Noa Bachner reser genom Storbritannien • Om brexit – och sprickan inom fotbollen

Hotet: ”Vår fotboll dör framför ögonen på oss”

BLYTH/DERRY. Det går att dra en linje mellan Brexit och en väldigt stor spricka i engelsk fotboll.

Tätorten och glesbygden, vinnarna och förlorarna, Premier Leagues glans och den dunkla tillvaron i systemets bakvatten: Både siffrorna och geografin vittnar om ett samband.

En månad innan coronakrisens utbrott reser SportExpressens Noa Bachner genom Storbritannien i samma stund som Brexit blir verklighet. 

Han möter en fallen partiledare, annonser för Nordkorea och en nordirländsk fotbollsklubb på flykt från sitt hemland.

Text: Noa Bachner
Publicerad 25 mar 2020 kl 17.03

Tony Platten är på strålande humör. De välputsade, bruna läderskorna blänker till när han svänger ut från parkeringsplatsen. 

Livet leker. I eftermiddag ska fotbollsklubben han äger, Blyth Spartans, möta serieledarna King’s Lynn hemma i den engelska sjättedivisionen. Om bara några dagar lämnar England EU. Regnar gör det inte heller.

Stadsjeepen – en Porsche – är egentligen för stor och snuddar nästan vid en pelare när vi krånglar oss runt ett hörn.

– Jag åker skidor i Österrike varje år, säger han medan vi rör oss mot Blyths stadskärna i den mån den existerar.

– Alla jag pratar med där tycker att vi är modigast i Europa som lämnar EU. I min värld gör vi helt rätt. Det är ett galet system.

Blyth ligger en timmes bussresa från Newcastle vid nordöstra Englands kust. Efter valet i december hamnade staden i det internationella blickfånget eftersom valkretsen övergav Labour för att i stället rösta på Tories. Det blev rubriker i de rikstäckande tidningarna och så småningom över hela världen, så talande var skiftningen när ett historiskt starkt arbetarklassfäste som Blyth Valley lämnade det traditionella arbetarpartiet.

Tonys svarta vindjacka prasslar.

– Ingen vill ha en socialist som premiärminister, säger han.

Tony Platten, Blyth Spartans ägare.

Foto: Noa Bachner

Tony Platten.

Foto: Noa Bachner

Minuten innan har han sågat den avgående Labour-ledaren Jeremy Corbyn längs fotknölarna. I Blyth hade 60 procent redan röstat för att lämna EU sommaren 2016. Här beskrivs en ganska bortglömd existens, ett politiskt system och en utveckling som aldrig verkar gynna den här platsen, och när man pratar om fotbollsklubben som Tony äger, ja då låter det exakt likadant.

Själv passerar jag genom staden på väg till Derry, Nordirland, där 78 procent röstade för att stanna kvar i den Europeiska unionen. För Derry City, fotbollsklubben som redan har tvingats fly till grannlandet Irland och en annan inhemsk liga än sin egen, väntar en framtid med ett ben i den europeiska gemenskapen och ett utanför.

Vad det innebär? Ingen verkar riktigt veta. 

Det är en gråmulen lördag i januari 2020, en månad kvar tills det att coronaviruset ska lamslå hela världen, och Storbritannien drar åt olika håll. Ett glasspapper blåser upp på motorhuven och fastnar på vindrutetorkarna när Tony svänger ned mot hamnen. 

Corbyn var Labours stora problem, han är marxist

Blåsten tränger igenom kläderna när jag kliver ut, vågor slår mot kajen. Härifrån avgick fartyget som upptäckte Antarktis av misstag, säger Tony.

Jag tittar på honom och tackar för skjutsen. Vi ska ses igen lagom till avspark.

– Corbyn var Labours stora problem, han är marxist. Han visste dessutom inte vad han ville med EU. Ingen vet det, säger han. 

– Vet du vad, i kväll kan du fråga Corbyn vad han hade för plan för EU.

– Vad menar du med i kväll?, frågar jag.

– Det är egentligen en hemlighet, men Corbyn kommer hit, till vårt klubbhus. Labour har hyrt det från klockan 18, det är en årlig middag. Jeremy är hedersgäst. Vi ses sen.

