Tre Kronor-hjälten Johan Franzén om den långa kampen mellan hopp och förtvivlan: ”Jag är orolig för mina svarta hål"

”Jag kan prata med någon en kväll – nästa dag har jag glömt bort personen”

DETROIT. Hjärnskakningarna förstörde hans hockeykarriär.

Sedan kastades Tre Kronor-hjälten Johan Franzén, 38, in i ett mörker av depression och ångest.

I dag mår han bättre – men kämpar med stöd från hustrun Cissi för att få tillbaka sitt vanliga liv.

I en exklusiv intervju med SportExpressen berättar Johan Franzén om framstegen, raseriutbrotten, panikattackerna som han hemlighöll för lagkamraterna och beslutet att lämna Detroit för Sverige.

– Jag vill inte vara innanför de här väggarna. Det har varit så mycket ångest, panik och depression att jag vill ut.

 

>> ENGLISH VERSION <<

Publicerad 23 dec 2018 kl 05.12

Det är en gråmulen decemberförmiddag när Johan Franzén och hustrun Cecilia – som kallas Cissi – tar emot oss i hemmet i Detroitförorten Birmingham.

De har Cissis pappa Bo Ståhl och hans Eva på besök.

– På lördag kommer ytterligare gäster från Sverige. Vi blir sexton personer här över julen och på annandagen åker vi alla till Aspen i Colorado för att åka skidor, berättar Johan.

Det låter som vilken familj som helst, som förbereder sig inför julen med släkt och vänner.

Men marginalen mellan glada dagar och tunga dagar är hårfin för Johan och Cissi.

– Jag var nära att meddela dig i går att det inte var någon bra dag att komma för intervjun i dag, säger Johan.

Han tittar på Cissi och ler.

– Men i morse mådde jag bättre, så jag tänkte att det ska nog gå.

Johan Franzén och jag har haft sms-kontakt i två år för att hitta en dag och tid när vi skulle kunna träffas och prata om hans liv efter karriären. Om hjärnskakningarna  och kampen tillbaka.

Vi har tvingats skjuta upp den här dagen, när jag skulle flyga upp från Los Angeles och få träffa honom, några gånger av olika skäl.

Nu står vi i deras kök och Cissi säger:

– Oj, jag visste inte att ni skulle komma i dag. Jag fick höra det av Johan först i morse. Men det ska nog gå bra. Vill ni ha kaffe?

Johan vågar inte planera in detaljer och dagar i förväg ifall han plötsligt börjar må dåligt igen. Och han tillägger att han kan glömma vem som sms:at honom eller folk han träffat.

– Går jag in i väggen suddas saker och ting ut, som kan ha hänt de senaste dagarna. Jag försöker få folk att förstå det. Det är inte av någon ovilja jag inte hör av mig tillbaka eller tar kontakt.

Äldsta sonen, Eddie Bo, 7, är i skolan medan Oliver Gunnar, 5, sitter vid ett eget litet bord i hörnet av köket och tittar på en tecknad film med hörlurar på.

Huset är julpyntat och en väldig julgran dominerar vardagsrummet.

– Det var knappt så att vi fick in den även om den var hårt hoptejpad. Jag hade ingen aning att den var så här stor, skrattar Cissi.

”Jag var lite nere för några dagar sedan, men det vände ganska fort den här gången”

Johan hämtar sin kamera och vill ha några råd av fotografen Dave Reginek, som under några år varit Detroit Red Wings lagfotograf och träffat Johan och Cissi tidigare.

När vi sätter oss i soffan och Johan får frågan hur han mår den här decemberdagen, svarar han:

– Från och med i går så mår jag bra. Jag var lite nere för några dagar sedan, men det vände ganska fort den här gången. Och jag mår bättre i år än vad jag gjorde ifjol. Men det är fortfarande mycket svackor. Det är mycket depressioner och mycket tid när jag ligger i sängen, men det är lite glesare mellan de tillfällena.

Känner du att det går åt rätt håll?

– Ja, det flesta dagarna känns det så, men sedan när svackorna kommer finns det inget positivt. Då rasar allt in bara och det finns inget ljus överhuvudtaget. Då ger man nästan upp. Det känns nästan ännu värre då eftersom man mått bra ett tag. Man tänker, "va fan, den här gången igen." 

