Fotbollsstjärnornas egna berättelser: ”Jävla n****slav!”, ”stoppa svartingen!”

Foto: Olle Sporrong / OLLE SPORRONG
Foto: Olle Sporrong / OLLE SPORRONG
Foto: CARL SANDIN / BILDBYRÅN

”Din jävla n****slav!”

”Stoppa svartingen!”

”Stick upp i trädet med dig!”

I Sverige finns knapphändigt med statistik över rasistiska händelser i fotbollsmiljöer.

Hur mycket förekommer? Hur mycket anmäls?

SportExpressen bad en stor grupp fotbollsspelare berätta om sina upplevelser.

Det här är deras historier.

I januari kom beskedet: Det blev inget straff för Rumänien efter EM-kvalmatchen mot Sverige i november.

Alexander Isak, 20, hade attackerats både verbalt och fysiskt i Bukarest. En golfboll kastades in mot honom och under en period var domaren nära att bryta matchen eftersom han hörde apljud från läktaren.

Alexander Isak berättar om rasismen under EM-kvalmatchen mot Rumänien i höstas. Ett fall som förbundet anmälde till Uefa.

Men Uefa valde att fria – utan att redovisa skälen till sitt beslut. Svenska fotbollförbundet överklagade, men fick avslag. Generalsekreterare Håkan Sjöstrand var hård i sin kritik.

– Först och främst är händelsen jätteallvarlig att de blir utsatt för den här typen av rasism. Vi måste göra allt vi kan för att motverka det. Regelverket är som det är, men då får väl vi i ett längre perspektiv fundera om vi ska ha åsikter om det regelverk som finns, sade han till SVT.

Händelsen i Rumänien är tillsammans med angreppen på Jimmy Durmaz under VM 2018 det mest uppmärksammade fallet av rasism som drabbat en svensk fotbollsspelare på senare tid – men hur vanligt är det att bli utsatt?

Det vet ingen. Väldigt lite är kartlagt. 2018 genomförde företaget Forza Football tillsammans med den brittiska organisationen ”Kick it Out!” en online-undersökning. I den deltog 27 000 fotbollssupportrar från 38 olika länder. De svenska fotbollssupportrar som svarade sade sig vara bland de mest toleranta mot spelare med ”annan etnisk bakgrund”. 46% av alla svarande i Sverige hade därtill sett eller uppfattat rasism på en fotbollsarena – en notering under snittet, vilket låg på 54 procent.

I Sverige finns, till skillnad från i till exempel England, ingen organisation som bevakar, samlar in data eller analyserar rasismens förekomst i fotbollen. Huruvida antalet incidenter ökar eller minskar är okänt, vem den drabbar, när, hur och vem som är avsändare likaså.

Vilka är händelserna som inte bokförs eller rapporteras?

SportExpressen har under sommaren pratat med ett stort antal spelare och ledare i svensk fotboll för att försöka få en inblick. Ett antal spelare har tackat nej till att intervjuas, både på herr –och damsidan, vissa med förklaringen att de saknar erfarenheter av rasism i svenska fotbollsmiljöer, andra av andra skäl. 

Men många har också historier att berätta, minnen hämtade ur mörkertalet. Vi får höra om saker som sagts, skrikits, skrivits eller viskats, av tränare, motståndare, föräldrar och åskådare, och som ägt rum i olika skeden av karriären: Barn, junior och professionell fotbollspelare i Sverige, landslagsman eller utlandsproffs.

Många av spelarna säger sig heller inte veta var de skulle vända sig om något liknande skulle inträffa i dag.

***

Jonathan Rasheed, 28 år, målvakt, BK Häcken

”Fansen stod och skrek: Andras göra gör de svarta!”

”Det är framför allt två incidenter som jag har tagit illa vid mig av, ganska rejält. En gång var mot Varberg när jag spelade med Sylvia. Det var ganska långt in i andra halvlek. Vi spelade hemma. Det stod nog 1-1 och var jämt. Fansen stod och skrek: ”Andras göra gör de svarta!”. Det var året som Varberg gick upp i superettan, 2011 eller 2012. Det var lite fans bakom mitt mål, det stod väl mellan oss vilka som skulle gå upp. Jag hörde när de skrek ”Andras göra gör de svarta”. Jag gjorde inte så mycket med det. Man accepterar det ju inte, men...jag spelade. Det var under matchen. Det var inte så att jag vidtog några åtgärder, men det svider. Det var inte många som skrek och de var nära mig, så jag vet inte om någon annan hörde. Jag står ju där bak. Min flickvän satt på läktaren och hon hörde det. Jag pratade bara med henne efteråt. Hörde du? Hon sa väl ja, det är helt sjukt. Men jag tog det inte vidare, jag diskuterade kanske med någon i laget, men inte mer än så. Jag blev väl mest arg. Jag fick en adrenalinkick. Det är många år sedan nu, men jag pratar fortfarande om det. Det biter. Det sitter kvar. Det är inte att jag är ledsen över det eller mår dåligt, men det är den sortens grej som man alltid bär med sig.”

