Legendarerna som blev bittra fiender – SportExpressen har träffat Slava Fetisov och Alexej Kasatonov i Moskva

"Han var min bästa vän och han högg en kniv i ryggen på mig"

MOSKVA. De var som bröder även utanför isen, Slava Fetisov och Alexej Kasatonov, de bägge backarna i en av de bästa femmor som hockeyhistorien skådat.

Vänner i ur och skur som vann allt tillsammans: den nationella sovjetiska ligan, ett otal VM-guld, dubbla OS-guld för Sovjet, för CCCP.

Men så kom 1989, året då allt förändrade i östlägret. Politiken skulle splittra deras vänskap när Fetisov gjorde uppror mot tränaren Viktor Tichonov och Kasatonov tog Tichonovs parti.

Fetisov och Kasatonov hamnade några månader senare bägge i NHL-laget New Jersey Devils. Men vännerna hade blivit fiender. De spelade åter i samma femma men de talade inte längre med varandra.

Det skulle ta över ett decennium att läka såren.

Men i Vladimir Putins Ryssland har de hittat tillbaka och de tränar hockey tillsammans fem gånger i veckan. 

SportExpressen träffade Slava Fetisov och Alexej Kasatonov i Moskva. De berättar om guldåren i Sovjets landslag, om den svåra tiden i USA och hur det var att lära president Putin att spela hockey.

Publicerad 15 okt 2017 kl 06.10

Det tog över två decennier men sovjetisk och rysk hockey har slutligen fått ett museum som hyllar och dokumenterar hockeyns historia i detta världens största land. Den ligger vid idrottskomplexet Legendernas Park vid en av Moskvas ringvägar. Det finns en hel del att berätta.

I Rysslands eget hockeyns Hall of Fame hyllas spelare som Boris Michajlov, Vladislav Tretjak, Valerij Charlamov och Anatolij Tarasov. De flesta tillhör Sovjettiden, decennier då sovjetisk hockey dominerade vid de internationella mästerskapen.

Och där i Hall of Fame finns givetvis också de i femman som än kallades ”The Red Machine”, än ”Den gröna gruppen" (efter färgen på träningströjan).  Kärt barn har många namn. Fruktat barn också.

Och fruktade var de: Igor Larionov, Sergej Makarov, Vladimir Krutov, Alexej Kasatonov och Vjatjeslav - Slava - Fetisov.

Detta är laget som besegrade Sverige med 13-1 vid VM 1981, som krossade Kanada i finalen av Canada Cup 1981 med 8-1. 

De skulle bli den sista framgångsrika hockeykedjan som Sovjet producerade. Fem unga män som växte upp tillsammans, som andades och levde hockey så gott som året runt på hockeylägret utanför Moskva där Viktor Tichonov var oinskränkt boss.

De var formellt officerare i den sovjetiska armén men deras enda och viktigaste uppgift var att spela hockey och skänka fosterlandet segrar. Och de gjorde de. Gång på gång på gång.

De levererade det många anser var den vackraste hockey som spelats. De vann fem VM-guld och två OS-guld på 1980-talet. Vi kommer antagligen aldrig igen att få se dess like. Alexej Kasatonov förklarar varför:

– Det var en unik situation. De lyckades samla oss ihop i femman när vi var unga och vi fick ett decennium, nästan tio år att spela tillsammans. Det är mycket svårt att upprepa i dag, att samla ihop fem stjärnor på så hög nivå och hålla dem tillsammans under en så lång period.

Bodde på hockeyläger – elva av tolv månader

Vi träffar honom i hockeymuséet. Han är 58 år nu, sedan tre år VD för Legendernas Park och han kommer i kavaj, jeans och rutig skjorta men ingen slips.

Slava Fetisov, 59, är elegantare klädd när vi träffar honom ett dygn tidigare på berömda Café Pusjkin i centrala Moskva. En politikerveteran - han är medlem i den ryska duman, före detta idrottsminister - i kostym och slips.

undefined

Alexej Kasatonov och Slava Fetisov.

Foto: Axel Öberg

Det var de två som var backparet i den berömda femman. Slava Fetisov var dessutom lagkapten. Två spelare som möttes redan som juniorer, först som motståndare, sedan som lagkamrater i CSKA.

– Vi var i samma ålder och vi följde alltid varandra åt, berättar Slava Fetisov. Det är 40 år nu som vi känt varandra.

