Leo eller Cristiano. Cristiano eller Leo. I tio år har Ronaldo och Messi dominerat världens största sport – men vad döljer sig i kulisserna av deras karriärer?

Pappa Messi mörkar alla historierna som fläckar sonens rykte

BARCELONA. 157 centimeter.

Längre hade han inte blivit.

Diego Schwarzstein rycker på axlarna och minns hur han satte sprutan i en nioåring.

Frågan är vem Lionel Messi hade blivit om det inte vore för två personer: 

•    Läkaren som genomförde den mytomspunna hormonbehandlingen.

•    Den legendariske agenten som skrev kontrakt med Barcelona på en servett.

SportExpressen gick på jakt efter männen som satte fart på pojken från Rosario.

Text: Noa Bachner
Publicerad 12 jun 2018 kl 06.06

Bara den inte rymmer.

Klockan närmar sig 22.30. Mörkret har lagt sig över Barcelona och två ögon tittar på mig i det dunkla vardagsrummet. 

Jag sitter i en lång, brun lädersoffa, en halvtimmes bilfärd från stadens kärna. På en stor tv mittemot mig fladdrar den spanska versionen av tv-programmet ”X Factor”. På våningen ovanför pågår en högljudd middag, jag har ingen aning om hur många som är där eller när den tar slut. Porslinet klirrar, det diskuteras på spanska hela tiden och mellan varven är det någon som höjer rösten. 

Jag tittar på klockan och konstaterar att jag har suttit här i en timme nu, hemma hos en av FC Barcelonas mest inflytelserika personer någonsin, mannen som tog Diego Maradona, Romario, Hristo Stoichkov och framför allt: Hämtade en 13-årig Lionel Messi till Camp Nou i början av 2000-talet. 

Jakten på en pratstund med honom, han som först såg det hela världen skulle få se, och dessutom har levt sida vid sida med både Messi och spelaren som enligt många fortfarande är hans överman, Maradona, har pågått i flera veckor.

Till höger om mig, i en stor, rund metallbur, stirrar en papegoja, en så kallad ”African Grey” (vilken sorts papegoja det är ska jag lära mig senare). Den imiterar ett brandlarm ungefär en gång i minuten. Då och då bryter den av med något som låter som en sång, ackompanjerat av en liten dans. 

LEO MESSI

Namn: Lionel Andrés Messi Cuccittini
Född: 24 juni 1987, Rosario, Argentina.
Längd: 1.70 m
Ungdomskarriär: Newell's Old Boys (1994-00), FC Barcelona (2001-04).
Seniorkarriär: FC Barcelona (2004- nu).
Landskamper: Argentina (124 matcher, 64 mål).

 

MESSI I SIFFROR
La Liga: 418 matcher, 383 mål
Barcelona totalt: 637 matcher, 552 mål
Champions League: 125 matcher, 100 mål
Argentina: 124 matcher, 64 mål
Totalt i seniorfotboll: 793 matcher, 627 mål.

När man tittar på spanska X Factor i 40 minuter utan att förstå spanska hinner man tänka mycket. Den här kvällen har jag funderat på Leo Messi, på huruvida han är bäst någonsin, på hans liv här, på hans pappa, som verkar ha helt oändligt mycket makt, på att värva 13-åringar från andra sidan jorden, på varför beskrivningen av honom som ”introvert” alltid har verkat negativt laddad, på Argentina, Maradona och Messis ofärdiga arv. 

Men nu, medan jag går för att se till att fönstret är stängt, har mina tankar kommit hela vägen till ett skräckscenario: Bara den inte rymmer.

***

Med bara en vecka kvar till VM-premiären mellan Ryssland och Saudiarabien hamnade Lionel Messi på en ovanlig plats: I skottgluggen.

Israels kultur– och idrottsminister, Mirri Regev, tog beslut om att flytta Argentinas genrep från Haifa till huvudstaden Jerusalem, sedan länge brännpunkt för konflikten mellan Israel och Palestina. Efter flytten av den amerikanska ambassaden till staden och en period av våldsamheter vid Gaza-remsan var beslutet extra laddat. Valet av spelort fick det palestinska förbundets ordförande, Jibril Rajoub, att uppmana till att ”bränna bilder på Leo Messi och elda upp tröjor med hans namn på ryggen”, så vida inte Argentina skulle dra sig ur.

