med sig av sina tillgångar. Men Eriksson vet också att frågan om privata finansiärer är tudelad.

För ibland går det fel.

– Ja, jag har sett fall där väldigt, väldigt rika personer gått in och ställt till med skada. En skada som för en klubb varit mycket större än det i och för sig stora ekonomiska bidraget, säger Björn Eriksson.

Vilka personer tänker du på?

– Jag vill inte ge dig några namn. Av etiska skäl.

RF:s ordförande menar att det handlar om att vara på sin vakt, att ha koll på med vilka värdegrunder finansiärer vill gå in.

– Går de in av till exempel familjeskäl, klubbkänsla och med seriöst intresse som drivkraft så det klart som katten att man bara ska vara lyckliga, säger Eriksson.

Men?

– ...men sedan finns det en annan typ: Den som tycker det är kul att vara med och ratta. Som lägger pengar för att få vara med och bestämma. Och då närmar man sig en röd zon.

Eriksson fortsätter:

– För om du försöker köpa svensk idrott för att ha något leka med? Då är vi inte till salu.

•••

Med de orden startar vi vår resa. Vi kommer att träffa fyra miljardärer som valt att ösa in miljontals kronor i olika delar av svensk idrott.

Frågan är förstås given: 

Varför? 

Svaren kommer att visa sig vara helt olika. 

Första stopp: Malmö.

•••

1) INDUSTRIPAMPEN

Västra Hamnen, Malmö.

– Jag har aldrig vågat räkna efter, säger pappan.

– Men nog måste det vara en hundring? säger sonen.

– En gång var vi ju uppe i tolv. Så...jo, nog måste det vara en hundring, säger pappan.

Sonen börjar räkna högt för sig själv där han sitter vid sin sida av bordet.

Summerar.

– Ja. Det är mer än en hundring.

Det kunde ha varit ett samtal mellan en far och son som diskuterar hur många kronor de lagt på glass en varm sommardag.

Men när pappan heter Rune Andersson, styrelseordförande för industrikoncernen Mellby Gård, och sonen heter Johan Andersson, vd i samma koncern, hamnar vi plötsligt på en annan nivå.

En "hundring" är hundra miljoner kronor.

Och ämnet är förstås inte glass. Ämnet är hur mycket pengar man pumpat in i fotbollsklubben Trelleborgs FF genom åren.

Svaret är alltså en bit över 100 000 000 kronor.

Har det varit värt det?

– Ja. Jag är ju hedersmedlem nu, säger Rune Andersson.

Sedan ler 72-åringen brett bakom det vita skägget.

Det finns ju en klubb i Sveriges nästa största stad med en stor sponsor som brukar uttala sig om hur laguppställningen ska se ut. Sånt ska man inte hålla på med.

Vi sitter på sjunde våningen i ett hypermodernt kontorshus i Västra Hamnen i Malmö. Utsikten genom panoramafönstret i konferensrummet är lugnt sagt storslagen med Öresundsbron till vänster.

Det är här Mellby Gårds högsta ledning har sitt säte.

Tre mil söderut finns en del av dess hjärta kvar.

Historien om finansmannen Rune Andersson och Trelleborgs FF startade för 33 år sedan men är ännu långt i från färdigskriven. Året var 1984 då en nyinflyttad Andersson lockades att ta plats som vice ordförande i TFF. Han lämnade staden 1997 och styrelsen ytterligare fem år senare - men har fortsatt att vara klubbens stora sponsor privat eller via sina företag i alla år.

Och ja, Rune Andersson har råd.

Efter en lång karriär som framgångsrik företagsledare (bland annat Plannja, Getinge, Trelleborg AB, Electrolux, Mellby Gård) återfinns Rune Andersson på 29:e plats på Veckans Affärers lista över Sveriges rikaste personer 2016.

Förmögenhet: Nio miljarder kronor.

– Jag och TFF är en lång historia. Och det har varit många turer, säger Rune Andersson.

Vad har engagemanget egentligen gett dig tillbaka?

