Zlatan: ”Det fastnar i en sekt, det här landslaget”

Rummet har bara ett gäng halvdana lysrörslampor i taket och kastar ett dunkelt sken över honom. Zlatan Ibrahimovic sträcker ut båda benen, sjunker ned några centimeter och tar ett djupt andetag.  

Blicken vandrar längs golvet.

– Det är fotbollsspelaren och sedan är det andravågen, säger han.

Det är så han börjar den stora summeringen. När han är klar har han tillåtit sig själv att titta bakåt, spana framåt, speja utåt och vända blicken inåt. Det är pusselbitar som faller på plats, ett liv som tar form i backspegeln, en staty som ska resas i Malmö.

En sak ska bli tydlig: När Zlatan navigerar sig genom allt som har hänt är det ingenting som tänder lågorna i ögonen på samma sätt som berättelsen om dörrar som öppnas. Är det en sak han vill att den 3,5 meter höga skulpturen på Stadiontorget ska berätta, då är det historien om att inte känna sig välkommen, om att inte passa in. Mer än något annat vill han borra in beviset för att det går att födas in i världen med ett annorlunda namn och ett annat utseende – men vinna mot alla ändå.

Den kommande timmen ska han prata om sin andravåg, vad han vill se i sina fotspår – och han är arg.

– När jag såg den första landslagssamlingen med Janne Andersson var det som att någon skickade ett meddelande: Det Zlatan har gjort, det Zlatan står för, det är inte okej här.

1. DEN RIKTIGA STATYN

”Han är inte välkommen i svensk fotboll. Det gav mig bensin från början, det gör det fortfarande.”

Varför skulle den stå i Solna från första början? 

Svaret hade såklart varit betydligt enklare om man utgick från att skulpturen i sig handlade om att minnas en anfallare som gjort 62 mål på 116 landskamper – men Zlatan Ibrahimovic är ju inte bara en markering i svensk idrottshistoria, en meritlista eller ett målrekord.

Malmö är staden där historien om Sveriges i mitt tycke mest betydande person på 2000-talet odlades. Malmö är den geografiska utgångspunkten för allt, roten till Zlatan, och det är bara där cirkeln kan slutas. Med Malmö som lins har man bäst möjligheter att förstå honom som en av världens bästa fotbollsspelare, som ambassadör, som den närmast fiktiva karaktären, han som under två decennier har speglat ett helt land i förändring.

– Kommer man till Sverige och vill se något som betyder väldigt mycket över hela världen, då kommer man till statyn. Inte till kungens staty. Det här är den riktiga statyn, säger Zlatan.

Ett flera meter brett leende spricker upp mittemot mig. 

– Med all respekt för kungen.

Hade det betytt lika mycket att resa en staty i en annan stad?

– Nej, nej, nej. Det är en ära att få den i Malmö. Vart jag än kommer representerar jag Sverige. Sverige är mitt hem. Vad jag än gör gör jag det för Sverige, för att blickarna ska gå tillbaka mot Sverige. Borta bra, hemma bäst.

Är du nöjd med hur statyn ser ut?

– Jag menar, en staty är en staty. Det handlar inte om att jag tycker att den är snygg eller vacker. Den ska betyda något. Så, yes, den är grym.

Du är mer nöjd än vad Ronaldo var med sin med andra ord?

– Ja. Mycket mer nöjd än vad Ronaldo var med sin. Eller jag vet inte. Han kanske var nöjd?

Tror du? Han såg ganska tveksam ut.

– Okej. Men den här är bra. Den betyder något. Jag ska låta konstnären beskriva den. Han beskriver den på ett helt annat sätt än vad jag gör.

Vad är skillnaden?

– Jag vill att den ska vara stor och mäktig, men han förklarar den på ett annat sätt. Det är den här lilla pågen från Rosengård, statyn, jag alltså, som vandrar över jorden och har tagit över världen. Äh. Han får förklara.

Vi träffas på hans 38:e födelsedag, den 3:e oktober, i Los Angeles. Medan vi väntar på att han ska träna klart svänger Svenska Handelskammaren förbi och lämnar ett gäng paraplyer i present i LA Galaxys reception. När jag frågar om det inte var en konstig gåva med tanke på att det aldrig regnar här höjer Zlatan på ögonbrynen. Han har inte tagit emot dem, och nu är överraskningen saboterad. 

Han säger att födelsedagar var roligare förr, innan han blev 30, och i nästa mening påminner han sig själv om att det snart har gått 20 år sedan han flyttade från sin hemstad. 

– Statyn betyder väldigt mycket. Det är mitt arv. Det är det jag har gått igenom. Det jag står för. Den kommer att bli en symbol för de som känner precis som jag har gjort. Du kan lyckas oavsett var du kommer ifrån. Oavsett hur du ser ut. Även om du inte känner dig välkommen eller känner dig annorlunda. Inte bara när det gäller fotboll, den står för så mycket mer än bara fotbollsspelare, säger han. 

Zlatan pausar kort och faller in i en tänkande min. Svaret övergår i en sorts pågående förklaring till sakernas tillstånd, en genomgång av allt som har varit.

– Det kommer att bli ett stort ögonblick för mig. Den kommer till den plats där allt började, där den hör hemma. Man är väldigt stolt. Det är vissa som får troféer, andra får statyer. Men någon får både troféer och statyer. Alla som känner att de behöver stöd, behöver kraft, energi: Det är bara att blicka mot statyn, eller komma till statyn. Det är ett bevis på att det går att lyckas om man tror på sig själv. Jag är inte större än alla andra. Kan jag kan alla andra. Så enkelt är det. Jag är inte utvald eller speciell på det sättet. Jag har kämpat och trott på mig själv, säger han. 

