Blev skidvärldens mest bespottade – nu bryter han tystnaden

Ökände fuskaren: ”Jag gjorde mitt livs misstag”

GRAZ. Max Hauke tittar ner på bilden i mobiltelefonen. Tystnar. Lutar sig tillbaka i stolen.

Sedan säger 27-åringen:

– Varje gång jag ser den där bilden hör jag ljudet av när polisen slår in dörren. Minns sekunden när jag inser att allt är över.

SportExpressen åkte till Österrike för ett exklusivt möte med skidvärldens mest bespottade man. Med oss hem fick vi en lika motbjudande som skakande historia - och en överraskande hälsning till Stina Nilsson.

Publicerad 24 nov 2019 kl 17.11

Egentligen hade vi redan gett upp.

Det har förflutit flera månader sedan arbetet startade med att försöka leta upp Max Hauke. 

Fuskaren som blev avslöjad med en hel värld som vittnen under skid-VM i februari. Huvudpersonen i den chockerande filmen som visade den nakna, smutsiga, sanningen om hur bloddoping pågår i det tysta mitt ibland oss.

Filmen väckte ren avsky bland VM-åkarna i Seefeld.

– Där sitter han och injicerar sitt eget blod? Det är så sjukt! Det är vidrigt, sa stjärnåkaren Stina Nilsson när SportExpressen visade svenskan videon dagen efter polisrazzian.

Men vad hände egentligen sen med Max Hauke?

Ja, vi vet att Hauke blivit avstängd i fyra år från allt tävlande. Ja, vi vet att han även dömts till fem månader villkorligt och 350 000 kronor i böter i en civil domstol.

Men inte så mycket mer. Och det är därför vi startar jakten på Max Hauke. 

Via en kontakt får vi till slut tag på ett telefonnummer till österrikaren. Det första samtalet i början av september är positivt. Max Hauke går med på att träffas veckan efter.

Men någon dag sedan ändrar sig plötsligt Hauke.

Vi kan höras om några veckor i stället”, messar han.

Och sedan blir det tyst.

Max Hauke svarar inte längre. Veckorna går och blir till månader.

Sedan ringer det plötsligt en morgon på min telefon.

– Hej, det är Max. Hur är läget?

Eh... bra. Vad kul att du ringer.

– Ja, du ville väl träffa mig? Jag är i Graz nu. Kan du komma hit?

Visst!

– Bra. För jag vill berätta min sida av historien.

undefined

SportExpressens Tomas Pettersson träffade Max Hauke i österrikiska Graz.

Foto: PHILIP GADD

För mig blev det en sanning: Att enda chansen att nå dit var genom doping

* * *

DEL 1. THE SLIPPERY ROAD

Ett par minuter före utsatt tid kliver en 27-åring med pojkaktigt utseende in genom entrén på Erzherzog Johann Palais Hotel med en cykelhjälm under ena armen.

Första intrycket?

En snäll svärmorsdröm.

– Före den där videon tror jag alla såg på mig som en trevlig kille. Men efter... då är det många som ser mig som ett dopingmonster, säger Max Hauke.

Och det är inte så du vill bli sedd.

– Nej. Det är en av anledningarna till att jag vill berätta min version. För det finns mer i den här historien än bara den där bilden av mig sittande på soffan.

Okej, berätta.

Max Hauke rättar till sig i den gammelmodiga stolen en trappa upp på hotellet mitt i centrala Graz. Berättar om en skidkarriär som under junioråldern lovade så mycket (7:a på JVM 2011, 6:a 2012), men hur sedan avståndet till absoluta världstoppen ökade de första senioråren.

undefined

Max Hauke i spåret under OS i Sotji 2014.

Foto: ROSS BURTON / GEPA PICTURES BILDBYRÅN

Och om det han kallar ett ständigt ”toxic talk” bland sina lagkompisar i Österrike.

– Jag kanske måste förklara det?

Gärna.

– När någon åkare i världseliten gjorde ett oväntat bra lopp sa nån alltid ungefär ”Jaha. Undrar vad de gav honom till frukost?” 

– Under samma tid skrevs det ofta om olika dopingfall runtom i världen i medierna. Så jag började fundera. Och fick en känsla inom mig.

En känsla av att alla var dopade?

– Inte alla. Men många.

Max Hauke fortsätter:

– Och sedan kom OS i Sotji. Då en av mina lagkamrater åkte fast för epo-doping. 