– Det är väl en känslomässig grej. Ungefär som att jag sponsrat upprustningen av Kyrkhultstugan på Skansen, jag kommer väl inte att åka dit varje år och titta. Men den är från min gamla hemby, nära där jag föddes.

Andersson fortsätter:

– Man måste inse att allt här i världen inte är pengar. Att det finns så mycket annat.

Ingen bra affär, alltså? 

– Nä, hade det bara handlat om pengar hade man väl aldrig sponsrat någonting.

Går det ens att tjäna pengar på elitidrott i Sverige i dag som sponsor?

– Det tror jag inte.

Ändå fortsätter familjen Andersson sin stöttning av klubben i superettan. Och de är dessutom helt öppna med vilka summor det handlar om.

– Förra året satte vi in 3,6 miljoner. I år blir det lite mer, fem miljoner, berättar Rune Andersson.

Summan utgör ungefär en tredjedel av Trelleborg FF:s hela budget. Vilken indirekt förstås ger Anderssons en ytterst märkbar maktposition i föreningen.

– Men jag tycker det är viktigt att skilja på rollerna som sponsor och att sitta i styrelsen. Det är viktigt att det inte kladdas ihop, säger Johan Andersson.

Och fortsätter:

– Det finns ju en klubb i Sveriges nästa största stad med en stor sponsor som brukar uttala sig om hur laguppställningen ska se ut. Sånt ska man inte hålla på med, säger Johan Andersson (med tydlig adress IFK Göteborg).

Pappa Rune Andersson nickar instämmande.

– Under alla mina år i styrelsen, eller åren därefter, kan jag aldrig komma på att vi diskuterat vem som ska spela.

Okej. Men har du någonsin till exempel sparkat en tränare?

– Nej. Däremot har jag avsatt några vd:ar i mitt liv.

Annars måste ju ert ord väga blytungt inom TFF?

– Du, det är ungefär som när jag satt med i styrelsen i damklädesföretaget Flash. Då visade de alltid upp sina kollektioner för oss. Och en gång sa jag "Det där var det fulaste jag sett!" om ett plagg, berättar Rune Andersson.

Jaha. Och? 

– Plagget blev det årets största försäljningssuccé.

Han skrockar:

– Så jag har insett att det finns vissa områden jag är helt värdelös på. Damkläder är ett. Att bedöma vilka spelare som ska köpas in är ett annat.

I dag är det sonen Johan som sköter det operativa arbetet i företagskoncernen Mellby Gård. Sedan dryga tre år tog han över positionen som vd av pappa Rune.

Johan spelade själv fotboll upp till junioråldern i TFF och använder, precis som sin far, ordet "vi" när han pratar om föreningen.

I konferensrummet på sjunde våningen pratar de båda under en timmes tid engagerat om idrott i allmänhet och fotboll i synnerhet.

• Om 51-procentsregeln:

– Jag har aldrig fattat varför fotbollen har kvar den. Det är bara löjligt. Strutspolitik. De som verkligen vill kan ju kringgå den regeln - och sådan regler gillar jag inte, säger Rune Andersson.

Den borde bort?

– Ja, herregud.

• Om styret i landets elitklubbar:

– Den sköts inte särskilt professionellt. det handlar ändå ofta om medelstora företag, men med ett management som inte är skolade för uppgiften, säger Johan Andersson.

Hur märks det?

– När man får pengar tar man på sig spenderarbyxorna, drar på sig för mycket kostnader - och sedan går allt åt skogen. Historien upprepar sig hela tiden.

• Om möjligheten att köpa sig ett allsvenskt guld:

– Ja, det går nog. Om en idealist går och spenderar en halv miljard eller så, säger Johan Andersson.

Varför gör ni inte det då? Ni har väl råd?

– Vad skulle vara poängen med det? Det finns ju inget hjärta i något sådant.

Trots en flera år lång konflikt med Trelleborgs kommun, eller det faktum att de nu har Malmö som centrum, finns inga planer på att sluta med stödet till TFF.