– När jag började min karriär var det inte så att jag hade någon som hade gått före mig, som jag kunde fråga. Jag kommer ihåg att jag frågade Henrik Larsson: Vad ska jag göra? Hur ska jag göra? Förklara för mig. Han sa det väldigt enkelt: Ingen har varit i din sits. Ingen har varit i din situation. Vad du ska göra? Du kommer att hitta den vägen själv. Så jag hade ingen jag kunde luta mig emot, eller prata med om det här. Ingen kunde förklara för mig hur allt fungerade. Jag tänkte inte på det då, att jag måste ha det eller behövde det. Jag fick hitta balansen själv, jag fick bygga självförtroende och hitta min egen väg. I allt det här har jag valt att vara mig själv.

Alla fattar till slut att jag är svensk fotboll

Du säger alltid att du spelar som bäst när du är arg. Finns det en inneboende ilska i dig som du kan aktivera, eller hittar du nya saker att bli arg på?

– Det kommer nya saker. Det kommer och går. Allt jag har gått igenom. Media som målade upp en bild av mig i ung ålder. Han passar inte in i svensk fotboll. Han är inte välkommen i svensk fotboll. Det gav mig bensin från början, det gör det fortfarande. Jag vill ge tillbaka fotbollsmässigt. Det motiverar mig. Det är den ilskan som finns inombords. Den fyller mig med bensin. Alla fattar till slut att jag är svensk fotboll.

Alla älskar ju inte dig nu heller. Varje gång man skriver om dig får man till exempel en hel drös mejl från företrädesvis äldre män som är heligt förbannade på dig, nästan oavsett vad du har gjort. 

– Det är jobbigt för dem.

Varför tror du att folk blir så arga?

– Jag har trampat på deras ära. Jag har kommit med något de aldrig har sett innan. Det är jobbigt för dem. Det är jag som gör det, jag ser inte ut som alla andra, jag pratar inte som alla andra.

Du ser glad ut?

– Jag?

Ja, du skiner upp.

– Såklart! Det är sånt här som ger mig drivkraften. Det är min utmaning. Jag ska ut och demonstrera. Jag ska visa vägen. Jag representerar Sverige och jag gör det på mitt sätt. De tycker att det är jobbigt och det sticker i deras ögon. Men jag får bara mer vilja. Det är bara att skratta. I deras ögon ska det inte vara jag. Det är någon annan. En vanlig svennebanan. En normal, blond person med svenskt namn. Men tyvärr blev det inte så. Jag är för bra. Det är bara att fortsätta. Det är de som är ignoranta. Som inte är öppna, som inte accepterar människor och förstår. Utan mig hade de inte fått uppmärksamhet, vilket de får när de skickar mejl till dig.

2. ALLA ÄR OLIKA

”Det är en sekt, och den sekten stannar kvar hela tiden även om det finns bättre spelare där ute.”

Zlatans effekt som dörröppnare för fotbollsspelare med utländsk bakgrund i Sverige är odiskutabel. Tala med spelare och ledare och du får snabbt en bild av ”Generation Z”, den våg av både spelare och tränare som vuxit upp under Ibrahimovics förtrollning. Titta på den rent numerära utvecklingen bland utövare, hur killar och tjejer med invandrarbakgrund fortsätter spela fotboll allt längre upp i åldrarna, och konstatera samma sak.

Under stora delar av intervjun återkommer Zlatan till det här. När vi har pratat en stund säger han att han med åren har fått en ”bättre förståelse för varför saker och ting är på ett visst sätt”.

Jag frågar vad han menar.

– Att jag var annorlunda. Jag var inte välkommen. Jag ser inte ut som alla andra. Jag har inte ett namn som alla andra. Om det är smygrasism eller något annat kan man såklart diskutera. Det är inte mitt område. Men: Jag är ett bevis på att det var så. Få chansen i ett A-lag. Malmö FF ligger i mitt hjärta, men det var inte fritt fram. Jag var tvungen att representera landslaget för att få chansen i A-laget. Allt det jag gick igenom, det ska man inte behöva gå igenom. Nu är jag glad, för det jag har gått igenom har öppnat dörrar för alla andra. Så som allsvenskan och landslaget ser ut nu – förutom Jannes första samling, som blev annorlunda till andra samlingen – så såg det inte ut när jag började. Det var en helt annan sits. Därför är jag glad. Jag har öppnat dörrar för alla där ute, oavsett hur man ser ut och vad man heter.

Vad menar du hände på Janne Anderssons första samling?

– Första samlingen. Vad hände? Hur många med en annan bakgrund var med? 

Det var få menar du?

– Ingen. Sedan fick han frågan om det. Då bajsade han på sig. Andra samlingen tog han med spelare med annan bakgrund för att det skulle bli politiskt korrekt.

Här ger sig Zlatan in i en fråga – den om representation i svensk fotboll – som har tagit sig i uttryck på flera olika sätt de senaste åren. Mer under ytan än i offentligheten, är min erfarenhet. 