Jonathan Rasheed.
Foto: JESPER ZERMAN / BILDBYRÅN

”Sedan hände det när vi mötte Örgryte på Ullevi för något år sedan. Men då blev jag lack och gick emot fansen efter matchen. Vi gjorde mål på slutet och det blev 2-2. Någon skrek ”jävla n****” till mig. Då lackade jag på riktigt. Polisen kom dit och sa till mig att det var ”bättre om jag går in” i stället för att ställa till med en scen. Man blir ensam. Jag tyckte att det var skitsamma, att jag inte behövde vidta några åtgärder. Nu i efterhand känner jag att jag borde ha gjort något. Men man är härdad. Man lär sig att tänka skitsamma. Jag vet inte på rak arm hur jag ska anmäla det genom fotbollen. Jag har ingen aning, absolut ingen aning.”

Joseph Baffo, 27 år, försvarare, Halmstads BK

”Varje gång jag rörde bollen gjorde publiken apljud.”

”Den första händelsen är den starkaste. Vi spelade U21-landskamp i ett EM-kval borta mot Ukraina. Det börjar redan när vi kommer till hotellet och några lagkamrater ska klippa sig. Jag hade längre hår på den tiden. Jag ville klippa mig också, men frisörerna som jobbade där vägrade att klippa mig. Jag frågade varför men det jag fick tillbaka var ett nej, rakt av. Jag förstod ganska snabbt att det var på grund av min hudfärg så jag gick därifrån. När vi gick på stan märkte jag hur folk kollade snett på en och man fick väldigt dåliga vibbar. När det väl kom till matchen så var det väldigt speciellt. Jag minns att varje gång jag rörde bollen så gjorde publiken apljud. Man var yngre på den tiden och det gjorde att jag tappade fokus på matchen. Jag kunde inte prestera som jag ville. I halvlek blev jag utbytt och det tog på mitt självförtroende, jag var 18 eller 19 år, och det blev värre när man hamnade på bänken. Jag visste inget bättre för stunden så jag drog på mig västen över huvudet. Jag fick höra vad som sades. Analysen efter matchen var mycket negativ. Det hette att mitt kroppsspråk var dåligt, utan att man visste varför. I stället för att öppna upp mig om hela situationen och berätta för tränarna så höll jag det för mig själv. Jag tänkte väl att jag inte skulle se det som en bortförklaring men som sagt tog det väldigt hårt på mig, både psykiskt, fysiskt och mitt självförtroende.”

Foto: JOHANNA LUNDBERG / BILDBYRÅN

”Den andra händelsen som jag minns var i början på min tid i Helsingborgs IF i A-laget. Vi skulle spela smålagsspel på träningen och jag tror att det var fyra mot fyra. Jag hamnade i samma lag som René Makondele, Adama Tamboura och May Mahlangu. Vi hade en tränare som sa att det var ”svenskarna mot pepparkakorna”. Jag var nog 16 år då och man hade inte riktigt modet att stå på mig. Jag tänkte för mig själv att bara vara tyst och bara träna på. Jag hade ju precis börjat där och ville spela för klubben. Det är också en sådan sak som man tagit med sig. I början tänkte jag att det bästa var att skjuta det åt sidan. Man ville bara sopa det under mattan och gömma det, men i efterhand var det inget bra alternativ för mig och det tror jag inte att det är för någon, för då bygger man bara på sig.”

”Skulle man utsättas för något rasistiskt i dag på en fotbollsplan i Sverige vet jag inte var jag kan anmäla det. Jag hade utgått från Svenska fotbollförbundet men jag tror nog att jag hade vänt mig till min klubb och tränare. Jag hade berättat om händelsen för dem och varit noggrann med att jag behöver uppbackning.”

Heradi Rashidi, 26 år, mittfältare, AIK

”Han kollar på mig och viskar n-ordet.”