***

Min taxi står stilla i en bilkö i centrala London. Jag är på väg från Brentfords träningsanläggning och har träffat Andreas Georgson, tränaren som lämnade Malmö FF för att jobba i engelsk fotboll i vintras. Det är den 23:e januari och på radion meddelas att Drottning Elizabeth har undertecknat lagstiftningen som förverkligar Brexit: Snart är Storbritannien ute. 

Utanför fönstret flimrar kvällen; ett oöverskådligt hav av restauranger, butiker och arbetsplatser. Här finns jobben, pengarna, makten, framtiden och fler fönster mot världen än man kan räkna till.

Här finns sex Premier League-klubbar, spelare och publik från hela planeten.

Det kan låta som en ansträngd koppling att göra, men faktum är att det går att urskilja ett rakt streck mellan det politiska, ekonomiska och sociala landskapet som var med och banade väg för Brexit och uppdelningen av brittisk fotboll i två väldigt tydliga kategorier: Vinnarna och förlorarna. 

undefined

Frisörsalongen Blyth Smartens, mittemot fotbollslagets arena.

Foto: Noa Bachner

Sedan sin födsel 1992 har fenomenet Premier League blivit hela världens mest populära liga, men längre ned i systemet pågår något annat. The Times visade nyligen att 52 av de 72 klubbar som spelar i The Championship, League One och League Two gick med förlust i sina senaste bokslut. Deloitte kunde i en kartläggning visa att intäkterna för League One och Two-klubbar bara vuxit en fjärdedel av den ökning Premier League-klubbarna åtnjutit mellan 1992 och 2018.

Det här beror på flera saker. Premier League spelas inför hela världens publik, exponeringen och tv-avtalen är gigantiska. Uefa:s Financial Fair Play-regler tvingar mer eller mindre stora klubbar att gå med vinst, medan reglerna för mindre klubbar inte är lika hårda. Det är därmed nödvändigt för mindre engelska klubbar att ta risker om man vill röra sig framåt och uppåt. Samtidigt har man större möjligheter att gå med förlust.

Går miste om utländska importer

Medan de stora klubbarna är fyllda av landslagsmän från världens alla hörn går lagen längre ned i hierarkin miste om möjligheten att hämta in utländska importer eftersom dessa måste vara landslagsspelare för att få arbetstillstånd. Marknaden för att köpa spelare är mindre, möjligheten att förbättra lagen likaså. Med få utländska spelare minskar även räckvidden och förmågan att bygga globala följarskaror, vilket är en viktig faktor i Premier League-klubbarnas kommersiella tillväxt.

Vad har det här med Brexit att göra? 

undefined

Källa: The Economist.

Grafik: HELEN RASMUSEN

Pengarna och publiken finns i de stora städerna. Förlorarna på annat håll. The Economist publicerade under februari månad en analys som visar att Premier League-klubbarna kommer från valkretsar som är mer än 20 procent mer tätbefolkade och yngre än klubbarna längre ned i systemet.

70 procent av lagen i Premier League kommer också från platser där man röstade för att stanna kvar i EU. 

I League Two är motsvarande siffra 29 procent.

***

Bredvid mig längst bak på flygplanet till Belfast sitter en kille från Leicester, fem-sex år äldre än vad jag är. Han bor i Gateshead, en förort till Newcastle, och söker kontakt direkt. Han undrar vad jag ska göra och jag förklarar att jag är på väg till Derry, som nationalisterna, de som förespråkar ett självständigt Irland, säger. Eller Londonderry som unionister, de som hellre vill sitta ihop med Storbritannien, vill kalla staden. 

Själv ska min bänkgranne hem till Irland för ett läkarbesök, berättar han.

– Född med en njure, så… Men du, det här är ett riktigt kort flyg, eller hur?, frågar han i nästa andetag.

– Ja, jag tror att det bara är 35 minuter, svarar jag.