– Nä, vi kommer att vara kvar, säger sonen Johan.

Pappa Rune fyller på:

– För vem vet vad som händer? Vi slog ju en gång ut Blackburn ur Uefa-cupen.

Den 72-årige företagsikonen fortsätter:

– Och med 20 års mellanrum händer det ju ibland något alldeles fantastiskt.

2) ARVTAGERSKAN

Norrmalm, Stockholm.

Tio av Sveriges 79 rikaste personer tillhör alla samma släkt: Persson-klanen bakom Hennes & Mauritz.

Flera av dem är engagerade inom svensk idrott.

Men att få någon av dem att prata öppet om det visar sig vara en rätt komplicerad historia.

Som till exempel Karl-Johan Persson, vd i H&M, god för 6 miljarder och aktiv inom Djurgårdens fotboll.

Vår intervjuförfrågan besvaras i ett mejl av H&M:s kommunikationschef Kristina Stenvinkel:

"Dessvärre behöver vi avböja då Karl-Johan har väldigt många intervjuer och andra åtaganden som han behöver prioritera som rör verksamheten."

Som till exempel pappa Stefan Persson, styrelseordförande i H&M, näst rikast i Sverige med sina 208 miljarder, och även han sponsor av Djurgården.

Svaret denna gång?

"Dessvärre blir det nej tack även för Stefans räkning. Ledsen för det."

Men efter diverse mejlväxling ställer till slut Charlotte Söderström upp på en intervju. Söderström är dotter till Stefan Persson, har en förmögenhet på 6 miljarder, och är djupt engagerad inom svensk ridsport.

Bland annat äger Charlotte Söderström All In, hästen som tillsammans med Peder Fredricson hoppade till sig ett OS-silver 2016.

Men även Söderström vill helst hålla en låg profil.

Nyligen sände SVT en dokumentär (Allan - den bevingade hästen) om All In och dess väg mot silvret i Rio.  Men under hela den timslånga filmen nämns aldrig Charlotte Söderströms namn, i stället benämns hon bara som "ägaren".

Det måste ha varit förutbestämt, eller hur? 

– Det är möjligt att det var det. Jag kommer inte riktigt ihåg. Det enda jag vet är att jag i alla fall inte ville medverka i filmen, säger Charlotte Söderström.

Varför?

– Det är Peder och All In som är stjärnorna. Och Malin, hästskötaren.

Men det har väl alltid varit så här; Att du står lite i bakgrunden och inte framför några kameror?

– Ja, det är jag är glad om jag slipper.

Det påminner ju en del om hur din pappa och bror agerar. Är det till och med en medveten familjestrategi?

– Nej. Det är möjligen...en läggning.

I det tysta är Charlotte Söderström en ytterst viktigt makthavare inom svensk ridsport.

• Dels som privat hästägare:

Söderström äger tre (och en halv) av Peder Fredricsons hästar, två (och en halv) av Malin Baryard-Johnssons hopphästar.

Det skulle onekligen vara ett dråpslag för landslaget om du plötsligt tappade intresset?

– Men det intresset kommer att bestå. Hästar tenderar ju att bli en kärlek för livet.

• Dels som sponsor:

Förutom att vara tung aktieägare så arbetar Söderström med sponsring inom H&M. Företaget som i över 20 år bland annat sponsrat flera landslagsryttare och nu är huvudsponsor till sommarens EM i Göteborg.

Med hur mycket pengar sponsrar H&M svensk ridsport?

– Det är hemligt. Vi kommenterar inga såna budgetar, säger Söderström.

Varför inte?

– Så är det bara.

Varför är ridsporten en bra marknad för H&M?

– Den passar vår målgrupp väldigt bra. Sett till utövare är det den näst största sporten i Sverige. En sport där män och kvinnor tävlar på lika villkor. Det är mycket mode. Och det är en fredlig sport.

Charlotte Söderström var själv på plats i Rio och såg sin häst All In och Peder Fredricson ta ett OS-silver. Ett knappt år senare beskriver hon det hela som "otroligt och overkligt".

