Barnen lockas över till Sverige och försvinner

Jag tittar på ett fotografi som inte försvinner från näthinnan. Det är taget i Göteborg sommaren 2013. Inte ett moln syns på himlen. Det är den 20:e juli och värmen omsluter konstgräsplanen. I bakgrunden guppar ett segerrusigt publikhav och framför kameralinsen ler en 16-årig kille från Uganda stort.

Kampala Junior Team har vunnit finalen och nummer 5, Charles Ssali, har avgjort med bara minuter kvar.

Strax bakom honom till höger – man ser inte hela ansiktet – står en annan person. Han bär en svart matchtröja med texten UGANDA över magen.

Han heter Mohamed Abdi Elmi, och det är inte sista gången han passerar genom händelsernas centrum.

Inte nog med att Charles Ssali har avgjort finalen, han håller upp ett pris som turneringens mest värdefulle spelare.

Efter matchen försvinner spelarna i Kampala Junior Team, en efter en. 

Ingen märker något. Ingen anmälan görs, inga nyhetsartiklar skrivs, ingenting händer. Jag ska snart upptäcka att det andra laget som Kampala Junior Team skickar till Gothia Cup 2013, det som vinner turneringen för 18-åringar, också innehåller ett antal spelare som tycks gå upp i rök. 

Jag ska förstå att samma sak hände 2012 och att det hela upprepas 2014, och att det finns skäl till att ingen vill berätta hur det gick till.

***

För min del inleds försöken att söka svar på allt det här under februaris första dagar 2019 när jag skriver om Kalmar FF:s Lumala Abdu för första gången.  

Abdu är uppmärksammad i Sverige. Han kommer flygande genom seriesystemet via Mjällby AIF och når allsvenskan med en fascinerande livshistoria. Den berättas om och om igen och tar alltid sin utgångspunkt i hur han släpps av på Sturup som 16-åring, lämnad åt sitt öde av en så kallad ledsagare och flyttar in på ett boende för ensamkommande i Bromölla. Division sju-laget Gualöv ger honom chansen att spela fotboll – och han visar sig vara oväntat bra med tanke på att han ”aldrig tidigare spelat organiserat”. 

Det är bara det att historien om Lumala Abdu till stora delar tycks vara osann. Han heter av allt att döma inte Lumala Abdu, utan Charles Ssali.

Anledningen till att jag börjar nysta i alla frågetecken som finns för Abdus identitet är en granskning av division 3-klubben Växjö United. 

Växjö United är en historia för sig, men den är tätt sammanflätad med det jag ska berätta nu. På senare år har matchfixningsmisstankar, konkurser, försvunna bidragspengar, hot, uppgifter om människoexploatering och falska identiteter blandats friskt i rapporteringen om klubben. I huvudsak riktas polisens misstankar mot personen bakom föreningen, den före detta socialdemokratiske kommunpolitikern Mohamed Abdi Elmi, 39. 

Själv har jag haft svårt att släppa polisens spår om människoexploatering.

I december 2018 berättar DN att en tidigare spelare i Växjö United polisanmält ett hot. Hotet har framställts av en företrädare för klubben. Spelaren går i samband med sin polisanmälan till Migrationsverket och berättar att han vistats i Sverige under falsk identitet. Polisen säger därefter att man utreder huruvida det kan finnas ”fler fall med falska identiteter, liksom uppgifter om att personer har fått asyl i Sverige med hjälp av felaktiga uppgifter”.

De misstänker att det hela är organiserat.

– Vi behöver veta om någon utnyttjar unga, talangfulla fotbollsspelare i andra länder och lockar hit dem under förespeglingen att de ska bli proffs. Då har någon haft ett intresse av att de ska komma hit, säger polisen Nils Martling när jag pratar med honom.

Det är under en av många sökningar på ugandiska spelare i Sverige jag upptäcker Lumala Abdu.

Efter en omfattande kartläggning av de många sambanden och likheterna mellan honom och Charles Ssali stämmer jag till slut träff med honom i Kalmar. När jag visar honom ett klipp från Gothia Cup 2013 stelnar han. Han känner inte igen någonting, säger han. Vet inget. Vi sitter och pratar en lång stund. Dementierna övergår i mer defensiva svar. Han trasslar in sig i ett förslag om att vi ska prata om ”det här” senare.

I två senare polisförhör minns inte Abdu någonting, får jag höra.

Sommaren 2019 lämnar han Sverige. Han har fått chansen i Ugandas landslag under Afrikanska Mästerskapen. Ett par soloräder i en av turneringens första matcher räcker för att ett erbjudande från Egypten ska dyka upp. Abdu lämnar Syrianska, där han varit på lån, för att flytta till klubben Pyramids. 

Samtidigt rapporterar ugandiska fotbollssajter att Abdu inte kan resa in i sitt hemland för hemmalandskamper. Skälet som uppges är att han och en lagkamrat till honom, också baserad i Sverige, väntar på svenskt medborgarskap. Det står att båda fått uppehållstillstånd i Sverige med hjälp av asylskäl som inte är giltiga om de återvänder till Uganda.

Tiden går. Polisens utredning strandar och spåret om människoexploatering likaså.

Men i min inkorg ramlar det in tips, jag får bilder på ett pass och tar emot telefonsamtal från gamla tränare till ugandiska spelare som har känt att ”något varit på tok”. Jag kommer i kontakt med lagkamrater till olika spelare som säger samma sak.

Under hösten 2020 har spåren blivit många. 

Jag återvänder till bilderna från Gothia Cup och finalen 2013. Efter lite pusslande hittar jag stora delar av Kampala Junior Team-laget i det svenska seriesystemet, trots att flera av spelarna nu presenterar sig med nya namn. 

Som bäst har det gått för en mittfältare. 

I Sverige heter han Kamaliza Mahad Ndhodhi och dyker först upp i Seskarö IF i Norrbottens division 5. Likheterna med Lumala Abdus historia är flera. I februari 2014 figurerar Ndhodhi i en artikel från SVT och berättar att han ”inte har spelat fotboll på två år”. Hans medspelare tycker att han håller ”landslagsklass”. Han flyttar snart vidare till Växjö. 