Utåt har den dels märkts genom kartläggningar av hur det ser ut på beslutspositioner i förbund och klubbar. Både den här tidningen, Aftonbladet och Fotbollskanalen har publicerat granskningar i ämnet. Jag gjorde själv en kartläggning av 703 ledare från Svenska fotbollförbundet, alla distriktsförbund och elitklubbar under våren 2018. Den var ovetenskaplig och gav såklart inga exakta svar, men den visade på endast 26 av 703 personer i ledande ställning med namn som tycktes härstamma från platser utanför Skandinavien och EU, och därigenom ett mönster: De stora invandrargrupperna utanför Skandinavien och EU framstår som tydligt underrepresenterade. Skälen kan såklart vara flera, men med tanke på hur Sverige ser ut går inte matematiken ihop riktigt.

Men frågan har även varit aktuell med förstoringsglaset riktat mot det svenska A-landslaget, i synnerhet efter att Ibrahimovic meddelade att han spelat sin sista landskamp.

I mars 2017 svarade förbundskapten Janne Andersson på frågor om det. 

– Jag tycker det är enormt viktigt att ha spelare med olika kvalitéer och personlighet. Sen var de är födda spelar mindre roll. För mig är det mer slump, så som den ser ut nu. Då var då och nu är nu. Jag jobbar utifrån hur vi vill ha det, vilka egenskaper vi vill ha på spelarna, sa han till Fotbollskanalen.

I en intervju med Aftonbladets Erik Niva, från samma månad, fick han på nytt frågan om varför hans trupper innehöll ”markant färre spelare med utomnordisk bakgrund” än vad som varit fallet under Erik Hamrén.

– Slumpen. Det finns ingen plan eller tanke. Jag tar ut dem som jag tycker är bäst lämpade att vara med. Jag har inte reflekterat över det själv, jag har inget svar på det. Jag måste smaka på den, svarade han.

Året efter ställde Sveriges Radio en liknande fråga till förbundskaptenen när denne tog ut sin VM-trupp. Frågan mötte starka reaktioner. En del menade att den var befängd och blev arga, andra tyckte att den var befogad. Det fanns även de som mer avslappnat diskuterade ämnets komplexitet utan att bli för upprörda.

Han förstör det som jag själv byggt upp i 20 år

Efter EM 2016 slutade Ibrahimovic i landslaget. Han, precis som Erkan Zengin, saknades i Anderssons första trupp, men där fanns Jimmy Durmaz och Emir Kujovic, som båda varit med i EM, med. Ingen av dem var däremot med i startelvan mot Holland när VM-kvalet inleddes i september samma år. Till nästa match, mot Luxemburg, startade både Martin Olsson och Jimmy Durmaz, båda spelare med invandrarbakgrund.

Zlatan har sin upplevelse klar för sig.

– Det var det som hände. Om det är så eller inte vet jag inte, men det var det som hände. Först ingen med annan bakgrund. Får frågan. Bajsar på sig. Sedan kommer det med fler. Då förstör han det jag själv har byggt upp i 20 år. Om det är något han står för, då ska han stå för det och inte ändra sig för att en fråga kommer upp. Inte för att man blir smutskastad av media, utan du ska stå för det du gör. Men det ändrade hela hans åsikt. Men vi står alla för olika saker.

Har du pratat med honom om det här någon gång?

– Nej. Vi har pratat i telefon en gång, men nej inte om det här.

Har du tagit upp det här med någon annan på förbundet?

– Jag har mycket kontakt med folk på förbundet.

Men har du pratat om att du tycker så här?

– Efter första samlingen tog jag upp det och sa: Ser inte det här konstigt ut? Laget? Jag menar, det handlar inte om att det ska vara spelare med en annan bakgrund för sakens skull, såklart inte, det är inte det. Men du ska vara med i landslaget för att du förtjänar att vara med i landslaget och för att du är en bra fotbollsspelare. Men när jag såg den första samlingen var det som att någon skickade ett meddelande: Det Zlatan har gjort, det Zlatan står för, det är inte okej här.

En stund senare kommer han tillbaka till ämnet.

– Jag vet inte, det känns som om Sverige...nu på slutet har det hänt något. Isak har kommit in i bilden. Tankovic har kommit in i bilden. Annars ser det ut lite som innan jag kom in. Det är en sekt, och den sekten stannar kvar hela tiden även om det finns bättre spelare där ute. Man vägrar byta ut det som är i grytan. Man använder samma sak varje dag. Man fastnar där och förlitar sig på spelarna man har, säger han.

– Med all respekt: Marcus Berg? Hur många matcher har det gått nu? Han har inte gjort mål. 20 matcher? Han spelar fortfarande. Hade det varit jag… Redan efter två matcher sa man att ”han gör inte mål”. ”Han är inte tillräckligt bra”. Det är det jag menar. Han är han. Jag är jag. Nu kanske man har börjat prata, men det har gått 20 matcher.

Han fick inte starta mot Norge nu senast. Det var Isak och Quaison på topp.

– Ja, men efter vad? 20 matcher? Hade det varit Zlatan hade han inte startat efter tredje matchen. Men det är bra, jag gillar den pressen. Man måste vara realistisk. Det går inte att döma efter samma måttstock. Men man ska inte få för många chanser, man ska vara mer open-minded. Ge dem chansen. 

– Om Tankovic har varit den bästa spelaren i allsvenskan, hur kommer det sig att det nästan har tagit ett helt år innan han har fått chansen? Vad är problemet? För att han heter Tankovic eller inte är tillräckligt bra? Men om de andra spelar och inte är tillräckligt bra, varför ska inte Tankovic få vara med? Isak. Varför kom han in nu på slutet? Han hade kunnat vara med från början.

– Jag tror att adrenalinet är över för landslaget, det de hade över VM. Nu har det lagt sig, nu är det riktiga landslaget där, nu får man visa vem man är. Ibland går det bra, ibland går det mindre bra. Men man måste ge chansen till spelare som förtjänar den. Allt handlar om tränaren. 