– Då har man gjort lite för mycket, lite för många dagar i sträck. Då blir man sängliggande och så blir det några raseriutbrott på min stackars fru och sen... Ja, det blir sängen i några dagar och så. Man försöker ta antidepressiva medel och komma ur den svackan så fort som möjligt. Det blir mörkt väldigt fort. Väldigt mörkt.

Kommer det plötsligt eller kommer det med migränattacker?

– Nej, det är inte ofta jag har migrän. Det var nästan bara efter min sista smäll, typ. Och det är länge sedan. Det kommer på andra sätt i form av utmattning, depression och lite huvudvärk bara, men inte de där totala migränattackerna. Det var bara första halvåret, efter den sista smällen. Då tog jag mig knappt ur sängen. Det är inte det jag är orolig för, de där vanliga dagarna när jag får lite migrän, utan det är de där svarta hålen när jag får utbrott – det som händer då är tråkigt. Och det händer fortfarande.

Vet du hur många hjärnskakningar du hade under karriären?

– Nej, det vet jag inte.

Var det den sista, den mot Edmonton i januari 2015 som sabbade allt?

– Nej, det hände nog innan. Det var ju kört innan det, skulle jag vilja säga. Man försökte samla ihop sig på något sätt och träna igen, men det var liksom inte nyttigt för någon. Jag kunde inte göra mig själv rättvisa. Det var de sista tre åren som det var som värst, kanske från 2012-13. Då började jag få hjärnskakningar för ingenting, men jag höll mycket hemligt. Jag kunde stanna efter bortamatcher på vägen hem i bilen och få panikattacker och sitta och lipa en timme vid sidan av vägen. Det var det ingen som visste om, liksom.

Du försökte spela två matcher hösten 2015, hur kändes det då?

– Äh, det var kul, men fortfarande ingen återhämtning. Jag fick sitta och ta dropp, sedan läste jag någonstans att det inte ens är lagligt även om det bara var vitaminer. Men det gjorde jag en hel försäsong då. Jag åkte två dagar i veckan och tog dropp på en klinik bara för att fylla på. Jag kunde inte återhämta mig. Det var ingen som visste det heller utan jag bara körde på.

– Så det var väl efter 2013, som jag bara försökte klamra mig fast och inte släppa taget.

SportExpressens Gunnar Nordström har träffat Johan Franzén i hans hem i Birmingham, strax utanför Detroit

Foto: DAVE REGINEK

Foto: DAVE REGINEK

Foto: DAVE REGINEK

Behandlades för PTSD i Colorado

I våras berättade hustrun Cissi i ett blogginlägg att Johan hade besökt Marcus Brain Health Institute. Behandlingshemmet tar bland annat före detta militärer som har problem PTSD - posttraumatiska stressyndrom.

– Det var nästan som att gå i skola i tre veckor. Det var mycket akuta grejer jag var tvungen att få hjälp med också, som dök upp. Det var väldigt mörka tankar, jag fick behandling för PTSD, som jag inte hade fått innan, säger Johan.

– Jag hade knappt kunnat sova på egen hand då, förutom när jag hamnade i svackor för då kunde jag inte hålla mig vaken. Naturlig sömn har jag inte kunnat ha sedan 2012 eller 2013. Att få bli av med de tankarna och allt som malt inom mig var väldigt viktigt. Vilken lättnad det var, fortsätter han. 

Tidigare hade läkare inte kunnat fastställa någon tydlig diagnos på honom.

– Jag hade gått till en läkare och testat något för att sedan gå till en annan läkare och testa något annat. Det kunde vara synen hos en läkare och balansen hos en annan. Att tro att det är ett enstaka problem man letar efter... Det är ju allting. Allt går ihop. Du har lite problem med synen, du har lite problem med balansen, men det är så lite att du inte riktigt kan peka på det. Man tog med oss ut på olika ställen, till exempel restauranger för att visa hur jobbigt det är för hjärnan att processa all information och klara fem minuter i en stimmig lokal.