Den Max Hauke syftar på är Johannes Dürr. Den tidigare okände österrikaren var 2013-14 säsongens sensation i världseliten, slutade totaltrea i Tour de ski och plötsligt given medaljkandidat i Sotji - tills han lämnade ett positivt dopingprov. 

undefined

Johannes Dürr

Foto: PHILIP GADD

En normal reaktion hade möjligen varit att bli avskräckt från allt vad doping heter. Men för Max Hauke blev reaktionen den motsatta. 

– Och jag gjorde mitt livs misstag, säger Hauke.

Förklara gärna varför.

– Johannes var en talang ungefär som jag. Han nådde toppen. Och han dopade sig. Så för mig blev det en sanning: Att enda chansen att nå dit var genom doping. 

Max Hauke tystnar ett ögonblick innan han fortsätter.

– Och det var första steget ut på ”the slippery road”.

Han säger att han funderat mycket på den här tiden i efterhand. Att det var så lite som fick honom att göra sitt ”livs misstag”. Att bara genom att tänka fel hamna på den hala, ödesdigra, vägen. Hur han i dag vill varna andra för att lura sig själv på samma sätt.

– Jag borde ju ha tänkt ett varv till. Insett att det fanns andra vägar. Andra möjligheter. Men jag gjorde inte det. 

– Och sedan fanns det ingen väg tillbaka.

Inte ens min flickvän visste att jag från den dagen alltid hade med mig två mobiler överallt.

* * *

DEL 2. ”DET VAR SOM I EN FILM”

Beslutet var taget. Nu var nästa steg att rent praktiskt få tillgång till den medicinska hjälp som krävs för att kunna genomföra bloddoping.

– Och det var egentligen väldigt enkelt, säger Max Hauke.

Mellanhanden fanns ju redan i Haukes närhet. Dopingdömde Johannes Dürr förmedlade kontakten till den läkare han själv använt: Tysken Mark Schmidt.

undefined

Mark Schmidt.

– Jag visste att det var fel. Att jag riskerade allt. Men samtidigt; Jag måste göra det. För jag ville ju nå världseliten.

Och därmed startade den svarta tiden. Från våren 2016 fram till den där februaridagen i Seefeld 2019 dopade sig Max Hauke kontinuerligt - med hjälp av läkaren Mark Schmidts team.

Hauke berättar sin historia om åren på skuggsidan utan omskrivningar. Är helt öppen om detaljerna runt sitt fuskande.

Som....

...att han under sitt första möte med Schmidt fick välja ett eget kodnamn (”Moritz”) som skulle användes i all kommunikation. 

– Jag fick samtidigt en mobiltelefon som jag skulle hålla hemlig. Ingen, inte ens min flickvän, visste att jag från den dagen alltid hade med mig två mobiler överallt.

...att det var långt i från gratis. Läkaren Mark Schmidt hade fast prislapp för sina illegala tjänster.

– Jag fick betala 10 000 euro (dryga 100 000 kronor) per säsong för att han skulle dopa mig. 

...hur lätt det var att dölja allt för sin omgivning i ett landslag som Österrikes. Där åkarna under långa perioder sköter sin egen träning.

– Så när jag tappades på blod i april märkte ingen att jag blev svagare. Den tiden på året tränade jag ju på egen hand i 6-7 veckor. Det gjorde allt så enkelt.

...exakt hur mycket bättre han blev som åkare genom att dopa sig.

– På 15 kilometer åkte jag omkring 40 sekunder snabbare som dopad. Och det är mycket. Det kan vara många placeringar.

...hur blodtransfusioner genomfördes på åkarhotellen under tävlingshelger i världscupen utan att de andra åkarna misstänkte något. 

– Läkarteamet bokade ofta ett rum på samma hotell. Så fick jag ett meddelande om en tidpunkt att komma dit - och 20 minuter senare var allt klart. Efter loppet kallades jag dit igen för en ny blodkontroll. Ingen brydde sig ju om att man gick mellan ett par rum på samma hotell.

– Och ibland, som i Lillehammer, hyrde läkarna i stället ett helt hus.

undefined

För första gången ger Max Hauke en längre intervju för utländska medier om sin roll i dopingskandalen i Seefeld.

Foto: PHILIP GADD

När ingen såg det började jag att bromsa i nedförsbackarna.