”Jag var med om en situation förra året på Tele 2 arena i derbyt mot Djurgården. Jag var skadad eller avstängd och satt på läktaren och kollade på matchen. Det var en situation på planen där domaren missbedömde något läge vi hade. Då ställde jag mig upp och reagerade, helt vanligt, jag är ju där för att backa mitt lag. När jag vänder mig om hör jag någon säga ”sätt dig ner”. Jag vet inte om det var en ledare i A-laget eller någon från ungdomsverksamheten, men han hade på sig en Djurgårdsjacka i alla fall. Det såg inte ut som en supporter för det hände på läktaren där spelare, ledare och sportchefer satt. Det var vid familjeläktaren ungefär. Jag vände mig om och tänkte ”vad hände?”. Jag borde få reagera för det gör alla på matcher. När alla ska sätta sig ner kollar han på mig och viskar n-ordet till mig. Han säger det på läktaren. Jag reagerade då för att det hände framför många i AIK. Jag sa att det inte var okej, jag hade en sådan frustration inom mig. Det är tragiskt och sjukt. Jag förstår det inte. Han satte sig ned och viskade det, som att jag inte skulle höra eller förstå vad han sa. Vi alla reagerade och tog tag i det då på plats. Vi hanterade det efter och jag kände att jag fick stöd av AIK-ledarna som var med mig på plats.”

Heradi Rashidi
Foto: AIK

”Jag skulle ljuga om jag sa att inte har upplevt rasism på planen. Det har hänt, bland annat när jag var yngre. Jag har under matcher blivit kallad för n**** och även ”ta bort det där skägget”. Självklart påverkas man av det när det händer, man kan inte direkt ta tag i personen. Just där och då, när det händer, så slutar man spela och tänker: ”Vad är det som händer?”. Under de senaste åren har jag också känt mig dömd för att jag är muslim och för att jag är mörkhyad. Folk har sagt till mig: ”Gå hem dit du kommer ifrån”. Inför en match eller om jag gör mål brukar jag be, precis som alla andra brukar göra. Vissa spelare gör till exempel korstecknet vilket är helt naturligt. Men när jag ber har jag blivit taget åt sidan i omklädningsrummet efteråt där folk har sagt: ”Vi skulle uppskatta om du inte gjorde det du gör innan match”. Det har inte hänt på sistone, men innan jag kom till AIK hände det.”

”Det borde finnas ett organ som tar hand om sådana här fall i Sverige, hundra procent. Om någon upplever det ska man kunna anmäla det. Det borde finnas något så att spelarna kan känna en typ av trygghet. Om man hamnar i en sådan situation ska spelarna veta vilka man kan vända sig till. Det minsta någon kan göra är att stänga av personen.”


Isaac Kiese-Thelin, 28 år, anfallare, Malmö FF

”Då skrek en av spelarna: Din jävla n****slav!”

”Vi spelade en cup i Danmark och vi mötte ett svenskt lag. Jag och en lagkamrat var mörkhyade i laget och det vara bara vita i motståndarlaget, och så var deras tränare lite mörkhyad. Då skrek en av spelarna: ”Din jävla n-slav!”. Vi blev chockade. När det händer reagerar alla olika, många blir chockade, tysta eller arga. Vi sprang till våra föräldrar som var på plats i cupen, vi berättade vad som hänt och frågade ”hur kan de säga något sånt?”. Sedan var det inget mer med det. Jag blev väldigt ledsen. Det gick inte att ta vidare och motståndarna vann dessutom matchen så det var ännu surare då”

Isaac Kiese-Thelin innan en landskamp mot Österrike.
Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN

”Den andra händelsen var i division fem. Jag var ung, väldigt ung, och mötte ett seniorlag. En av motståndarna sa under matchen ”jag tar n*****”. Jag gillar inte att säga n-ordet.. men man blir chockad. Nu är jag äldre och försöker se det från andras perspektiv. Där den personen kommer ifrån så kanske man säger så, men då är det upp till mig och andra att informera att folk tar illa upp. Jag tog väldigt illa upp av det. Det ordet kommer från slavhandeln då man såg ner på människor. 

”Den första gången sa vi till domarna, men jag vet inte varför det inte följdes upp. Den andra händelsen...jag vet inte hur gammal den killen var. Han kanske var 35 år och jag var nog 14 då. Det är svårt att säga något när man är i den situationen som ung. Jag vet inte, det är olika från person till person, men det var kanske upp till mig att prata med domaren. Det gjorde jag inte. Men jag var 14 år, man kan inte lägga så stort ansvar på mig då. Om det skulle hända i dag vet jag inte var jag skulle vända mig. Jag skulle nog gå till domaren och därefter min klubb och sportchef. Det är väl det jag hade gjort. Men det finns inget organ eller förbund man kan ringa. Jag vet att England har kommit längre fram där. Vi får se vad som händer nu efter ert reportage.” 