Han nickar instämmande och jämför med en flygresa han gjort från Melbourne till London som han aldrig tänker göra om. Jag hänger inte riktigt med. I ögonblicket efter tillkallar han en flygvärdinna för att fråga om det är en kort flygning igen. Hon informerar honom också om att det bara tar 35 minuter. Han berättar om flyget från Melbourne igen och jag börjar undra om han är påverkad. Det är han inte, säger han utan att jag frågar. Han är bara trött. Han har inte sovit på tre nätter. Flygvärdinnan går förbi igen. Han stoppar henne och köper tre parfymer ur katalogen, garvar åt sitt eget uttal av Jean-Paul Gaultier. Presenter till syskonen. 

– It’s cold here? Fucking hell. Probably get the fucking China murder virus now innit?, säger han och somnar fem minuter innan vi ska landa.

Två timmar skumpig bussfärd rakt över Nordirland senare når jag Derry. Kommentarerna om coronaviruset lägger jag ingen större vikt vid. Smittspridningen känns fortfarande som ett avlägset hot, en nyhetshändelse i ögonvrån.

undefined

Foto: Noa Bachner

Jag har åkt hit eftersom Derry City spelar i den irländska ligan, inte den nordirländska. Brandywell Stadium, där laget spelar sina hemmamatcher, ligger bara nio minuters bilfärd från den irländska gränsen. Det har sina skäl. 

Brandywell Stadium ligger mitt i Bogside, en stadsdel som formats av Troubles, samlingsnamnet för stridigheterna mellan nationalister och lojalister, mellan katoliker och protestanter, som plågade Nordirland från slutet av 1960-talet till slutet av 1990-talet.

Spåren av den våldsamma historien syns överallt. När jag närmar mig arenan är var och varannan vägg täckt av muralmålningar med politiska budskap om irländsk självständighet, motstånd och påminnelser om Bloody Sunday, söndagen 1972 då brittisk polis sköt ihjäl 14 demonstranter på gatorna här. 

undefined

Muralmålning i Derry.

Foto: Noa Bachner

Propagandan är tydlig: Anti-makthavare. Anti-polis. Anti-Belfast. Anti-Storbritannien. Anti-gräns till Irland. På väggarna syns också en stor mängd meddelanden till stöd för IRA, den paramilitära, politiska terrororganisationen som utfört ett stort antal bombdåd och skjutningar och propagerar för en självständig irländsk stat. 

Partiet som gruppen har kopplingar till, Sinn Fein, ska snart göra ett succéval. 

***

Det är fredag eftermiddag när mitt tåg rullar in i Newcastle. Några timmar senare sitter jag på en bar med min kompis John. Vi håller på samma fotbollslag men har tröttnat på att prata om det för att det alltid går så himla dåligt. 

John är 34. Han hatar Brexit och har döpt om sitt Twitter-konto till ”ENGLAND IS DEAD” efter valet i december. I Johns värld råder inga tvivel. Valet handlade bara om att slippa EU, det var därför Tories, med sin slogan ”Get Brexit Done” vann. John säger att han lider av politisk depression, att han brukar ha en annan inställning till livet och se vägar ut ur jobbiga situationer, men att det känns helt kört för England nu.

Morgonen efter tar jag bussen till Blyth.

Blyths rykte bland Newcastle-bor tycks inte vara det bästa. John har avrått mig från att åka dit flera gånger, han säger att det är för stökigt, att jag ska passa mig, men min omedelbara upplevelse är den motsatta. Så fort jag kliver av bussen är intrycket att det är för lugnt för att vara lunchtid en lördag. På en av huvudgatorna är bara begravningsbyrån ”Go as you please” och en spelbutik öppen när jag går mot Croft Park, fotbollslagets arena. Blyth ser ut att vara stängt, långt ifrån den moderna, kosmopolitiska stadens mångfacetterade utbud av liv och rörelse, för mycket sinnebilden av den plats som önskade sig Brexit.

undefined

I Blyths stadskärna står många butikslokaler tomma.

