Friidrottsstjärnan har blivit Veronica Eriksson – efter att ha varit Martin i över 40 år

”Jag har alltid varit tjej – men låtsats vara en kille”

– Förutom barnen är jag mest stolt över det. 

Nej, hon pratar inte om EM-silvret eller det svenska rekordet. 

Den tidigare friidrottsstjärnan syftar på att hon till slut fick bli Veronica Eriksson – efter att ha varit Martin i över 40 år. 

SportExpressen besökte en tvåbarnsfamilj i Täby som genomgått en livsomvälvande resa. 

Publicerad 14 feb 2020 kl 19.02

Ett IT-företag i Täby utanför Stockholm håller personalmöte. De runt 300 anställda som samlats i firmans lokaler har precis lyssnat till vd:ns senaste uppdateringar om verksamheten, och nu mot slutet av mötet har IT-konsulten Martin Eriksson bett om ordet. 

Martin har en känsla av att de flesta redan känner till det de snart ska få höra, men det spelar ingen roll. Det handlar om vikten av att få det sagt. Martin greppar mikrofonen och längtar efter lättnaden som kommer finnas där, så fort det är officiellt. 

Martin är rakad på huvudet, sminkad i ansiktet och har en kjol runt midjan. Nu ska alla få veta, på riktigt. 

***

– Det där är rekordstaven. 

Veronica Eriksson, 48, pekar mot ett nät som sitter uppspänt ut mot gatan från villaträdgården i Täby. Vi får veta att nätet inte sitter uppspänt på några plankor från valfritt byggvaruhus, utan att Eriksson använt memorabilia från sin stavhoppskarriär till bygget. Träaltanen, där grillen fortfarande står framme men poolen täckts över under vintern, ramas in av flaggor med fotbollsmotiv. Klubbmotiv från Atletico Madrid, Juventus, Genoa och Lazio vajar i vinden. Även här är det gamla stavar som agerar flaggstänger. Stavar från en framgångsrik friidrottskarriär runt millennieskiftet. 

Men på den tiden var hon inte Veronica, utan Martin. 

undefined

Veronica Eriksson visar upp staven hon slog svenskt rekord med 2000.

Foto: ANNA-KARIN NILSSON

undefined

Hon sätter upp fotbollsflaggorna med sina gamla stavar som flaggstänger.

Foto: ANNA-KARIN NILSSON

– Jag har alltid varit en tjej egentligen, men låtsats vara kille. 

Det berättade Veronica Eriksson i podcasten Kommentatorerna, med Discoverys friidrottsprofiler Jonas Karlsson och Peter Häggström. 

När SportExpressen träffar Eriksson några dagar efter att avsnittet släppts berättar hon att reaktionerna på intervjun enbart varit positiva. 

– Det är många friidrottare som lyssnar så det kan vara skönt att de man känner från den världen får veta. Man får lite påhejningar på Facebook nu när de känner till det, säger Eriksson. 

Eriksson var en del av ett framgångsrikt svenskt friidrottslandslag runt 2000, vars succéer kulminerade med Kajsa Bergqvist, Christian Olsson, Stefan Holm och Carolina Klüft några år senare. 

– Det där är debaclet i Sydney, säger Veronica när vi tagit plats i soffan på övervåningen i Täbyvillan, och tittar på några bilder från hennes aktiva karriär. 

Då var jag man och så väldigt mycket man det bara gick

Martin Eriksson var i sitt livs form vintern 2000. Det blev silver på inomhus-EM i Gent, och någon månad senare blev det svenskt rekord (5,80) under en tävling Sydafrika. Men på OS i Sydney senare samma år fick Eriksson det inte alls att stämma, utan försvann redan i kvalet på 5,55. 

– Det är skönt att det är över. Det var jobbigt att hålla på, säger Veronica Eriksson. 

Hon tar upp bilden från det misslyckade OS-kvalet och pekar på en av de respektingivande bicepsmusklerna. 

– Jag var väldigt vältränad, konstaterar Veronica och drar några lockar av det långa blonda håret över öronen. 

– Då var jag man och så väldigt mycket man det bara gick. Jag överdrev lite åt andra hållet. 

Veronica, då Martin Eriksson, under EM i Belgien 2000.

Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Sydney-OS 2000.

Börjar klä sig som kvinna

Martin Eriksson börjar tidigt i livet ana att hon egentligen hör hemma i en annan typ av kropp, och känner i fyra-fem årsåldern att hon föredrar mer kvinnliga kläder över sina egna. Behovet av att vara kvinna kommer och går i olika perioder, men under den aktiva karriären är tankarna inte där på samma sätt som tidigare. 

– Jag försöker förtränga det, går åt andra hållet och vill bli asstor. Så när jag slutar hoppa stavhopp börjar jag gymma och blir väldigt stor, säger Eriksson. 

