SportExpressen hittar kultspelaren Igor Sypniewski • Om svåra livet, tiden i Sverige och hyllningen till Jonas Thern

”Jag kan inte vrida tillbaka tiden”

LODZ. I Sverige pågår en otrolig allsvensk guldstrid. 

I Lodz, många mil därifrån, sitter Igor Sypniewski, 45, på ett trappsteg och röker en cigg.

– Min karriär är över och jag har inget med fotbollen att göra längre.

SportExpressen åkte till Polen och hittade en av allsvenskans största kultspelare genom tiderna. 

Publicerad 21 okt 2019 kl 06.10

”Har du hört talas om ambulansmorden? Det är 'fucked up!'”

Fotografen Michal kör ut på motorvägen från flygplatsen i Warszawa och försöker berätta för mig om vår slutdestination Lodz, en stad som för mer än 15 år sen skakades av ett lika galet, märkligt och sorgligt kriminalfall. 

Fyra sjukvårdare, två ambulanssjukvårdare och två läkare, hade under flera års tid haft ihjäl oskyldiga, äldre människor genom att injicera gift i deras blod, bara för pengars skull. De var mutade av några begravningsentreprenörer som hade gjort den enkla matematiken att fler döda kroppar innebär mer zloty. Kvartetten åtalades för att ligga bakom flera mord, dömdes senare till fängelse, men en större utredning kring hela skandalen uppges fortfarande pågå. 

Vad hände med Igor?

I Lodz händer ”galna saker”, får jag lära mig, och det är dit vi är på väg. Men inte för att skriva om ambulansmorden. 

Nej, vi har stämt träff med Igor Sypniewski, anfallaren som under ett par års tid satte färg på allsvenskan. Dels genom otrolig fotboll. Dels genom skandaler. Många skandaler. 

Vad hände egentligen Igor? Jag var inte mer än 16-17 år när han från ingenstans dök upp i Halmstad BK, öste in mål under en kort stund för att senare värvas till Malmö FF och snabbt få sparken, men hans historia har fascinerat mig och jag har många gånger kommit på mig själv att googla hans namn. 

För fem år sen släppte Igor en självbiografi där han berättade om sitt tuffa liv, som kantats av depression och alkoholmissbruk, men därefter har det varit tyst. 

Jag har gjort min sista intervju

Jag ville se var han egentligen tog vägen, och efter lång tid och många samtal fick jag till slut tag i honom. Vi bestämde att vi skulle ses, och här är vi nu. Framme i Lodz. 

Det är en ljummen och lugn höstdag i stadsdelen Baluty, och till slut lyckas vi lokalisera hans hem, ett ljusgrönt höghus. 

Vi ringer, Igor svarar direkt, men han är inte på bra humör.

– Jag tänker inte träffa er.

Varför inte?

– Jag har gjort min sista intervju.

undefined

Igor Sypniewskis hem i Lodz.

Foto: Michal Dyjuk/Stella Pictures

 

Solna en vecka innan Polen-resan och tidigare problem: Det är chilibearnaise till den panerade kalvschnitzeln i lunchrestaurangen i Mall of Scandinavia. Inte den bästa av inledningar när man ska träffa Sveriges förbundskapten Janne Andersson, en man av enkelhet.

– Jag fattar fan inte varför man ska krångla till det, säger han. 

undefined

Janne Andersson, Sveriges förbundskapten.

Foto: Bildbyrån

När vi ses är det ett par veckor innan kvalmatcherna mot Malta och Spanien ska spelas. Och ja, innan hårda utspel från Zlatan Ibrahimovic för den delen också. 

Janne är ändå harmonisk, trots avsaknaden av en konventionell bea, och kanske beror det på att ämnet vi ska beröra till stor del handlar om Halmstad. Enligt förbundets presschef Jakob Kakembo Andersson har Janne en sällsynt förmåga att alltid sätta just Halmstad i centrum för alla konversationer, men i det här fallet ska förbundskaptenen inte behöva kämpa för att lyckas. 

Det var ingen atlet framför oss

När Igor Sypniewski för första gången dök upp i svensk fotboll 2003 var Janne Andersson assisterande tränare till Jonas Thern i Halmstad. Den senare hade, via agenten Bogdan Maslanski, lyckats ro i land en smått sensationell värvning. Sypniewski, som hade spelat i Champions League för den grekiska storklubben Panathinaikos och mött lag som Manchester United, dök plötsligt upp i Halland. Hur gick det till? 