Hur bra är Granen i allsvenskan?

Zlatan pausar. Jag refererar till andra samtal jag har haft med verksamma inom svensk fotboll som diskuterat strukturer, som menar att det finns synliga och osynliga hinder i vägen för spelare med vissa egenskaper eller namn, och som har bjudit på sina förklaringar.

Zlatan tar upp tråden.

– Varje klubb har sin filosofi, hur man tränar spelare. När jag kom in i bilden fick jag höra att allt jag gjorde var fel. Det finns ett svenskt sätt att spela på. Det ska vara kollektivt, vilket det är. Du får inte dribbla. Du får inte titt-finta. Det var alla emot. Allt det. Det passade inte in. Det handlade om att springa och jaga andrabollar. Men jag behöll allt jag var bra på, lärde mig det de andra behövde av mig. Det la jag ihop. Det jag har gjort är att öppna dörrar. Till och med till tränare. Han i IFK Göteborg (Poya Asbaghi, red. anm.). Han hade inte ens fått sitta på bänken för 20 år sedan. Han hade fått sitta på läktaren där han hade fått köpa sin egen biljett, säger han.

– Det är det jag menar med landslaget. Det finns spelare som är bra som inte ens får chansen. Varför? Ärligt talat. Det lättaste man kan göra är att ge dem chansen. Det fastnar i en sekt, det här landslaget. Jag känner inte tränaren, jag kan bara se bilder på vad som händer. Jag menar, det är mycket klagomål. Hur bra är Granen i allsvenskan?

Vad tycker du?

– Jag vet inte. Jag läser media. Men som jag har lärt mig: Man ska inte tro på allt man läser. Så jag frågar dig. Du är media. Du har koll.

Han har haft ett ganska tufft år i allsvenskan.

– Men ska han vara med i landslaget?

Ja, det tycker jag.

– Okej. Men ska han vara med för att han är Granen eller för att han presterar?

Jag tycker väl främst att han ska vara med på grund av sina ledarskapskvalitéer just nu.

– Okej. Men jag tycker att det där är viktigt. Man ska inte vara med på grund av sitt namn. Jag ska inte vara med för att jag heter Ibrahimovic. Jag ville dra mig tillbaka och låta någon annan komma in och göra det bättre. Jag är Ibrahimovic och har rekordet. Jag har spelat i Barcelona och Manchester United. Men är jag tillräckligt bra? Ska jag vara med?

LÄS MER: Janne Andersson svarar Zlatan efter kritiken 

3. I VÄNTAN PÅ DEN NYA ZLATAN

”Idag ser jag 13-åringar som har Instagramkonton och bygger dygnet runt för att få hur många följare som helst. Det kommer inte att göra dig bättre.”

Nu till det tråkiga: Det roliga är över. 

Zlatan är på väg att ersättas. I veckan stod det klart att Norge har odlat fram den nya. Den nya Zlatan alltså. Det blev ju vare sig Agon Mehmeti, Goran Slavkovski eller Dardan Rexhepi, så det var väl lite öppet mål. BBC publicerade nyheten och ja, det handlade naturligtvis om Erling Håland, tonårsmonstret som har vräkt in 18 mål på elva matcher den här säsongen för Red Bull Salzburg.

En hedersam utmärkelse – eller en karriärsmässig dödsdom. Gång efter annan har ”den nya Zlatan” delats ut eller tagits som etikett, ofta för att någon helt enkelt inte orkat mer än att applicera den enklaste jämförelsen som finns tillgänglig. Är du anfallare, från Sverige (eller Norge, tydligen), då är du helt enkelt den nya Zlatan. Är ditt efternamn lite annorlunda är saken klar.

Men vilken sorts spelare är det som ska växa fram i Zlatans kölvatten?

– Det heter alltid ”den nya Zlatan” tills allvaret händer, säger originalet och ler för sig själv.

– Jag tror att det är bättre att gå sin egen väg. När någon sätter etiketten ”den nya Zlatan”, då blir pressen så stor att man inte klarar av det. Det jag har gått igenom har ingen annan gått igenom. Det jag står för står ingen annan för. Det jag har presterat är under väldigt, väldigt hög press. Alla som snackar om den nya Zlatan, eller ”han var bättre än Zlatan i den åldern”. Bra. Man kan alltid drömma. Skillnaden är att jag inte drömde, jag blev ett levande bevis på allas drömmar. Jag tror att alla ska satsa på att gå sin egen väg och skriva sin egen story.

– Det är inte så att allt tar slut med mig och att det här är en one-man-show och aldrig mer ska handla om någon annan. Det kommer bli väldigt svårt att överträffa vad jag har gjort, men jag hoppas att någon gör det. Ingen ny Zlatan, utan någon som tar sin egen väg.

Ser du någon skillnad i unga svenska spelares mentalitet?

– Jag vet inte, men jag tror att det här med sociala medier – för många glömmer bort vad som är viktigast. Och det är att spela fotboll. Jag menar, idag känns det som om många lever via sina sociala medier. Det är klart, det är en del av världen, du kan inte komma undan det. Men glöm inte. Mitt meddelande till dem: Din passion är att spela fotboll. Inte gå ut och ta en selfie och känna att det är viktigt. Jag tror på att jobba hårt. Idag ser jag 11, 12, 13-åringar som har Instagramkonton och bygger dygnet runt för att få hur många följare som helst. Det kommer inte att hjälpa din fotboll. Det kommer inte att göra dig bättre. Det blir helt fel fokus. Det börjar inte från barnen. Det börjar med föräldrarna. Föräldrarna ska se till att barnen förstår hur det här fungerar.