– Han är en stor symbol, så vi kommer att rikta oss mot honom, varnade han.

Uttalandet fick effekt. Några dagar senare meddelades att matchen ställts in.

Leo Messi, Sergio Agüero och de andra stjärnorna i Argentina förbereder sig på plats i Ryssland inför stundande VM.

Foto: Alejandro Garcia

För Messi var situationen som uppstod allt annat än typisk (förutom fängelsedomen för skattebrott i maj 2017). Hans fem Ballon D’Or-utmärkelser, alltså priset som världens bästa spelare, nio ligatitlar i Spanien, fyra Champions League-pokaler, 563 mål i klubblagsfotboll för Barcelona och 64 landslagsmål har inneburit att han alltid figurerat i rubriker, men inte av anledningar som den här.

Bilden av honom som nationalikon och symbol för Argentina har däremot spretat, och därför var störningsmomentet i uppladdningen kanske ingen höjdare. Precis som i diskussionen om huruvida han är världens bästa spelare genom tiderna verkar ett VM-guld saknas för att etablera honom högst upp i den argentinska fotbollshistorien.

Oförmågan att vinna med Argentina gäckar Leo Messi så mycket att han försökte sluta i landslaget efter finalförlusten mot Chile i Copa America Centenario 2016. 

– Jag har försökt att bli en vinnare med Argentina så mycket jag kan, men det går inte, sörjde han efter matchen.

Har det varit så hemskt? Nja. Messi har ett bättre målsnitt och nästan dubbelt så många landslagsmål som exempelvis Maradona, men fler uteblivna guldmedaljer i sitt bagage. I sin landslagsdebut visades han ut för en armbåge efter 44 sekunder. 2006 satt han kvar på bänken när Argentina föll mot Tyskland i kvartsfinalen. Gången efter, 2010, släntrade han in gråtande i omklädningsrummet efter 0-4 mot samma nation, bortmarkerad av Bastian Schweinsteiger, mållös genom hela turneringen, coachad till en förnedrande förlust av självaste Diego Maradona, som för ett par år sedan sa att han ”fortfarande kan höra Leo gråta”. 

Dagarna innan jag åker till Barcelona träffar jag den brittiske Spanien-experten och journalisten Sid Lowe i Madrid.

– För mig är idén om att Messi inte skulle ha levererat för Argentina helt befängd. Han har burit landslaget på sina axlar ganska länge nu. Hade det inte varit för Gonzalo Higuain hade han förmodligen haft två Copa America-titlar och ett VM-guld. Han har missat jättelägen i alla finaler. Det hade förmodligen även stängt diskussionen om huruvida Messi är tidernas bäste, säger han.

Argentina skickade en inbjudan till ”Leonel Mecci”

När jag kommer till Katalonien är det fortfarande ett par veckor kvar tills kontroversen med den inställda träningsmatchen mot Israel ska brisera. Våren har tagit slut, det blommar överallt och en begynnande sommarsol steker kullarna runt staden.

Att Messi har spelat inte bara sin bästa fotboll i Barcelona, utan all fotboll, är troligen en annan rot till den lite ambivalenta inställningen på hemmaplan. När Argentina tränades av Sergio Batista nådde jakten på samma utväxling sin kulmen. Under en period gjorde landslaget allt för att imitera Barcelonas spelsätt, så till den grad att argentinska journalister skämtade om att förbundets träningsbas blivit ett ”laboratorium för att framställa katalansk fotboll”.

Kanske har känslan av styvmoderlig behandling hemifrån funnits där även åt andra hållet. När det argentinska förbundet först fick höra talas om en tonårig naturbegåvning på andra sidan Atlanten skickade man en inbjudan till ”Leonel Mecci”, osäkra på pojkens nationalitet och namnbakgrund. När han sedan tog sig fram refererade argentinska medier till honom som en ”spansk-argentinsk” spelare.

På den tiden när man hittade en ung spelare med problem, då skickades de till mig

Det finns i grund och botten två anledningar till att Lionel Messi flyttade hit redan som 13-åring: Han var för bra och han var för kort. 