Janne Andersson minns deras första möte. 

– Jag kom ihåg att jag träffade honom på Grand Hotel första gången och åt lunch. Det var ju Jonas grej, men jag var med som assisterande. Det var ingen atlet som satt framför oss.  

Igor var ”nerkörd”. Sliten och i dålig form. Han kom från en tuff och depressiv tid i polska Wisla Krakow och behövde en nystart. I Sverige stod Jonas Thern med öppna armar, och fanns direkt vid Igors sida. Anfallaren öppnade upp sig för 94-hjälten, berättade om sina problem, och de hittade en speciell relation. 

Sypniewski efter två mål i HBK-tröjan.

Foto: Bildbyrån

Janne Andersson och Jonas Thern under tiden i Halmstad.

Foto: NIKLAS LARSSON / © BILDBYRÅN

”Du är som Gazza”, sa Thern enligt Sypniewskis bok om sitt liv. 

– Det Jonas gjorde… Han lyfte Igor själv, och det ska han ha en enorm eloge för. Det var helt makalöst. Han lade enormt mycket tid, både att ta hand om honom som kille, men också att få i gång honom rent fysiskt, säger Janne Andersson.

”Jäklar vilken skicklighet”

Inledningsvis gick allt bra. Sypniewski fann glädjen till fotbollen igen. Janne Andersson minns att Igor såg lycklig ut. Från den första tiden finns bara roliga anekdoter. 

– Vi tränade på F14 i Halmstad. Ibland när vi skulle köra inomhus var vi där. Under en av Igors första träningar skulle vi ha alternativ träning och spela rullstolsbasket. Jag kommer väl ihåg att Igor körde med sin svarta, polskregistrerade Merca, rakt igenom vakten. Det var inte jättepopulärt. Men han visste ju inte att han körde rakt in på en militäranläggning. 

undefined

Sypniewski jublar efter ett av sina tio mål för HBK.

Foto: Bildbyrån

Janne skrattar till, blir sedan allvarlig snabbt och minns tillbaka. 

– Det var en jävla bra fotbollsspelare. Jäklar vilken individuell skicklighet. Han var hal som en ål, flöt i väg med bollen. Hade ett jävla tillslag. Ett tag var han så bra på träningar och matcher… Det var en fantastiskt bra fotbollspelare, men sen vände det igen… Varför och vad som hände? Det finns olika historier om det. Om det var folk som sökte honom för gamla kontraktsbrott vet jag inte. Som tränare märkte jag bara att han var orolig och presterade sämre. 

Hur kunde det yttra sig? 

– Jag tror att han kände ganska stor trivsel hos oss. Glädje. Halmstad var en välkomnande och bra miljö, men man märkte sen att det vände till något annat. Vad det var vet jag inte. Han var orolig och ängslig. Det var någon match vi fick byta honom tidigt.

Var han svår att nå? 

– Nja. Jonas var den som tog hand om honom. Han blev nästan som en extra pappa för honom. Vi andra såg allt mer på distans. Han hade en enorm glädje en period och var fantastisk, men sen tippade det över. 

Efter tio mål på kort tid hamnade Sypniewski som sagt på nytt i en depression. Han kände sig förföljd av personer från Polen, och i boken återger han ett mycket mörkt kapitel i hans liv. 

”Jag började bli rädd för att bli kidnappad tillbaka till Polen. Jag stod heller inte ut med det faktum att polska tidningar börjat skriva dumheter om mig. Jag gillade framgången, men mådde skit när jag läste något dåligt. Jag drömde om att bli bortglömd i Polen. Att de skulle sluta skriva om mig. 

En dag när Goska (Igors dåvarande fru, red. anm) var ute med Kacper (Igors son, red. anm) på promenad fick jag syn på en märklig bil som stod parkerad framför vårt hus. Det brast för mig. Jag kan svära på min högra hand att de två snubbarna som klev ut från Mercedesen pratade polska med varandra. Det blev för mycket för mig. Depressionen slukade mig. Jag hade bara en tanke i huvudet: självmord. (...) Jag ville att allting skulle ta slut.”

undefined

Igors självbiografi som utkom 2014, och till vissa delar översattes i magasinet Offside.