– Jag kan ju prata med någon en kväll och sedan nästa dag har jag glömt bort den personen bara för att hjärnan inte har fått in det.

”Man förstår ju de som fastnar i missbruk. Det är inte lätt.”

Att berätta om sitt lidande tar förstås mycket kraft och efter en stund kommer tårarna där vi sitter i soffan.

Men Johan vill inte avbryta intervjun, han vill fortsätta berätta efter en kort paus.

– Nej, det är lugnt, jag vill bara andas lite, säger han.

– Det är jobbigt, då man har så mycket ångest inför folk. Man förstår ju de som fastnar i missbruk. Det är inte lätt.

När Johan samlat sig, säger han:

– Det är pinsamt, allting är pinsamt. Men numera är jag väldigt öppen med att jag inte kommer ihåg saker och ting. Ändå tycker jag att jag är väldigt social när jag är ute bland folk jämfört med tidigare. Jag försöker vara glad och säger direkt om det är någon jag inte känner igen eller pratat med tidigare – och då kan det ha varit dagen innan.

– Tidigare tänkte jag att när jag hade druckit ett glas vin eller så i samband med att vi hade varit ute och käkat att jag kanske inte tålde alkohol, men nu har jag inte druckit ett glas sedan i maj. Jo, någon gång under någon fest, kanske. I stort sett har jag slutat att dricka, men det är samma sak ändå. Jag kommer inte ihåg saker, fortsätter han.

Varit jobbigt att bo kvar i Detroit

Johan menar att han har lärt sig att hjärnan sätter stopp för honom.

– Om jag har kört ett lättare träningspass på morgonen kan jag inte gå ut och äta middag på kvällen. Då vet jag att det blir för mycket. Och att jag kommer att krascha nästa dag. Jag måste fokusera på en sak. Om jag går och tränar och sedan går på grabbarnas träning på kvällen vet jag att det kan bli en krasch.

Han berättar att det, på ett sätt, har varit jobbigt för honom att bo kvar i Detroit efter karriären.

– Det är väldigt jobbigt med väldigt många tråkiga minnen. Jag har ju mina bästa minnen här också, men de senaste åren har det bara känts som att man vill härifrån.  Jag vill inte vara innanför de här väggarna. Det har varit så mycket ångest, panik och depression att jag vill ut, säger han.

– Jag brukar åka till bergen i väst ibland. Det räcker med att jag ser berg, så mår jag lite bättre. Vad jag än gör där, så känns det bättre. Det kan vara att gå ute i naturen. Men det är väldigt jobbigt att vara här hemma och hitta på saker att lura huvudet med. Det fungerar ett tag, men till slut kommer allting ifatt mig och det blir tufft.

Samtidigt vågar Johan också se ljuset i tunneln.

– Sedan vistelsen på anläggningen i Colorado i maj har det blivit bättre. Jag har lärt mig att leva med det här, och nu ser jag väl fram emot framtiden, faktiskt. Det känns som allt kan bli bättre och så har det inte alltid känts innan.

Tror du att det kommer att bli positivt att flytta hem till Sverige nästa sommar?

– Jag hoppas det, och tror det. Att få börja på något nytt. Börja jobba lite. Göra någonting i alla fall, även om jag inte kan ha ett vanligt jobb, då jag inte vet vilka dagar jag kan jobba. Så det är lite halvtufft.

Skulle du vilja göra något inom hockeyn framöver?

– Jag har alltid velat det, men jag kommer aldrig att stå bakom bänken. Det har jag inte psyket för. Jag hade en pappa som var fotbollstränare och var utvisad i var och varannan match och jag känner att jag är av samma skrot och korn. Men gärna jobba med ungdomsutveckling och specialträning. Jag älskade alltid fysträningen när jag spelade. Jag älskar att plåga mig själv i spåret och i backarna. Något sådant skulle jag vilja göra med ungdomar i stället för på mig själv nu.

– Spelarutveckling och att nu få följa mina söner och hjälpa dem så mycket som möjligt är något jag ser fram emot utan att vara i vägen för mycket.

Du måste vara rätt stolt över din karriär: VM-guld 2006, Stanley Cup och flera rekord här i Detroit, som Gordie Howe och andra hade i Red Wings?