Ronald Mukiibi, 28, försvarare, Östersunds FK

”Vad fan gör du här? Stick upp i trädet med dig.”

”På seniornivå har jag haft turen att inte uppleva rasism riktad direkt till mig personligen, men upp till och med juniornivå var jag med om en del incidenter, både på och utanför planen. Det första var när jag var tio år. Vi spelade sjumanna. Jag spelade i Mossens BK. Vi hade bortamatch mot ett lag på öarna utanför Göteborg. Matchen var som vilken match som helst tills det blev hörna. I vanliga fall brukade man ropa nummer på den man ville att någon skulle markera. Man skriker: ”Ta nummer tio, ta nummer elva”. Men när deras målvakt kommer till mig skriker han: ”Ta n-ordet”. Flera gånger: ”Håll n-ordet!”. Jag tänkte bara: ”Hörde jag rätt? Vad säger han?”. Jag var tio år och hade aldrig varit med om det på fotbollsplanen innan. Jag vet inte om han var arg. Jag hade säkert gjort mål på honom innan. Eller om det bara var ”normalt” för honom att uttrycka sig så för att beskriva människor med mörk hy. Ingen annan reagerade heller. Det var det konstigaste. Jag vet inte om föräldrarna på sidorna hörde det, men ingen sa något. Jag minns att jag var förvånad, arg och ledsen och att jag fick en sorts känsla av skam också, helt utan att jag hade gjort något fel, en sorts skam bara för att jag såg ”annorlunda” ut, skulle jag beskriva det som.”

”Det hela följdes inte upp. Jag hanterade det själv bara och gick vidare. Det är klart att det påverkade mig. Sådant sätter sig i huvudet på en 10-åring. Man tar åt sig på ett annat sätt när man är en liten grabb. Man har inte samma tankesätt som man har när man är vuxen. Man kan tro att det är fel på en själv när man blir utsatt för vissa saker, trots att felet ligger hos den som utsätter en, för vad det nu än kan vara. Fotbollsplanen ska vara en plats för glädje och gemenskap. Den ska fungera som en plats där människor kan föras samman, oavsett etnicitet, hudfärg eller kön. Jag är född i Sverige och uppvuxen här precis som många andra svenskar med rötter i andra länder. Det ska inte vara en anledning till att man blir verbalt eller i vissa extrema fall fysiskt påhoppad.”

Ronald Mukiibi, Östersunds FK.
Foto: David Lidström, LP News Agency / Ronald Mukiibi

”En annan händelse var när jag spelade i GAIS. Jag var 12 år. Vi åkte på cup på sommaren och bodde på en skola. På den tiden gick man runt där mellan matcherna på fritiden och bara var kids liksom. Vi gick förbi ett fönster till en skolsal, där inne bodde ett annat lag och det var några spelare där inne. Fönstret stod lite på glänt. Vi gick förbi, jag och några lagkamrater, varav alla har ljus hy. Då kom några killar fram till fönstret, lutade sig fram genom luckan och skrek massa saker, bland annat ”jävla n-ord”, helt oprovocerat. Mina lagkamrater sa till mig att vi borde uppmärksamma ledarna. Jag tänkte nej, jag pallar inte att göra en grej av det, jag orkar inte. Men en av de andra killarna som var med när det hände var son till ledaren, så han berättade vad som hänt. Ledarna skötte det väldigt bra, skällde ut dem. De här pojkarna fick komma och be om ursäkt till mig. Så man kan väl säga att situationen löstes på ett bra sätt.”

”När jag spelade i Qviding med J18 hade vi bortamatch. Motståndarna var arga för att vi hade show. Deras innermittfältare var extra arg. Han hade inget att komma med på planen, så han bestämde sig för att testa sin mun i stället för att se om den gav bättre utdelning än fötterna. Han började säga massa rasistiska saker till mina lagkamrater som också har utländsk bakgrund, både under spelavbrotten och under matchen. Som spelare vet man ju att de kan bli hetsigt på fotbollsplanen med trashtalk hit och dit, det brukar oftast inte bli några större problem så länge det håller sig på stabil nivå, för om man ger måste man kunna ta. Men när det blir rasistiska påhopp och grejer, det är aldrig okej. Så jag konfronterar honom och frågar vad han sysslar med. Då säger han: ”Vad fan gör du här då? Stick upp i trädet med dig” och pekar på träden bakom fotbollsplanen. Jag var faktiskt nära på att börja skratta, han stod där och rabblade upp sina rasistiska kommentarer en efter en som om de var inövade. Han skämde ut sig så grovt. ”Vem kommer ens på sådana saker?”, tänkte jag. Domaren märker att det händer grejer. Han kommer dit, vi försöker uppmärksamma honom på vad som hänt. Men domaren hörde inte vad han sa, så han kunde inte göra något. Spelaren fick vara kvar och matchen fortsatte. Vi spelade vidare. Det blev lite kapningskalas på honom och vi vann matchen. Men vi anmälde inget då heller.”