Foto: Noa Bachner

Det finns siffror som ramar in staden ännu mer. Här jobbade väldigt många på varven eller i gruvorna för några decennier sedan, men inte längre eftersom den typen av arbete i mångt och mycket avvecklats från 1980-talet och framåt. Här är arbetslösheten högre, befolkningen äldre och lönerna lägre, drogmissbruket utbrett. Medellivslängden för en kvinna i Cowpen, en del av Blyth, är 75,7 år. Bara några stopp längre bort med bussen, i det mer välbärgade Cramlington, är den 92,3.

I Blyth har man tröttnat på en utveckling som bara verkar gå åt fel håll och gynna någon annan, säger Tony Platten när han möter upp mig vid ingången till Croft Park. 

Han har sin matchdagskavaj på sig och visar mig in bakom grindarna. 

I Blyth behövde något hända, säger han. 

***

Kravaller, stenkastning och värre än så om man ska vara ärlig

När jag går över parkeringsplatsen intill Brandywell Stadium börjar Lawrence Moore, Derry Citys medieansvarige och allt-i-allo, peka frenetiskt mot ett hörn. En stund senare berättar han att det var precis där Ballymena Uniteds supporterbuss stod när den brändes upp 1972.

– Troubles arbetade sig in även i sporten här, så klart. Det var främst jobbigt för lag som skulle åka till och från olika områden. Kravaller, stenkastning, värre än så om man ska vara ärlig. Människor var i regel oroliga för att hamna i områden de inte kände till, säger Lawrence medan vi börjar gå runt träningsplanen.

När konflikten på Nordirland eskalerade mot slutet av 1960-talet hamnade Derry City i kläm. Situationen som uppstod runt lagets hemmamatcher här var typisk för stämningarna i hela landet: Lojalister och nationalister kom i kontakt med varandra, ofta utbröt våld och oroligheter.

En vintersol bländar oss. Lawrence snörvlar till lite när han går framför mig med händerna i fickorna. Säsongen börjar om några veckor. 

undefined

Lawrence Moore på Brandywell Stadium.

Foto: Noa Bachner

– Alla påverkades. Arméns vägkontroller, en husrannsakan här, bombpatruller där. Hot, lämna byggnader och skolor. Det var djupt deprimerande. Tittar man på hur många som påverkades och fortfarande påverkas känslomässigt – det har förändrat saker, säger han. 

Derry City har funnits sedan 1928. Klubben mer eller mindre kastades ut ur det nordirländska ligasystemet 1972. Motståndarlagen hade uttryckt oro för att åka till Bogside och Brandywell, hotbilden var för påtaglig. Det hela kulminerade när supporterbussen från Ballymena United brändes upp på parkeringen under pågående match.

– Eftersom det hände så nära klubben ville inte andra lag åka hit och bussbolag ville inte hyra ut bussar, säger Lawrence.

En första lösning var att Derry City skulle spela sina hemmamatcher i grannstaden Coleraine, men det innebar en ekonomisk katastrof eftersom publikintäkterna gick upp i rök. Det nordirländska förbundet kallade till möte för att försöka få tillbaka klubben till Brandywell, men de andra klubbarna röstade nej med en rösts marginal. 

undefined

Ett av många politiska plakat i Derry.

Foto: Noa Bachner

Utan någonstans att ta vägen föll en hel fotbollsklubb i koma. Ingenting hände på 13 år, inga matcher, ingenting. Det var först när det irländska förbundet bjöd laget till sitt ligasystem som klubben såg dagens ljus igen.

”Ingen tänker på gränsen”

Det glöder i ögonen på Lawrence när han berättar om återupprättelsen, hur Derry City är den enda klubben som har vunnit en inhemsk trippel, bara några år efter att ha återuppstått. Hur man tog med sig 20 000 supportrar till en bortamatch mot Cork och mötte Paris Saint-Germain i Uefacupen. 

Hur supportrar kommer från andra sidan gränsen, hur spelare och tränare bor där så väl som här. Hur Derry City är större än allt annat i området.

– Ingen tänker på gränsen, säger han. 

undefined

På många platser i Derry syns stöd för IRA.

Foto: Noa Bachner

I Derry röstade 78 procent av väljarna för att Storbritannien skulle stanna i EU. Från och med Brexit måste laget resa in och ut ur den Europeiska unionen varje vecka.