Kamaliza Mahad Ndhodhi heter egentligen Moses Waiswa och säljs så småningom till Syrianska. Nu för tiden är han proffs i sydafrikanska Supersport United och spelar landslagsfotboll för Uganda.

Kamaliza Mahad Ndhodhi registrerar sig hos myndigheterna i Sverige den 23:e september 2013, samma dag som Lumala Abdu och två andra lagkamrater.

Jag börjar dokumentera deras första år i Sverige och slås av hur många nyhetsartiklar i lokalmedier som påminner om varandra. Ugandiska spelare dyker upp från ingenstans. Tränarna är häpna, medspelarna likaså

Kartläggningen växer snabbt. Jag ser att flera av spelarna från U18-laget blir kvar i Sverige också. Detsamma gäller för truppen som reser till Gothia Cup 2014, och den som reste 2012.

Det går fem timmar, det går tio. Jag kopplar ihop Facebook-profiler, Instagram-konton, fotografier, blogginlägg, nyhetsartiklar, folkbokföringsuppgifter och offentliga handlingar. En arbetsdag blir en vecka, två veckor blir tre. Omfattningen skenar från en sida till 45. Sedan växer den ännu mer.

Tio spelare blir 25. 

25 blir 50. 

Efter flera veckors arbete innehåller kartläggningen i närheten av 80 ugandiska fotbollsspelare och ledare som har kommit till Sverige, nästintill alla mellan 2012 och 2014. Det jag hittar tyder på att antalet är större.

Vad är det egentligen som har hänt?

Jag begär ut handlingar från Migrationsverket för att bringa mer klarhet i sammanhanget. Tillbaka får jag en lista som visar när spelarna och ledarna sökt sina uppehållstillstånd. 

De flesta – några av spelarna visar sig vara registrerade som kongoleser eller somalier i Sverige – har registrerats hos myndigheterna mellan juni och september, tiden under och efter Gothia Cup. 

I kartläggningen tyder det mesta på att en stor majoritet av spelarna har rest till Sverige med Kampala Junior Team för att delta i Gothia Cup. Det finns även flera exempel på spelare som kommit med en annan akademi, Kent Sports Academy, i synnerhet 2014. I andra fall, där det är svårare att fastslå, framstår det som sannolikt att spelaren kommit med något av lagen. De flesta är födda mellan 1993 och 1998. 

Ett flertal spelare har i likhet med Charles Ssali av allt att döma bytt namn. I intervjuer runtom i landet vill inte många gå in på hur man hamnat i Sverige. Det är, säger flera, en lång historia, och deras tränare har fått höra detsamma. 

Ingen vill prata om det som har varit.

***

När jag går tillbaka och letar efter nyhetsartiklar om försvunna fotbollsspelare från 2010-talets början tar rapporteringen slut vid en besynnerlig tidpunkt.

Under 2000-talets första år pågår en diskussion i Sverige om ungdomsspelare som avviker i anslutning till Gothia Cup. Både arrangören och polisen uttrycker bekymrat hur det inträffat flera år i rad. 2008 är det fem spelare från Tanzania som inte går att hitta. 

Migrationsverket reagerar och skärper kraven för att få inresetillstånd till turneringen. Från och med 2011 är det fingeravtryck som gäller, berättar bland andra SVT. 

Leif Andersson, enhetschef på asylprövningsenheten i Göteborg, poängterar samtidigt att de spelare som avviker brukar vänta ett par månader med att söka asyl för att det inte ska vara lika lätt att göra kopplingen till Gothia Cup. 

Men åsikterna om huruvida Gothia har ett problem med spelare som avviker eller inte går isär.

Sommaren 2011 kommenterar svensk polis en rapport från norska Stavanger som menar att spelare ”köper” platser i lag som ska resa till både Gothia och norska Norway Cup för att sedan avvika och söka asyl i Skandinavien – men den avvisas av turneringens generalsekreterare Dennis Andersson.

– Jag vill inte tro att det sker att det köps platser. Det sker väldigt noggranna kontroller innan någon kommer till Gothia Cup, säger han.

>> LÄS GOTHIAS SVAR HÄR

Rapporteringen når sin kulmen året efter. Flera svenska medier rapporterar att totalt 30-40 barn har avvikit från Gothia Cup sedan 2000-talets början, och 2012 berättar kriminalinspektör Eva Lannborg att man har ett nytt, dystert rekord: Sex spelare är borta, den yngste tolv år.

Men sedan ljusnar det.

Sommaren 2013, tre dagar efter att Charles Ssali avgjort finalen mot Consodole Sapporo, pratar Lannborg med Göteborgs-Posten igen.

Den här gången är det gladare besked.

– I år har vi faktiskt också rekord. Vi har inte fått en enda anmälning, säger hon.

***

Att en ung person från Uganda vill till Sverige har sina skäl. I Uganda är fattigdomen utbredd, rättsstaten svag och korruptionen överallt. Förtrycket av homosexuella är extremt och kvinnans ställning väldigt svag.

Att ugandiska idrottsmän och -kvinnor avviker under utlandsresor inträffar därför återkommande, och skälet är i regel detsamma: Jakten på ett bättre liv. 

Jag läser fotbollsspelaren Micheal Aziras vittnesmål på The Players’ Tribune och slås av den råa uppväxt han beskriver. Sex syskon i ett litet rum. Rån och skjutningar utanför dörren, föräldrar som sliter dag och natt för att livet inte ska falla isär. 

Förhoppningarna om en drägligare tillvaro hör ihop med drömmen om att komma därifrån.

Cricketspelare, boxare och friidrottare. Det finns många exempel på ugandiska idrottare som har avvikit från viseringar bara de senaste åren, men en uppenbar skillnad går att ta fasta på när det gäller ungdomsspelarna som stannat i Sverige: Det är ingen som reagerar.

Resorna till Gothia Cup var inga hemligheter. Titlarna som Kampala Junior Team vinner är omskrivna på hemmaplan. Både när lagen ska ge sig av och återvänder hem ansluter representanter från det ugandiska förbundet och politiker till pampiga ceremonier. 