Vi var inte så jättebra vänner

Sommaren 2003 försökte Igor ta sitt liv, men överlevde och händelsen doldes för de allra flesta. Han kom tillbaka i spel, men det var inte som förut. Depressionen hade kommit tillbaka och slagit till med rejäl kraft. 

Janne Andersson påpekar flera gånger: ”det är Jonas du ska prata med”. Det är jag medveten om, men Jonas Thern är i journalistkretsar känd för att inte vara den enklaste att få tag i och jag lyckas inte trots många försök. 

I stället ringer jag en annan person som ska ha varit nära Igor under Halmstad-tiden, litauiske mittbacken Tomas Zvirgzdauskas. Men han har inga tydliga minnen av vad som gick snett. 

– Vi var inte så jättebra vänner. Jag vet inte vad som hände honom. Det var nånting i hans huvud som inte fungerade, men jag vet inte varför.

Säsongen i Halmstad tog slut, Jonas Thern fortsatte inte som tränare i HBK, och Igor värvades i stället till Malmö FF och skrev under ett treårskontrakt. 

I Malmö fungerade dock... ingenting. Igors hjärna spökade, Jonas Thern fanns inte vid hans sida, och MFF-tränaren Tom Prahl märkte snabbt att något inte stod rätt till. 

– Det rullades väl upp saker och ting när han kom. När vi fick se hur han var. Han mådde inte bra, han var trasig, säger Prahl.

undefined

Sypniewski i MFF-tröjan, tillsammans med Niklas Skoog.

Foto: Bildbyrån

Malmö FF försökte hjälpa Igor och hitta någon behandling, men en fotbollsklubb är ingen rehabiliteringsanstalt, som Prahl säger. 

– Man märkte att det var en människa som inte var riktigt hel, som hade problem. Det var egentligen problem hela tiden. Han kunde inte koncentrera sig på fotbollen.

Situationen i MFF blev ohållbar

Igor Sypniewski kunde dyka upp onykter på träningar och tiden i MFF kantades av olika incidenter. Det finns en klassisk bild från spanska La Manga, när Igor plötsligt vägrade träna med resten av laget och bara lade sig i gräset. 

– Han var lynnig och det hände ju saker och ting. Mitt under spel kunde han ta en boll och skjuta i väg den så långt han nånsin kunde. Helt omotiverat. Och bilden från La Manga, då funderar man ju som tränare om jag gjort något fel? Vad ska jag göra nu? 

– Situationen blev mer och mer ohållbar. Vi hade liksom ingen nytta av honom som spelare längre, säger Tom Prahl.

Jag läste nånstans att han gav dig fingret under en träning. 

– Det kan mycket väl vara så, ja. 

Droppen blev ett träningsläger i Dalarna. Igor satte sig i en stuga, drack öl och vägrade delta i träningar. Det ledde till att han fick sparken. 

– Vi fick ingen kontakt med honom, säger Tom Prahl. 

Känns det som en sorg och ett misslyckande att det blev som det blev? 

– Det gör det absolut. Det är absolut ingen merit på något sätt, utan tvärtemot ett misslyckande. Det är ett väldigt tragiskt kapitel. 

Ungefär där tar Igor Sypniewskis allsvenska karriär slut. Visst, han blev utlånad en sväng till Trelleborg, och några år senare återvände han till svensk fotboll för spel i Limhamn/Bunkeflo, men de magiska dagarna i Halmstad var historia. 2006, när han spelade för Limhamn/Bunkeflo, åkte han dit för rattfylla, och efter det lämnade han Sverige. 

Janne Andersson ser på Igors tid i Sverige som något ”unikt”. 

– Hela grejen är väldigt, väldigt speciell. Att man får in en spelare som har den högstanivån, som på så kort tid blommar, och sen händer något igen.

– Jag har ändå haft lyckan att jobba med många bra spelare, och jobbat med kanske fem skyttekungar genom åren. Men den nivån som spelare är det inte många som har haft. Han flöt fram med en jäkla kontroll. Fan alltså, han var bra… 

Sypniewski under en träning med MFF i La Manga, Spanien.