Direkt efter silvret var klart deklarerade Söderström att All In inte var till salu. Att den stannar i hennes - och Fredricsons - regi.

Och det gäller fortfarande?

– Ja, planen har hela tiden varit att behålla All In. Att han ska gå länge för sporten i Sverige.

Kan du uppskatta hur många anbud ni tackat nej till?

– Nej, det vet jag inte (skratt).

Personer jag pratat med uppskattar värdet på All In till uppemot 100 miljoner kronor efter OS-succén? 

– Ja, det är möjligt. Det är i alla fall mycket pengar.

Men skillnaden på Charlotte Söderström jämfört med många andra hästägare är förstås att hon aldrig kommer att behöva sälja av ekonomiska orsaker.

Kan du känna att du har en ganska avundsvärd sits. Att du faktiskt inte behöver pengarna en försäljning skulle ge?

– Jamen, självklart, säger Charlotte Söderström.

– Men jag hoppas ju att All In är till glädje för många. Inte bara för mig, utan för svensk ridsport i stort - och Peder.

Hon beskriver sin uppväxt och familj som väldigt "sportig". Berättar om ett middagsbord där idrott ofta var ett givet samtalsämne.

– Det skilde sig nog inte så mycket från andra familjer. Både jag och Karl-Johan tävlade ju mycket i tennis - och sedan fortsatte jag att tävla med hoppning.

Men det vågade aldrig Karl-Johan?

– Exakt. Det är bara för tuffingar.

Men trots sin egen bakgrund som tävlingsryttare, trots att hon äger en av världens absolut bästa hopphästar, har Charlotte Söderström inte tillbringat en sekund i sadeln på All In.

– Ja, så är det.

För en utomstående kan det ju låta rätt märkligt.

– Men det här är ju...en Ferrari. Det är mycket motor. Det är mycket kraft - och dessutom är han väldigt känslig.

Liknelsen med en Ferrari låter ju ändå lite lockande. Har du aldrig varit sugen att sitta upp?

– Nja, en bil kan man ju bromsa. Det är inte alltid man kan det med en häst.

Okej. Men dagen när All In går i pension - då kan du prova, eller?

– Bara om han har lugnat ner sig. Man måste ju tänka på min säkerhet också.

3) DATASPELSGENIET

Stureplan, Stockholm.

En decemberdag 2014 ringer Lars "Osten" Bergströms telefon.

Han känner inte igen numret.

Luleås Hockeys sportchef har heller ingen aning om att han precis fått samtalet som ungefär varenda klubbledare drömt om.

I andra änden presenterar sig en supporter vid namn Jakob Porser. Och berättar att han gärna vill få chansen att stödja klubben i sitt hjärta.

Ordentligt.

Låt mig gissa - "Osten" hade väl ingen aning om vad Minecraft är?

– Nä, nä. Jag tror snarare "Osten" är en person som kan behöva hjälp för att ens få i gång sin dator.

2,5 år efter det där samtalet skrattar Jakob Porser där han sitter nersjunken i en mjuk fåtölj på sitt och Markus Perssons företag Rubberbrains kontor i Stockholm.

Eller kontor, förresten.

Det liknar i alla fall inget jag tidigare ens varit i närheten av i kategorin arbetsplatser. Här finns bland annat ett biljardrum, ett cigarrum, en fullskalig bar och en mindre biosalong.

De får en fast summa av mig varje säsong. Och i dag ser jag inget slut på det här.

Jakob Porser själv använder ordet "vuxendagis" som beskrivning.

– Vi har en del möten här, ett kontor att komma till där vi träffas, säger sedan 39-åringen samtidigt som han häller upp en kopp kaffe.

Möjligen kan ni historien om Jakob Porser, Minecraft och Luleå Hockey sedan tidigare. Den om killen som 12 år gammal flyttade från Norrbotten, hamnade i Mälardalen - och upptäckte att med avståndet bara växte hans intresse för Luleås hockeylag.