Spelarna står uppradade, det hålls tal och ser högtidligt ut.

Den regionala idrottsministern i Buganda, ett subnationellt kungadöme i landets södra delar, Henry Ssekabembe, säger några väl valda ord till spelarna i Kent Sports Academy, 2014.

– Ni åker till Europa för att spela fotboll. Ni kommer att representera Uganda. Var disciplinerade och försök aldrig rymma, Interpol kommer att leta efter er, säger han.

Men så blev det ju inte. 

Minst hälften av spelarna i laget blir kvar i Sverige. Jag hittar ingenting om att Interpol har letat efter dem. Vare sig deras tränare, ministern eller representanten från förbundet som också är på plats gör något väsen av sig.

Jag hittar ingen utredning, inga efterlysningar, ingen tränare som gör några anmälningar, inga pass som överlämnas från lagledare. Inte 2012. Inte 2013. Inte 2014.

Inte ens när flera av spelarna dyker upp på elitnivå och spelar under andra namn – inte ens då höjer någon från Uganda på ögonbrynen.

Handlar det här verkligen om spelare som avviker?

Det är det stora frågetecknet som tornar upp sig över den här historien. 

Månaderna efter sin ankomst gör spelarna och ledarna entré i det svenska seriesystemet. Jag listar deras första klubbadresser – och fram träder ett mönster.

Av alla olika destinationer i Sverige är det ett område som sticker ut i kartläggningen. I närheten av 50 ugandiska spelare och ledare kommer till Växjö-trakten. 

Nästan 40 olika spelare och ledare passerar genom samma klubb. Nästan 30 har den som första klubbadress i Sverige.

Fram till 2015 heter den Sufstars FC, men byter sedan namn till Växjö United.

Det ska snart visa sig hur vägen från Kampala dit inte bara handlar om en vilja att komma bort från något. 

På andra sidan finns någon som vill hämta ugandiska ungdomar till Småland.

Redan i början av 2000-talet utmärkte sig ugandisk ungdomsfotboll i Sverige. Kampala Kids League, en välgörenhetsverksamhet, åkte på turné i Skandinavien varje sommar och vann massor av titlar i Gothia Cup, Norway Cup och danska Dana Cup. 

Fram till 2009 var laget en stående attraktion under somrarna i Göteborg. När deras besök upphörde fanns en annan organisation redo att föra traditionen vidare: Kampala Junior Team (KJT).

Ledaren för KJT, Kabugo Mansoor, hyllas ofta i Uganda. Själv framhåller han och KJT gärna hur organisationen finns till för att hjälpa utsatta och föräldralösa barn i Kampalas förorter. 

Klubben lyfts dessutom fram av det ugandiska förbundet och deltar i olika regionala serier – men framför allt lockar den barn och föräldrar med sina resor till Europa.

Lagen som åker på Gothia Cup i början av 2010-talet innehåller flera blivande landslagsspelare. Den mest framgångsrika är Farouk Miya, i dag i turkiska Konyaspor. 

Miya startar på topp i Gothia-finalen för 16-åringar 2013. 

Efter slutsignalen åker han till Halmstads BK och IFK Norrköping för att provträna innan han flyger hem till Uganda igen. En kort tid senare säljs han till belgiska Standard Liége. 

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

Med sig på provspelen i Halmstad och Norrköping har Miya en annan spelare från KJT, skyttekungen i U18-laget som också vinner Gothia Cup.

Vi kan kalla honom Stjärnan.

Det har gått bra för Stjärnan. Han är också landslagsman för Uganda. Jag hör mig för med personer som stött på honom i svensk fotboll och får en samstämmig historia beskriven för mig. Egentligen ska Stjärnan åka hem med samma flyg som Farouk Miya sommaren 2013, men när det är dags att kliva på planet är han inte där. I stället blir han kvar i Sverige och tar sig till Växjö. I september söker han uppehållstillstånd, samma dag som tre lagkamrater. Namnet han använder skiljer sig från det som finns i laguppställningen i Gothia Cup.

När säsongen 2014 drar i gång gör Stjärnan debut i division fyra. Han öser in mål för uppstickarföreningen Sufstars FC. 

Jag försöker prata med honom, men han vill inte. 

Den här resan, från Kabugo Mansoors ungdomslag i Kampala till Mohamed Abdi Elmis kometlag i Småland, den gör i närheten av 40 ugandiska spelare under bara ett par år. Totalt sett är det nästan 50 ugandiska spelare som hamnar i Växjö-trakten. Flera av spelarna spelar i andra, närliggande klubbar.

Sufstars är en förgrening av Somaliska Ungdomsföreningen i Växjö, hemmahörande i stadsdelen Araby, som av polisen ska komma att klassas som ett ”särskilt utsatt område” några år senare. Fotbollsklubben grundas 2004. 

Laget vinner division sex 2012, och därifrån tar det fart. 

Av sin ordförande och starke man, Mohamed Abdi Elmi, beskrivs Sufstars ständigt som ett integrationsprojekt. Den aspekten och insatserna i Araby skildras titt som tätt i olika medier.

– Vi jobbar med att vägleda spelarna bort från problem och se de goda möjligheterna i samhället. Tillsammans är vi starka och då vinner vi samtidigt fotbollsmatcher, säger Elmi till Smålandsposten 2015. 

I samma artikel berättar lagkaptenen, Ziani Ousama, att det är många spelare från Uganda i laget, och hur han och Mohamed Abdi Elmi upptäckt spelarna på Gothia Cup. 

Jag får tag i Ousama och frågar hur det hela egentligen gick till.

– Jag jobbade på Gothia Cup och berättade för Elmi att det var ett grymt lag. Han kände redan till dem och pratade med grabbarna och tränarna där. Jag vet inte hur det gick till, hur de fick stanna. Men Elmi var ju anställd på kommunen. Han fixade till något, lite lägenheter och så, säger han.

– Hela laget kom till Växjö innan Gothia också. Vi mötte dem i en träningsmatch. Jag spelade i ett annat lag men gick till Sufstars eftersom Elmi sa att han skulle fixa så att alla de här grabbarna skulle spela för laget.