Max Hauke var inte ensam österrikare om att nyttja Mark Schmidts tjänster. Även landslagskamraten, och bästa vännen, Dominik Baldauf dopade sig på samma sätt.

Men det fanns flera fuskande åkare.

– Det förstod vi ganska snabbt. Läkarna kunde ju inte bygga upp en sån organisation för bara mig och Dominik, säger Max Hauke.

Visste ni vilka de andra åkarna som dopade sig var?

– Nej. Vi kanske hade våra misstankar, men vi visste verkligen inte.

Är du ärlig nu?

– Ja. Och läkarna sa åt oss att ”Ni ska inte fråga om det”. Och ärligt talat så ville vi inte veta för mycket. Det kändes bra att så få som möjligt visste om exakt vad som pågick.

Max Hauke berättar att redan dag ett som dopad så var målet kristallklart: Det var under VM i Seefeld han ville vara som bäst. Till 15-kilometersloppet.

Tiden fram till dess skulle handla om att i hemlighet bygga upp sin kapacitet med otillåtna medel. Utan att väcka uppmärksamhet.

– Men ibland hade jag ju så bra dagar. Som i Davos 2017 när jag kände mig väldigt stark. Jag startade sent i fältet och vid första mellantiden fick jag höra att jag låg femma. 

– Men då blev jag rädd.

För vad? 

– Att åka fast. Jag ville ju inte väcka några misstankar redan då. Planen var ju att det var först i Seefeld jag skulle vara på toppnivå.

Så vad gjorde du?

– När ingen såg det började jag att bromsa i nedförsbackarna. 

undefined

Resultatet från Davos-loppet – där mellantiderna visar hur Hauke dalar efter att han börjat bromsa.

Och i mål hamnade i stället Max Hauke på en anonym 15:e plats i Davos utan att väcka någon som helst uppmärksamhet.

Kodnamn, hemliga telefoner, lögner, smygande i hotellkorridorer - hur skulle du egentligen beskriva den här tiden i dag?

– Att det var som att leva i en film.

* * *

DEL 3. SKRIKEN I SEEFELD

Det är den 27 februari 2019. Dagen för herrarnas 15-kilometerslopp under VM i Seefeld.

Det är den här dagen som Max Hauke drömt om i flera år. Det är det här loppet som hela tiden varit målet för all doping.

Och han vet att han är redo. Att dopingen fungerat.

Tre dagar tidigare har ju Max Hauke fått en klar indikation under sprintstafetten då han tillsammans med Dominik Baldauf nått en överraskande sjätteplats.

– Ja, jag visste att jag var på en hög nivå. Det märktes ju i sprintstafetten, säger Hauke. 

Men det är en sak Max Hauke inte vet: 

Han är övervakad.

Ironiskt nog är det samme Johannes Dürr som en gång hjälpe Max Hauke att börja dopa sig som nu är orsak till slutet på samma historia. Det är Dürr som i förhör med polisen berättat att dopingläkaren Mark Schmidt är i Seefeld, det är Dürr som tipsar att tysken hyrt en lägenhet i Seefeld dit åkare kommer för att genomföra blodtransfusioner.

undefined

DOPINGHUSET. Det var i det här huset i Seefeld som Max Hauke greps mitt under en blodtransfusion.

Foto: EIBNER/EXPA/JOHANN GRODER / WWW.IMAGO-IMAGES.DE/IBL IMAGO SPORTFOTODIENST GMBH

Polisen sätter lägenheten under bevakning.

Och den 24 februari får de napp. 

– Det var dagen för sprintstafetten som de insåg att jag jobbade med Schmidt. De övervakade lägenheten och såg att jag besökte den, berättar Max Hauke.

När dagen för 15-kilometersloppet kommer är polisen redo. De vet att Hauke kommer att besöka lägenheten igen för en ny blodtransfusion, de ser honom komma, väntar några minuter - och sedan slår de till.

Det som händer sedan är redan ett kapitel smutsig skidhistoria.

Jag förstår Stina fullständigt – alla som ser bilden måste ju reagera på det sättet.

På hotellet i Graz håller jag fram bilden från tillslaget i min mobiltelefon framför Max Hauke. Ber honom berätta vad han tänker.

– Jag vet ju hur andra sidan av bilden ser ut. Vad jag själv såg. Vad jag hörde. Skriken.