Med andra ord såg någon hur bra han var, och någon annan hur han skulle bli längre. 

Den första personen är Josep Minguella, 76 år. Under mina första timmar i Barcelona får jag äntligen ett första livstecken efter många sms och fruktlösa telefonsamtal.

”Com”, skriver han först, och jag förstår så klart ingenting. Det verkar som att han råkat trycka i väg något av misstag, men snart dyker de tre prickarna som betyder att han skriver upp på skärmen igen.

”Please contact wenday”, skickar han till min stora glädje och förvirring.

Jag övertygar mig själv om att ”wenday” är ett småkryptiskt sätt att skriva ”Wednesday” och svarar att jag ska återkomma på onsdagen.

Den andra är Diego Schwarzstein, läkaren som behandlade Leo Messi med tillväxthormoner i Argentina. Det var i Rosario och den lokala klubben Newell’s Old Boys som Messis första bollkontakter ägde rum. Ledarna började snabbt utbyta instämmande blickar när de såg sexåringen flyga fram, men det fanns ett problem: Han växte inte.

– Jag träffade Leo första gången när han var nio år. Det var 1997. Jag jobbade med Newell’s Old Boys. Man kan säga att man…hittade något hos honom, och på den tiden när man hittade en ung spelare med problem, då skickades de till mig, berättar Schwarzstein när jag får tag på honom över telefon.

Redan som nioåring fick Leo Messi injektioner med tillväxthormoner, på ordination av läkaren Diego Schwarzstein.

Foto: PRIVAT

– Leo var bra. Väldigt bra, men väldigt liten, lägger han till.

”Hittade någonting” är ett annat sätt att säga följande: Leo Messi saknade ett hormon för att nå sin förväntade längd. 

– Det finns flera substanser i kroppen som ett barn behöver producera för att utvecklas fysiskt på rätt sätt. Ett hade han för lite av, ett problem som drabbar ungefär ett barn på 20 000. Det är ingen snabb diagnos, inte heller speciellt svår, utan man använder ett gäng algoritmer i jakt på svaret. När man börjar ana var diagnosen ska landa börjar man långsamt informera familjen om vad som ska hända och vilken behandling som behövs. Leos familj tvekade aldrig, förklarar Schwarzstein.

– Leo själv var inte så konstig, eller reagerade speciellt märkligt på det. Om han uppfattas som inåtvänd och tyst nu tror jag inte att det hade att göra med att han var liten som barn. Jag känner många introverta eller blyga personer som är långa. Jag tror inte att det betydde något för honom. Han var en vanlig pojke med en vanlig reaktion. Ingen vill ha problem, ingen vill behandlas – men alla barn vill växa. När man säger att han ska börja växa ordentligt med hjälp av en behandling, då blir han glad.

Hade han kunnat ha en så här framgångsrik karriär utan behandlingen?

– Leo är så klart ett geni. Hade han inte behandlats hade han blivit ungefär 15 centimeter kortare. Han är så pass talangfull att han hade kunnat spela ändå. Men samtidigt känner jag att om han hade blivit 157 centimeter – då hade han kanske inte kunnat spela på den här nivån?

Messi flyttade till Katalonien och Barcelona redan som 13-åring. resten är historia.

Foto: FC BARCELONA

Foto: / FC BARCELONA

Foto: / FC BARCELONA

Foto: / FC BARCELONA

Åtgärden som Schwarzstein kommenderade var dagliga injektioner av tillväxthormoner som en nio år gammal Messi ofta fick sköta själv. Först kunde Jorge Messi, Leos pappa, täcka kostnaderna för behandlingen själv med hjälp av försäkring, men när den argentinska ekonomin brakade ihop mot slutet av 1990-talet fick Newell’s Old Boys kliva in i bilden.

Det i sin tur löste inte alla bekymmer. Jorge fick ofta hämta kontanter av tjänstemän i klubben, en process som innebar problem eftersom både mötestider flyttades och felaktiga summor delades ut. 