Ni som inte kom från Uganda undrade aldrig hur det var möjligt? Många av spelarna var ju 16 år och ni spelade i division 5.

– Det var bara jag och två andra kvar när de duktiga grabbarna kom, resten fick lämna. Jag tänkte bara att det var häftigt att så många kunde stanna. Jag hade ingen kunskap om hur sådana saker gick till på den tiden.

Som mest uppmärksamhet får Sufstars när man lyckas slå ut Växjös stora fotbollsstolthet, Öster, ur Svenska cupen 2015.

Till säsongen 2016 byter klubben namn till Växjö United och går upp i division 3.

En del av det här överraskar mig – framför allt hur många spelare som kommit just dit – men inte allt. 

Redan i början av 2010-talet åker Kabugo Mansoor med en grupp unga ugandiska spelare till Växjö. Det ser ut som ett träningsläger, en av spelarna beskriver det på samma sätt i en blogg.

Kopplingen mellan Mansoor och Elmi, mellan Kampala och Växjö, växer sig allt starkare. 

Jag hittar bilder från sommaren 2013 där Lumala Abdu – eller Charles Ssali – spelar en träningsmatch med Sufstars i Växjö. 

Sedan tidigare har jag samlat på mig bildmaterial på när Mohamed Abdi Elmi besöker Kampala Junior Teams klubbledning i Kampala inför Gothia Cup 2013 – och när han firar titlarna i turneringen med laget.

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

Dessutom finns bilder på när KJT-chefen Kabugo Mansoor, som är med på mötena i Kampala, jobbar för Sufstar och Växjö United – men även när han gratulerar Lumala Abdu till kontraktet med Kalmar FF.

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

I ytterligare bildmaterial från Gothia Cup 2013 syns spelare efter spelare från min kartläggning. Han med den spexiga frisyren. Han med tre olika namn. Han som framställs som ett lyckat utlandsproffs i sitt hemland trots att han tycks vara bänkad i svenska division fem.

Men framför allt är Mohamed Abdi Elmi med överallt. 

Han inte bara firar titlarna, han promenerar runt planerna under Gothia Cup, hänger över ett staket och spejar intresserat på KJT, hela tiden i en Uganda-matchtröja.

Bredvid sig har Elmi ett par personer jag börjar känna igen. Framför allt är det en annan man som börjar bli bekant. Han håller i ett papper och har keps på sig.

Han är med på mötet i Kampala, han är med på Gothia – och han är med i Växjö.

Vem är han?

***

Efter hundratals frågetecken, resultatlösa telefonsamtal och en administrativ process som aldrig tycks ta slut kommer äntligen svar.

På en obskyr hemsida med kontaktuppgifter till Kampala Junior Team omnämns en ”Swedish Branch”. Ett telefonnummer står listat under. Det går till en Moses Male, skriven i Araby, Växjö.

Male har jobbat eller jobbar som lastbilschaufför. I en branschtidning där han intervjuats om sitt arbete läser jag att han kom till Sverige 2002, har ett engagemang i både boxning och fotboll, och under 2000-talets första decennium är engagerad i en annan lokal fotbollsklubb, Växjö FC.

Ungefär samtidigt som jag gör den här kopplingen lossnar dokument från Ugandas bolagsverk om ett företag jag börjat intressera mig för, Actic Sports.

Actic Sports har en hemsida där det står att företaget vill hjälpa unga idrottare i Uganda att visa upp sina färdigheter i Europa. Kontor finns i Växjö och Kampala. Där finns också telefonnummer, ett ugandiskt och ett svenskt, men inget går att komma fram på. 

Företaget säger att man samarbetar med ett antal idrottsföreningar i Växjö-området, däribland Växjö United, men även föreningar i Hovmantorp och Rydaholm. De två sistnämnda känner inte till samarbetet när vi pratar med dem. Dessutom finns bilder på Kampala Junior Teams Gothia-vinnande lag och klubbmärket som tillhör den andra bekanta akademin, Kent Sports Academy.

Jag bläddrar bland filerna från bolagsverket och får upp en pdf med tre fotografier på Actic Sports ägare. 

En av dem: Moses Male.

Male svarar i telefon direkt. Han berättar om Actic Sports och har, till skillnad från nästan alla andra i den här historien, inga problem med att utveckla hur det ligger till. 

På grund av sin bakgrund i Kampala fick han kontakt med Kabugo Mansoor och Kampala Junior Team. Han bjöd in honom och ett par spelare till att träna inför Gothia Cup redan 2011.

– Tanken med Actic Sports var att skapa ett sorts utbytesprogram och visa spelarna stöd, säger Male.

Male säger att Mohamed Abdi Elmi tog kontakt med Kabugo Mansoor på egen hand under ett träningsläger i Växjö. 

– Jag kände inte till Sufstars. Det var en liten förening, väldigt svag. Men Elmi var intresserad. De var med i en träningsturnering vi anordnade. Elmi och Mansoor blev bekanta då. Sedan ville Elmi följa med mig till Kampala. Han förklarade inte varför riktigt, jag förstod det som att han ville ha tag i spelare till sin klubb och sälja dem, säger han.

Vad sa Elmi under mötet i Kampala?

– Det var inget om att han skulle importera hela laget. Det har jag inget minne av. Han ville bygga en akademi. Spelare skulle komma från en annan klubb, och om allt gick bra skulle han sälja dem sen. Det var planen som jag uppfattade det. Men allt det här gick helt fel. Jag bröt upp från KJT helt eftersom vi inte gick åt samma håll.

Vilket håll menar du?

– Jag vet inte. De här människorna gick bakom ryggen på mig, Elmi och Mansoor. Vad de ville göra var totalt annorlunda från vad jag ville göra. Min idé och mina tankar var något annat. Det kanske var därför de aldrig involverade mig i sina planer. Kabugo (Mansoor) är den enda jag har jobbat med, aldrig Elmi. Och Kabugo gick bakom ryggen på mig och jobbade med Elmi i stället.