Foto: Bildbyrån

Sypniewski under en träning med MFF i La Manga, Spanien.

Foto: Bildbyrån

Tom Prahl och Igor Sypniewski.

Foto: Bildbyrån

Telefonen ringer och min polska kontakt är tydlig men också lite knapphändig med information. Jag ska befinna mig i området där Igor bor om tio minuter, så kanske det löser sig med en intervju trots allt. 

Efter att planlöst ha kört runt i Lodz den senaste timmen är vi tillbaka i Baluty, ett ökänt och sargat område till stor del känt för att ha varit ett judiskt getto under andra världskriget. 

När bilen är parkerad möter en lång man i 50-årsåldern som står och röker upp oss. Det visar sig vara Igors kompis Piotr Soczyński. En gång i tiden polsk landslagsspelare som representerat bland annat Fenerbahce. 

Piotr pratar snabbt på polska, jag förstår ingenting, men ibland slänger han ur ”Jonas Thern!” och ”Johnny Ekström!”. Jag nickar. 

undefined

Området där Sypniewski bor.

Foto: Michal Dyjuk/Stella Pictures

Vi går längs med den långa gatan Lagiewnicka innan vi plötsligt stannar och blir stående utanför en brun, sliten plåtdörr. Piotr pekar med hela handen och leder mig in i ett trapphus och genom en ny dörr ut till fastighetens innergård.

undefined

Här, innanför plåtdörren till höger, träffade SportExpressen Igor Sypniewski.

Foto: Michal Dyjuk/Stella Pictures

Där, på ett trappsteg, sitter Igor Sypniewski, i dag 45 år gammal, lätt hukandes, med en cigg i ena handen, en ölflaska ståendes på marken vid hans högra sida.

Vi är på en plats långt från allsvensk guldstrid och Twitter-diskussioner om Coleen Rooneys och Rebekah Vardys Instagram-bråk. 

Jag hälsar på svenska, och han tittar upp på mig. Det är en lite rörig situation, det hänger fler personer på innergården, och Igor ser till en början inte särskilt road ut. Men han går med på att prata med mig, efter att jag förklarat att jag är där för att prata om hans tid i Sveriges och var han blev av. 

Kurwa! Gå härifrån, sluta snacka strunt, säger Igor när några av hans vänner blandar sig i. 

Vårt samtal är krampaktigt. Konversationen behöver tolkas och det finns inget flyt alls.

En av de största och bästa vännerna i världen

Igor svarar fåordigt, men han berättar att han har ”mycket bra” minnen av Sverige. Vi pratar inledningsvis om tiden i Halmstad, och Igor understryker det jag hört om Jonas Thern. 

– Jonas? Min största vän. Jag såg en stor spelare i honom. 

Vad skulle du ha sagt till Thern i dag om du hade träffat honom?

(lång tystnad) 

– Att jag träffade en av de största och bästa vännerna i världen.

Plötsligt dyker Piotr upp igen. Han börjar prata om en landskamp mellan Sverige och Polen när han täckte bort Anders Limpar, för att senare göra ett provspel för Arsenal där han träffade Limpar igen. Där ska Piotr visat någon tröja som gjorde svensken ”galen”. Vi förstår inte. 

Piotr, eller ”Soka” som han kallas, bryter ofta in i samtalen. Han är Sypniewskis vän och också från Lodz. Här i Baluty är de på hemmaplan. De går på LKS Lodz matcher, dricker öl, röker, pratar, hänger runt. En vardag bortom matcher, träningar och krav.

Jag fortsätter konversationen med Igor och återger mitt samtal med Janne Andersson. Om hur den svenska förbundskaptenen minns en unik spelare med unika spetsegenskaper. 

– Ja, jag vet vem Janne är. Ja, han såg mig varje dag.

Vad tänker du när du hör Jannes ord?

– Han var ju min andra tränare, vi såg varandra varje dag.

Hade ni en bra relation?

– Ja, det hade vi.

Du hamnade i Malmö sen. Vad kommer du ihåg av Malmö?

– Jag var deprimerad då, när jag anslöt till klubben, säger han kort.

I boken berättar du att du kände dig förföljd av några från Polen som kom till Halmstad? 

