Hör idrott och politik ihop?
Skeden klirrar mot fatet under kaffekoppen. Fredrik Reinfeldt kisar mot solen som tittar in genom det stora fönstret bredvid oss.
– Både ja och nej, naturligtvis, inleder han.
– Politiken ska inte göra fotbollen eller arenalivet till ett verktyg. Det ska styras av kärleken och känslorna som sporten sätter i gång hos oss alla som följer detta. Men ja i den meningen att man inte kan hävda att fotbollen och all annan idrott i Sverige är frikopplad från politiken. Då vet man ju inte hur Sverige fungerar. Alla arenafrågor, alla föreningsbidrag, alla diskussioner om lagstiftning som styr vilka utländska spelare man får ta in i lagen. Det handlar om politiska beslut. Så i den meningen hoppas vi att det finns en respekt och förståelse hos politiska beslutsfattare som möjliggör att idrotten ska bli så bra som möjligt.
Idag presenterar Djurgården Fotbolls valberedning sitt förslag till styrelse för 2020. Ett namn saknas mer än andra: Johan Arneng är inte med eftersom han ska arbeta för Discovery. Tillkommer gör en annan publikfavorit, Mattias Jonson, och Linda Wijkström, tidigare klubbdirektör i Djurgården/Älvsjö när laget vann två SM-guld på damsidan i början av 2000-talet, men även generalsekreterare och kommersiell direktör på Elitfotboll Dam under 10 år.
Men det är ett annat namn som får blicken att fastna längst.
Fredrik Reinfeldt var Sveriges statsminister mellan 2006 och 2014 och partiledare för Moderaterna mellan 2003 och 2015. Han säger att det är bra timing nu, att han ska skriva en bok om det amerikanska presidentvalet till hösten och att han äntligen känner att det finns utrymme för engagemang i föreningen han brinner för: Djurgården.
– Frågan kom innan det var klart hur det skulle bli med en eventuell serieseger i allsvenskan. Det var inte ett utslag av det. Om man har som idé att bara göra saker för Djurgården när det går bra, då hade jag inte överlevt 1970- eller 80-talet. Det har varit ganska många tunga år med Djurgårdens fotbollslag, säger han.
Var befann du dig när Mohamed Buya Turay tryckte in 2-2 i Norrköping?
– Framför tv:n hemma. Jag kom från någonstans. Det var aldrig aktuellt att åka till Norrköping. Jag har försökt gå på en del av hemmamatcherna, men det finns ju fantastiska möjligheter att följa detta via tv:n hemma numera, på ett sätt som faktiskt inte fanns när jag började följa fotbollen och hockeyn.
Kände du förtvivlan över att inte vara där när guldet blev klart?
– Just där och då kan jag göra det. Som ung stod jag ju i klacken. Jag har gått in på isen när Djurgården har vunnit SM-guld i hockey. Men även när Djurgården har gått upp, de ultimata ögonblicken, de har jag upplevt flera gånger, och då är det ju fantastiskt att kunna vara på plats.
”Jag har mycket beslutskraft”
Till frågan som i alla fall jag ställer mig: Är en före detta statsminister per automatik rätt person att driva arbetet i en fotbollsklubb?
Det låter ju lockande med någon som har styrt ett helt land, men i ärlighetens namn är den sortens generalisering svår att göra. Fotbollen är en komplex industri, full av exempel på personer som varit framgångsrika inom ett visst yrke, börjat arbeta i klubbar och både lyckats och misslyckats med att så väl vinna fotbollsmatcher som att föra sin verksamhet i rätt riktning. Näringslivstoppar, ex-spelare i chefsroller och andra – det löper ingen röd tråd. Om den nödvändiga kompetensen går att överföra tycks nästintill omöjligt att förutspå.
Vad tänker Reinfeldt själv att han ska bidra med?
– Jag är en föreningsmänniska med gedigen erfarenhet av föreningsliv. Jag har stor internationell erfarenhet, jag har mycket beslutskraft och har länge varit med i föreningar och organisationer där jag vet om att hålla ordning på ekonomi. Det finns flera saker jag kan bidra med, säger han.