Har du någonsin frågat dig hur det kom sig att ett helt lag från Kampala stannade i Sverige? Många dök ju upp i Växjö.

– Ja, många gånger. Spelarna dök ju upp här, en efter en. Men de sa att de hade allt. Papper, tillstånd att stanna. Papper som sa vilka de var och så. Och vem är jag? Jag är inte myndigheterna. Jag kunde inte börja argumentera om det. Jag var helt utanför det där. Jag var helt grön. Kabugo och Elmi vet. Kabugo var lagets ledare. Han är involverad. Jag kan inte säga vad Elmi har gjort och inte för jag var inte där. De hade sin egen agenda. Jag gick till vänster och de gick till höger, säger han.

***

En annan person i Actic Sports ska snart väcka mitt intresse.

Efter ett drygt år får bolaget en fjärde ägare: Mwanje John Bosco.

Fram till 2013 jobbar Mwanje för Kampala Junior Team. Han är ansvarig för marknadsföring, figurerar på många bilder och är med runt laget innan det reser till Gothia Cup. 

Han är även med på mötet när Mohamed Abdi Elmi besöker Kampala.

I mer än en månads tid försöker jag få tag på Mwanje, men det är inte lätt.

Mwanje lever gömd, på flykt från ugandiska myndigheter. Via olika konton och hemsidor bedriver han en intensiv politisk kampanj och manar till revolt mot den sittande presidenten, i mångas mening dikatorn, Yoweri Museveni. Till följd av sina kampanjer har han tvingats fly landet. 

I Uganda är han nämligen efterlyst, död eller levande, och lever med ett pris på sitt huvud: Två miljoner dollar utlovas till den som tar livet av honom. Mwanje står anklagad av polisen för att leda ett ”kriminellt syndikat” som ”sysslar med utpressning, hot och terror”.

Efterlysningen är svår att sätta i sammanhang, vad är sant och inte om en politisk meningsmotståndare i korruptionens Uganda? 

Till slut får jag tag på honom via en krypterad app. Mwanje menar att anklagelserna är grundlösa svepskäl för att undanröja honom på grund av hans politiska motstånd. Han beskriver sig som en förkämpe för mänskliga rättigheter och en revolutionär.

Och han pratar gärna om mötet med Elmi.

– Efter att laget hade rest till Gothia Cup 2013 blev allt väldigt rörigt i KJT, dålig kommunikation och ekonomisk misskötsel från personerna som styrde allt. Jag var tvungen att dra mig ur, säger han.

– Jag minns mötet med Elmi. Han utlovade ett partnerskap med Kampala Junior Team, han skulle hitta klubbar till spelarna i Sverige och Europa. Han sa att han hade en klubb i Sverige som KJT skulle arbeta under, vilket skulle göra processen enkel för spelare som ville komma dit, säger han.

Hur sålde han in det hela?

– Elmi pratade om vad han skulle erbjuda spelarna. Det var allt; mat, boende, pengar, arbete och alla papper som behövdes för att stanna. Allt. Dessutom skulle de få klubbar att spela för. Han lovade att bistå med allt tills de värvades av hans klubbar.

Vad hade Kabugo Mansoor för roll i det som hände?

– Kabugo startade KJT, Elmi manipulerade honom. Efter att den där löjliga mannen förstörde Kabugo rådde han honom att stanna i Sverige. Kan du förstå att Kabugo vid den tidpunkten övergav allt han hade i Uganda och sin dröm här för att stanna i Sverige?

– Pengar försvann till saker som vi inte kunde följa upp. Jag stannade kvar och hade övergripande ansvar, allt föll tillbaka på mig medan Kabugo var borta. Det kostade mig stora summor pengar som jag inte kunde kräva tillbaka från honom eftersom även han verkade vara i Elmis fångenskap i Sverige.

Behövde spelarna som reste betala Elmi?

– Alla han lotsade genom sitt nätverk. Det var därför han tog deras pass när de kom till Sverige.

***

När det gäller Kampala Junior Teams chef, Kabugo Mansoor, börjar beskrivningarna samlas på hög.

I sitt hemland skildras Mansoor som en hjälte, ansvarig för att ha hämtat hem pokaler från Skandinavien och fostrat stora talanger. Numera är han invald i styrelsen för det ugandiska ungdomsfotbollsförbundet, UYFA. 

I Skandinavien möter jag en annan bild av honom.

Likt spelarna i Kampala Junior Team vistas Mansoor i Sverige efter Gothia Cup och arbetar för Sufstars och Växjö United. Han är med på plats tillsammans med Elmi när två ugandiska spelare, bland annat Moses Waiswa, säljs från Växjö United till Syrianska. 

I början av 2019 ställde jag frågor om Mansoor till Mohamed Abdi Elmi. Han slog ifrån sig allt samröre. 

Sedan dess har Mansoor raderat nästan alla bilder från sin tid i Elmis förening.

De senaste åren har han gjort flera besök i Sverige, till synes med spelare i släptåg, iklädd träningsoveraller från svenska fotbollsklubbar långt ned i seriesystemet. I maj 2019 står han på Kastrup. Med sig har han en spelare och många stora väskor – på sig har han en träningsjacka från ett division 4-lag utanför Alvesta.

Även bland arrangörerna av Norway Cup är Mansoor en välkänd figur.

– Kabugo (Mansoor) tar med spelarna runt som en scout och försöker sälja dem. Vi har regler som säger att han inte får göra så. Han tar en avgift. Om en pojke får ett kontrakt får han pengar för det. När jag frågade honom om det sa han att han inte gjorde det, men jag sa: Jag vet att du gör det. Då säger han ”kanske, kanske inte”. Han är ingen trevlig person, säger Lucy Kathleen Thoresen som varit med och anordnat turneringen i över 40 år.

– Det var något konstigt med honom. Alla afrikanska lag ville ha hjälp med pengar till flygbiljetter. Kabugo hade alltid massor med pengar. Han ville att spelarna skulle bo på hotell. Det gjorde mig misstänksam. Tar du med dig lag från Uganda kostar det mycket.