Lawrence säger att klubben har som policy att inte kommentera frågan för mycket för att de inte har en aning om vad som kommer att hända.

– Det här är ett väldigt tolerant samhälle. Vi har sett vad som händer när man inte är tolerant. Brexit är praktiskt. Det kommer att bli praktiskt. Vi tycker att det verkar vara mycket intolerans i själva argumentationen. Vi är ett tolerant samhälle, upprepar han.

***

En kall vind sveper över Croft Park. Processen blir kort.

Blyth Spartans ser ut som ett hopplöst fotbollslag. 

Det står 0-2 till King's Lynn efter bara en liten stund och slutar 0-3. Planen är i dåligt skick. Hemmalagets stjärna, Robbie Dale, skjuter två-tre halvfarliga skott, men mer än så blir det inte. Den före detta cricketspelaren Ben Harmison gör debut på topp men är faktiskt helt oduglig. På läktarna pyr uppgivenhet. 

Tränaren Lee Clark tappar humöret. I början av mars ska han få sparken. Blyth slåss mot nedflyttning och har precis sålt sin bästa spelare, Callum Roberts, till Notts County. En äldre man framför oss svär oavbrutet tills hans dotter säger åt honom att vara tyst. Själv fascineras jag mest av hans bänkgranne som ser hela matchen i kortärmad matchtröja. Det är tre grader och vi sitter i skuggan.

Tony lägger armarna i kors i ”Directors box”, tio meter till höger om pressläktaren där jag hamnat bredvid Nick Castiaux, en volontärarbetande, livslång Blyth-supporter som hållit i klubbens medieaktiviteter hur länge som helst.

undefined

Nick Castiaux, till höger, har följt Blyth Spartans i snart 60 år.

Foto: Noa Bachner

Nick har sett 60 säsonger av Blyth Spartans, säger han.

Nick och jag pratar om andra saker än matchen efter bara en liten stund. Han vet inte vart Blyth är på väg. Han förbluffades av valresultatet i december, trodde aldrig att Tories skulle kunna slå Labour här. Han säger att han ser barn växa upp vars föräldrar är arbetslösa, vars föräldrar var arbetslösa, som inte vet något annat än arbetslöshet, och att det oroar honom.

Vi är inte en stormakt längre. Inget imperium. Vi är Europa.

– Men min föräldrageneration såg kriget. Jag vill ha ett enat Europa. Vi kan inte vara isolerade här uppe. Vi är inte en stormakt längre. Inget imperium. Vi är Europa. Vi har sett farorna med ett splittrat Europa. Att isolera oss och tro att allt ska bli bra? Jag tror att vi får problem, säger han.

– Det är skönt att ha Spartans. Våra fans har börjat sjunga att ”nu är vi Tory”. Inför sista matchen varje säsong klär alla ut sig. I år planerar många att ha höga hattar och frack. Man skojar om det. Now we’re posh. Men inget är seriöst. Det finns ingen politisk laddning i det. Man tar det för vad det är. Så är hela regionen. Man går vidare. Man ser vad som händer. Lever för i dag. Får pengar, spenderar pengar, njuter av det, tar en öl, börjar om igen. Så har det alltid varit. 

Jag ser matchens sista tio minuter från sidlinjen och fastnar för reklamplakatet som drog strålkastarna till Blyth förra året. ”Visit North Korea”, står det på det.

undefined

På ena kortsidan av planen finns en reklamskylt för turism till Nordkorea.

Foto: Noa Bachner

Efter slutsignalen blir jag medbjuden in i Spartans klubbhus, en ganska liten tegelbyggnad med grön filt på golvet, en stor matsal och en mysig bar. På väggarna sitter grönvitrandiga tröjor.

Jag frågar Tony Platten om det var i desperation han tecknade ett avtal med Visit North Korea.

– Äh, det där struntar jag i. Det var pengar för oss. Vi måste tacka ja till allt vi kan få. Det är samma sak i fotbollsklubbar över hela landet nu, säger han med en suck. 