Hur är du själv som fotbollspappa?

– Disciplin. Väldigt mycket disciplin. Jag ger dig möjligheten, jag hjälper dig, sedan är det upp till dig. Du väljer vad du vill. Jag tvingar dig inte att bli proffs eller vad du än vill. Det är upp till dig. Men jag ser det inte som tidsfördriv, utan för att det är kvalitetstid.

4. MED MINO GENOM MÖRKRET

”Jag svimmar inte, men nästan. Allt bara snurrar. Jag kunde inte röra mig.”

Det är oktober 2017. En lätt bris drar in över balkongen i Monaco. Mino Raiola, Zlatans agent sedan tiden i Ajax, kastar en snabb blick mot sin telefon innan han skrapar lite med ena fingret över bordet.

Han har berättat om Zlatans skada, den han ådrog sig mot Anderlecht i april 2017, den som såg riktigt illa ut. När vi besöker honom pågår rehabiliteringen, men ingen har fått en prognos för comeback, det är tyst och ovisst.

Jag ser att Raiola söker efter orden.

– Det är den bästa tiden jag någonsin har upplevt, säger han plötsligt.

Utspelet tog mig med förvåning. Vad var det som var så fantastiskt?

Zlatan kryper upp lite i stolen.

– Folk glömmer att jag hade den skadan. Till och med när landslaget kom in i bilden och det började snackas om att jag skulle tillbaka in. Från media. De babblade på. Men ingen sa: ”Det är kul att han spelar fotboll”. Det är glädjande att han ens kan passa en boll. Det var mer deras story. Ska han vara med? Ska han inte vara med? Hade det varit någon annan hade det låtit annorlunda. Kul att han är tillbaka, bara något positivt. Det handlade om att jag skulle vara med i landslaget eller inte efter att jag hade varit borta i ett år, säger han.

– Jag fick gå igenom träning som jag hatar bara för att kunna stå på benen och spela fotboll igen. Men det var ingen som gladdes åt det. Men jag vet att det är så. Det gjorde mig lite...inte besviken. Men lite förbannad. Jag vet vad jag gick igenom och vilken skada jag hade. Men man vill vara på scenen och skriva sitt och folk ska uttala sig. Men det triggar mig. Det brinner i mig. Jag vill göra mer.

Är skadan ditt mörkaste ögonblick som fotbollsspelare?

– Yes. Det hade aldrig hänt mig. Jag spelade i 15 år utan en riktig skada. Den kom när jag var 35. Det blir ett helt annat sätt att tänka. När jag var 35 tänkte jag ”hur länge ska jag fortsätta”. När jag väl fick skadan var det mer ”oj”, nu måste jag komma tillbaka och visa att jag kan spela fotboll igen. Det vände helt på mitt sätt att tänka.

Jag var hemma hos Mino Raiola för nästan exakt två år sedan.

– I Monaco?

Ja.

– På balkongen!?

Ja. 

– Hahaha, det är bra!

Den har du suttit på också. Skadan hade kommit, du rehabtränade. Men Raiola sa hela tiden att det var en fantastisk period för er två.

– Ja, vi hängde mycket. Han hängde med från dag ett. Jag menar, han har alltid varit där. Han har inte varit på plats bara. Men han har sitt och göra och jag har mitt. Men vi var tre-fyra veckor tillsammans. Då var jag med honom och inte med familjen. Mino hängde med till Pittsburgh. Det var första vevan när jag opererade mig. Vi var i Miami och han var med mig till Sverige. Det var en lång period. Varje dag. Han släppte allt annat, han sa att det handlar bara om dig nu. ”Jag ska se till att du har allt det bästa runtomkring dig. Alla gör allt, du bara tränar.”

Zlatan tystnar och letar efter minnesbilder medan han skrattar lite för sig själv.

– Han matade mig till och med. Jag ska inte säga att jag var förlamad, för det finns människor som är förlamade på riktigt. Men jag kunde inte röra mig, säger han. 

Sa du att han matade dig?

– Jag kommer ihåg en gång när jag var tvungen att röra mig. Jag behövde adrenalin, så vi gick till gymmet. Men jag mådde dåligt. Jag blev yr, det snurrade i huvudet. Så jag sa till Mino: Vi måste gå. Vi måste komma till rummet och vila. Så jag börjar gå med mina kryckor, kommer till hissen, men så trillar jag ned. Jag svimmar inte, men nästan. Allt bara snurrar. Jag kunde inte röra mig. Då sa han ”vänta här, vänta här”. Sedan hämtar han fysion, Dario, och tar mig in i rummet och har med sig kex med sylt. Så jag började äta dem. Till slut sa jag ”det är okej”, men Mino fortsatte mata mig. ”Mer! Mer!”. Han körde på. Jag hade munnen full av sylt! Och kex! Mino: Du behöver socker, du behöver socker! Men det här var alltså mängder som han käkar, inte jag. Så han höll på och trycka in i munnen och jag sa hela tiden att ”Mino det räcker!” men han bara ”No you need more”. 

Om någon inom fotbollen har betytt väldigt mycket – eller den enda som har betytt något för mig – då är det han

En stund tidigare har Zlatan – vilket han gjort många gånger tidigare – nämnt Muhammad Ali som den viktigaste influensen i hans fotbollskarriär.