Hauke fortsätter sedan:

– Varje gång jag ser den där bilden hör jag ljudet av när polisen slår in dörren. Minns sekunden när jag inser att allt är över.

– Den var den tuffaste sekunden i mitt liv.

Men det är vad som händer timmarna efteråt som gör allt till ett unikt dopingtillslag. En av poliserna som medverkar i razzian inte bara filmar allt - videon läcks dessutom ut till en österrikisk sajt.

undefined

Bilderna på Max Hauke som spreds över världen.

Och bilderna av en till synes närmast katatonisk Max Hauke sittande i en soffa med en kanyl i armen sprids plötsligt blixtsnabbt över internet.

Reaktionerna? Enorma runt om i skidvärlden. 

Och dessutom fyllda av avsmak.

– Jag köper varje reaktion, säger nu Max Hauke.

Stina Nilsson använde ordet ”vidrigt” om vad du gjorde. Vad skulle du vilja säga till henne i dag? 

– Att jag förstår Stina fullständigt. Det där var väl den första bilden som tagits av en idrottare som dopar sig på det där sättet? Alla som ser den måste ju reagera på det sättet.

Går det att sätta ord på hur de här bilderna förändrade ditt liv?

– ... (lång tystnad) ... Den stora förändringen för mitt liv var förstås att jag åkte dit. Men videon ... den gjorde ju att allt blev så mycket, mycket mer uppmärksammat. 

Du släpptes efter ett dygn i arresten i Innsbruck. Då stod din mamma, pappa och flickvän och väntade på dig.

– Ingen av dem visste någonting. De hade ju alla suttit där på stadion i Seefeld och väntat på starten när de fick ett telefonsamtal och fick höra att jag blivit gripen.

Hur var det att möta dem igen?

– Alla började bara gråta. Speciellt mamma var väldigt känslosam. Det var ett svårt ögonblick. 

Vad sa mamma?

– Att jag gjort fel. Men att jag alltid kommer att vara hennes barn.

Hur var reaktionerna här i Österrike rent allmänt?

– De jag mött har uteslutande varit: ”Vad är det för fel på polisen? Hur kan de läcka den där filmen? Det är ju inte rätt.”  

Verkligen? Mer än att fördöma dig och ditt dopande?

– Ja.

Märkligt. Hade du varit svensk hade du nog fått fly landet.

– Mmm, men här är det mer: ”Ok, du gjorde något som var fel. Men vad har du för planer för framtiden?

Men dina gamla lagkamrater i landslaget då? Vad säger de?

– Jag har inte haft någon kontakt med dem. Skulle de se mig på gatan skulle de nog ta en annan väg. Och visst, det kan göra mig ledsen ibland.

– Men jag förstår att de inte vill ha med mig att göra. 

* * *

DEL 4. DE SVARTA FÅREN I RUKA

Idrottshistorien är fylld av dopingfall på olika nivåer. Fylld av mer eller mindre fantasifulla bortförklaringar till positiva dopingprov.

Och när en dopad idrottare till slut blivit överbevisad brukar den vanliga ursäkten vara vilda anklagelser om att ”alla andra dopar sig ju också”.

Men Max Hauke bryter det mönstret.

Från dag ett som avslöjad har han valt att samarbeta med polis och dopingjägarna. 

– Jag bestämde mig direkt att berätta allt. Att det var min enda chans. Och det var som att en stor tyngd lyftes bort från mig. 

– Jag behövde ju inte ljuga längre.

undefined

Max Hauke under rättegången där han dömdes till fem månaders villkorlig dom och böter för sportsligt bedrägeri.

Foto: IMAGO/IBL

Hauke berättar att han några veckor sedan var inbjuden till antidopingbyrån Wadas konferens i Tokyo där han höll ett långt föredrag.

– Jag har informerat om allt för Wada nu. Allt jag gjorde. Allt Schmidt gjorde och berättade. Och jag tror det finns en del nya möjligheter att komma åt det här.

Till exempel?

– Det är information som jag inte kan berätta så här. Den är något som stannar mellan mig och Wada.

Precis som alla andra världscupåkare blev du kontinuerligt dopingtestad. Men klarade dig alltid.

– Ja, om det inte hade varit för polisen hade vi aldrig åkt dit. Då hade jag fortfarande åkt omkring dopad där ute.

Var du ens rädd att lämna ett dopingprov?

