Marcus Danielson berättar för Noa Bachner om jättesuccén • Landslagsnobben • Sprickan i Helsingborg • Kaoset med ”Vigge” i VSK

Från extrajobb på lager – till drömmar om guld

Plötsligt händer allt.

Plötsligt är Marcus Danielson kapten för laget som leder allsvenskan, till synes omöjlig att besegra på en fotbollsplan – och inte uttagen i landslaget.

Efter en karriär i radioskugga har strålkastarna hittat fram.

Varför tog det så lång tid?

Text: Noa Bachner
Publicerad 31 aug 2019 kl 07.08

På ett lager i Eskilstuna har den ordinarie arbetsstyrkan tagit fikapaus och slagit sig ned runt ett bord. Kaffekopparna står uppradade. Mjölken är redo, sockerbitarna ligger i en skål. Det gafflas, det fylls på med påtår och vem vet, kanske delas det på ett par Ballerina-kakor.

Det är hösten 2009, och på andra sidan väggen går en av de inhyrda extraarbetarna. Till skillnad från många andra som fraktar saker mellan lastpallar och hyllor här har Marcus Danielson inget smeknamn. Är man inte en del av kärnan, här för att stanna, då får man inte det. Det blir Marcus eller Mackan eftersom han extraknäcker, men det ägnar han inte många tankar. Mest av allt känner han hur tiden går. 

En sak är säker: Här vill han inte vara, men situationen som den är nu kräver det. 

Marcus Danielson är 20 år och har precis flyttat hem till sin mamma. Han spelar fotboll utan att få betalt och han plågar sig själv med tankar om vad han kunde ha gjort annorlunda.

Någon av dagarna på lagret bestämmer han sig för att det räcker. Ingenting ska lämnas åt slumpen, allt ligger i hans händer, och från och med nu ska han se till att ge sig själv en ärlig chans.

Nästan exakt tio år senare är det blött längs gatorna som leder från Djurgårdsbrunnsvägen, förbi alla muséer som är placerade längs kanalen, med Kaknästornet spretande i ögonvrån. Regnet strilar ned genom en kvav sensommarvärme. Medan jag fäller upp luvan på min regnjacka och hör hur dropparna smattrar mot huvudet kommer en ungefär två meter lång gestalt åkande på elscooter och försvinner över krönet precis innan Djurgårdens träningsanläggning uppenbarar sig.

undefined

Marcus Danielson på elscooter.

Foto: Noa Bachner

Egentligen skulle vi ha träffats dagen innan, men när Djurgårdens lagkapten klev av träningen på onsdagen blev det för mycket.

Själv orkade Danielson inte titta på tv-sändningarna från landslagsuttagningen i Solna, men lagkamraterna slog på sina telefoner. I flera dagar hade vänner, bekanta, medspelare och andra gratulerat honom till en landslagsplats han inte ville ta ut i förskott. Någon fick en push-notis i telefonen där det stod att han hade kommit med, att det inte skulle bli något uppehåll nästa vecka, utan EM-kvalmatcher mot Färöarna och Norge. 

I bakgrunden hörde han hur Janne Andersson ropade upp namn efter namn, men någon Danielson var inte uttagen, trots att det hann rapporteras både en och två gånger.

Innan allt hann komma ikapp honom hade han börjat röra sig från Kaknäs.

– Jag åkte hem först, men sen stack jag till Hagaparken. Man hör inte bilarnas brus där, och det är inte så mycket människor. Det beror väl på var man sätter sig i och för sig, men jag satte mig där det inte var så mycket liv och rörelse. Satte in hörlurarna. Lyssnade på musik. Det passar mig bra, jag behövde komma bort från lägenheten. Annars kan man bli sittande där och stirra in i en vägg liksom, säger han med armarna i kors.

Turbulensen gav ytterligare ett lager åt året som är på väg att definiera hans karriär. 

Längs vägen har frågorna hopat sig. Hur tar sig en mittback från Skogstorp hela vägen från lagret till landslagets dörrkarm? Hur vet man att det är dags att raka av sig håret? Hur länge behöver man vara bra i ett dåligt lag för att någon ska se vad som händer?

Hur hamnade Marcus Danielson i den svenska fotbollstormens öga?

***

Det är inte det att det är något större fel på Voi-scootrarna, företaget vars farkoster har tagit över trottoarerna i var och varannan svensk stad och ofta ser ut som herrelösa hundar där de står vilande mot en husvägg i sin ensamhet, men Marcus Danielson har fixat en egen i alla fall. 

Efter en hemmamatch mot AFC Eskilstuna häromveckan veckan kom han gående med den.