Här blir det allt tydligare att det finns en annan person.

– Vi hängde varje dag, jag och Mino. Vi pratade om allt. Vi fick en helt annan kontakt. Det var inte agent och fotbollsspelare. Det handlade om allt. Som det brukar vara, men vi får alltid så korta ögonblick när vi träffas. Nu fick vi en längre period. Nu kom vi ännu närmare varandra. Om någon inom fotbollen har betytt väldigt mycket – eller den enda som har betytt något för mig – då är det han. 

Det låter som att det är en tågluff med Mino som gäller i sommar. Fyra veckor.

– Fast nu mår jag bra. Nu är jag inte handikappad längre. Jag behöver ingen som matar mig längre. Nu klarar jag mig.

Zlatan sträcker sig efter en klunk vatten och tittar upp i taket.

– Men ja. Varför inte?

5. LEJONET OCH ZLATAN

”Det är en helt annan värld. Efter karriären borde man nog inte ha det här drivet att synas hela tiden.”

Mot slutet av den utmärkta men nedslående dokumentärfilmen om Diego Maradona som nyligen visats på biografer i Sverige kommer ett konstaterande som går att känna igen. Den Diego som skildras i början av filmen har till stora delar ersatts av Maradona, karaktären som föds ur framgången och den mediala exponeringen. Diego är en hjärtlig, entusiastisk fotbollsbegåvning med nära band till sin familj. Maradona är en allt mer vulgär, irrationell underhållningsmaskin på glid. Detsamma heter det när man pratar med personerna som funnits nära Paul Gascoigne. Vid någon tidpunkt upphörde ”Paul” att existera, allt som återstod var ”Gazza”. Listan på liknande öden är lång.

Inga jämförelser i övrigt, men det räcker med en snabb blick på livet som Zlatan Ibrahimovic levt för att undra hur han förhåller sig till sig själv som medial produkt. Vad händer när han stänger dörren bakom sig, loggar ut och inte refererar till sig själv som ett lejon längre? Går det att hålla kontakt med sitt jag när livet blir så här?

Är det någonsin jobbigt att vara så här vansinnigt känd?

– Nej. Jag har vant mig nu. Jag har haft det här så länge. När allt började snurra och det, då var det kaos. Runt omkring mig alltså. Media, folk som ser en, fans och allt det här. Men jag blev van ganska snabbt. Jag kom in i det. Jag hade inga problem med det. Det handlar bara om att komma ihåg vad som är viktigast: Fotboll. Inte berömmelse, eller kändisskap. Att folk känner igen dig. Det är fotbollen som är det viktigaste. Där kände jag att mitt självförtroende var viktigt. När jag spelade fotboll var jag bäst, det var det jag var bäst på, säger han.

Om jag hade levt ett liv då folk inte kände igen mig hade det varit okej

Finns det inte stunder då du önskar att du kunde gå på gatan som vem som helst?

– Det gör jag ändå. Jag går på gatan. Skillnaden är att många känner igen mig. Det stör mig inte. Om jag hade levt ett liv då folk inte kände igen mig hade det varit okej. Jag behöver inte bli igenkänd. Det är inte det det handlar om. Jag vill bli igenkänd för det jag gör. Inget annat. I mitt fall handlar allt om fotbollen, inte att jag har gjort något annat.

På tal om att ha en offentlig och en privat personlighet. Det finns ju flera som har haft din typ av karriär...

Zlatan rynkar på ögonbrynen.

...som till exempel Diego Maradona. 

– Pjuh. Jag trodde du skulle säga någon i Sverige. Det finns ingen.

I hans fall blev skillnaden mellan Diego och Maradona svår att göra i längden. Han konsumerades nästan av sin ”Maradona”-karaktär. Har du upplevt samma konflikt?

– Jag tror att när man väl är aktiv är allt okej. Man får uppmärksamhet, de snackar om dig, du gör dina mål, du har din position, du är fortfarande levande. När man slutar måste man lägga en spärr. Det kommer inte att vara på samma sätt. Man kommer inte att snacka om dig i media lika mycket. Vad du har gjort. Om du har sålt ditt hus. Man måste skilja på det, man måste vara förberedd på det. Det är en helt annan värld. Efter karriären borde man nog inte ha det här drivet att synas hela tiden. 

– Jag ser vissa människor som måste sitta i en studio och kommentera matcher bara för att få uppmärksamhet. De behöver kicken bara för att synas. Jag tror inte att jag kommer att vara i den sitsen. Jag vill något annat. Från att ha så extrem uppmärksamhet till – ja det vet jag i och för sig inte – men till att det lugnar ned sig. Det är klart, även när jag slutar kommer det inte riktigt att bli så. Andra kända profiler blir som barn när jag träffar dem. Jag håller inte på med skådespeleri, jag tror att många respekterar det. Men jag tror att det blir lugnare, och då kan man tänka annorlunda.

Kan du längta efter det?

– Jag vet inte. Jag har inte varit där. 

Är du nyfiken?

– Lite grann. Ja. Det är högt tempo nu. Men jag bygger upp allt för mina barn. Inte för mig. Jag klarar mig. Jag kan vara i en bunker med mina tv-spel. Så länge jag vet att mina barn mår bra och har det bra är jag nöjd. Allt jag bygger för framtiden är för dem. Jag har levt ett liv utan allt det här. Det är inte så att jag föddes med det. Jag kommer från en sida där vi inte hade något. Vi hade inte råd att köpa godis. Eller den maten vi ville äta. Jag har varit där, jag är här. Det är viktigt att inte glömma var du kommer ifrån. Hur jag hade det, hur många andra har det. Alla som har valmöjligheter, som kan gå till vilken restaurang som helst, det är inte alla. Det måste man veta. Det är den sanna bilden av världen. Jag kommer från den andra sidan. Jag anpassar mig, jag är enkel, jag är inte krävande i hur jag vill ha det, men jag vill att det ska bli bra för mina barn. Men de ska vara självständiga. Det försöker jag säga hela tiden.