– Jo, det är klart...

Eller betyder det ingenting med tanke på hälsan och annat?

– Jo, det gör det. Jag hade inte velat byta liv alls. Jag har fått vara med om väldigt mycket roligt och är fortfarande med om väldigt mycket roligt, så det var kul ett tag. Men man skulle ha fått spela lite oftare. När jag fick chansen att spela mycket, då blev det ofta mycket poäng också.

Inte minst i slutspelet – du lyfte dig alltid då. Har du någon förklaring till det?

– Jag har alltid varit sådan. Jag har inte gjort mer än vad jag behövt. Min son är likadan, faktiskt. Jag måste gå och sparka på honom för att han ska göra mer mål. Jag var sådan att om det stod 3-1, så gjorde jag inte 4-1. Det räckte med 3-1 för mig. Jag har aldrig velat bli intervjuad, men jag har alltid velat vinna och ofta väntat på att någon annan ska ta tag i det. Men om ingen annan gjorde det, så tog jag själv tag i det. Så det var lite skumt så, men sådan var jag. Jag var lite blyg.

Men det är väl en bra personlighet att ha – när det behövdes så fanns du där?

– Jo, men det finns sådana som maler på och aldrig slutar att göra mål. Sådan har jag aldrig varit. Att göra 6-1 när det står 5-1 har jag nästan alltid tyckt varit pinsamt. Under en säsong måste du älska att göra mål i alla lägen, men en sådan spelare har jag aldrig varit riktigt. Den enda gången jag jagat de höga siffrorna var under ett slutspel borta mot Colorado när jag hade chansen att slå ett rekord. Vi vann med 8-1 eller något sådant och då jagade jag det sista målet. Men det var nog den enda gången. 

Vad har Cissi och familjen betytt för dig nu?

– Jag vet inte hur hon fortfarande kan sitta här. Hon hatar mig rätt ofta, men hon är ändå här och hon har dragit ett sjukt stort lass. Jag förstår inte hur hon orkar. Hon är dessutom en sådan där riktig bullmamma också, som sätter i gång och bakar sju sorters kakor även om jag säger att hon kan beställa kakorna. Nej, det ska vara hembakt. Hon kör på. Hon har renoverat hus, kör ungar hit och dit. Hon har energin, hon kanske har stulit min. Hon har fått stått ut med mycket.

Johan Franzén berättar varmt om hustrun Cissis stöd: "Jag förstår inte att hon orkar"

Foto: DAVE REGINEK

Foto: DAVE REGINEK

Foto: DAVE REGINEK

Foto: DAVE REGINEK

Foto: DAVE REGINEK

Foto: DAVE REGINEK

* * *

Hockeyn kommer alltid att ha en stor plats i Johans liv, men just nu är det sonen Eddie Bo som har den bästa kollen på NHL.

Man hittar inte någon bokhylla med Johans pokaler eller en massa foton från Stanley Cup-segern med Red Wings 2008 eller VM-guldet med Tre Kronor 2006 på väggarna hemma hos Franzéns.

– Vi bygger ett nytt hus hemma i Linköping och där ska jag ha ett rum med plats för allt sånt där. En "man cave", säger Johan och skrattar.

Hur mycket hänger du med om vad som händer i NHL just nu?

– Jag checkar in då och då. Kollar på nhl.com om läget i tabellen och tittar lite på någon match då och då om tv:n är på i bakgrunden. Men det är inte så att jag ändrar mina planer för att följa med. Sedan om det hettar till i någon match jag har på, så tittar jag kanske lite extra. Vi har ofta nyheterna eller NHL Network på tv:n när den är på. Jag och vår äldste son, Eddie Bo, kollar igenom vad som hänt. Han har stenkoll och vet allt som händer.

Du har inte varit på någon av Red Wings hemmamatcher här i Detroit den här hösten?

– Nej, det har jag nog inte. Jag tog med mig barnen till arenan för matchuppvärmningen vid ett tillfälle, det är kul för grabbarna för då får de gå in i omklädningsrummet och så. Det är bättre att titta på själva matcherna på tv här hemma. Jag går och lägger mig tidigt numera, då jag behöver mycket sömn.