– Det var enda gången jag har tagit den till match hittills. Man får köra över Skanstullsbron, längs Götgatan, ner över Slussen, genom Gamla Stan och hem. Det är ett skönt sätt att processa en match på. Jag gillar att åka runt på den där. Oftast går det snabbare än att köra bil i den här stan, säger han.

AFC besegrades med 3-0. Därefter åkte Danielson och hans lag till Malmö och slog MFF med 1-0. Serieledningen är fyra poäng stor över söndagens derbymotståndare, AIK, och mittbacken med kaptensbindel på armen har med tiden utvecklats till ett sorts omslag för Djurgårdens säsong: Han tycks inte kunna sätta en fot fel. 

undefined

Marcus Danielson firar sitt matchvinnande mål borta mot Kalmar i somras

Foto: PATRIC SÖDERSTRÖM / TT NYHETSBYRÅN

Med honom på planen har Djurgården släppt in sex mål på 18 matcher, vunnit 14, kryssat fyra och förlorat noll. Han avgjorde borta och hemma mot Kalmar, och nu, när vi sitter här, är det sex raka nollor i backspegeln.

Vinkla upp en annan backspegel och hitta en sexåring i Skogstorp, ungefär åtta kilometer utanför Eskilstuna, som helst av allt vill spela mittfältare eller anfallare, men innerst inne vet att han är bäst som back.

– Han var inte mest talangfull i laget, inte alls, men han kunde läsa spelet väldigt bra och var såklart nickstark eftersom han blev så himla lång direkt, säger Thomas Larsson, som tränade Skogstorps GoIF:s lag för pojkar födda 1989.

– Redan då spred han ett lugn omkring sig, det är ju så med Mackan. Han är väldigt timid och avslappnad av sig, det är samma med hans löpstil. När han var liten var han också gänglig, det såg ut som att han rörde sig långsamt, men han är ju faktiskt snabb.

Inte mest talangfull, för det var Simon Helg, ett år äldre, verksam i samma förening och så småningom hos Hammarby. 

– Men Mackan slog sig ändå fram, han hade pannbenet. Han har alltid haft det, och det har tagit honom långt, berättar Larsson.

Här inleds också den första uppgången i en fotbollskarriär där vändningarna ska bli flera. Som lång 15-åring skickas Danielson upp i Skogstorps A-lag för att spela seniorfotboll i division fem.

undefined

Danielson firar sitt mål mot AFC Eskilstuna

Foto: THERESE BACK / THERESE BACK/STELLA PICTURES STELLA PICTURES

– Det var en hård skola. När vi skulle försvara hörnor är nog det tydligaste minnet. Bara för att jag var lång fick jag ju markera deras största spelare, men han vägde ju 40 kilo mer än vad jag gjorde. Det var ju faktiskt inte jättekul att träna med A-laget då heller. Ingen annan är i ens egen ålder. Man var inte kaxig, säger Danielson.

Efter att ha manglats med bravur vid fasta situationer i något år börjar han uppvaktas, främst av IFK Eskilstuna, som värvar över honom för spel i division 3. Där börjar begåvningen synas på allvar. Danielson tas ut till breddläger med pojklandslaget och får spela i en fyrnationsturnering. 

Större klubbar börjar snart nosa, men någon raksträcka till allsvenskan ska det inte visa sig bli tal om.

***

April 2017. Gif Sundsvall har klarat 0-0 på Friends arena i Stockholm. Frustrationen hos hemmapubliken går att ta på, de blåklädda gästerna kramar om varandra och lämnar planen. 

Vi skyndar in och ned i katakomberna för att lyssna på förklaringarna till varför det blev så här. Rikard Norling sätter sig på ena stolen, Joel Cedergren på den andra. 

Av flera spelare i bortalaget som har gjort en bra match är den en som sticker ut: Marcus Danielson.

– Han är underskattad, säger Cedergren. 

– Det är inte många mittbackar som är bättre än honom i serien. Han är topp tre. Så vi är jättenöjda med honom.

Några minuter senare vandrar Danielson själv ut i den mixade zonen. Ofta får spelarna från bortalagen på Friends en ganska lugn promenad på andra sidan repet, men vi är en grupp journalister som vill bolla upp Cedergrens kommentarer. Var han så bra? Och är det något alla har missat här? 

I bakgrunden finns dessutom ett utgående kontrakt. Vill han vidare?

undefined

Danielson, här i Gif Sundsvall, mot AIK.