6. HEMMAPLAN

”De gjorde sitt allra bästa för att uppfostra mig, för att ge mig ett så bra liv som möjligt och ge mig alla möjligheter”

1 / 7

Det var stunden på dagen då ljudet från lekarna upphör att eka mellan husen. Solen vandrade nedåt, centimeter för centimeter i takt med att gatlyktorna tändes. Från balkongen hördes Jurka Gravic, Zlatans mamma. Nu fick det räcka. Maten står på bordet. Kom in. 

Men Zlatan kom inte in. Han stannade, oftast tills dess att klockan hade slagit 22, dribblade en gång till. När han motvilligt började ta farväl av dygnet avlossade han alltid ett par skott mot en plåtränna på husets utsida. Halva Rosengård vaknade till från sin kvällsdvala. Grannarna skrek åt honom att sluta. De visste att det var han.

Det är Sefik Ibrahimovic, Zlatans pappa, som målar porträttet av en typisk dag i Rosengård i dokumentärfilmen ”Från Rosengård med mer än ett mål”, som sändes för ett par år sedan.

Traditionen fortsätter, fast i annan form. Zlatans pappa har en tuta. Den är liten, i silver med svart gummi, och den ljuder varje gång hans son gör mål. I filmen visar han upp den och låter tittarna höra hur han firar. Det är en i raden av varma inblickar i en förälder som spricker av stolthet, som har tapetserat sitt hem med tidningsklipp om sin sons framgångar och specialbeställt en gardin med bilder på honom.

Där och i många andra dokument över Zlatans barndom och bakgrund har bilden av det Malmö som formade honom tecknats. Staden där statyn ska resas 2019 är densamma och en annan på samma gång. Få städer har varit utgångspunkt för den intensiva debatten om Sverige, invandring och integration på samma sätt som Malmö de senaste åren. Få städer har fostrat en lika tydlig symbol i samma fråga som Zlatan Ibrahimovic.

– Jag lämnade ett Malmö som jag inte riktigt kände till, säger han. 

– Först när jag var 17 eller 18 kom jag in till centrum. Såg gröna bussar. Såg Stortorget. Lilla Torg. Allt annat. Centralen. Men jag hängde mest ute i Rosengård. Det var mitt område. Nu är det större. Man har byggt så mycket nytt. Bron var där när jag var där, men inte när jag började. Då tog man båten till Köpenhamn. Men det händer så mycket, det växer och det känns mycket mer internationellt. Jag tror att de vill ha det så. 

– Och det växer tack vare mig och mitt namn. Det jag har gjort. Det blickas tillbaka mot Malmö. Det är där jag är född.

Den Zlatan som växte upp där och flyttade därifrån – hur beskriver du honom?

– Jag var som alla andra. Ung, vild, mycket energi, mycket adrenalin. Jag ville utforska världen. Jag ville se vad som hände där ute, vad som finns. Jag gjorde en massa sjuka saker som fick mig att känna mig normal. Nu känns jag lite programmerad, fast ändå mig själv. Då var jag mer lagd åt att jag gjorde exakt det jag ville.

Vad menar du med programmerad? 

– Man har många blickar riktade mot sig. Telefonerna. Alla telefoner har en kamera. Folk tittar: Oj det är han. Det är en bild eller en autograf. Det snackas och viskas. Man märker sånt. Man har koll på läget. Då var det bara gå ut och göra vad som helst. Ingen brydde sig. Sjuka saker.

Som vad?

– Allt. Från att busa till att göra olagliga saker till att göra lagliga saker. Allt blandat. Ingen pekade mot mig. Nu är jag en annan person. Jag har något att representera. Jag har en karriär. Jag har två barn. Man har blickar riktade mot sig. Men jag trivs bra med det. Om jag hade kunnat hade jag gått tillbaka och gjort om allt. På alla sätt.

Allt du gör blir ju ändå känt. Till exempel att du sålde ett hus i Malmö som hade blivit lite av ett landmärke. Förändrar det din närhet till Malmö?

– Nej, allt förändras när det händer saker i livet. Jag kommer från Malmö, det är mitt hem. Men jag känner att Stockholm är en större stad, om jag flyttar hem. Det finns fler profiler och karaktärer som är i min sits där, den sortens liv. Jag har en familj och ett privatliv också. Jag försöker skilja på det och det jag gör professionellt. Det får inte gå ut över familjen. Det finns gränser, situationer där jag behöver avstånd. 

Gör det det svårt att bo i Malmö?

– Jag kan bo var jag vill. Det beror på hur du vill att situationen ska bli. När jag hade huset i Malmö blev det för mycket kaos. Det var för mycket folk utanför huset. Folk sov över på parkeringen. Väntade utanför. Det kanske inte är det bästa om man vill leva lite normalt. Folk är nyfikna. De vill se en. Känna på en. Vara i närheten. Det är okej så länge man visar respekt. Men privatliv är ändå privatliv. Jag vill ha avstånd till alla från mina hem.

Vad tror du att det betyder för dina föräldrar att du står staty i staden där de uppfostrade dig?