Jag söker Mansoor på tre olika telefonnummer, via hans Facebook-sida och Instagram-konto samt ett antal mejladresser, via Kampala Junior Team och ugandiska ungdomsförbundet – men det förblir tyst. Inte heller Ugandas ”National Sports Council” svarar.

Till slut säger det ugandiska förbundet, FUFA, att Mansoor ska höra av sig, men något samtal kommer aldrig.

Tystnaden påminner om den han och alla andra lät nöja sig med när tonåringarna som åkte på Gothia Cup inte kom hem. 

Hur ska den tolkas? Vad var poängen med allt det här?

När samtalet med Moses Male tar slut är det bara timmar kvar tills dess att en ny detalj ska komma till min kännedom. I den uppenbarar sig en omständighet som till stora delar vänder på bilden av den här historien. 

En dom faller i Växjö Tingsrätt, och med den förändras mycket.

Hon kommer till Sverige 2014. 

Hon ska fylla 18 samma år. Hon är ensamkommande och hon får en god man. 

Den gode mannen har hand om hennes bankkonto, det vet Skatteverket.

Det görs många stora överföringar från hennes bankkonto till den gode mannens. Skatteverket konstaterar att ”inget tyder på att en normal tjej i hennes ålder har disponerat kontot”. Hon köper inga kläder, åker ingen kollektivtrafik. I stället har pengarna gått till ”stora insättningar på bettingsajter”, utlägg till olika företag och andra ”aktörer” som kan ”knytas” till den gode mannen personligen.

Hon har inte lämnat några avtryck i Sverige. Det saknas anställningar, inga arbetsgivare kan bekräfta hennes närvaro eller identitet. Inga löner är inrapporterade trots att hon står som företrädare för ett antal bolag och har suttit med i styrelsen för ett stort antal föreningar. Hon har dessutom varit folkbokförd hemma hos den gode mannen, men bor nu enligt officiella uppgifter hemma hos en närstående till honom.

Har hon någonsin varit här? 

Skatteverket drar slutsatsen att hon utvandrade från Sverige för många år sedan, men att hennes id har använts i syfte att driva verksamheter och göra transaktioner i hennes namn.

Den gode mannen heter Mohamed Abdi Elmi, och nu byter den här historien skepnad.

***

Vad väntade de ugandiska spelarna på andra sidan Gothia Cup?

Livet tar olika vändningar. Vissa spelar landslagsfotboll, andra är målare. Någon starar en egen fotbollsklubb, några har fått barn, ett fåtal har åkt tillbaka till sitt hemland, någon berättar nästan för sin tränare hur det ligger till, någon pluggar, blir av med sitt körkort och andra kämpar för sitt genombrott på planen. 

Långt ifrån alla har passerat genom Växjö eller nödvändigtvis haft någonting med Mohamed Abdi Elmi att göra, men gemensamt för många av spelarna och ledarna är att de kommer i kontakt med honom.

För Sufstars, Växjö United och Elmi går det utför efter 2015.

Elmi, som haft uppdrag för Socialdemokraterna i både kommunfullmäktige och kommunstyrelsen fram till 2015, får lämna sina uppdrag när han går i personlig konkurs med ungefär 1,2 miljoner kronor i skulder.

Samtidigt hopar sig misstankarna mot honom och de olika företag och föreningar han drivit. 

I början av 2015 beslutar Arbetsförmedlingen att hastigt avveckla systemet med arbetslotsar. Systemet har gått ut på att hjälpa nyanlända in på arbetsmarknaden, men misstankarna om hur det nyttjas till olagligheter växer. Bedrägeri, mutor, utpressning och försäljning av folkbokföringsadresser tycks förekomma.

Somaliska ungdomsföreningen i Växjö, som står bakom Sufstars och Växjö United, har bedrivit etableringslotsverksamhet. Under perioden juni 2014 till juli 2015 tar Elmi och verksamheten emot drygt 6,4 miljoner kronor i statligt stöd. Men Arbetsförmedlingen stoppar utbetalningarna eftersom räkenskaperna inte redovisas korrekt. Till slut kräver myndigheten tillbaka pengar – men några återbetalningar äger aldrig rum.

För Elmi är det bara början. Under åren som följer rullas en gigantisk bidragshärva upp. I synnerhet är det P4 Kronoberg som granskar hans olika bolag och förehavanden. 

Över 20 miljoner kronor i skattemedel har betalats ut. Totalt sett rör det sig om ett tiotal konkurser och företag där bokföring saknas, skulderna är stora och tillgångarna minimala. 

Utöver den polisutredning som Elmi är föremål för slår Skatteverket ned på honom i oktober 2020 och kräver honom, men även närstående till honom, på miljonbelopp.

– Det är stora flöden av pengar som hamnat hos den faktiske företagsledaren, säger utredaren Magnus Eriksson till SR.

Skatteverket och polisen delar samma bild av vem som egentligen står bakom bolagen som går i konkurs, men för jämnan sitter andra personer än 39-åringen själv i styrelserna – de misstänks vara så kallade målvakter.

***

Historien om Växjö United får ett kaotiskt slut. 

Uppgifterna och misstankarna om matchfixning tilltar. Bland annat tappar klubben en solklar serieledning 2018. Man leder en match med 5-1 men spelar 6-6. Samtidigt pågår stora rörelser på asiatiska bettingsajter. I truppen ingår en spelare som dömts för matchfixning tidigare, men även spelare från Uganda, Argentina, Brasilien, Nigeria och andra länder. Många befinner sig i Sverige på så kallat turistvisum, utan möjligheter att tjäna pengar vitt. 

Polisen både utreder och misstänker matchfixning. Flera spelare vittnar öppet om påtryckningar och uppmaningar till matchfixning från Elmi själv. SportExpressen har talat med spelare som säger samma sak. Enligt DN har spelare hotats. 

Elmi har nekat till anklagelserna flera gånger, bland annat för SR.

Säsongen 2019 är bara två matcher gammal när förbundet genomför en id-kontroll bland spelarna i laget. Matchen förlorar Växjö United med 15-1. Veckan efter lämnar laget walkover innan det hela är över. I april utesluts föreningen från SvFF. 