Men när Schwarzstein hade guidat Leo genom ”75-80 procent” av behandlingen kom en annan lösning in i bilden: En fotbollsklubb på en annan kontinent var villig att betala för resten av behandlingen.

– När jag åker till Barcelona nu träffar jag honom, säger Schwarzstein. 

– Han är sig lik. Han är 30 nu, så det är klart att han förändras. Jag har också förändrats de senaste 20 åren. Men Leo har inte förändrats på grund av sitt kändisskap eller sina rikedomar, utan för att han har blivit äldre. Det är ingen person som lever ut sitt jag offentligt, men han är ödmjuk, han är trevlig och han tar sig tid för alla som frågar honom i hans närhet. 

Om någon som inte hade det här problemet, typ Cristiano Ronaldo, hade injicerats med samma hormoner, hade han blivit ett 3 meter långt monster då?

Jag hör det barnsliga i min egen fråga samtidigt som jag ställer den. Diego Schwarzstein har fått den förut, och han tycker inte att den är speciellt smart. Eller rolig. I stället försöker han kväva ett stönande ljud.

– Okej. Det här är viktigt. Vi har inte en behandling som hjälper människor att bli längre. Vi kan inte hjälpa en människa som växer normalt att växa ännu mer. Det är inte det det går ut på. Vad genetiken har förberett är det som gäller. Vi är så höga som genetiken har bestämt åt oss. Men för att nå den höjden måste vi ibland hjälpa de biologiska processerna och hormoner på traven. När det blir problem kan vi göra saker. Som i Leos fall, där behövdes hjälp. 

***

Onsdag. Minguella har inte svarat när klockan närmar sig lunchtid.

Jag sätter av mot Mont Juic, ett högt, växtligt berg som reser sig över Barcelona och kommer så småningom fram till tennisklubben Real Sociedad de Tennis Pompeya vid bergets fot, platsen där allt började.

Ett par lysande, röda grusbanor gapar tomt. Bilar som inte är jättebilliga står parkerade innanför grindarna och på den lilla lunchserveringen sitter ett par sällskap och äter. 

En kypare går fram och tillbaka och sneglar på mig misstänksamt medan jag rör mig runt. Vare sig han, eller någon annan här, har sett till Josep Minguella på ganska länge får jag veta. 

Real Sociedad de Tennis Pompeya

Foto: Noa Bachner

Minguellas färd genom fotbollen inleddes 1969, när Vic Buckingham fick jobbet som tränare. Minguella ryckte in som tolk – utan att vara speciellt bra på engelska själv. Holländaren Rinus Michels, som efterträdde britten, gick ett steg längre och tog in honom in i tränarstaben under ett par framgångsrika år.

Minguella valde snart att satsa helhjärtat på agentyrket (som var förbjudet) och började pendla till Sydamerika. Samtidigt fortsatte han figurera i Barcelona: I slutet av 1970-talet blev han en central del i arbetslaget bakom José Luis Núñez 22-åriga och våldsamt framgångsrika epok som president i klubben (Minguella själv kandiderade till presidentposten 2003 men fick bara fem procent av rösterna). 

I egenskap av rådgivare var Minguella övertygad om att klubben bara skulle kunna fylla en större arena med utländska storstjärnor på planen. Han flög gång efter gång över till ett militärt och diktatoriskt styrt Argentina för att försöka locka över en spelare han hade haft ögonen på länge: Diego Maradona. Regimen där ville dock ha kvar sin nationalikon i landet, men till slut blev flytten av.

Minguella fortsatte: Han hade flera fingrar med i Romários flytt till Camp Nou, men även Hristo Stoichkovs och Rivaldos innan han gick till historien för en affär som förmodligen överglänser alla andra: Leo Messi.

Messi kom till en klubb i kris när han kom till Spanien, forslad från Rosario av Minguella, som själv betalade för Leos och Jorges flygbiljetter och hotellboende medan han försökte övertala en av sina bästa vänner, Carles Rexach, Barcelonas dåvarande tekniska direktör, att den här spelaren var något extra – men besluten dröjde.

I flera månader tränade Messi med Barcelonas ungdomslag utan att affären klubbades. Jorge Messis ersättning kunde inte bestämmas och en viss oro började sprida sig. Milan hade hört sig för. Real Madrid och Atletico Madrid också.