Men tankarna finns fortfarande kvar. ”Jag vill vara kvinna”. 

Martin Eriksson försöker under många år reda ut vad hon egentligen känner och vill. Hon börjar klä upp sig som kvinna, men det blir snart tydligt att det inte räcker. 

– Jag vill vara kvinna, jag vill presentera mig som kvinna. Men jag kan inte tala om det för folk, de tror det inte och förstår inte. Egentligen vill man att hela världen ska veta. Det är en frustrerande känsla. Folk tror att jag är som alla andra. 

Under slutet av sin friidrottskarriär träffar Martin Eriksson sin blivande fru Jenny, som tidigt i relationen förstår Martins dragning till det kvinnliga – men inte riktigt omfattningen av den. I dag är paret gifta och har två barn – Isak, 14, och Natalie, 11 –men när Martin väl tog det avgörande beslutet att bli Veronica, biologiskt och juridiskt, var det inte självklart att relationen skulle överleva. 

***

Vi har gått igenom det mesta

– Trodde du att mamma skulle lämna dig? 

– Jag visste inte det, Natalie. 

Både Jenny och Natalie har gjort oss sällskap i soffan. Vi har kommit till punkten i Veronicas berättelse där det livsavgörande beslutet är taget, det finns inte längre något annat val än att lämna Martin bakom sig på riktigt. 

Beslutet togs för ungefär fem år sedan, och satte barnsfamiljen utanför Stockholm i gungning. Samtidigt som Veronica inledde sin utredning för könsdysfori utreddes barnen för diagnoser som innebar att de behövde extra stöd i skolgången. 

– Vi har gått igenom det mesta, säger Jenny. 

Veronica med dottern Natalie.

Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Natalie sätter på Veronica silvermedaljen från EM 2000.

Foto: ANNA-KARIN NILSSON

EM-silvret i stavhopp.

Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Med familjen i åtanke valde Veronica vid ett tillfälle att avbryta sin utredning. 

– Jag tänkte att det inte gick att behålla relationen, jag såg det som en total omöjlighet, säger hon. 

Till slut övertygades hon av sin hustru att påbörja utredningen igen, och ta sig igenom hela processen. 

– Det var väldigt dubbelt. Det var jobbigast för att vi inte riktigt visste. Du visste inte själv, vad det här var. Och det tog tid innan du ville ta steget och innan diagnosen satt där. Du sa att jag är beredd att ge upp det här. ”Om du mår dåligt över det här så struntar jag i det”, sa du till mig, berättar Jenny. 

DET HÄR ÄR KÖNSDYSFORI

Könsdysfori är en medicinsk diagnos som betyder att man lider av, eller upplever hinder i sin vardag på grund av, att ens könsidentitet inte stämmer överens med det kön man blev tilldelad vid födseln.

För att kunna identifiera en del tillstånd som en person kan behöva hjälp med behöver vården göra en utredning

KÄLLA: RFSL

Till en början kom Veronica ut mer och mer på jobbet, men i hemmet valde hon att dölja sina ambitioner att leva som kvinna. Hon klädde sig i kvinnokläder och bar smink på jobbet, men bytte om och tvättade bort sminket på vägen hem. 

Veronica fyller i:

– Sedan sa jag en andra gång att jag lägger ner, men då sa du att det kan du inte göra, du måste göra det. Så då körde jag. 

– Men det är en process som går två steg fram och ett tillbaka, fortsätter Jenny. 

Hur då? 

– Det är ju samma person, liksom. Men det tar tid för huvudet, huvudet kan inte ställa om hur fort som helst. Det är en sorgeprocess, man sörjer en person som försvinner på något sätt. Och det måste man få göra. Det är en sorg. Och när man kommer ut på andra sidan är det olika för alla, en del kanske känner att nu skils våra vägar. Det kände inte jag, det var inte ett alternativ. 

undefined

Veronica, Jenny och Natalie Eriksson

Foto: ANNA-KARIN NILSSON

– Det är ingen hållbar lösning. Och jag var inte så bra på att tvätta bort sminket förstås, säger Veronica. 

– Jag hittade smink i väskan. Det var någon som sa att det var samma känsla som att upptäcka en hemlig älskarinna, säger Jenny. 

– Som att bli förd bakom ljuset. Men det var bara för att du själv inte visste. Du var tvungen att experimentera, för du kunde inte ge något svar från början. Det är därför man går utredningen också. Men det höll väl på i några år så. 

Jag förstår dig om du drar

Veronica kände av sin frus delade känslor, och när beslutet var fattat att inleda könskorrigeringen erbjöd hon Jenny möjligheten att lämna henne. 