Foto: ANDREAS L ERIKSSON / BILDBYRÅN

Danielson ser nästan lika yrvaken ut nu när han ska redogöra för den eftermiddagen som han såg ut då.

– Jag var inte van vid det. Jag stod där med Expressen, Aftonbladet, Fotbollskanalen, alla möjliga. Det hade aldrig hänt förut. Det var kanske för att Joel hade sagt som han hade sagt, säger han. 

– Men jag minns den matchen. När man var i Stockholm och gjorde en bra match, det var väl då man fick uppmärksamhet. Det är klart att jag har blivit bättre här i Djurgården, men jag tycker kanske att jag höll en högre klass än jag fick erkännande för i Sundsvall. Det är inte jättelätt att spela i ett bottenlag som mittback. Du kan göra en jättebra match men ändå släppa in tre mål. Så det ser inte jättebra ut i längden heller, inte om du spelar ordinarie i ett lag som släpper 50 mål på en säsong, inte om du är mittback. 

Ändå blir den matchen ett sorts startskott på erkännandet av honom som en riktigt framstående mittback. Till slut går det där kontraktet ut, och det är då han hamnar här hos Djurgården.

– Det kräver en del tålamod, eller det har gjort det i mitt fall. Fotboll är så sjukt roligt. Jag vill se hur långt jag kan gå, jag ville alltid vidare och ta nästa steg från Sundsvall. Det känns dumt att sluta jobba för det när man känner att man håller. Men jag är ändå glad att jag stannade i Sundsvall, framför allt sista året med Ferran Sibila som kom in. Jag lärde mig helt sjukt mycket. Jag har haft nytta av det även här i år när Kim och Tolle har kommit in. De har ganska liknande tankar om hur fotboll ska spelas.

Hur ska fotboll spelas?

– Oj. Det är väldigt stort fokus på hur man ska tänka, hur man ska positionera sig på planen, hur man ska vinkla kroppen, vart man ska flytta bollen i olika lägen. Det är simpla saker, men när man får höra något sådant, ett tips, och så gör man det och märker att det funkar, det är något speciellt. Ofta har man tränare som säger saker och så tänker man att ”men det här stämmer ju inte”. Ferran fick mig att tänka smartare. Det är luddigt att säga, men det är så. Det handlar inte om att springa längst, utan ställ dig i rätt position.

Ställ dig i rätt position. Är det ditt ledord?

– Ja, nästan. Varför inte.

***

På lagret ska nyckelfrasen bli en annan: Klipp dig. 

I alla fall verkar det så i efterhand. När Danielson har scoutats klart faller valet på Helsingborgs IF, och hösten 2007 går flyttlasset söderut. Till Svenska fotbollförbundet säger han att målsättningen med karriären är att ”kunna försörja sig på fotbollen”, men det ska han snart få kämpa för.

Marcus Danielsson.

Foto: Bildbyrån

Marcus Danielsson.

Foto: Bildbyrån

– Egentligen var det inget svårt beslut. Men jag var nog lite för ung. Jag skötte inte kosten superbra, och det var 50 mil hemifrån. Det slog mig väl först när vi hade flyttat in allt i lägenheten i Helsingborg, och så ska morsan sticka därifrån. Då började det gå upp för mig: Vänta nu, ska jag bo själv? Vafan?

– Så jag märkte nog att jag inte var helt redo, att jag inte förstod vad som krävdes för att slå sig fram i ett allsvenskt lag. Konkurrensen var tuff, Helsingborg var väldigt bra. Men jag vet inte, även om det inte gick som jag hade hoppats eller trott så får man säga att det var två lärorika år.

Uppbrottet blev utdraget. Efter ett och ett halvt år utan A-lagschanser ville Danielson bli utlånad, helst till en klubb närmare Eskilstuna, men Helsingborg hade andra planer och ville behålla sin mittback i närområdet för att ha honom under uppsikt.

Det skar sig. Danielson åkte och spelade en turnering med Västerås SK i januari 2009, men fick inte flytta dit. Under våren gjorde han inte en enda träning med Helsingborgs A-lag och fick sitta på bänken i U21-laget. 

undefined

Danielsson i GIF Sundsvalls tröja, mot Jönköping i maj 2017.

Foto: NILS JAKOBSSON / BILDBYRÅN

Till slut blev situationen ohållbar.

– Jag vet inte om det var en bestraffning, men det uppskattades inte att jag inte gjorde som de ville. Jag var väl inte bråkig, det var inget bråk, men jag sa vad jag tyckte och de tyckte något helt annat. För mig har det alltid varit viktigt att göra det som känns rätt i magen. Magkänsla är viktigt, säger han.