– Nej, nej, jag var deprimerad då. Men så var det inte.

Trots tiden i Malmö ser Igor tillbaka på tiden i Sverige som den bästa i karriären. Inte Grekland eller Polen. 

Hur har livet efter karriären sett ut? Fick du bukt med problemen eller blev det svårare?

– Det var en svår tid, jag kunde inte bygga upp mig igen.

Känner du så fortfarande?

– Nej, nej.

Hur känner du dig nu?

– Jag mår bra.

Jag säger att jag har läst en polsk artikel där Igor säger att han funnit frid. 

– Ja, det stämmer.

Vad för typ av frid är det du har funnit?

– Vet du vad, jag önskar att de (polska journalister) hade slutat skriva om mig. Nu är min karriär över och jag har inget med fotbollen att göra längre.

Under tiden i Sverige levde Igor tillsammans med Malgoska och sonen Kacper. I dag gör de inte det längre. Jag har under en längre tid haft kontakt med ”Goska” och hon avböjer att ses för en intervju. Minnena från de jobbiga åren vill hon undvika. Hon berättar däremot att hon i dag lever ett liv i lugn och ro och Kacper, 17 år, går i skolan. Han spelade fotboll precis som Igor, men har slutat. 

”Talangen hade han så klart från sin pappa.” 

De har i dag minimal kontakt med Igor, skriver hon vidare. Hon vill också lämna en hälsning. 

”Om jag bara kan få be om en sak, så skulle jag vilja att du hälsar till Jonas Thern. Det är en underbar man och jag fick aldrig chansen att tacka honom för allt han gjorde för oss. Jag vill också tacka Bogdan Maslanka som var Igors agent, för all hans hjälp”. 

Igor Sypniewskis före detta sambo, Malgoska.

Foto: Privat

Kacper Sypniewski.

Foto: Privat

Igor och Malgoska separerade när paret återvänt till Polen, och åren efter tiden i Sverige var stormiga. Igors problem med missbruk och psykisk ohälsa fortsatte, och 2008 åtalades han på flera punkter, bland annat för misshandel av sin mor och mordhot mot flera personer, däribland Malgoska, och dömdes senare till 1,5 års fängelse.

Innan det hade han också lett ett huliganupplopp när hans gamla klubb LKS Lodz mötte Lech Poznan, vilket han också dömdes till ett kortare fängelsestraff för. 

”Han är Balutys legend”

LKS-supportern Jakub Olkiewicz var med på den matchen. 

Han säger att klubbens supportrar genom alla år uppskattat Igors ”lojalitet” gentemot föreningen. LKS Lodz är Igors moderförening, som han också spelade för 2005-2006

– Igor Sypniewski är framför allt Bałutys legend. Han en av oss, från området, och det glömde han aldrig. Det spelade ingen roll om han spelade i Panathinaikos eller i Sverige, han betonade alltid att han är från Lodz och Bałuty.
– För varje LKS-supporter kommer han alltid att vara en av oss, just därför att han aldrig glömde oss när han inte spelade i laget, säger Jakub. 

Han säger att Igors livsöde gör honom sorgsen. 

– Jag känner många supportrar som stöttar honom och som hela tiden försöker hjälpa. 

undefined

Jakub Olkiewicz, LKS Lodz-supporter.

Foto: Michal Dyjuk/Stella Pictures

Bogdan Maslanka var agenten som tog Sypniewski till Sverige. Han berättar att de tappade kontakten när Igor lämnade Sverige, och att Igors liv avgjordes till stor del av en tuff uppväxt. 

– Jag försökte litegrann men mina kontakter med honom upphörde. För mig tog det slut där. Igor var en otrolig fotbollsspelare. Han var överlägsen. Jag tycker synd om honom, han kunde inte klara sig mot missbruket. 

Hur bra hade han kunnat bli? 

– En av världens bästa fotbollspelare. Utan tvekan! Han är en av de största talangerna nånsin i Polens historia. Jag har en speciell känsla för honom, säger Bogdan. 

undefined

Graffiti i stadsdelen Baluty, Lodz.

Foto: Michal Dyjuk/Stella Pictures

undefined

Graffiti i stadsdelen Baluty, Lodz.