Många ugandiska spelare har lämnat laget redan lagom till 2016. En före detta Växjö United-spelare, som vill vara anonym, berättar att flera av dem var upprörda på att Elmis löften om ersättning och boende inte uppfyllts, bland annat. 

Jag gör nya försök att få tag i någon som kan tänka sig att prata om sina upplevelser av livet i Växjö, om identitetshandlingarna och veckorna efter slutsignalerna på Gothia Cup.

Efter löften om anonymitet får jag slutligen smulor av vittnesmål från spelare. Tillsammans med mina uppgifter om vad som sagts i förhör med polisen framträder en enhetlig bild av hur flera ugandiska spelare utnyttjats: 

• Till Sverige kommer man för ett bättre liv, till Växjö flyttar man med löften om att tjäna pengar på att spela fotboll.

• Jag får höra exempel på hur spelare tagit emot instruktioner om vad som ska sägas på Migrationsverket och lämnat ifrån sig pass.

• Det finns inga bevis för att någon spelare skrivit på kontrakt. Både Sufstars och Växjö United saknar bokföring. Mindre summor har, enligt vissa spelare, betalats under bordet. Tomma löften om ersättning och boende fick slutligen spelare att lämna. 

• En spelare med förflutet i laget berättar hur han reagerar när en annan ugandisk spelare bönar och ber om pengar till mat. 

En spelare berättar om hur sju ugandiska spelare bor på madrasser i ett och samma rum och samlar ihop sina pengar för att kunna äta. 

• I bakgrunden, säger spelare, finns hela tiden hotet om att Migrationsverket ska uppmärksammas på vem man egentligen är. Då väntar återresa till Uganda.

Men lämnar man Mohamed Abdi Elmi om man lämnar Växjö United?

Det är i resterna av alla konkurser som den frågan uppstår.

***

I ledningen för ett av Elmis bolag återfinns Moses Waiswa, registrerad med sitt namn i Sverige, Kamaliza Mahad Ndhodhi, han som spelar för Ugandas landslag nu. 

Mellan det att Waiswa är 16 och 18 år bor han hemma hos Abdi Elmi. När P4 Kronoberg frågar honom om bolagsengagemanget säger Waiswa först att det stämmer att han är vd för ett av bolagen – men under samtalets gång ändrar han sig och vill undersöka saken.

Jag börjar stämma av Elmis olika företag mot min kartläggning av ugandiska spelare. Waiswa har eller har haft fyra olika bolagsengagemang i Sverige under sitt andra namn, Kamaliza Mahad Ndhodhi. Samtliga bolag ser ut att kontrolleras av Mohamed Abdi Elmi, och Waiswa lämnade landet för flera år sedan. 

I ett av bolagen ser jag att han delar ansvaret med en nigeriansk spelare som vistades i Sverige på turistvisum 2018. Även han spelade för Växjö United.

Hur många av de ugandiska spelarna figurerar i Elmis bolag? Hur många vet om det?

Moses Waiswa läser mina frågor men svarar inte. Detsamma gäller den nigerianska spelaren.

Men det är inte bara i styrelserummet jag hittar spelarna. Den 7:e oktober faller en dom i Växjö Tingsrätt. 

Arbetsförmedlingen har anmält ett företag som på papperet drivs av en familjemedlem till Mohamed Abdi Elmi. Man visar hur bland annat två ugandiska spelare som spelat i Växjö United varit föremål för lönestöd, men aldrig fått någon lön utbetald. Bevis för att arbete har utförts saknas också.

Tingsrätten friar familjemedlemmen, som inte blir återbetalningsskyldig, eftersom han ”inte insett eller borde insett felet”. 

I förhör pekar Elmis familjemedlem ut en tredje före detta spelare i Växjö United som den verklige chefen för arbetsplatsen. Spelaren i fråga står även listad i flera andra av Elmis bolag.

En annan ugandisk spelare som står listad i Elmis bolag kan tänka sig att prata mot anonymitet. Han har ingen aning om att hans namn figurerar där.

– Jag hade ingen aning om det här. Det här har jag aldrig godkänt, säger han.

– Jag tror inte att någon annan spelare har det heller. 

När jag har gått igenom alla bolagsstyrelser begär jag ut sammanställningar av utbetalda lönestöd från Arbetsförmedlingen och namn på personer som begärt lönegarantiersättning efter konkurserna. 

Många uppgifter är alltjämt otillgängliga, men det lilla jag kan gå igenom ger en inblick.

Spelare efter spelare dyker upp.

***

Mohamed Abdi Elmi själv går inte att få tag på. 

Jag ringer honom flera gånger och skickar upprepade sms för att fråga om ett tillfälle då vi kan prata. Jag skickar även fysiska brev till två olika adresser för att ge honom möjlighet att bemöta innehållet i den här publiceringen.

I utbyte mot ytterligare löften om anonymitet får jag tag på personer som befunnit sig i Elmis närhet. Jag får berättat för mig hur han skrutit om sin pool av spelare i Kampala, hur han ”kan ta hur många han vill till Sverige” – men det målas också ett porträtt av en lågmäld, diskret person, hela tiden präglad av noggranna ordval och en förmåga att aldrig berätta för mycket.

Till slut läser Elmi ett meddelande från mig på WhatsApp, men svarar inte. 

Vad säger han om allt det här? 

När jag sökte honom förra gången, i februari 2019, pratade vi länge. 

Elmi slog i från sig det mesta.  

– Nej, lyssna. Växjö United har inte haft något avtal med Kabugo Mansoor eller Kampala Junior Team, menade han.

Kabugo Mansoor finns ju med på bild i både Sufstar och Växjö United-kläder. Han närvarar även vid rekryteringar och försäljningar av spelare. Men ni har inte haft något som helst samarbete med Kampala Junior Team?

– Inte Växjö United. Slå upp Växjö Uniteds organisationsnummer. När startade det?

2016. Men Sufstar blev ju Växjö United.

– Just det.

Hade Sufstar ett samarbete med Kampala Junior Team?