– På sommaren var jag och provtränade med Sylvia. De spelade i division 1 och tränaren som var där ville att jag skulle komma dit. Och jag ville dit. Men då fick han sparken. Det var tre eller fyra dagar kvar av transferfönstret, så det blev bråttom. Jag har en kusin som har hjälpt mig som rådgivare, Mikael Danielsson, han har spelat i allsvenskan tidigare också. Han kände Anders Karlsson, som var ordförande i VSK, och ringde upp honom. Det blev några intensiva dagar där med många samtal mellan Micke, Anders och Jesper Jansson i Helsingborg. Helsingborg betalade för mig när jag gick dit och jag var en relativt dyr ungdomsspelare för dem. Så de ville väl ha tillbaka vad de hade satsat.

Till slut nåddes en överenskommelse, men hur gick det med allt det här egentligen?

Som 20-åring hade Danielson varit i en allsvensk förening och vänt. I Västerås, vars ekonomi var dålig, kunde han inte få betalt och flyttade in hemma hos sin mamma. 

För att få allt att gå ihop tog han jobb på lagret. Medan han vankade av och an på golvet började han se allvaret i situationen och granska sig själv kritiskt. 

– När jag skrev ett 2,5-årskontrakt med Västerås kände jag att om det inte lyfter, då får jag göra något annat. När jag gick runt där på dagarna tänkte jag att: Det här vill jag inte göra. Jag måste ta tag i fotbollen ordentligt och ge det en chans, säger han.

– Varför skötte jag inte allt runtomkring i Helsingborg? Varför tränade jag inte hårdare? Jag hade kunnat göra mer. Jag har alltid varit seriös, men jag hade kunnat öka mina chanser att få ett A-lagskontrakt. 

***

Bland det första Robin Blommé minns är frisyren. 

– Världens jävla svall hade han, säger han.

Själv skulle han spela högerback i Västerås SK när Danielson tog plats i mittförsvaret, men även bli en väldigt bra vän.

– Det man märkte först när han började spela med oss var lugnet han kunde skänka till sina medspelare. Han spred det direkt, säger han.

– Det och rörelsemönstret, hur det ser långsamt ut men går fort. Han är otroligt snabb fast han är lång. Och svallet. Men sedan rakade han ju av allt.

undefined

Danielson, till höger i bild, 2011.

Foto: MIKAEL SJÖBERG

Själv kan inte Danielson säga om den nya frisyren, eller icke-frisyren, den som än idag är en regelrätt snaggning och pryder hans hjässa, hade att göra med allt annat – men han beskriver den som en del av en brytpunkt, hur allt ändrades. 

I Västerås står nämligen alla stjärnor rätt. Blommé, Danielson och Oscar Pehrsson, senare i allsvenskan med Sirius, blir snabbt nära vänner. VSK har ett bra lag på gång med många unga spelare. På mittfältet huserar Simon Lundevall, nu i Elfsborg, och alla pratar om en försvarare som är på väg fram i ungdomslagen: Victor Nilsson Lindelöf.

Succén blir total. VSK vinner division 1 säsongen 2010, och Danielson har aldrig varit på en bättre plats som fotbollsspelare.

– Vi var kvar på träningsanläggningen sent på kvällen varje dag för att vi hade så kul. Det var ett ungt lag, med ganska få spelare som var äldre, och det gjorde nog att vi fick en kemi, vi unga. Alla ville träna hårt för att bli bättre. Dessutom vann vi ju serien, vilket ingen trodde, inte vi själva heller, säger han.

Här kommer alltså ett lag flygande upp i superettan med en backlinje bestående av Marcus Danielson, Oscar Pehrsson och Victor Nilsson Lindelöf. På mittfältet kan man ge bollen till en Simon Lundevall som är på väg att slå igenom. 

Vad kan gå fel?

Allt.

undefined

Victor Nilsson Lindelöf i Västerås tröja 2011.

Foto: PONTUS FERNEMAN / © BILDBYRÅN

– Klubben var inte alls redo för det. Generellt har inte VSK varit en klubb med lugn och ro. Det är den nog inte nu heller tyvärr. Ekonomin var inte där, teamet runt laget var också för litet. Vi tränade tio pass i veckan, men hade ingen naprapat eller sjukgymnast, så alla var skadade innan säsongen började, säger Danielson. 