De levde tätt, tätt inpå varandra större delen av året. De var tvungna att bo på ett hockeyläger utanför Moskva under elva av årets tolv månader. Allt under tränaren Viktor Tichonovs styre.

Jag vet inte hur vi förblev normala efter 13 år i det där djävla - ursäkta mitt språk - stället.

Det kan låta omänskligt, men enligt Kasatonov innebar det också fördelar. I alla fall i början när de var unga.

– När man är 18 år så är det inga problem med tre träningspass per dag. Vi fick god mat och levde bland naturen i träningslägret. Det låg utanför stan. Lägret var i rätt bra skick.

– Glöm inte att detta var Sovjettiden då det fanns så många vardagliga problem. Vi slapp mycket av det.

Men det livet började slita med åren. Spelarna kanske hittade flickvänner, gifte sig, fick barn. Men ändå tvingades de leva isolerat ute på hockeylägret.

– Det fanns bara en telefon på 30 män. Alla stod i kö och väntade. Det var enda sättet att ringa sin familj, minns Kasatonov.

När jag antyder för Fetisov att detta var ett slags liv som inga svenska hockeyspelare eller kanadensiska eller amerikanska kom i närheten av. Att det kanske delvis är en förklaring till lagets många framgångar, detta intensiva hockeyliv. Han fnyser åt det.

– Tror du att det var därför vi spelade bättre för att vi bodde i ett läger?! Jag kan garantera dig att vi hade spelat ännu bättre om vi sluppit det. Jag vet inte hur vi förblev normala efter 13 år i det där djävla - ursäkta mitt språk - stället.

– Men spelet hjälpte oss att behålla förståndet. Jag tror vi hade kunnat vara ännu mer kreativa på isen, om vi haft ett normalare liv.

Viktor Tichonov avled 2014

Det finns fortfarande en tydlig spricka mellan Kasatonov och Fetisov i hur de betraktar och minns tränaren Viktor Tichonov, som tog över som sovjetisk tränare 1978 och skulle bli deras ledare under hela 1980-talet.

Han var en hård, disciplinerad man som blev beryktad för sin bistra uppsyn och många vredesutbrott från tränarbänken. En man som aldrig tycktes vara nöjd, oavsett framgångarna.

Viktor Tichonov.

Foto: Ivan Sekretarev / AP

Sovjets världsmästarlag 1986.

Foto: IMAGO

Klassisk bild på superfemman.

Foto: / SVT

Viktor Tichonov i båset mellan Kasatonov och Fetisov.

När han avled 2014 så kom tre av de fem i kedjan på hyllningsceremonin i CSKA:s hockeycenter. Vladimir Krutov hade avlidit två år tidigare, Igor Larionov befann sig i USA, men Fetisov, Kasatonov och Sergej Makarov kom.

Kasatonov var dock den ende som sedan även närvarade vid jordfästningen.

– Hur värderar man en man som var så nära i så många, många år och som hjälpte oss att vinna alla stora segrar tillsammans med honom. Han var lärare och ledare och de sista åren blev han min stora vän, berättar Kasatonov.

– Och kom ihåg att Tichonov också var del av systemet, själv var en gisslan för systemet. Han förstod att han inte kunde förlora. Om han gjorde det skulle han kastas ut.

När jag ber Slava Fetisov säga vad han känner för Viktor Tichonov så blir svaret ett annat.

– Hör här, säger han, jag kritiserade honom alltid när han var vid livet. Men här i Ryssland så har vi ett talesätt att man ska antingen säga goda saker om de döda eller inte säga något alls.

Därefter blir han tyst.

Viktor Tichonov skulle själv i efterhand medge att han bar en stor del av skulden till det mest beryktade nederlaget för detta sovjetiska landslag. Förlusten mot USA i OS-finalen 1980 i Lake Placid. En seger som kallas ”Miracle on Ice” i USA, en av de största bragderna i idrottshistorien, det amerikanska laget som främst bestod av unga amatörer, mot den sovjetiska maskinen.

Tichonov bytte ut stjärnmålvakten Vladislav Tretjak efter att denne släppt in två mål i första perioden. Reservmålvakten Vladimir Mysjkin hade inte alls samma erfarenhet. 

– Tichonov förklarade det aldrig för oss, säger Fetisov. Inget vet varför han gjorde som han gjorde. Det är inte rättvist att lägga all skuld på en person, men han var tränaren.