Har ni pratat om vad din roll ska gå ut på?
– Jag har träffat Lars-Erik Sjöberg (Djurgården Fotbolls ordförande, red. anm.) och vi har diskuterat. Han ser gärna att man jobbar med lite olika saker i styrelsen, även om det är ett kollektivt ansvar. Det är klart att för mig är det en fantastisk timing på det sättet att vi som svenska mästare får möjlighet att komma ut i Europa. Jag har med spänning följt alla våra svenska mästare och deras tyvärr lite fåfänga försök att komma ut i Europafotbollen. Men jag tycker att det känns viktigt. Det är viktigt att svensk fotboll i sin helhet är bra, och även att mitt lag är bra.
Vilka är de stora frågorna för Djurgården?
– Som svensk mästare finns alltid en förväntan på att det ska fortsätta. Sedan vet alla hur svårt det är att fortsätta vinna. I höstas var det väldigt tajt mot slutet. Jag hoppas att Djurgården ska etablera sig i toppnivån av svensk fotboll. Det är naturligtvis andra som aspirerar på det, men det tror jag bara är bra. Det finns resurser, det finns kunnande på ett sätt som har förändrat och förbättrat svensk fotboll under de år jag varit supporter.
Damfotbollen närmar sig ett kommersiellt genombrott och är på stark frammarsch. Vilka är de viktigaste pusselbitarna i den utvecklingen?
– Till att börja med: Som pappa till både söner och döttrar så finns kärleken till fotbollen både hos små grabbar och tjejer. Det måste vara någonting som många känner delaktighet i och vill göra. Sedan använder du ett viktigt ord här, och det gäller kommersiella villkor. Man ska inte göra sig några föreställningar om något annat än att dagens fotboll handlar om att det kommer publik, att det finns licensintäkter, att det finns sponsorer. Jag minns 1970- och 80-talets halvamatörmässiga svenska fotboll. Då var diskussionen om hur vi överhuvudtaget skulle få resurser till att utveckla fotbollen till det den är i dag. Det är en fantastisk utveckling. Det rimliga är att damfotbollen följer efter. Det bygger på att fler kommer och tittar. Sponsorintäkterna kan stiga. Intresset växer.
Hur driver man fram en sådan utveckling?
– Dels naturligtvis genom att damfotbollen i sig förbättras, blir mer intressant, att de spelar bra. Det har varit givande att det svenska damlandslaget har spelat så bra som det har gjort, det tror jag spelar väldigt stor roll. Fler tjejer vill spela fotboll, ser att det går och är något roligt som uppmärksammas. Det kommer att stärka och påverka klubbfotbollen. Sedan vet jag att Djurgårdens ambition är att vara en bred klubb som har utrymme för både herr– och damfotboll, men också för pojkar och flickor.
Det är inte första gången den här vintern som det händer saker i Stockholmsklubbarnas styrelserum.
I november aviserades att Zlatan Ibrahimovic skulle träda in som minoritetsägare i Hammarby och således även ta plats i klubbens styrelse. Störst i Skandinavien var Bajens målsättning, deklarerade han.
Vill Fredrik Reinfeldt att Djurgården ska sätta sig på den skandinaviska tronen?
– Så här: Det är så lätt att sätta upp målsättningar. Är man svensk mästare ska man vara stolt över det. Vi har ett Europa-kval och får se hur långt vi kan gå. Vi har sett många lag som har vunnit någon match men sedan har det ofta tagit stopp. Låt oss börja med det, säger han.
”Tycker än i denna dag att det var anmärkningsvärt”
Allsvenskan 2019 kantades av en enorm konflikt mellan supporterrörelsen, polismyndigheten och klubbarna. Konflikten gällde främst frågan om hur man ska villkora tillstånd för att arrangera matcher, men spred sig och uttrycktes på många andra sätt. Banderoller, sänkt kapacitet, bengaler, tifon. Det brann överallt.
I takt med att konflikten blev mer och mer infekterad efterfrågades många gånger större engagemang från politiska företrädare, både från klubbar och supporterorganisationer – men vare sig någon större inblandning eller speciellt många kommentarer till den eskalerande situationen ägde rum.