– Du förstår, Mark Schmidt ger dig känslan att allt är lugnt. Det är klart att man var nervös när man gjorde de första testerna - men de visade ju inget. Schmidt hade rätt. Allt han sagt stämde. Och då växte ju förtroendet för honom.

– Till slut var jag inte ens nervös längre.

Hauke fortsätter: 

– Har du rätt organisation runt omkring dig, med en läkare som Mark Schmidt, blir allt enkelt.

Men berätta - hur kunde ni lura systemet?

– Tja, till exempel finns det ju några timmar när du aldrig blir testad - på natten. Så tar du tillväxthormon innan du går och lägger dig går det inte att upptäcka när du vaknar. Det är borta.

Och blodtransfusionerna? 

– Dricker du lite saltvatten blir dina blodvärden normala igen.

Det är de här läkarna som måste bort.

Den tyske läkaren Mark Schmidt greps precis som Max Hauke och fyra andra åkare under VM i Seefeld. Schmidt sitter fortfarande fängslad. 

– Men det finns fler där ute. Det var uppenbart att han pratade med andra läkare, fick information om hur man skulle dölja allt bäst.

Så du tror det finns ett nätverk av dopingläkare?

– Ja. Och det är dem jakten borde riktas in mot. Åkaren är bara sista länken i kedjan. Utan en läkare som hjälper dig kan du inte dopa dig. Då har du inte möjligheterna.

– Det är de här läkarna som måste bort. Det är vägen för att få en ren sport. Och jag tror att jag hjälpt till att få Wada att förstå det nu.

Huvudpersonerna i dopingskandalen

1) Max Hauke, Österrike.

Ålder: 27.

Kommentar: Greps av polis mitt under pågående blodtransfusion den 27:e februari i Seefeld. Stängdes av i fyra år från allt tävlande, en avstängning som upphör i februari 2023. Dömdes även av österrikisk domstol för sportsligt bedrägeri till fem månaders villkorlig dom och 34 000 euro i böter.

2) Dominik Balduaf, Österrike.

Ålder: 27.

Kommentar: Arresterades samtidigt som sin landslagskamrat Max Hauke i Seefeld för bloddoping. Precis som Hauke fick Dominik Balduaf en fyra år lång avstängning för dopingbrott. Däremot väntar Baldauf fortfarande på sin civilrättsliga dom om sportsligt bedrägeri.

3) Aleksej Poltoranin, Kazakstan.

Ålder: 32.

Kommentar: Den meritmässigt sett klart lysande stjärnan bland åkarna med bland annat vunnit 11 individuella världscupsegrar. Erkände direkt bloddoping - men tog sedan tillbaka erkännandet. Har ännu inte fått sin dopingdom av Fis - men är avstängd under utredningen.

4) Karel Tammjärv, Estland.

Ålder: 30.

Kommentar: Estländaren erkände efter gripande direkt att han epo-dopat sig. ”Alla mina bra resultat som jag uppnått har varit med hjälp av doping”, sa en tårfylld Tammjärv på en presskonferens ett par dagar sedan. Är avstängd i väntan på dom från Internationella skidförbundet.

5) Andreas Veerpalu, Estland.

Ålder: 25.

Kommentar: Erkände precis som lagkamraten Tammjärv direkt att han dopat sig: ”Jag skäms och ber alla om ursäkt”. Han är son till den estländske nationalhjälten Andrus Veerpalu - som även han dopinganklagades under karriären. Väntar på slutlig dom från Fis.

6) Mark Schmidt, Tyskland.

Ålder: 41.

Kommentar: Läkaren som pekats ut som nyckelperson i dopinghärvan i Seefeld. Samtidigt som razzian i Seefeld slog tysk polis till mot Schmidts hem i Erfurt där ett mindre dopinglaboratorium fanns. Schmidt sitter fortfarande fängslad i Tyskland.

Det är snart nio månader sedan den där dörren slogs in till lägenheten I Seefeld. Nio månader då Max Hauke funderat om och om igen över hur vad som fick honom att ta steget ut på ”the slippery road”.

Hans eget svar?

Okunskap. Och en känsla av hopplöshet.

Max Hauke berättar om hur uppgiven ha kunde känna sig när han jämförde sitt landslags resurser med nationer som Norge, Ryssland och Sverige.

– Du kom till tävlingarna och såg alla deras lastbilar, vallare, servicepersonal, åkare och du tänkte att ”Okej, och det här ska jag tävla emot?