Det var till slut här, på Pompeyas uteservering, där jag slår mig ned för att pausa med ett glas vatten i värmen, som Barcelona skulle undvika ett historiskt misstag.

En kväll i mitten av december 2000, tre månader efter att Messi först landat i staden, tog Carles Rexach en servett från en av servetthållarna. På stolarna bredvid sig hade han Josep Minguella och Ruben Horacio Gaggioli, en affärsman från Rosario som hjälpte familjen Messi. Trion lutade sig över pappersbiten, Rexach kladdade ned ett informellt avtal på sex-sju rader och alla tog i hand på en övergång som skulle förändra både katalansk och argentinsk fotboll.

När jag reser mig för att påbörja promenaden ned från berget får jag tag i Minguella. En småskrovlig röst – han ska snart fylla 77 – försöker bokstavera en adress.

”Klockan nio.”, säger han när jag tror att jag har uppfattat den.

”Ikväll? Eller i morgon bitti?”, frågar jag, men i andra änden är samtalet redan avslutat.

En ödmjuk person som alltid visar respekt

När man rör sig i kretsar som har god insyn i Barcelona finns det två olika versioner att ta del av i ämnet Lionel Messi. Den ena kan citeras i en tidning, med namn och allt, medan den andra inte kan det.

Den första handlar i korta ordalag om att Leo Messi är en varm, omhändertagande och ödmjuk person som alltid visar respekt för alla och egentligen inte är så där introvert som han kan beskrivas utifrån, utan bara ”en kille som vill spela fotboll” och umgås med sin hund, Hulk. Om hans fru och tonårsförälskelse Antonella Roccuzzo och deras ”bedårande” tre söner: Tiago, Mateo och Ciro.

Leo Messi med sin  fru Antonella Roccuzzo

Foto: Ennio Leanza

Foto: David Fernandez / Epa / Tt / EPA TT NYHETSBYRÅN

Foto: Manu Fernandez / AP TT NYHETSBYRÅN

Foto: Andy Rain / Epa / Tt / EPA TT NYHETSBYRÅN

Den andra är den som kommer när den första är avklarad och mikrofonerna avstängda.

Leo Messi bor högt upp på en kulle som överblickar förorten Castelldefels, 30 minuters bilväg utanför Barcelonas hjärta, i ett område som heter Bellamar. Man kan enkelt räkna ut hur grannskapet präglas av exklusivitet och diskretion. De jag pratar med säger att han aldrig har bekymmer med paparazzis. De gånger fotografer försökt fånga honom på bild på restauranger eller när han och Luis Suarez – hans granne – tittar på sina söner när de spelar fotboll (alla, inklusive Leo själv, menar att Tiago är riktigt dålig), har bilderna inte gått att sälja. Detsamma verkar gälla skobutiken som Antonella och Sofia Balbi – Suarez fru – har öppnat mitt i centrum: Den lämnas i fred.

Respekten verkar bero på två saker: Messis ställning som spelare – och hans pappa.

När familjen flyttade till Spanien från La Bajada, arbetarklassområdet i Rosario där Leo växte upp, för 18 år sedan följde alla syskon och båda föräldrarna med, men det fungerade inte för alla. Leo själv hade svårt att göra sig förstådd till en början. Än i dag anmärks det på att han inte pratar ”catalán” här, och som 13-åring var det något han fick höra.

Brodern arresterades flera gånger

Än värre var det för hans lillasyster, Maria Sol, som trakasserades för sitt sydamerikanska ursprung i skolan. Hans storebror, Matías, saknade också Argentina ganska fort. Så småningom flyttade de båda och mamman, Celia Maria, tillbaka.

Matías liv är ganska vida omskrivet. Under början av 2000-talet arresterades han flera gånger, bland annat för vapeninnehav och våld mot tjänsteman, en annan gång för rån, men slapp åtal. Trots olika engagemang i sin fotbollsspelande brors affärsintressen har stökigheterna fortsatt. 2011 besköts hans hus.