Det finns ett närmast unikt tillfälle från Fredrik Reinfeldts tid som statsminister då den politiska makten visade ett desto större intresse för en dramatisk situation i svensk fotboll.
I april 2013 lämnade både ordförande Tommy Jacobson och tränaren Magnus Pehrsson Djurgården. Skälet som angavs av båda och Djurgårdens IF var att duon utsatts för hot av personer från en ”inofficiell supportergrupp” under en träning på Kaknäs.
Reinfeldt höll i samband med händelsen en presskonferens på Rosenbad där han markerade mot händelsen. Han fick skarp kritik av flera politiska företrädare. Vänsterpartiets Lars Ohly kallade åtgärden ”väldigt ovanlig och märklig” och anklagade Reinfeldt för att ”vilja verka folklig”. Socialdemokraternas Morgan Johansson, då partiets rättspolitiske talesperson, twittrade att det var ”yrvaket av regeringen” och kritiserade den då sittande regeringens arbete med frågor som rör huliganism.
Reinfeldt fick genast frågor om det faktum att han själv var supporter till Djurgården hade påverkat beslutet att sammankalla pressen, men försvarade sig med att han ”hade gjort samma sak om det gällde AIK eller IFK Göteborg”.
Även Djurgårdens största supporterförening, Järnkaminerna, kritiserade statsministerns agerande.
”Att Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt väljer att hålla en presskonferens på information baserat på knapphändig information från endast en källa anser vi vara direkt felaktigt”, skrev man på sin hemsida, där man även ifrågasatte både Magnus Pehrsson, Tommy Jacobson och mediernas skildringar av det inträffade.
”Det vi då kan konstatera är alltså att den bild som målats upp i media, underblåst av Dif själva, inte stämmer. Att några direkta hot skulle ha uttalats på det sätt som kommunicerats verkar helt enkelt inte vara med sanningen överrensstämmande”.
En polisanmälan upprättades och tre personer greps av polis, men förundersökningen lades ned redan i början på maj.
När jag för den på tal är han noga med att påpeka gångordningen.
– Det som hände var att – och låt oss vara tydliga med att det är rätt ovanligt, inte bara i svensk fotboll utan även internationellt – att en tränare och en styrelseordförande avgår grundat i vad de beskriver som en känsla av hot och att det inte fungerar. Jag har hittat väldigt få exempel på det. Väl medveten om att jag är Djurgårdssupporter och engagerad i svensk fotboll på olika sätt var det flera som sa ”kan han kommentera, kan han kommentera”. Till slut var det så många, som det ofta blev när man var statsminister, att vi bestämde oss för att samla ihop det där för att ge en kort kommentar till alla som hade bett om det. Men det är viktigt med ordningen här: Jag kallar inte till presskonferens för att hålla ett tal, jag tackade ja till att ge en kommentar till massor av medier som ville ha en följdkommentar, säger han.
– Om man ser att det var så det gick, att turordningen var den omvända, då kanske man tappar lite den här känslan av att jag bara brydde mig om Djurgården eller bara reagerade på detta. Så upplevde jag inte att det var. Jag tycker även till denna dag, utan att veta exakt vad som fanns bakom den här historien, att det är anmärkningsvärt att en huvudtränare och styrelseordförande avgår samtidigt. Jag hoppas att vi inte behöver uppleva det igen.
Det var ganska många som under fjolåret upplevde att det kanske borde funnits ett större engagemang från andra delar av samhället i den konflikt som eskalerade i svensk fotboll. Vilka typer av händelser tycker du kvalificerar sig för en politisk kommentar?