Fetisov konstaterar samtidigt att personer från väst - och förstås främst nordamerikaner - alltid vill prata om ”Miracle on Ice”.

– Det är så typiskt, säger han. Alla från väst frågar mig om det här. Jag brukar säga att jag har den mest berömda silvermedaljen i historien hemma hos mig.

– Men det var en bra läxa för mig som ung. Underskatta aldrig din motståndare.

Det skedde dramatiska förändringar i det sovjetiska samhället under åren som Fetisov, Kasatonov, Krutov, Makarov och Larionov dominerade i hockeyarenorna. När de började spela så var Leonid Brezjnev ledare, efterträdarna Jurij Andropov och Viktor Tjernenko blev inte långvariga och 1985 tog så Michail Gorbatjov över och inledde sina reformer som till slut skulle leda till Sovjets upplösning.

Det var dock få som förutspådde hur snabbt allt skulle gå. Men det gick plötsligt att säga och göra saker som tidigare varit tabu.

Slava Fetisov: "Han högg en kniv i ryggen"

Slava Fetisov valde att utmana systemet. Redan 1983 hade Lou Lamoriello, förbundskapten för New Jersey Devils, draftat Fetisov och Kasatonov i tron att de sovjetiska spelarna en dag i framtiden skulle släppas ut för att få spela i USA.

Det förblev dock en omöjlighet under många år till, även om de sovjetiska spelarna på sina resor runt världen alltmer fick upp ögonen hur olika livet var i väst. Alexej Kasatonov minns:

– Vi var förvånande att se spelare komma till matchen med egna personbilar. Och efter spelet kunde de ta sina hustrur och tjejer och gå på restaurang. Det var ett normalt och fullständigt liv. Vi kunde jämföra vår situation och andras, se skillnaden.

undefined

Expressens Mats Larsson med Slava Fetisov.

Foto: Axel Öberg

Slava Fetisov hade modet att försöka göra något åt det 1989. Han ville ut, och han accepterade inte Tichonovs och de andra sovjetbossarnas villkor. Han tog kampen ändå upp till dåvarande försvarsministern.

– De ville låta spelarna behålla 1 000 dollar av NHL-lönen. De behandlade dig som slavar. Och det handlade inte bara om pengarna, de styrde allt. Det var detta jag beslutade att kämpa emot.

Priset blev högt. Fetisov fick inte längre vara lagkapten och uteslöts ett tag ur laget. Han greps till och med en gång av polis i Kiev och förhördes. Det var en tuff tid.

Han berättar hur viktigt det var att familjen stödde honom. Han fick också stöd från Lou Lamoriello, trots att Fetisov då inte talade någon engelska och Lamoriello ingen ryska behärskade, så ringde amerikanen så gott som dagligen.

– Det var nog för honom att höra att jag fortfarande var vid liv. Han visste vilket pris man kunde betala för att utmana systemet.

Men en person som inte stöttade honom i hans kamp mot Tichonov var hans gamla vän, Alexej Kasatonov.

– Han fördömde mig på kommunistmöten, lade skulden på mig för att jag försökte få spela i USA, säger Fetisov.

– Han var min bästa vän och han högg en kniv i ryggen på mig.

Kasatonov säger i dag att han på den här tiden inte kunde föreställa sig att Sovjet skulle kollapsa. Han såg det som meningslöst att försöka utmana systemet, det kunde bara leda till att man krossades. Och - säger han - han förstod hur Tichonov resonerade.

– Tichonov ville förlänga perioden så långt som möjligt. Han tänkte mycket på nästa generation som skulle komma, som han skulle uppfostra. Spelare som Pavel Bure, Alexander Mogilnyj, Sergej Fjodorov, nästa generation som skulle stödja honom. 

– Och jag måste notera att jag inte förstod så bra att förändringarna inte bara gällde vårt lag och mig själv, utan även hela landet och det politiska systemet. Jag kunde inte fatta att det skulle bli så allvarligt. Larionov och Fetisov umgicks mycket med andra människor som förstod vilka förändringar som skulle komma. De förstod mer än vad jag gjorde.

Fetisov: "Jag var ensam och upprörd"

Processen att släppa spelarna, snabbades på när Alexander Mogilnyj under VM i Sverige i maj 1989 hoppade av och dök upp i USA med hjälp av Buffalo Sabres. I augusti fick slutligen Slava Fetisov det han slagits för, ett utresevisum till USA, möjligheten att börja spela i NHL och New Jersey Devils.