Om inte kommer här en kort summering:

  • Markus "Notch" Persson är hjärnan bakom dataspelet Minecraft som snabbt utvecklades till en världsomspännande totalsuccé.

  • Tillsammans med Jakob Porser och Carl Manneh skapade Persson företaget Mojang AB som ägde alla rättigheter till Minecraft.

•  Hösten 2014 såldes Mojang till Microsoft. Köpesumman var hisnande 18 miljarder kronor. Merparten gick till Markus Persson, men nära fyra miljarder kronor tillföll Jakob Porser.

• Några månader senare ringde så Lars "Osten" Bergströms telefon.

Någon dag efter samtalet tog Jakob Porser planet upp till Luleå för träff med klubbledningen. Med ett erbjudande som knappast gick att nobba.

– De blev förstås glada. Men jag hoppas de också var lite misstänksamma, säger Jakob Porser.

Hur menar du?

– Det finns ju exempel på personer som gått in och bidragit med pengar tidigare till klubbar. Då det inte slutat så bra.

Porser fortsätter:

– Jag vill ju att det här ska vara något bra på lång sikt för Luleå Hockey. Jag tror inte på modellen att kasta in en säck pengar med kortsiktiga krav.

Så hur mycket pengar bidrar du egentligen med?

– Jag vill inte prata exakta summor. Men det är inte så att Luleå Hockey står och faller som förening med mina pengar.

Kan du berätta hur allt fungerar i praktiken?

– De får en fast summa av mig varje säsong. Och i dag ser jag inget slut på det här.

Hur är det, har du fått något paniksamtal där de varit i akut behov av mera pengar?

– Nej, det har inte hänt. Om det skulle hända? Då får vi se vad jag svarar.

Gång på gång under samtalet i lokalen på Stureplan återkommer Porser till att hans stöd till Luleå Hockey är helt kravlöst. Att han inte på något sätt vill påverka hur hans pengar används.

Att han inte vill ha något ansvar. Bara stödja.

Och där någonstans finns också kärnan i det som gör Jakob Porser till en ganska udda figur bland svensk idrotts tunga finansiärer.

Han har inte tillbringat sin uppväxt och vuxna liv i någon affärsvärld med ständig koll på siffrorna från världens olika börser.

Däremot ofta på en läktare i någon av landets ishallar där Luleå spelat, och med ständig koll på vad som diskuteras på olika fansforum.

Eller om man så vill: En helt vanlig supporter. Som plötsligt en dag förvandlades till en av Sveriges rikaste personer.

Och ville betala tillbaka.

– Jag funderade ju en del efter att affären med Mojang blev klar. Tänkte på hur mycket av min tid jag lagt ner på Luleå. Och att jag nu faktiskt hade möjlighet att göra något, säger Jakob Porser.

Följer du laget med andra känslor nu när du faktiskt har en ny roll i klubben?

– Nej, egentligen inte.

Men omvärlden betraktar dig med lite nya känslor nu, anar jag. Till exempel på diverse forum och Twitter där du är aktiv.

– Till viss del är det så, och jag vet inte riktigt hur jag ska göra med det där. Nu kan det ju räcka med en tweet för att det plötsligt ska bli rubriker. 

– Samtidigt är ju sociala medier en del av mitt liv som supporter. En kul del. Där man kan driva med varandra. Så jag är lite kluven.

Hur bemöts du numera där ute av motståndarfans?

– Jag har väl blivit kallad ett och annat. Men oftast är det bara gliringar med glimten i ögat.

– Sådant är bara kul. Faktum är att trots allt negativt som understundom skrivs om supportrar runt om i Sverige, så har de flesta av oss inga problem att vistas i möblerade rum.

Jakob Porser reser sig upp ur fåtöljen och tar mig med på en rundtur i Rubberbrains spektakulära lokaler.

Men när Porser samtidigt berättar om hur just denna dag ser ut i hans liv låter det betydligt mindre uppseendeväckande.