Foto: Michal Dyjuk/Stella Pictures

 

Tillbaka på innergården. Sirener från en ambulans utanför ljuder, och jag tänker att mannen som sitter framför mig onekligen har levt ett hårt liv, där mycket blivit fel. Jag har fått veta att han de senaste åren förlorat båda sina föräldrar, och jag får både två och tre gånger en ledsam känsla i kroppen över Igor och hur hans liv artat sig. Samtidigt säger han på nytt att han nu känner ”frid”, och när vi börjar prata om olika svenska spelare skiner han upp. 

– Vad hette han spelaren i Djurgården? 

Källström? 

Igor knäpper med fingrarna och ler brett.

– Kim Källström! Åh, wow. En mycket bra fotbollsspelare.

Minns du Zvirgzdauskas?

– Litauiske spelaren? Vi satt alltid bredvid varandra i omklädningsrummet.

Jag letar spelare från MFF-tiden i minnet och slänger ut Niklas Skoogs namn. 

– Skoog! Som fotbollsspelare… men som person gillade jag honom mycket.

– Jag spelade med (Markus) Rosenberg i Halmstad. Hur är det med Jonas son? Han spelade i ett ungdomslag. Spelar han i landslaget?

Jag förklarar att Simon Thern i dag spelar i Norrköping, och tidigare varit proffs i Nederländerna. 

– Snälla, hälsa honom från mig, säger Igor.  

Vi fortsätter prata om karriären, om när han mötte United och David Beckham. 

– Mm, han var bra, säger han. 

Vem är din favoritspelare?

– Pelé.

Någon som spelar nu?

– Pogba.

Kollar du fotboll i dag?

– Jag går på Lodz matcher, men ser också på matcher på tv.

undefined

Igor går ofta på LKS Lodz hemmamatcher nuförtiden.

Foto: KRZYSZTOF SZYMCZAK

undefined

LKS Lodz hemmaarena.

Foto: Michal Dyjuk/Stella Pictures

Samtalet spretar precis som innan, och Igor är fortfarande kort i sina svar även om humöret är mycket bättre. Ibland sticker Piotr in och säger ”Jonas Thern! Jonas Thern!” högt, och vi ska snart lämna gården, där ogräset sticker upp genom betonggrunden. Jag inser plötsligt att jag sitter där på marken, med en vit plastmugg innehållandes Jack Daniels, som någon tryckt i min hand. Jag tänkte att det var lika bra att ta emot den, trots att jag verkligen inte är något fan av just whiskey och inte tänker dricka, och jag funderar över hur skruvad situationen är. Här sitter vi på en sliten innergård i utkanten av Lodz, en vanlig tisdag runt lunch.
Jag tar upp min snusdosa ur fickan och då skiner Igor upp igen. 

– AH, snooooos! 

Allsvenskan som liga? De sprang sönder folk

Han får en dosa, blir glad, och minnen väcks till liv igen, av tiden i Sverige som han ser tillbaka på med värme. 

– Allsvenskan som liga? De sprang sönder folk. De sprang något så fruktansvärt. Det var mycket, mycket fysiskt spel. Mycket kondition, säger Igor. 

Kommer du ihåg bilden från La Manga, när du ligger ned i gräset? 

Igor knäpper med fingrarna. 

– Elanga! Jag skulle bjuda honom på grekiskt kaffe en gång.

Jag visar honom bilden. 

– Aha, ja. Då var jag deprimerad. Jag trodde vi pratade om Elanga.

undefined

Klassiska bilden på Sypniewski i La Manga.

Foto: Bildbyrån

Du, hur känner du kring fängelsetiden, den mörkare perioden i ditt liv. Ångrar du något?

– Jag kan inte vrida tillbaka tiden. Det går inte.

Där nånstans börjar vi bli klara. Vi sitter en stund och småsnackar, Igor och Piotr diskuterar fansen i stockholmsklubbarna. Jag undrar om Igor kan tänka sig att ställa upp på en bild, men det vill han inte. Innan jag går för att åka hem till Stockholm, och Igor blir kvar sittandes på innergården, frågar jag om han vill tillägga något. 

– Hälsa alla supportrar i Sverige. Jag vill hälsa till alla.

 

TV: Så avgörs allsvenskan - SportExpressen går igenom alla topplagen