Argentinska medier har också rapporterat om Matías dunkla umgänge vid flera tillfällen. Bland annat publicerade välrenommerade veckomagasinet Noticias ett foto på honom i sällskap med flera medlemmar från Los Monos, en av Argentinas mest fruktade drogkarteller, men kopplingarna har nekats på många håll. Enligt de flesta man pratar med här är han mer ett offer för sitt efternamn än något annat.

Kvar i Barcelona stannade hursomhelst pappa Jorge och Leos bror, Rodrigo, vars liv skulle ta en annan väg. Det är Jorge och Rodrigo som tar hand om Messis varumärke.

Eller: Det är Jorge som tar hand om det mesta.

Den rosiga bilden av Messi är nämligen…ingen slump. Flera personer som jag pratar med, och som vill förbli anonyma, uppger att ett antal bud från till exempel England, i synnerhet Manchester, har varit gigantiska och attraktiva, men att engelska medier aldrig skulle förse Messi med den sköld som han har tillgång till här, och att det hindrar en övergång. Ett exempel: Messi kör Range Rover medan alla andra spelare kör Audi (Barcelonas sponsor). Andra har bötfällts, men inte han.

Här behöver han heller inte oroa sig för att saker och ting ska komma ut fel.

För det finns historier. Jag hör den om Bojan Krkic och Gerard Deulofeu, som båda, bortanför mikrofonerna, har beklagat sig över hur Leos ord är lag, och hur han snabbt dömde ut båda, hur de haft svårt att återfå självförtroende och alltid spelat med en aura av prestationsångest.

Jag hör historien om hur Messi backade ut med bilen på parkeringen vid Barcelonas träningsanläggning och träffade ett barn. Om hur telefonsamtal från Jorge Messi gjorde att det aldrig nådde nyhetsrapporteringen.

Jag hör historien om hur Messi åkte till Ibiza med en av sina bröder. Om hur det dök upp en bild med honom i sällskap av en annan tjej än Antonella, en bild som var mindre smickrande. Om hur Jorge Messi fick även den att gå upp i rök.

Jag hör historien om hur välgörenhetsorganisationen Leo Messi Fundacíons grumliga registreringsdatum och skattebetalningar, som rapporterats av utländska medier, besparats offentligheten här, hela tiden på inrådan från en och samma person.

Det finns naturligtvis nypor av salt att strössla över mycket av detta, som berättas för mig av flera olika personer, men det finns, utan tvekan, en pappa med ett stadigt grepp om en stad.

Foto: Marcelo Machado

När det skymmer är halva Barcelona avspärrat. Nya demonstrationer för Kataloniens självständighet och protester mot fängslanden av politiker fyller gatorna. Gula band och tutande taxichaufförer, bland annat min, som blir så uppjagad av samtalsämnet att han byter koordinater på sin GPS och kör till fel adress.

Till slut svänger vi av från en motorväg och kryper in i ett lugnt villaområde, beläget uppe i en sluttning. När jag kliver ur bilen glöder fortfarande himlen, det är en vacker vy med Camp Nou i förgrunden. Framför mig är en stor garageport med en liten, sliten skylt i plast där det står Minguella Management. 

Jag slår en signal. 

– Vänta fem minuter, svarar Minguella.

26 minuter senare har jag hunnit memorera utseendet på varenda gatsten utanför garageinfarten när den plötsligt öppnas. Framför mig uppenbarar sig en lång, stenig entréväg, i skuggorna av ett gäng lyktor inne på gården hasar sig en kortvuxen man framåt. Han stannar på trettio meters avstånd och väntar in mig innan han vänder på klacken mot huset.

– Sweden? Yes? Good country, säger han samtidigt som vi kliver in i en tvåvåningsvilla.

Raka vägen till vardagsrummet. Josep Minguella andas tungt och förklarar att hans son är på besök. Dessutom är det många andra middagsgäster där. Men han ska försöka äta upp fort.

– Här, du kan väl titta på tv så länge?, säger han och lämnar mig i soffan.

När jag kommer hem ska jag lära mig att African grey-papegojor är kända för en sak: Sin exceptionella förmåga att imitera ljud i sin omgivning, och göra det oförtröttligt.