– Jag tror att det betyder väldigt mycket. De kommer från en äldre generation. Det var mycket tuffare när de kom till Sverige. Det såg helt annorlunda ut, de gjorde sitt allra bästa för att uppfostra mig, för att ge mig ett så bra liv som möjligt och ge mig alla möjligheter. De har gjort sitt bästa. de kunde inte ha gjort mer än de gjorde. Så jag tror det betyder väldigt mycket. Egentligen tror jag att de mest är väldigt glada över att jag mår bra och är glad. När det gäller resten, min karriär, då har jag försökt hålla båda i bakgrunden. Jag vill inte att mitt jobb ska dra en skugga över dem. Varje person har sitt ansvar. De är viktiga på sitt sätt. Det är inte så att min fotboll och det som händer runt omkring mig är viktigare än dem. Tvärtom. De är viktigare än allt det här. 

7. CIRKELN SLUTS

”Jag brukar säga att det är svårt att blicka tillbaka när man är aktiv. Men nu börjar jag förstå vad jag har gjort.”

Jag tillhör en av årgångarna som har sett allt på första parkett. Jag var elva år när Zlatan Ibrahimovic gjorde debut i landslaget. Jag var 13 när han skickade Liverpools mittback Stephane Henchoz för att köpa varmkorv. Jag var 15 när han karateklackade bollen över huvudet på Christian Vieri. Jag var 16 när jag slutade skilja på stort och smått, när allt flöt samman och man plötsligt upplevde mer än ett fotbollsfenomen. En dag gick det inte att kvantifiera Zlatan och allt han betydde längre.

Jag såg honom göra upp med alla, göra mål på alla, besegra fiender och skaffa sig nya. Till slut började jag navigera mig genom svensk fotboll med en bandspelare i handen. Där fann jag historierna om hur Zlatan kryddat världen med onaturliga inslag och hur han gjort den tillgänglig för alla. ”Han är den stora glädjen”, som en av alla femhundra 9-åringar i foajén på ett Malmö-hotell kvittrade fram när PSG var där för att möta MFF i Champions League 2015.

Jag spelar så länge jag är på topp

När den här epoken tar slut är därför en ganska speciell fråga. Den markerar slutet på en kraft som vi inte sett i svensk fotboll och möjligen inte kommer att se igen. När knät vek sig på Old Trafford undrade jag liksom som många andra om det var sista gången vi såg honom spela, men plötsligt var han där igen och volleysköt en kvittering från 50 meter i USA.

Och nu? Nu när MLS typ har blivit MLZ på riktigt och du, Zlatan, börjar blicka bakåt själv? Var befinner du dig i karriären?

– På topp. Det har jag sagt hela tiden, säger han och gnider sig mot knäna. 

– Jag spelar så länge jag är på topp. Folk kan se det på ett sätt, att jag är i MLS och att det inte är samma nivå som i Europa. Men jag är på topp. Det betyder inte att MLS är på topp. Det handlar om att jag gör det jag är bra på. Jag gör det jag har gjort.

Det låter som att du befinner dig i ett ögonblick där du tillåter dig att titta tillbaka.

– Jag brukar säga att det är svårt att blicka tillbaka när man är aktiv. Men nu börjar jag förstå vad jag har gjort som spelare. Alla rekord. Landslaget. Allt. Allt jag har gått igenom. Sedan kollar man på andra spelare och börjar förstå vad man har gått igenom. Vilka lag man har spelat i. Vilka man uppskattar. Vilken nivå det var. Hur intensivt allt har varit. Vilka spelare man har fått spela med.

– Nu börjar allt falla på plats. Idag fyller jag 38 år. Man tänker på ett annat sätt. Man förstår läget i världen på ett annat sätt. När man var ung var man full av energi, man var motiverad, man var hungrig och ville bara ta över hela världen, men man förstod inte vad som väntade där ute, eller vad som pågick, säger han.

Zlatan knyter näven och tittar på den. 

Det är några dagar kvar tills statyn avtäcks i Malmö. Själv kan jag inte frigöra mig från funderingarna på hur lång tid det är kvar av Zlatan. Trots det framåtlutade svaret, trots den bekymmersfria tonen.

– Jag ville bara spela fotboll. Jag var glad över det. Sedan kände jag att jag inte fick chansen medan någon annan fick chansen. Ju mer tiden gick, ju äldre jag blev, desto mer förstod jag läget. Jag var tvungen att vara tio gånger bättre än alla andra, bara för att bli erkänd, och vara en bra fotbollsspelare. Jag menar, vinna tio guldbollar? Tio guldbollar för att folk ska säga han är ”nog” en av de bästa. Inte ”han är”, inte den bästa. Han är ”nog en av de bästa”. Efter tio Guldbollar? Efter mig, vad är det? Två? Tre? När jag slog det rekordet pratades det inte på det sättet, säger han.

Lågan tänds igen.

– Jag förstår mer och mer att man inte ser mig som man ser alla andra. Det är okej. Det ger mig styrka. Det ger mig energi och motiverar mig. Jag tappar inte passionen för det jag gör. Jag ska ha mer, jag ska göra mer, sträcka på gränserna tills det inte finns några gränser.

Om 10 år står statyn kvar i Malmö. Var är du?

– Jag vet inte. Jag vet inte själv om jag lever då. Det viktigaste är att statyn står kvar. Den betyder så mycket mer än vad jag kommer göra då. Det kommer vara mindre viktigt vad jag gör. Ingen dåtid, ingen nutid, ingen framtid. Den ska leva för evigt.