– Jag vet inte vad du försöker göra. Jag har inga kommentarer när det gäller Kampala Junior Team. Tyvärr. Jag har inte det.

Då skriver jag det.

– Du kan skriva vad du vill. Det finns ingen koppling mellan Växjö United och Uganda överhuvudtaget.

Det finns ju en bild på när Kampala Junior Team vinner Gothia Cup 2013 där du är med och firar med laget.

– Ja, men jag var inbjuden.

Och en bild när du besöker klubbledningen i Kampala. Men det har inte funnits något samarbete mellan Sufstar och Kampala Junior Team?

– Det finns inget avtal eller några överenskommelser när det gäller Växjö United och Kampala Junior Team.

Inte när det gäller Sufstar heller?

– Däremot var det något projekt med Somaliska ungdomsföreningen och Kampala. Det är en annan sak.

Hade det med fotboll att göra?

– Det var inte Växjö United. Växjö Uniteds historik började 2016. Du får gärna fråga vad som har hänt mellan 2016 och 2019.

– Det fanns något projekt där, men jag kan inte tala om det, för jag representerar inte den föreningen. Jag kan inte det. Jag har inte behörighet.

***

Hur ska man förstå den här historien? 

Vad är det som händer när en ugandisk tonåring kommer till Växjö med löften om att spela fotboll och få betalt, men inte skriver på något kontrakt, byter namn, bor trångt med sex-sju lagkamrater och dyker upp i en bolagsstyrelse utan att veta om det?

Jag beskriver händelseförloppet för Dr. James Esson, doktor i kulturgeografi och universitetslektor vid Loughborough University i England. Esson är expert på det som kallas fotbolls-trafficking och har jobbat med ämnet sedan 2009.

– Det här bär alla kännetecken på trafficking genom fotboll. Det finns en handling, det finns en metod och det finns ett syfte. Spelarna beskriver att de utnyttjats, säger han.

Fredrik Gårdare, som leder polisens aktionsgrupp mot idrottsrelaterad brottslighet, och har utrett Mohamed Abdi Elmi länge, beskriver Elmi och polisens bild av honom.

– Jag brukar inte använda klanbegreppet, vi har ju inte haft det innan Mats Löfving tog upp den diskussionen, säger han. 

Det var i september som biträdande rikspolischef Mats Löfving under Ekots lördagsintervju i SR använde ”klaner” för att beskriva de minst 40 kriminella släktnätverk som polisen uppger finns i Sverige. 

– Men helt klart har vi någon som ingår i ett släktbaserat nätverk här. Det är ett lokalt nätverk i Växjö som fokuserar på Växjös utsatta område men också har kontakter över gränser, bland annat i Afrika, säger Gårdare.

Han reagerar även på mängden ugandiska spelare som kommit till Växjö via Gothia Cup och noterar hur det hela mötts av tystnad.

– Det här är nya uppgifter för oss. Naturligtvis är det jätteintressant. Det är även intressant att det är tyst, och varför inte Svenska fotbollförbundet eller Riksidrottsförbundet har reagerat. Att så mycket tycks hända i anslutning till Gothia Cup är också relevant för oss, det är mycket möjligt att vi kommer att prata med ansvariga där, säger han.

När jag beskriver händelsekedjan för chefen för Gränspolisen i Sverige, Patrik Engström, säger han att det låter som ett förlopp myndigheterna i regel har svårt att upptäcka.

– Rent generellt: Vi kommer ofta i kontakt med människohandel eftersom vi arbetar vid gränsen. I den typen av fall när man har rest in på en visering, hoppar av den och söker asyl, då är det inget vi upptäcker. Inresan skedde lagligen. Om Migrationsverket i sin process kring ansökan inte ser ett mönster, då är det inte säkert att de kommer att vända sig till polisen. Då finns det inget naturligt sätt för polisen att uppmärksamma sånt här, säger han. 

– Det skulle möjligtvis vara om man lokalt, på en särskild plats ser hur det dyker upp ett stort antal ungdomar, om det blir synligt för lokalsamhället och polisen där att någonting är konstigt. Men i systemen är det inte helt säkert att Migrationsverket identifierar ett sådant här modus.

***

Under arbetet med den här granskningen söker jag kontakt med nästintill alla spelare som figurerar i kartläggningen. Jag vill höra vad som hände efter Gothia Cup, vad som var avtalat på förhand, fråga om kontrakt med Mansoor och Elmi, veta saker om deras liv i Sverige och Växjö United, men även förstå mer om drivkraften att ta sig hit. 

Ett antal spelare svarar i telefon. En och annan gläntar på dörren, men merparten lägger på när jag säger vad jag vill prata om. En fras som återkommer i fyra separata samtal är ”jag vet inte vad du snackar om”.

– Du har ringt till fel person, säger en av spelarna efter att ha introducerat sig med sitt namn.

– Växjö, var ligger det?, frågar en annan när jag vill veta varför det bar av ditåt direkt efter slutsignalen.

– Du har tagit helt fel, säger en före detta ledare i Kampala Junior Team.

I sociala medier blir jag blockerad av konto efter konto när jag söker kontakt.

– Man vet inte så mycket om Sverige, bara att det är bättre. Och lite kallt, säger en spelare som berättar en helt annan historia om sin väg hit än den jag känner till.

Jag tittar på bilder från sommaren 2013 igen.

Slutsignalen skär genom tid och rum. Glädjen vet inga gränser.

Lagkaptenen Dan Birikwalira åkte tillbaka till Uganda efter turneringen. Jag får tag på honom. Först säger han att alla lagkamrater följde med hem, att de hyllades i en ceremoni, att han minns hur han var där med allihop.

Jag invänder. Han vet ingenting, säger han.

På bilderna ser jag hur han tar plats bredvid resten av laget när pokalen ska lyftas. Jag tittar på en mittfältare och tänker på alla meddelanden jag hann skicka innan han blockerade mig. Charles Ssali, mittbacken, Farouk Miya, Moses Waiswa och alla andra.

Vinnarna av Gothia Cup 2013, 16-åringarna från Uganda, och Mohamed Abdi Elmi.