– I dag? Jag var på Plantagen och köpte en massa plantor på vägen hit. Snart ska jag åka och hämta barnen. Sedan blir det hem och plantera.

– Mitt mål är ju egentligen att bli en hobbybonde på heltid.

4) FASTIGHETSKUNGEN

Avenyn, Göteborg.

– Jag känner ju att demoraliseringen av samhället är ganska stor nu. Det skjuts. Det våldtas. Det mördas. Det mobbas.

Hans Wallenstam vänder blicken mot fönstren som stänger omvärlden ute från tornrummet.

– Det är ett väldigt hårt klimat där ute. Och det blir bara värre.

Göteborgs fastighetskung suckar lätt innan han fortsätter:

– Jag skulle önska att det föddes någon form av anti-kultur. Som säger nej till ett sexualiserat samhälle, som vill att man värnar om varandra i stället.

Och där skulle idrotten kunna spela en roll?

– Ja, absolut. Och det är därför jag tycker man borde satsa mer på social utbildning av idrottsledare - i stället för att som nu fokusera så mycket på taktik och övningar.

Jag borde väl inte vara överraskad.

När jag inför intervjun läst på om Hans Wallenstam har bilden av en finansman med socialt patos, kristna grundvärderingar och djupt engagemang i ungdomsfrågor, blivit allt tydligare.

Och, om man så vill, en udda miljardär.

55-åringen delar sin tid mellan kostymklädda dagar i vd-rummet längst upp i Wallenstam AB:s byggnad på Avenyn, och träningsoverallklädda kvällar som innebandyledare i Pixbo.

Eller, rättare sagt, Pixbo Wallenstam IBK.

Hans Wallenstams väg in i idrotten är på ett sätt en karbonkopia av så många andras: Han följde med sina barn, blev ledare för ett par av sina döttrars lag och fastnade för såväl sporten som klubben.

Skillnaden är att Hans Wallenstam gjorde det med en förmögenhet på runt sex miljarder kronor. Och att allt slutade med att han som huvudsponsor till och med fick sitt eget namn på klubbmärket.

– Det var på tapeten att klubben skulle byta namn till bara Wallenstam. Men det ville jag inte, säger Hans Wallenstam.

Varför inte?

– Det finns exempel på klubbar som bytt namn helt, som låtit det kommersiella ta överhanden - men när sedan sponsorn inte längre velat vara med så försvann också klubben.

– Om jag en dag vill kliva av från Pixbo innebär det bara att man stryker andranamnet. Men själen kommer att finnas kvar.

Det var krav på att "Jag måste få fri mat på fredagar". Och då blir det bara för närigt.

Det finns dock inga planer på att avsluta engagemanget i Pixbo. Tvärtom. Det är väldigt tydligt hur mycket Hans Wallenstam uppskattar innebandy,

– Det känns som en sport som är öppen för alla. Du behöver inte mycket pengar för att vara med, det räcker i stort sett med gymnastikskor och en klubba.

En genuinare miljö än ishockeyns?

– Det är två helt olika världar, säger Hans Wallenstam.

– Inom innebandy fostrar du inte bara spelare, du fostrar människor. Du stöttar spelare att de ska jobba, eller plugga - för de kommer ju aldrig att kunna tjäna några stora pengar på innebandyn.

Jämförelsen är mellan idrotterna är högst relevant för Hans Wallenstam. I tio år satt han med i Frölunda Hockeys styrelse. I dag ser han tillbaka på tiden med blandade känslor.

– Det var jättekul. Men samtidigt träffar du på spelare som...jag ska inte säga att de saknar hjärta...men de är i alla fall väldigt kalla inför sin klubb.

Hur menar du?

– Det är så många människor som jobbar på olika nivåer för sin klubb, lägger ned all sin kraft, utan att få en krona för det. Och så kommer det nån som i stället bara vill suga ut den sista kronan ur samma klubb.

– Till viss del kan jag förstå spelarna. Att de vill få in sina pengar. Men fan, när det kunde handla om hundra spänn hit eller dit - nä, det har jag ingen förståelse för.