”Om jag skulle få en liknande kommentar i dag vet jag faktiskt inte var man ska ta det vidare. Jag har ingen aning om något sådant. Jag kanske inte har tänkt på det för att jag inte har råkat ut för det själv på seniornivå, eller så behövs det lite mer tydlighet i den frågan, speciellt för yngre spelare, så de vet. Jag tror att det är viktigt att dessa problem tas tag i ifrån grunden, att man redan i ung ålder försöker åtgärda problemen genom att tydligt markera och visa att rasism i vilken form som helst aldrig är acceptabel någonstans, vare sig i samhället eller på fotbollsplanen. Att vi vuxna agerar som bra förebilder och visar vägen helt enkelt.”

Nor Mustafa, 18 år, anfallare, West Ham United

”Jag hör någon från publiken skrika svartskalle.”

”Det var när jag 15-16 år gammal och spelade i Eskilstuna. Jag hade gjort det bra under en match och stod för tre mål. Efter matchen var jag på väg till omklädningsrummet när jag hör någon från publiken skrika ”svartskalle” och ”åk hem till ditt hemland”. Jag brydde mig inte särskilt mycket. Men det beror på att jag har en stark mentalitet. Jag är helt säker på att om det hade varit en annan spelare så hade hen brutit ihop. Jag pratade inte med någon om det på det sättet. Det är svårt att tänka på det när man är en ung tjej och bli utsatt för det. Jag ignorerade det hela. Och jag anmälde inte heller. Vi var så unga och tänkte inte på sånt att man kunde anmäla.”

Nor Mustafa i Eskilstuna innan flytten till West Ham.
Foto: PELLE BÖRJESSON / BILDBYRÅN

Samantha Ammanuel, 21 år, försvarare, AIK

”Varför skulle man vilja sitta på invandrarhyllan?”

”Jag har inte varit utsatt från publik eller liknande, så som kanske herrspelare blir på det sättet. Men för mig var det en tränare. Jag var yngre. Jag tror att vi var 13 år, kanske 14. Vi skulle åka på bussresa med Stadslaget, det var ett läger i Dalarna, jag tror vi skulle spela semifinal. Jag spelade i Vasalund. Vi hade ganska många spelare med utländsk bakgrund. Många av oss var med i Stadslaget. Vi från Vasalund kände ju varandra, så vi satte oss längst bak i bussen. En del andra spelare satte sig längre fram. Då var det någon som frågade: ”Är det ingen som vill sitta längst bak?”. Tränaren hörde det och svarade: ”Nej, varför skulle man vilja sitta på invandrarhyllan?”. Vi kollade på varandra. Vi var ju ganska små. Sedan tog vi upp det med våra föräldrar och pratade med vår tränare. Vi fick ett ursäktsmejl. Men det var dåligt. Han påstod att han inte kunde vara rasist, eller säga något rasistiskt, för att han hade en tjej som inte var från Sverige. Som om det skulle vara ett frikort.”

Samantha Ammanuel i Vasalund, 2011.
Foto: ROGER VIKSTRÖM

”Jag påverkades, men jag påverkas nog nästan ännu mer när jag ser rasism inom fotbollen nu, som när Alexander Isak blev påhoppad i Rumänien. Jag är ju själv av ett annat ursprung. Jag påverkas av allt som händer människor med annat ursprung, allt man utsätts för, eftersom det är just för att man har ett annat ursprung. Jag vet inte vad jag hade gjort om det var jag. Om någonting skulle hända mig nu skulle jag nog försökt prata med domaren. Eller jag vet inte. Jag vet inte var man vänder sig? Jag känner inte till något enkelt sätt att göra det på.”

Maic Sema, 31 år, mittfältare, IFK Norrköping

”Tränaren vrålar till sina spelare: Stoppa svartingen!”