Hur mycket sover du?

– Tre dagar i sträck ibland, typ. Jag sover som ett barn, som en femåring. Vi har samma schema nästan, jag och Oliver. Men nu när vi kommer att ha gäster från Sverige här över julen kommer jag naturligtvis att försöka vara uppe mer. Men gör jag det för länge, så går jag in i väggen. Det är beroende på hur aktiv jag är. Jag är lite som en bebis, äta och sova. Nu när jag varit ute och byggt lite på isbanan framför vårt hus så blir jag trött, och den tröttheten går inte att övervinna med vilja. Då är det bara att ställa in sig på att kroppen sover.

– Det är mycket lättare att få de där djupa dalarna med depression och sånt när jag blir trött. Det händer inte alltid, men om det händer, så händer det då. Det byggs upp och allt kommer på en gång.

Och det händer fortfarande?

– Ja, men sedan jag var på kliniken i Colorado har vi – Cissi har hjälpt till massvis – lärt oss. Cissi säger till mig att jag måste gå och vila. Vi har lärt oss att känna av mycket bättre när det är på väg att hända. Jag känner mig själv mycket bättre och Cissi har fått utbildning om vad hon behöver ha koll på. De här dipparna händer hela tiden ändå, men vi vet bättre hur vi ska agera då.

– Jag var på väg att avböja den här intervjun i förrgår kväll för då var jag nära att bryta ihop igen och då finns liksom inget. Det är kolsvart. Ingen får komma i närheten av mig. Jag skulle inte släppa in min mamma i mitt rum då. Och då är det Cissi som får ta smällen. 

”Då kommer tankarna att jag aldrig kommer att kunna göra vad jag tycker är kul”

Hjärnskadan gör sig extra påmind i samband med fysisk ansträngning.

– Jag körde på och tränade i tre veckor nyligen för att bygga upp kroppen. Jag var på gymmet och sprang i fem minuter under en vecka och sedan ökade jag på det till 7,5 minut nästa vecka, men sedan kom det något emellan och då blev jag nere och tänkte att "det gick inte den här gången, fan också". Då kommer tankarna att jag aldrig kommer att kunna göra vad jag tycker är kul, säger han.

– Jag spelade två hockeymatcher med de gamla gubbarna nyligen och det var alldeles för kul. Vi spelade tisdag och torsdag, sedan blev jag lite seg under helgen men försökte köra den efterföljande tisdagen också, men då fick jag gå av. Jag har svårt att bara glida runt, det är så kul att spela, men det går liksom inte. Inte än. Till sist kommer det att gå, bara jag kan bygga upp kroppen.

Hur mycket kontakt har du med dina gamla lagkamrater och svenskarna i Red Wings?

– Inte mycket. Inte mer än vad jag har med dig. Du är inte den ende jag inte besvarar textmeddelande från. Det är bara så jag är. Eller så jag har blivit. Todd Bertuzzi kommer förbi här ibland och kollar till mig. Han har gått igenom sina grejor och jag mina. Todd reser mycket och följer sin grabb, som spelar i OHL. Och "Zäta" (Henrik Zetterberg) kommer förbi då och då. Hans grabb Love, 3, är hockeytokig och gillar att vara här och hälsa på vår Eddie Bo.

Foto: PAUL BEATY / AP SCANPIX SWEDEN

Foto: DON HEUPEL / AP FR48438 AP

Foto: GENE J. PUSKAR / AP

Foto: CLAUDIO BRESCIANI / SCANPIX / / SCANPIX SWEDEN

Hör Red Wings klubbledning av sig och vill veta hur du mår?

– Jag åker ner till arenan då och då och träffar dem och sedan har jag ju viss kontakt med klubbens läkare. Jag åkte till träningslägret i år bara för att kolla upp mina blodvärden, så att allt stämde. Värdena har inte varit så bra på ett tag. När man är deprimerad och inte gör någonting så blir inte blodvärdena så bra. Så jag kände att jag verkligen behövde ta mig upp ur sängen och börja äta nyttigt, så allt sådant ser bra ut. 