Jag hade kämpat mot systemet och han hade inte stöttat mig. Och nu tre månader senare så dyker han upp!

Men den första tiden i USA blev inte lätt. Inte alls.

– Jag var inte redo fysiskt eller mentalt för de nya utmaningarna. Devils hade kommit sist året innan och jag fick inte mycket stöd från klubben. Det fanns en massa fördomar mot Sovjet, folk sa att vi behöver inte den här ryska killen. Jag var ensam och upprörd under långa stunder.

Det skulle bli värre. Kampen mot Tichonov hade lett till att han förlorat sin vän Alexej Kasatonov. Men New Jerseys Lou Lamoriello hade redan 1983 draftat även andra ryssar och när nu de sovjetiska spelarna plötsligt fick tillstånd att lämna landet, så tog han även dit Fetisovs gamla backpartner - Alexej Kasatonov.

– Jag var skitförbannad, säger Fetisov. Jag hade kämpat mot systemet och han hade inte stöttat mig. Och nu tre månader senare så dyker han upp!

Hans svar på nybörjarengelska till de amerikanska journalisterna har blivit en klassiker. På frågan vad han ansåg om att Kasatonov kommit över, svarade Fetisov:

- I don't happy!

undefined

Alexej Kasatonov på Ryska Hall of fame

Foto: Axel Öberg

Inte heller Kasatonov var lycklig. När jag frågar honom om vilken hans värsta tid som hockeyspelare var, så hade jag möjligen förväntat mig förlusten mot USA vid OS 1980. I stället blir svaret:

– Det var när jag flyttade till Nordamerika och New Jersey. Första perioden där. Inte själva hockeyn, utan omständigheterna och situationen där man befann sig. Det var ett totalt skifte av allting, av livsstil och vanor och allting. 

– Plus under den perioden var det svårt i relationen mellan Slava och mig. Det var verkligen en mörk period. I synnerhet med tanke på att vi måste spela ihop igen. Det var enormt svårt, rent psykologiskt. 

Kasatonov: "Hockeyn botar såren"

För Lou Lamoriello så var valet väldigt medvetet. Han vill stärka lagets försvar och göra det med de två legendariska backarna från Sovjets förstakedja. Så de spelade tillsammans igen, sida vid sida, men de umgicks inte. De pratade inte ens med varandra. Hur klarade de det?

– Hockeyn botar såren, säger Kasatonov. Du spelar och glömmer allt annat, tänker bara på resultat, vad ska vi göra för att vinna. Alla andra problem hamnar i bakgrunden. Vi har inte så mycket tid i NHL att tänka på något annat. Det var en fråga om att överleva.

Helt kunde de förstås inte undvika varandra. När de spelade borta mot NHL-lag som innehöll andra före detta sovjetiska spelare, så blev det sociala träffar. Men det skulle dröja många år än innan de kunde kalla sig vänner igen.

Åren tillsammans i New Jerseys varade bara i tre säsonger. Både Kasatonov och Fetisov skulle gå vidare till andra klubbar och fick möta varandra på isen som motståndare i stället.

Fetisov drog det längsta strået på isen. Han förenades, tack vare Detroit Red Wings Scotty Bowman, med bland annat Igor Larionov i en ny ryssfemma. Det var ännu ett genidrag av den store Bowman. Detroit Red Wings vann med Fetisov Stanley Cup finalen två år i rad 1997 och 1998.

– Jag hade väntat så länge på detta. Jag var 39 år, minns Fetisov. Det var 1,5 miljoner på gatorna i Detroit. Det var mycket viktigt för mig.

Både han och Kasatonov rankar annars det första OS-guldet i Sarajevo och deras första VM-guld med Sovjet som de finaste minnena. Segern över Kanada i Canada Cup 1981 var förstås också en skön revansch efter OS-silvret året innan.

Slava Fetisov skulle även senare vinna Stanley Cup för New Jersey Devils men då som tränare. Han påpekar på en gång att han även var en framgångsrik tränare, när jag listar upp hans övriga meriter.

Fetisov fick förfrågan av Putin

Och Fetisov har provat på mycket, förutom hockeyn. Han skulle få en mycket mer ärofylld hemkomst till Ryssland efter 13 år i USA än vad Kasatonov skulle få några år senare. År 2002 blev Fetisov tillfrågad om han ville bli landets idrottsminister. Det var president Vladimir Putin som frågade.