”EU är på väg att misslyckas helt och hållet”

Tony håller en lång föreläsning. Om Blyth som världens största kolexportör på 1960-talet. Om oljespill, ingenjörer, vindkraftverk, om el från Norge, Margaret Thatchers nedläggningar, ekonomisk åtstramning, att förlora på globalisering, att han själv gick i skolan med Dire Straits-gitarristen Mark Knopfler. En lång stund berättar han om världens första räls.

Sedan kommer han till 2020. 

– EU är på väg att misslyckas helt och hållet. Sydeuropa och norra Europa, det är livspsykologi som skiljer sig totalt. Byråkraterna i Bryssel lever i sin egen lilla bubbla och är helt främmande för vad som pågår i resten av Europa. Korruptionen? Bristen på ekonomisk hantering?, frågar han retoriskt.

Jag tittar på honom i tystnad. Hans vrede tränger igenom.

undefined

Blyth Spartans förlorar klart mot serieledarna King's Lynn.

Foto: Noa Bachner

– Man tar in länder i EU som inte har ett juridiskt system som fungerar. Korruption är en vardaglig företeelse på högsta politiska och ekonomiska nivå i många länder. Ta Östeuropa till exempel. Jag tycker att hela grejen är galen. Det lät som en bra idé på 1970-talet, nu har det vuxit i väg. Vi valde aldrig EU. Vi har aldrig röstat för det här systemet, säger han.

***

Den enda vägen upp genom seriesystemet, den enda realistiska metoden för att röra sig framåt för Blyth Spartans, är större investeringar, men större investeringar innebär att klubbarna drar på sig större kostnader, och större kostnader innebär risker, eftersom finansiären kan tröttna, få slut på pengar eller, som i vissa fall, bli sjuk eller dö.

Det är en jobbig verklighet och som skördat offer de senaste åren. Macclesfield. Coventry. Charlton. Bolton. Notts County. Bury, som funnits sedan 1885, gick i konkurs och kom inte till spel säsongen 2019/20. De senaste säsongerna har många klubbar i det engelska ligasystemet mer eller mindre kollapsat.

En bit härifrån var Gateshead, som spelar i Blyths serie, nära att gå samma öde till mötes för en tid sedan. En affärsman från Hongkong, Dr. Ranjan Varghese, investerade plötsligt i klubben och tillsatte en italiensk affärspartner, Joseph Cala, som klubbdirektör. Cala hade tidigare blockerats från att investera i klubbar av FA:s ”fit and proper”-test.

I Newcastle träffar jag en kollega, Mark Carruthers, som bevakade hela episoden.

– Jag förstod inte varför någon från Hongkong var intresserad av ett non-league-lag från Gateshead, säger han.

Mark berättar en historia man lärt sig känna igen. Den handlar om spretiga beslut, dunkla motiv, hur spelare säljs, tillgångar försvinner, om obegripliga ekonomiska kalkyler, tränare och andra anställda som skickas i väg, hur en liten klubb går på sina bara knän i maj 2019 och supportrar köper mat till spelarna inför bortamatcher. Hur Gateshead slängs ut från sin arena efter obetalda hyror. Hur Mark åker till en bortamatch mot Harrogate och tänker att han ska bevaka Gatesheads sista bortamatch någonsin eftersom konkurs verkar vara det enda tänkbara scenariot.

Till slut räddades klubben av ett supporterintiativ, Gateshead Souls, som fortfarande äger klubben.

Mark suckar. Mark röstar på Labour. Mark förstår inte vad som är grejen med Brexit. Mark vill ha en ”total omstart av systemet”, men bara när det gäller fotbollen.

– FA struntar i vad som händer. Ligorna struntar i vad som händer. Vem släppte in de här människorna i Gateshead? Vi måste ut ur det här. Vår fotboll dör framför ögonen på oss, säger han.

– Eller när är det meningen att belöningen ska komma? När du kommer till League Two? Är belöningen tillräckligt stor där? Kan du komma upp i League One? Championship? Är det värt det? Är det över? Är det där man stannar? Är det så här det ska se ut för alltid?