– Det är naturligtvis en berättigad fråga. Det är därför jag är mån om att minnas historien. Jag kallade inte till presskonferens, jag valde inte detta tillfälle och valde bort en massa andra tillfällen. Jag fick kommentera min upprusning vid 4-4-målet i Berlin när Sverige mötte Tyskland. Kallade jag till presskonferens? Nej, det gjorde jag inte. Alla ville ha en kommentar till varför jag var så glad, var inte det lite out of character? Jag har inte värderat det helt enkelt. Fotbollen engagerar. De som är ansvariga på olika sätt försöker säkert löpande att kommentera. Dessutom har vi fått en annan sak, och det är att det finns väldigt många kunniga reportrar som kommenterar löpande, som du själv. Dock är det så här: Det är inte alltid det dessa personer tycker överensstämmer med de personer som vill ha en förändring eller som är argast. Ibland tycker man olika.
Vad gjorde du för analys av den stora konflikt mellan supporterrörelsen, klubbarna och polisen som präglade spelåret 2019?
– Jag både följde och inte följde den debatten. Jag tycker att det är viktigt att regler följs och att det är tillräckligt lugnt och bra på arenorna för att alla människor ska våga gå dit och känna att det är en rolig stund med familj eller vänner. Det finns de som har ett ansvar för detta i Djurgårdens styrelse, av respekt för det tänker jag inte ta på mig att nu vara den som ska uttolka detta ur Djurgårdens synvinkel. Det är heller inte de frågor jag kommer att jobba med i styrelsen.
Men du noterade i alla fall att det var en stor debatt?
– Det var svårt att undvika. Det tenderar att vara så att från klackarna och supportermiljön kommer väldigt mycket synpunkter. Jag vet det, jag stod själv där en gång. Detta ofta dominerat av grabbar som känner starkt för sitt lag, men som ibland också är väldigt arga och vill tycka väldigt mycket. Det får man ha respekt för, men det måste balanseras mot andra intressen. Denna sport, fotbollen, Djurgården, ska vara lika säker och trygg för en ung grabb som för en äldre dam som för en hel familj.
”Jag skapade problem för henne”
Det finns tillfällen under Reinfeldts politiska karriär då han haft svårt att dra gränsen mellan sig själv som politiker och fotbollssupporter, en svårighet som främst kanske fångades i ett ögonblick i Berlin, 2012.
Rasmus Elms kvittering letade sig in bakom Manuel Neuer. Upp flög Sveriges statsminister, iakttagen av en häpen förbundskansler, Angela Merkel.
– Jag satt ju på främsta raden med inte bara Angela Merkel, utan alla som var något inom tysk fotboll. Jag tror att alla kan ana att när Tyskland tar ledningen med 4-0, då infinner sig en liten kafékänsla. Vi pratar om något annat? Det här är ju redan klart. Det vore väl roligt om Sverige kunde få göra ett mål i alla fall? Den här Zlatan är väl inte så tokig. Och så gjorde vi 4-1. Då var det ungefär: Ja, nu kan vi gå hem, minns han.
– Men så fortsatte det. Sedan växer irritationen. ”Varför gör det tyska laget så här?”. Jag satt inte bredvid några svenskar. ”Vi har ju redan vunnit, vad är poängen? Och slarva.”. Och till slut 4-4. Det blev en eruption. Det var fantastiskt. På plats i Berlin dessutom. Stackars Angela Merkel som är fotbollsintresserad. Hon följer detta. Mitt beteende, att jag hoppar upp, vilket var rätt ovanligt. Vad gör hon då spontant med en kollega som beter sig annorlunda? Jo, hon skrattar för att hon tycker att det är roligt. Detta får man på bild i tyska tidningar. Det värsta tillfället i tysk fotboll, 4-4 och förbundskanslern skrattar. Jag skapade problem för henne.
Har du bett om ursäkt?
– Nja, men vi har i alla fall skrattat åt det gemensamt efteråt. Det blev ju rubriker även i Tyskland, det här ville man ha förklaringar till: ”Varför skrattar du?”.
”Ohly hittade sin egen konfliktväg”
Går det att lägga all partipolitik åt sidan och bara förena sig under ett klubbmärke?
För den som själv ska dra en skiljelinje, i Reinfeldts fall mellan styrelseledamot i Djurgården och före detta moderat politiker, kan skillnaden tyckas enkel att göra. För en fotbollsklubb också, nästan alla kallar sig partipolitiskt obundna, öppna för alla, en neutraliserande kraft som får människor att glömma sina olikheter.