– Han var minister redan när han satt på planet från New York, noterar Kasatonov. Ibland får man förslag som man inte kan säga nej till.

Slava Fetisov räknar upp allt han gjorde som idrottsminister. Det är allt ifrån byggandet av nya hockeyarenor runtom i landet till att spela en av huvudrollerna när Ryssland fick OS i Sotji 2014. Hockeyn - Sovjets framgångar var under några år nästan bortglömda - skulle med Fetisov som idrottsminister få ett uppsving.

Vi försökte få honom att sluta dricka, men så plötsligt boom, dog han.

Han hjälpte även sina forna lagkamrater, Sergej Makarov och Vladimir Krutov, att få jobb under honom på idrottsministeriet.

– Sergej bodde i Kalifornien då, och jag sa åt honom att komma tillbaka och göra ansvarsfyllda saker i Ryssland. Vladimir blev tyvärr av med jobbet, och det bidrog nog till hans drickande. När personer som Vladimir inte får någon utmaning, så hamnar de vilse.

– Vi försökte få honom att sluta dricka, men så plötsligt boom, dog han. Det var en svår förlust för oss alla.

Hela laget hade återförenats vid en uppvisningsmatch på Röda torget i december 2006. Det var också där som de första stegen började tas mellan Fetisov och Kasatonov för att reparera sprickan emellan dem.

undefined

Kruvov, Fetisov, Larionov, Kasatonov och Makarov under uppvisningsmatchen i Moskva 2006.

Foto: Ivan Sekretarev / AP

Efter matchen satt de sida vid sida igen i omklädningsrummet. Fetisov plockade fram en flaska whiskey. Den första isen var bruten. Fetisov berättar:

– Det var ett litet omklädningsrum, vi satt tillsammans och drack. I det ögonblicket förlät jag honom. Han var förmodligen rätt vilsen själv i sitt liv.

Även Kasatonov återvände hem till Ryssland året efter, 2007, efter 17 år i USA. Han längtade hem men hade inga stora erbjudanden som lockade. Han tog ett jobb som tränare för division 2-laget Podolsk.

– Det var inte 1990-talet, inte så dystert, men det var ändå en rätt svår tid. Jag fick bra villkor i Podolsk. Allt var jättebra förutom en sak. Jag fick ingen lön och har inte ens i dag fått den. 

Han skulle prova på olika jobb och projekt. Ett tag skrev han artiklar för Sport Express, en stor rysk sporttidning. År 2009 träffade han Slava Fetisov igen på Pavel Bures bröllop. Enligt Fetisov var det där de slutligen började umgås igen.

– Vi hamnade vid samma bord, minns Fetisov. Det var våra fruar som började prata om några problem i familjen. Min fru hjälpte hans fru, och sedan bjöd de in mig att delta i den här skiten. Och vad gör man inte?

Fetisov säger att han bad om Kasatonovs nummer och lovade att hjälpa honom.

– Jag började introducera honom för mina vänner och senatorer och ministrar. Han började leva ett helt annat liv. Folk gillar honom.

– Och folk gillar en story där två personer som varit vänner, sedan haft ett så offentligt bråk, återförenas igen.

Och återförenade är de. De spelar hockey igen cirka fem dagar i veckan. Och de fortsätter vinna mästerskap. I World Hockey Legends samlas veteraner från fornstora dagar och möter sina forna motståndare. Det har genomförts två turneringar, en i Ryssland i fjol, en i Tyskland i år. Ryssarna tog guld i bägge. 

Framför allt möts det för att de fortfarande älskar hockey.

– Vi har en egen klubb, berättar Kasatonov. Där finns några väldigt respekterade personer som tränar. Vi träffas på kvällen klockan 20.00  för att spela. Det är en bra metod för att koppla av och vila och ladda upp för nästa arbetsdag.

Vilka andra är med där?

– Jag måste nog ha tillstånd för att svara, ler Kasatonov. Men Fetisov och Valerij Kamenskij är med. Och tennispelaren Marat Safin.

Bland personerna han inte nämner finns också några av landets tunga politiska ledare. Det är - delvis tack vare Slava Fetisov - mycket populärt bland ryska politiker att ägna sig åt hockey.

undefined

Fetisov, Kasatonov och Putin på isen under en uppvisningsmatch.

Foto: Alexei Druzhinin /AP

Den högste av dem alla, president Vladimir Putin, är en av dem. Faktum är att det var Fetisov och Kasatonov som lärde honom att stå på skridskor. När Putin satte på sig skridskorna och gick ut på isen för första gången, så var han 58 år.