– Nu vet jag i alla fall att jag har försökt med allt. Jag vet att all återhämtning inte sker som planerat därför att mitt tillväxthormon i kroppen inte fungerar som förr. Nu tar jag en spruta varje dag för att kompensera det och har gjort det i två år. Det hjälper för att bli lite mer normal. Men det händer fortfarande att jag går in i väggen jättelätt. Jag har inte den där försvarsmekanismen. Den har fått sig en törn i huvudet som kontrollerar de nivåerna.

Har fått olika svar från läkarna

Han berättar hur läkarnas tester på hans tillväxthormon har sett ut:

– De kör ner blodsockret i botten för att kontrollera hur kroppen reagerar. Man tar sedan blodprov var femte minut för att se hur kroppen skickar ut det här tillväxthormonet och hos mig reagerade den knappt och det är problemet. Det är det som fått så mycket stryk med hjärnskakningarna.

Vad säger läkarna efter alla undersökningarna de senaste åren?

– Jag har fått lite olika svar. Först sa läkarna att det här kommer du att tvingas leva med hela livet därför att det inte kan återhämta sig. Men senast sa läkaren att det kanske skulle kunna återhämta sig. Så vi får se, man vill ju inte behöva ta en spruta varje dag.

Tar du den själv?

- Ja, det är bara en sådan där spruta med tryckluft, eller tryckvätska kanske jag ska säga. En spruta utan nål. 

* * *

För Cissi har naturligtvis livet också förändrats helt sedan Johans NHL-karriär tog slut. Familjens liv har kretsat kring kampen för makens hälsa sedan drygt fyra år tillbaka.

Ena minuten kan de skoja – för att i nästa stund berätta saker som får dem att bli tysta och tårögda.

– Det har självklart varit tufft. En berg-och-dal-bana, säger Cissi.

Med två unga söner som behöver hjälp med att få leva sina liv har hon varit grundbulten i familjen länge nu.

Något som Johan påpekar gång efter annan under intervjun.

När han går ut i garaget för att slipa grabbarnas skridskor och vi tittar runt lite i det fräscha hemmet, som Cissi designat och inrett, vilket hon då och då visat på sitt instagramkonto, undrar jag hur hon haft kraft att hinna med allt.

– Jag måste ha något eget att göra, annars går det inte. Jag måste få hålla på med något som jag älskar och inredningsdesign är min grej. Vi har köpt slitna hus här i Detroit, som jag rustat upp och sedan har vi sålt dem. Jag hoppas kunna få tid att göra det också i Sverige när vi flyttar hem till sommaren. Det är något jag vill göra, säger hon.

* * * 

Efter några känslofyllda timmar hos familjen Franzén står vi på gårdsplanen framför huset och småpratar. Johan visar sitt eget lilla byggprojekt i höst, en hockeyrink för sönerna Eddie Bo och Oliver.

Han köpte själva ramen med sargerna, men snickrar själv ihop innandömet. Grundplattan som isen ska spolas på. Det är terapi för Johan, han gillar att jobba med händerna.

– Jag jobbade både med fönstertillverkning och på en metallindustri hemma i Sverige innan hockeyn tog över. Jag har alltid sett mig själv som en arbetarkille och gillade aldrig de där bortskämda hockeytalangerna från Kanada som dök upp emellanåt i NHL. De som bara hade spelat hockey sedan de var 14-15 år och såg sig själva som så viktiga. Jag har aldrig gillat den typen, säger han.

Foto: DAVE REGINEK

Foto: DAVE REGINEK

Foto: DAVE REGINEK

Foto: DAVE REGINEK

Men timmarna ute på rinken på gräsmattan framför huset får inte bli för många och för jobbiga.

Då finns risken att han hamnar i mörkret igen.

Innan vi sätter oss i bilen och lämnar Johan och Cissi frågar jag honom om det är något som han vill att vi inte ska publicera från intervjun.

– Nej, ni kan köra allt. Det är bra att folk får veta. Jag kommer att bli pepprad med sms i min mobiltelefon från vänner och bekanta hemma i Sverige när de läst och sett den här intervjun, men det tar jag, säger han.