Var det så?

– Ja, ja. Det var krav på att "Jag måste få fri mat på fredagar". Och då blir det bara för närigt.

Jag läste att du en gång sagt att "Det är en fara om pengar blir guden i ens liv"...

– Mmm.

...det kan man väl säga även gäller för en elitförening?

– Ja, det kan man. Det är många som jag sett som - i all välmening - pantsatt hela sitt liv, allt man jobbat ihop, för att värva en spelare. Låtit det ta över ens liv.

Vad känner du när du ser sånt?

– Att det är en tragedi.

Du var verksam i Frölunda under 80- och 90-talet. Fanns det något annat du reagerade över?

– Det fanns ganska mycket svarta pengar i andra föreningar som chockerade. Man fick ju veta allt av spelare när de berättade om deras gamla kontrakt.

– Återigen handlade det om ledare som offrade allt för att bli bättre. Det är väl jättekul om ens klubb blir riktigt bra - men riskera att sätta sig själv i fängelse för det? Nej. det är det inte värt.

Hans Wallenstam beskriver sig själv i rollen som ungdomsledare i Pixbo som lugn och snäll. En som tycker att vinna är viktigt, men att det är inte hela världen.

Och som vd för Wallenstam?

– Det är nog samma. Fast med lite mindre rundade hörn.

Som framgångsrik finansman har Hans Wallenstam förstås åsikter om svensk elitidrott ur ett rent affärsmässigt perspektiv. Han menar att 51-procentsregeln måste slopas om det ska finnas en chans att skapa världslag i de större sporterna som kan generera pengar på svensk mark.

Men vill du det det?

– (tystnad) Det är en svår fråga.

Hans Wallenstam funderar en stund innan han fortsätter:

– Av tradition är vi ju idealister, och jag skulle inte vilja att folksjälen inom idrotten dör. Att man kastar ut de som är för dåliga redan i tioårsåldern. Det skulle vara fruktansvärt.

– I så fall skulle det vara bättre med en amerikansk modell där skolorna tar ansvaret längre upp i systemet. Men det blir nog svårt att genomföra här.

Så...?

– ....så jag lutar nog åt att vi inte ska göra det.

Om regeln ska överleva måste vi hålla rent.

Osäkerhet kring 51-procentsregeln

Kaffekoppen är uppdrucken på caféet i Nyköping. RF:s ordförande Björn Eriksson ska strax fortsätta bilfärden västerut.

Under intervjuerna i reportaget med några av de miljardärer som sponsrar svensk idrott har 51-procentsregeln varit ett återkommande ämne.

Åsikterna har varit splittrade. Någon (som Rune Andersson) tycker att den ska slopas omedelbart, andra (som Hans Wallenstam) att den ska bestå.

Regeln är en grundsten i hela RF:s verksamhet. Så länge den består kommer också medlemmarna att styra - och folkrörelsen leva.

I alla fall på papperet.

Men det är en gammal regel i en ny idrottsvärld. Och Björn Eriksson låter inte alls säker på att regelns framtid.

– Nyckelfrågan blir om vi lyckas bemästra den kriminella aktiviteten i föreningarna. Annars kommer regeln långsamt att eroderas, säger Eriksson.

Vilka aktiviteter?

– Vi har alltid haft doping. Nu är det kompletterat med matchfixning, hot, våld och kapning av klubbar. Om regeln ska överleva måste vi hålla rent.

I en framtid utan 51-procentsregeln öppnar sig helt nya möjligheter för penningstarka individer och grupper att äga klubbar fullt ut.

Med allt vad det kan innebära.

– De är bara se ute i Europa när någon rik oljeshejk köper upp en klubb. När klubbar kanske flyttas. Långsiktigt blir det naturligtvis oerhört svårt att behålla supporterkulturen, säger Björn Eriksson.

Och det här är inget du gillar?

– Det är inte den idrott jag känner för som gammal föreningskille.

Vad känner du mer exakt inför en sådan framtid?

– Det får det att vända sig inom mig.