Mitt sällskap här ödslar ingen tid. Först med ett kort knäppande ljud. Sedan imiterar den tre olika larm. Jag tror att det första är ett kylskåp som har varit öppet för länge. Det andra låter som ett brandlarm. Det tredje påminner om en siren. En stund senare tar sången och dansen vid, troligen hämtad från en reklamsnutt.

Efter en stund inser jag att jag har tittat på spanska X Factor i 40 minuter. En kille som heter Alberto Isla har det tufft. Programledaren ser fruktansvärt irriterande ut. Precis när jag ska sträcka mig efter fjärrkontrollen i en desperat manöver hör jag en röst från dörrkarmen.

– Vamos, säger Minguella och suckar.

Josep Minguella, mannen som tog Messi till Barcelona.

Foto: Noa Bachner

Hemma hos Josep Minguella.

Foto: Noa Bachner

Porten till Josep Minguellas hus. 

Foto: Noa Bachner

Han berättar om hur det en dag damp ned en videofilm från den argentinske scouten Juan Mateo.

– Min första reaktion var att det inte var intressant för Barcelona. Vi hade spelare som Rivaldo, Guardiola och Stoichkov. Vad skulle jag med en trettonåring till?, frågar han och höjer på ögonbrynen.

– Men Juan tjatade på mig. Två gånger. Tre gånger. Till slut skickade han en ny video på Leo när han spelade i skolan. Det fanns en sekvens där han visade hela essensen av sitt spel: Han går direkt för att slå ut en motståndare. Han har alltid gjort samma sak: Rakt igenom spelare. Jag säger det till dig nu: Hans hjärna är full av mål.

Fifa hade regler som komplicerade saken också, det hade varit enklare om han var 18

Minguella har stängt av tv-apparaten och sjunkit ned i en pömsig ställning bredvid mig. Han visar med handen hur Messi rör sig som en ål och skallrar med hela armen. Några meter bort svarar papegojan på rörelsen med ett snabbt knäppljud.

– Jag började fundera på hur vi kunde göra. Det var en stor grupp människor som behövde komma hit i och med att han var så ung. Vi skulle hyra hus åt familjen och allt annat. Fifa hade regler som komplicerade saken också, det hade varit enklare om han var 18. 

Hur reagerade Leo på allt det här?

– Han var ett barn. Han pratade knappt. Ibland var vi här, i det här huset, eller i trädgården. Min familj, hans familj. Vi satt och åt men Leo stannade i ett hörn och sa inte ett ord. Han var extremt tyst. Han kan vara tyst i en timme. Det är otroligt. Han har inte förändrats på det sättet. Där och då tror jag inte att han funderade speciellt mycket på beslutet. När han kom hit verkade han trivas ganska fort, han verkade inte vilja flytta tillbaka. Vi hyrde ett hus i närheten här, ganska nära arenan. Där bodde Jorge, Leo och Rodrigo.

Tror du att han har känt sig drabbad av bilden av honom som tyst, introvert och lite klurig?

– Leo är inte så intresserad av annat än att spela fotboll. Det bara är så. Han är väldigt tydlig när han pratar med argentinska medier. Han sa något för en månad sedan om att han inte är intresserad av att vara världens bästa spelare. Han låter andra göra den bedömningen. Han är galen i att spela, i att göra mål och att vinna – men resten, att betyda saker, att vara en symbol, jag tror inte att det är viktigt. Han gillar att vinna sina guldskor och Ballon D’Or och allt sådant, men det verkar inte driva honom.

INDIVIDUELLT I URVAL

Ballon D'Or: 5 (2009, 2010, 2011, 2012, 2015)
Guldskon: 5 (2010, 2012, 2013, 2017, 2018)
Fifa:s Guldbollen: 1 (2014)
Skytteligavinnare La Liga: 5 (2009-10, 2011-12, 2012-13, 2016-17, 2017-18)
Flest assist La Liga: 4 (2010-11, 2014-15, 2015-16, 2017-18).
Skytteligavinnare Champions League: 5 (2008-09, 2009-10, 2010-11, 2011-12, 2014-15).