Men alltsomoftast är det omgivningens tolkningar som avgör i vilken utsträckning en klubb associeras med en politisk prägel eller åskådning.
Vad händer med Djurgården när en före detta partiledare i Moderaterna plötsligt tar plats i styrelsen?
Fredrik Reinfeldt tror inte att klubben kommer att bli politiserad, frivilligt eller ofrivilligt.
– Det tror jag inte. Politiken och människor som har haft politiska uppdrag är en del av vårt samhälle. Jag tycker att Djurgården ska stå öppet för alla. Det är fem år sedan jag lämnade politiken. Jag har inga politiska uppdrag längre. Jag vill tro att det är tillräckligt öppet för att även jag ska få plats. Lars Ohly får ju också plats.
Var det där ni två kunde mötas i en partipolitisk frizon? Eller tyckte ni olika om Djurgården också?
– Det ligger lite i det. Men Ohly hittade sin egen konfliktväg in i det där, han var väldigt stolt över att han stod i klacken och undrade varför inte jag gjorde det. Jag får erkänna att vi är olika. Han får gärna stå i klacken, jag tyckte att de åren var förbi. Nu går jag och ser matcher på ett annat sätt.
En del allsvenska klubbar tar emot sponsring från politiska partier och låter sig därigenom associeras med partipolitiken. Hur tycker du att en fotbollsklubb ska förhålla sig till sådant?
– Att det ska vara tydligt att en klubb är fri från partipolitiken. Det är en fråga man ser ute i Europa också. Det är bra om en fotbollsklubb kan uppfattas som att den inte ligger nära vissa politiska uppfattningar. Det ska vara partipolitiskt neutralt och öppet för alla.
Vad säger du till de Djurgårdssupportrar som inte var jätteförtjusta i ditt politiska värv?
– Vi hurrar förmodligen tillsammans när Djurgården gör mål.
Det är många klubbar i Europa som används som politiska slagträn, en utveckling som nästan tilltar där regimer och länder äger vissa klubbar. Hur upplever du den utvecklingen?
– Det är väl en korrekt beskrivning. Dels är det en allmän bild av en fotboll som har en större betydelse nu än någonsin tidigare. Dels för att det engagerar så många människor, dels för att det har blivit så enorma pengar, och det drivs ju av de kommersiella villkoren. Licenser har möjliggjort olika avtal. Men också, precis som du påpekar, att det är olika intressenter som kommer in och äger klubbar. Och så blir det naturligtvis en diskussion: Vad är det för pengar, vad är det för ägare, vad har de för syn på det här? I den delen kan vi påminna om att Djurgården och klubbarna i Sverige är mer värderingsbyggda, föreningsverksamheter, det blir en sorts familj och inte en enskild ägare som styr. Det har sina poänger och kan vara bra tycker jag.
Du är alltså en förespråkare av 51-procentsregeln?
– Jag tycker så här: Bara man förstår att bejaka behovet av de kommersiella villkoren. Det är bra tycker jag att fotbollsspelare kan vara heltidsengagerade, att meritokratin fungerar, att här kan grabbar komma utan någon annan begåvning än att de är fantastiska fotbollsspelare och få ett bra liv. Det tycker jag att vi ska vara glada för. Det bygger i grunden på de kommersiella villkoren. Men jag tycker att det är bra att vi har den här föreningsuppbyggnaden, att många kan ha ett inflytande och visa respekt för det.
Vad väcker det för känslor att se några av Europas största klubbar användas som politiska slagträn?
– Jag tycker att det är fel. Inte minst i en tid där vi har en utbredd auktoritär populism så ska man akta sig för att fotbollen eller klubbar, vilken idrott det än skulle vara, blir en del av det här skräniga, lite hotande och farliga. Så det är tycker jag inte om. Fotbollen ska stå fri från detta. Dock har jag noterat att man på europeisk nivå varit bra på att markera mot den rasism som förekommer på olika arenor. Det tycker jag görs på ett bra sätt. Det måste vara en linje man drar och aldrig accepterar att någon människa skrider över.