– ”Jag förstår dig, jag förstår dig om du drar”, sa du. Du vände ingen ilska mot mig, att jag bara skulle acceptera det här. Utan du konstaterade att det här är jag, och jag förstår om du inte pallar med det. Och det gjorde att jag långsamt kunde sörja i min takt utan att du pressade mig. Man sörjer en människa som försvinner, tror man. Men sedan inser man att den inte gör det. 

undefined

Veronica och hustrun Jenny

Foto: ANNA-KARIN NILSSON

undefined

Veronica och Jenny leker med familjens hund Billy.

Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Veronica menar att reaktionerna från omvärlden varit odelat positiva. Hon är nästan förvånad över den totala bristen på kommentarer efter att hon kom ut inför alla anställda på sin arbetsplats i samband med det där stormötet för några år sedan. 

– Sedan den dagen är det ingen som har frågat någonting. 

– Men på jobbet smög jag i gång det lite, det var annorlunda när jag berättade för familjen. De hade ingen aning. Men mamma och pappa rörde knappt en min. ”Jaha, vad kul. Jag har nog anat någonting”, sa min mamma. Men det har hon inte alls, hon säger alltid så där! 

– Min pappa sa väl ungefär: ”Jaha, jaha, nu måste jag gå och byta fönster, jag håller på att täta fönster här. Ska man tycka det här är någonting konstigt? Nä”.

***

I dag har Veronica Eriksson fått sitt juridiska kön ändrat till kvinna. Hon har gått hos logoped för att kunna förändra sitt röstläge, tagit hormonbehandlingar under drygt två års tid, och står just nu på kö för en underlivsoperation. Förra året opererade hon även ansiktet i belgiska Antwerpen, där en läkare gjorde förändringar på bland annat käke och pannben. 

– Det var läskigt efteråt, då var jag i småchock en vecka, säger Veronica. 

Varför då?

– Du tittar i spegeln och ser ett ansikte du inte känner igen, det är ganska läskigt faktiskt. När jag träffade brorsan första gången sa han att han nog inte skulle känna igen mig. Och det är lite obehagligt, är jag en annan människa nu? Men sedan släppte det ganska fort, de flesta känner så efter en sådan operation. 

undefined

Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Veronica tvekar en stund innan hon svarar på frågan vad som blivit bättre i livet efter könskorrigeringen. 

– Det var jobbigt de tio åren som ledde upp till det här, man går bara och nöter och kommer ingen vart i sina tankar, det var jättejobbigt. Nu behöver jag inte gå runt och grubbla på det där. Men livet har sina nycker ändå. Det blir inte någon eufori bara för att man gjort det här, men det blir en sak mindre att oroa sig för. 

– Men det känns som att du mår mycket bättre, menar Natalie. 

Jenny kommer med ett exempel. 

– Du har ju aldrig snackat ”grabbsnack”. Alltid på fester blir det att man pratar om samma intressen, killar kanske pratar om… Jag vet inte. Bilar? Bara ett exempel. Du har bara dragit dig därifrån och inte spelat med för att vara kille. Du har smitit undan. Men nu känner du en lättnad att inte förväntas tycka att det är intressant. Du känner inga förväntningar att stå där och vara grabbig. 

undefined

Veronica Eriksson, före detta Martin Eriksson.

Foto: ANNA-KARIN NILSSON

VERONICA ERIKSSON

Namn: Veronica Eriksson (tidigare Martin Eriksson)

Familj: Frun Jenny, barnen Isak, 14, och Natalie, 11

Ålder: 48

Arbete: IT-konsult

Känd för: Stavhoppare i svenska landslaget

Meriter: EM-silver 2000, svenskt rekord (5,80), sex SM-guld

Veronica nickar.

– Det är lättare att umgås med folk nu. 

Ser fram emot att kalla dig för mormor

Hur framtiden ser ut för familjen Eriksson i Täby återstår att se. Veronica beskriver situationen för tillfället som stabil, men att det är svårt att veta hur hennes resa gjort avtryck på relationen till Jenny och barnen. 

– Nu klarade vi det, men man vet aldrig hur det blir, säger hon. 

Barnen har bestämt sig för att fortsätta kalla Veronica för ”pappa”, men Natalie menar att själva titeln spelar mindre roll. 

– Min pappa kommer alltid vara min pappa. Men mina barn kommer att säga mormor, tror jag. De kommer växa upp med att du är tjej, men jag har alltid växt upp med att du är kille. Det kommer jag inte kunna ändra på, jag har redan en mamma och du är min pappa. Jag ser fram emot att kunna säga mormor till dig. Mormor V och mormor J. 

undefined

Veronica, Jenny och dottern Natalie med SportExpressens reporter Albin Julin.

Foto: ANNA-KARIN NILSSON