 

REKORD I URVAL
Flest Ballon D'Or – 5 st (delat med Cristiano Ronaldo)
Guinness världsrekord för antal mål under kalenderår: (91 mål, 2012)
Flest klubblagsmål under ett kalenderår: 79 (2012)
Flest klubblagsmål under en säsong: 73 (2011-12)
Flest hattrick i Champions League: 7 (delat med Cristiano Ronaldo)
Mål flest matcher i rad i inhemsk liga: 21 (33 mål, 2012-13).

Ibland får man intrycket av att många runt Messi vill att han ska betyda mer, vara mer av en symbol, både för sitt land och i andra frågor, som Kataloniens självständighet. Men brinner han för saker förutom sin fotboll?

– Jag vet inte. Det går inte att jämföra honom med andra stora spelare. Om jag inte frågar honom någonting är han helt tyst. Titta. Där du sitter nu. Om det var han och jag inte frågade något, då skulle vi vara tysta för alltid. Men Leos karaktär är bättre än till exempel Diegos, det måste jag säga. Han är enklare att jobba med.

När jag frågar om Maradona, som Minguella också tog till Barcelona, är det som att trycka på en knapp.

– Vem är nummer ett? Vem är bäst? Jag vet inte. Vi har två spelare, båda vänsterfotade som älskar att spela med nummer 10 på ryggen. I Argentina är tian spelaren som skapar hela fotbollen. Det finns olikheter också. När jag lärde känna Maradona var sporten så annorlunda. Bollen. Planerna. Skorna. Allt, säger han.

– Men Maradona var en helt annan historia. Herregud. Jag såg honom som 16-åring och arkiverade honom i mitt huvud. Jag åkte till Argentina hela tiden och försökte ta hit honom. Det var svårt, väldigt svårt. Militären regerade och de försökte stoppa alla diskussioner. De tyckte att landet behövde Maradona, att folket behövde Maradona där och då.

Bodde han också här?

– Han bodde precis här uppe, bara några kvarter bort. Han behövde folk omkring sig hela tiden. Ibland bodde han hos mig, kändes det som. När jag gick upp för att titta till honom i hans hus kunde han ha 10 kompisar där. Alla satt framför tv:n. Tittade på film. Fem timmar i sträck, fast jag vet inte om någon hängde med i handlingen. Alla pratade alltid. Diego framför allt.

– Diego visste inte hur man var ensam. Leo är expert på det, tillägger han.

Plötsligt reser sig Minguella. Han säger att han är trött, frågar om jag har många frågor kvar och tillägger att han behöver gå på toaletten. Jag förstår vinken. Med hänsyn till hans ålder (och att klockan närmar sig midnatt) säger jag att vi kan nöja oss. Minguella hasar i väg några meter för att uträtta sina behov. Dörren lämnar han på vid gavel. 

Jag tar några steg mot hallen och möts av nästa överraskning: En stor schäferhund sätter sig i dörröppningen. Jag vågar inte flytta på den utan genomlider en fem minuter lång oväntad konfrontation med ännu ett djur.

Till slut kommer Minguella tillbaka. Han flyttar på hunden med ena handen och lotsar mig ut till garageporten och säger att han har ringt en taxi. Samtidigt som den öppnas vänder jag mig för att tacka för i kväll.

– Du, säger han.

– Ni skriver jävligt bra deckare i Sverige. Ni verkar bra på mord?

– Mord?, svarar jag.

Garageporten är på väg att skilja oss åt. Långsamt ser jag hur Josep Minguella försvinner bakom den. I handen har jag frågorna om Messi, om VM och hur viktigt det är, i huvudet ekar svaren om att det mest är alla runt omkring honom som bygger betydelsen av ett VM-guld i sommar. Jag tror inte riktigt på det. När Argentina föll mot Spanien i en träningsmatch under våren tog Messi halvtidssnacket själv. De senaste månaderna har det sipprat ut rapporter om ivriga sms med taktiska uppmaningar till förbundskaptenen Jorge Sampaoli – och det är inte speciellt konstigt. Med så mycket avklarat, varför skulle inte VM vara det viktigaste i hans huvud?

Till slut slår garageporten igen. Jag hör hur Minguellas långsamma steg avlägsnar sig.

– Jo. Mord är ni bra på, upprepar han.