***

King's Lynns spelare släntrar ut från omklädningsrummet. Alla har blivit bjudna på fish and chips och var sin öl till bussresan hem. Bortalagets ägare Stephen Cleeve har pumpat in stora pengar för att få fart på klubben. Det går bra, i mars har King's Lynn fortfarande goda möjligheter att gå upp, men om det blir uppflyttning behöver Cleeve skjuta till ungefär 1,5 miljon kronor till säger han i intervjuer med lokaltidningar. 

Tony Platten kom in i Blyth Spartans 2000. Han har det bra ställt, men inte så mycket att han kan investera för att Blyth ska klättra uppåt. Klubben var två timmar från att gå i konkurs när han köpte den. Det var det vanliga. Skatteskulder låg i högar, någon hade inte planerat för verkligheten.

undefined

På läktaren pyr missnöjet med hemmalagets insats.

Foto: Noa Bachner

Vi försöker få barnen att komma till våra matcher

Tony avskyr Premier League. Han säger att Spartans hade som realistisk målsättning att klättra genom ligasystemet för 30 år sedan, men att det inte går nu. De finansiella riskerna som är associerade med en satsning är för stor. 

– Allt barnen vill göra nu för tiden är att se klipp av Premier League-matcher. Vi försöker få barnen att komma till våra matcher. Ett problem är att de inte kan sitta still och göra en sak i mer än 10 minuter. Så de kan inte se en fotbollsmatch i 90 minuter. Det är inte den moderna livsstilen. Det är som med filmer nu för tiden. Du får aldrig en tio minuter lång dialog längre. Det är snippet, snippet, snippet. Tiosekundersgrejer. Allt det där påverkar fotbollen på alla nivåer, säger han.

– Premier League är en helt galen situation. Pengarna är hysteriska. En spelares veckolön skulle kunna försörja en non-league-klubb i 12 månader. Varför kan vi inte sätta ihop ett program där varje Premier League-spelare offrar en veckolön och skänker den till en non-league-klubb? Men vem försöker man lura. Alla de här förslagen...jag menar, Premier League har ett himmelskt system och spelarna vet inte någontings värde. Det skulle aldrig fungera.

undefined

I Blyth Spartans klubbhus förbereder man för Jeremy Corbyns ankomst.

Foto: Noa Bachner

Vilken är vägen framåt för Blyth Spartans?

– Om vi kan få 1000 i stället för 800 åskådare skulle det göra att klubben kan gå framåt. Det är svårt. Vi fick en dålig start den här säsongen, på grund av...anledningar. Nästan hela laget lämnade efter förra säsongen. Jag tror att vi hänger kvar.

***

I klubbhuset pågår förberedelserna för fullt. Sju-åtta personer har lagt ut röda dekorationer över borden. Det är inte bara Jeremy Corbyn som är på väg, utan även Rebecca Long Bailey, en tänkbar efterträdare till honom.

Den som ska firas av är Labours lokala MP – Member of Parliament – Ronnie Campbell. En livslång Blyth-supporter och oändligt populär politiker.

Tony Platten kommer gående, lätt stressad men ändå på väg hem. 

Han kliar sig i huvudet.

– Ronnie står framför tränarbänken varje match, men jag såg honom inte i dag. Hans hälsa sviktar. Labour hade vunnit här om Ronnie var frisk. Alla visste att han skulle pensioneras. Men Ronnie visste att Blyth röstade för Leave. Han röstade själv emot sitt parti, men för sin valkrets. Jag högaktar honom för det. 

– De tog in en annan person nu. Som...

Tony tystnar i säkert tio sekunder, vänder bort huvudet och ler mot mig.

Mustaschen spretar lite.

– Som, eh...som förlorade. Hehe.

En dryg timme senare anländer Jeremy Corbyn. Några citat kommer inte på tal. Han är en jagad man efter Labours fiaskoval och den här kvällen i Blyth Spartans klubbhus handlar om något annat än politik, får jag berättat för mig.

Nick Castiaux följer mig ut genom dörren. Han vinkar farväl till Tony.

– Vi har väldigt olika åsikter, säger han med ett leende.

– Det gör mig inget. De flesta som har en idé om Blyth har aldrig varit här. Jag är stolt över att komma härifrån. Vi gör vårt bästa. Vi är fortfarande här.