Kan det till och med få åkare från mindre nationer att dopa sig?

– För mig, när jag tog beslutet, var min känsla att de här nationerna inte bara hade stora resurser - de hade också sina små hemligheter. Och vi kunde ju alla läsa om alla ryska fall.

Så din känsla var att Rysslands åkare dopade sig? 

– Ja, så kändes det då.

Även Sverige och Norges?

– Ja. Men samtidigt: Jag visste ju inte. Det var bara min känsla. Men jag litade på den - och det var mitt misstag. Mitt idiotiska misstag.

Det finns fortfarande svarta får där ute.

Sedan berättar Max Hauke om den händelse som förändrade hans synsätt. När norrmannen Trond Nystad började jobba för det österrikiska skidförbundet.

Nystad, tidigare herrtränare i norska landslaget, gav Hauke en helt ny bild av hur man i detalj jobbar inom norsk längdåkning.

undefined

Trond Nystad

Foto: NILS PETTER NILSSON / EXPRESSEN

– Efter att jag fått allt inside från Trond, hur de norska åkarna lever, tränar, och hur de utvecklar sitt material förstod jag ju att det är möjligt att bli så bra utan doping. Om du har ett stort team runtom dig. Där alla jobbar mot samma mål.

Men för Max Hauke var det redan för sent. Då var han redan djupt involverad i sin egen dopingkarriär.

Visste Trond Nystad verkligen inget av vad du höll på med?

– Nej, nej. Absolut inte.

Om bara några dagar väntar nu säsongens världscuppremiär i finska Ruka. Max Hauke kommer att följa den med blandade känslor. 

– Det finns fortfarande svarta får där ute. Jag tror sporten blir renare - men ingen kan säga att sporten är helt ren.

Finns det fuskare på startlinjen i Ruka?

– Jag vet inte riktigt ... men nej, jag tror inte alla är helt rena. 

* * *

DEL 5. DEN OBESVARADE FRÅGAN

Vi har suttit en trappa upp på Erzherzog Johann Palais Hotel i över en timmes tid och pratat om skidsportens mörker.

Och visst, även en del annat också. Som det nya livet som nu väntar för österrikaren.

– Jag ska söka in på läkarlinjen nu.

Eh, men inte...

– ...Nej! Inte D-E-N sortens läkare, säger Max Hauke blixtsnabbt. Och ler sedan.

Då spelar det ingen roll om du dopar dig - du är ändå chanslös.

Men fortfarande efter alla frågor, alla öppna svar och skakande berättelser finns det en sak jag inte riktigt kan få grepp om. Max Hauke dopade sig brutalt. Han gjorde det i flera år. 

Men ändå var han ju rätt ... dålig.    

Inte ens nära en mästerskapsmedalj. Inte en enda gång bland de tio bästa individuellt i ett världscuplopp. Jag fattar det helt enkelt inte.

– Du måste förstå två saker, säger Hauke.

Okej. Testa mig.

– Först och främst var målet hela tiden hemma-VM i Seefeld. 15 kilometersloppet. Under vägen fram till dess handlade så mycket om att inte väcka några misstankar.

Så du kunde ha åkt fortare än vad du gjorde?

– Ja. Som det där loppet i Davos.

Och det andra?

– I Österrikes landslag kretsade allt runt vår stjärna Teresa Stadlober. Det var henne alla resurser satsades på under världscuphelgerna - för att hon skulle ha så bra material som möjligt.

– Vi andra hade nästan alltid problem med skidorna. Och då spelar det ingen roll om du dopar dig - du är ändå chanslös. 

Men den sista dagen av Max Haukes skidkarriär (”nej, jag kommer aldrig att göra comeback”) var dagen då allt var tänkt att bli annorlunda. Ingen kapacitet skulle längre döljas, ingen Teresa Stadlober konkurrerade om de österrikiska vallarnas uppmärksamhet.

Vi får aldrig veta - men hur tror du loppet skulle ha slutat för dig?

– Jag tror jag varit topp tio i alla fall.

Men om det gått hela vägen, om du faktiskt vunnit det där VM-guldet - hur hade du egentligen reagerat?

– Först hade jag blivit överlycklig. Men sedan? 

Max Hauke ler sedan ett blekt leende innan han fortsätter:

– Då hade jag nog blivit livrädd.