– Kan du tro att han sköt en stol framför sig för att hitta balansen precis som ett barn, minns Fetisov. Han fann ingen skam i det. Men redan efter tre försök, så åkte han skridskor på egen hand. Han är mycket atletisk, är i mycket god form.

För Putin blev hockeyn också blivit ett sätt att koppla av. Kasatonov berättar: 

– Ibland kom han vid midnatt efter jobbet för att träna. Kan du föreställa dig hans arbetsdag? Men han körde ändå 30 till 40 minuter i början på isen. Vi var glada han trivdes med det. Han var nöjd med att han fick resultat. Vi såg att det var ett nöje för honom.

Varje år spelar Putin själv i en uppvisningsfinal i Sotji i den liga som ryssarna döpt till NHL - Natt Hockey Ligan. En slags korpliga på kvällstid. I den första finalen gjorde Putin mål, med ett backhandskott.

– Reportrar skämtar ibland om hans mål, noterar Fetisov. Men han satte en backhand uppe i ena krysset, och det är inte säkert att ens jag skulle klara det i första försöket. Han är en begåvad man.

"Ser en helt otrolig propaganda mot Ryssland"

Fetisov har stått Putin nära ända sedan han återvände till Ryssland 2002 som minister. Det är presidentval nästa år och Fetisov räknar med att vara ute och kampanja för honom. Han är själv ledamot i den ryska duman sedan i fjol och representerar ett distrikt i Moskva.

De unga känner att något är fel, men de gamla som bestämmer verkar vilja eskalera allt.

Så hur ser han på de försämrade relationerna mellan Ryssland och USA? Fetisov kan ju bägge samhällena bra, har fortfarande många vänner på andra sidan Atlanten.

– Det är inte bra för någon. Och det gäller inte bara för Ryssland och USA, det gäller för hela världen. Min dotter är född i New York och arbetar filmindustrin. Hon säger att världen är väldigt skör just nu. Hon känner det.

– De unga känner att något är fel, men de gamla som bestämmer verkar vilja eskalera allt. Jag blev nära vänner med amerikaner, kanadensare, svenskar. Vi kämpade mot varandra på isen, men gick sedan ut och drack tillsammans, pratade tjejer, familjer, filmer.

– Men politikerna drar oss åt fel håll. Det är väldigt farligt.

Fetisov noterar också hur populär Putin var ett tag i USA efter att han kommit till landets stöd efter terrorattacken den 11 september 2001. Han har svårt att förstå den anti-ryska stämningen i USA nu. Kasatonov säger samma sak.

– Jag blir besviken ibland när jag är i USA. Jag har varit där två gånger denna sommar, och när jag sätter på tv:n så ser jag helt otrolig propaganda mot Ryssland. Helt ofattbart. Så var det inte på min tid när jag levde där.

Fetisov konstaterar hur mycket kaotiska nyheter det är som kommer från USA. Hur basketspelare inte vill besöka Vita huset, bråket mellan presidenten och NFL. Ett land på väg åt fel håll. På frågan om Ryssland är på väg åt rätt håll, svarar han?

– Gå ut på gatan och titta! Jämför med hur det var på 1990-talet. Och vi har inget val för tillfället, vi pressas in i ett hörn. Vi måste göra något.

– Men det är ingen tvekan om att jämfört med hur det var för 15 år sedan så går vi åt rätt håll. Jag kan gå på gatan nu på egen hand, utan att omges av 20 livvakter och åka runt i pansarskyddad bil.

Efter utflykten i politikens värld, återvänder vi till hockeyn. Jag undrar vilka är de bästa svenske spelarna de mött. Fetisov svarar Niclas Lidström, Kasatonov väljer Mats Näslund.

Och den bäste spelaren av dem alla? För Fetisov finns två kandidater, Mario Lemieux eller Wayne Gretzky.

Kasatonov säger att det är omöjligt att välja bara en, men så gör han det ändå. 

– Slava Fetisov. Vi kom till NHL lite för sent. Vi hade väldigt svårt att anpassa oss till en annan värld, en annan hockey värld. Det tog tid. Jag tror att han skulle ha blivit ännu större i NHL om levt i annan era.

Fast han blev förstås stor nog ändå. Det går knappast att bli större. Det gäller för Kasatonov också. De spelar tillsammans igen. De vinner fortfarande turneringar.