– Jag spelade två träningsmatcher i februari. Sedan spelade jag först till premiären, med en träningsvecka i kroppen. ”Vigge” var väl den som höll ihop. Han var vår bästa spelare det året, grymt bra. Men jag minns en seriematch där han släpptes iväg för något provspel fast vi behövde honom. Nej, klubben var inte redo. Det kom in märkliga värvningar hela tiden. Vi hade haft Oskar Wahlström i målet året innan, han slutade. Sedan hade vi typ fyra olika målvakter under året. Tränaren som tog upp oss, Kalle Granath, fick sparken.

***

När vi avhandlar de senaste dygnens turbulens är Danielson noga med att påpeka att besvikelsen han kände under onsdagen inte handlade om landslagsledningens beslut, utan allt som hände runt omkring.

– Ibland känns det som att många tror att vi idrottsmän är robotar utan känslor. Men det är klart att sånt här påverkar en, säger han och skaver lite med tummen mot träbordet.

Hur skulle det inte göra det? Följer man spåren tillbaka till markeringarna av 40 kilo tyngre farbröder i division fem, via bänken i Helsingborgs U21-lag, till lagret och nedflyttningen från superettan, då ter sig vägen hit, till allsvenskan, positionen som en av den här säsongens huvudrollsinnehavare och landslagsdiskussionerna som ganska lång.

Till slut blev det i alla fall allsvenskt spel. Trots att Västerås åkte ur med dunder och brak 2011 var det en spelare som fångade flera klubbars intresse. Efter en lång och hård förhandling blev det Gif Sundsvall som köpte loss Marcus Danielson under vintern 2011. 

Själv beskriver han hur han med åren utvecklar en sorts ”prestationsångest”, men att den fungerar som drivmedel för att ta sig framåt.

– Jag har nog aldrig lidit av prestationsångest i den bemärkelsen, men när jag var i Sundsvall ville jag ta mig vidare därifrån, även om jag trivdes bra. Då är det en del som krävs. Man går ut till varje match och tänker att man måste vara bra om man ska komma vidare, att man inte har råd att inte vara det som mittback i ett bottenlag, säger han. 

undefined

Danielson i duell med Markus Rosenberg, 2016.

Foto: NILS JAKOBSSON / BILDBYRÅN

– Det har nog gjort att jag har kunnat prestera som jag gör här. Nu känner jag mig trygg i min roll. Jag vill ingen annanstans. Det är här jag vill vara. Jag förlängde mitt kontrakt precis, det är här jag vill spela, det är ett SM-guld jag vill vinna. Då kan man bara gå ut och spela matcherna och inte tänka på vem som sitter och tittar på en.

Säger du, drar en lättnadens suck och så börjar det här med landslaget...

– Haha, ja, precis. Men nej, det är sällan jag stressar upp mig. Nu känner jag absolut ingen stress. Ingen prestationsångest. Tvärtom, jag är väldigt trygg i mig själv, att bara gå ut och spela mitt spel. Jag litar på mig själv och känslan av att alla runtomkring mig också gör det, det gör att man kan spela avslappnat.

Har du lärt dig njuta av framgångar?

– Jag har blivit bättre på det. Tidigare var jag väldigt strikt, eller vad man ska säga. Kring allt egentligen. Hade vi vunnit tvingade jag mig själv att äta viss mat ändå. Jag kunde inte unna mig en öl eller ett glas vin efter en seger heller. Det var nästan på en nivå där jag blev lite arg på andra som tog en öl. ”Varför gör ni det?”, liksom. Men jag tyckte väl att det var det bästa för mig egentligen, att det optimerade mina möjligheter att prestera bra. Fotbollen har varit allt. Efter Malmö-matchen nu kunde jag känna att det var en jävligt fin vinst, inte direkt vandra vidare med mina tankar till nästa match. Jag brukar försöka njuta tills jag går och lägger mig, sedan drar jag ett streck där. Det är väldigt skönt att ha den förmågan.

Kan du göra samma sak med motgångar?

– Det var det jag försökte igår. Jag kom hem och tänkte att nu åker jag bara iväg och sätter mig någonstans och försöker sortera mina tankar för mig själv. Funderar lite. När jag går och lägger mig i kväll vill jag kunna lägga det åt sidan. Så det är väl en bättre balans i framgång och motgång, att kunna göra så.

Marcus Danielson knyter händerna och kastar en snabb blick mot huset bredvid. Hans lagkamrater har börjat strömma in för dagen. I år har de inte förlorat med honom på planen, och nu stundar ett derby mot AIK som kan skicka iväg Djurgården i ett guldryck.

Han harklar sig och vandrar tillbaka med blicken.

– Nej men att åka till Hagaparken och sätta sig där, det är bra. Det kommer jag att göra igen. Det är kanske lite nära stan, men jag tycker att det är härligt.