”Jag tror att jag var 10 eller 11 år. Nio kanske? Jag spelade match mot ett lag strax utanför Norrköping. Jag var jätteduktig när jag var liten, snabb och så. Tränaren i det andra laget vrålar till sina spelare: ”Stoppa svartingen!”. Min tränare reagerar. Jag är liten och har aldrig hört sånt, så jag reagerar inte. Men min tränare vände sig mot honom och frågade vad fan han sa. Allt gick så snabbt. Jag förstod att det blev en grej i och med att min tränare försökte stoppa honom. Jag hade aldrig hört det tidigare. Man tänker väl på ett sätt som barn och på ett annat nu. Då var det bara konstigt. Sedan hände det igen. Det var en annan match när vi mötte ett lag i Norrköping, också ungdomsfotboll. Det var hetsig stämning. En kille i motståndarlaget kallar mig n-ordet. Då går en lagkamrat till mig fram. Han var störst i vårt lag och hade hört det. Han går rakt fram och skallar killen, tar ett rött kort och går ut. Inte killen som kallade mig för N-ordet, han fick inte rött kort. Min kompis fick det. ”Säg aldrig sådär”, sa han. Vi anmälde ju inte. Man tänker inte på det när man är liten. Jag var kanske 12 år då. Han fick sitt straff med en skalle, som barn är det väl så man fungerar.”

Maic Sema.
Foto: JOSEFINE LOFTENIUS / BILDBYRÅN

”Om det skulle hända nu...alltså, jag tänkte på det med Aly Keita. Jag var ju med i den matchen. Jag tänker på varför han inte anmälde direkt, varför det dröjde ett år tills han satt i en podcast. Jag hade kanske inte heller sagt något direkt? Man vill inte göra det till en grej. Vi tänker ”äh”, man orkar inte att det ska bli en grej, jag vet inte hur jag ska gå tillväga, folk kommer inte ta det seriöst och sedan läggs det säkert ned. Skitsamma. Låt det bara vara. Det är nog vanligt att man får utstå saker men tänker att det blir en för stor grej, man vill inte vara problemet. Men man är ju inte problemet? Man tror att man ska låta det vara, men när vi blir utsatta måste vi ju säga något, vi äldre måste bana väg för nästa generation. Vi behöver en norm där man anmäler. Fotbollen börjar när man är ung. Vi formas som människor i den åldern. Vi behöver ju lära oss att sätta stopp där och då. Så vi behöver ju veta hur man anmäler då också.”

Sirius-spelaren Mohammed Saeid är en av elva svenska stjärnor som berättar om upplevd rasism i Expressens reportage ”Mörkertalet”.

Mohammed Saeid, 29 år, anfallare, IK Sirius

”De visste var jag bodde och sa att jag var en...ja, n-ordet.”

”Det var en match mot Djurgården. Det var mitt första år i allsvenskan. Jag fick rött kort. Det var efter matchen det började. Ska man kalla det fans? Jag vet inte. Men jag fick samtal. Folk ringde och allt jag hörde var massor med rasistiska ord. Och mordhot. Det var dolt nummer. Först var det vanlig samtalston, man sa hej, och sen kom det något om att jag förstörde matchen, att man hade spelat på matchen, vi ledde med 1-0 tror jag. Jag spelade i Örebro. Vi åkte ur det året. Men i alla fall. Djurgården vann, de här personerna pratade om att de förlorat pengar, och sen kom det mer och mer om att de skulle döda mig, visste var jag bodde och att jag var en...ja, N-ordet. Mitt telefonnummer var på nätet. Det är det inte längre. Sedan dess håller jag det för mig själv. Det var kanske fem-sex minuter. Jag sa ingenting tillbaka, jag bara lyssnade. Jag anmälde ingenting. Jag tänkte inte att det var så allvarligt. Jag nämnde det nog i någon intervju. Men nu, när saker och ting kommer upp, när man hör om andra händelser. Jag tänker att någon som är yngre än jag går igenom någonting. Han eller hon mår dåligt över någonting. Man måste snacka om det, man måste anmäla.

Mohammed Saeid.
Foto: OLLE SPORRONG
Mohammed Saeid får rött kort mot Djurgården, 2012.
Foto: NIKLAS LARSSON / © BILDBYRÅN
Foto: OLLE SPORRONG

”Det betydde inte så mycket för mig, men för någon annans skull vill jag att det ska bli känt. Jag vill prata mer om rasism, det är viktigt för ungdomar att kunna prata om det. Det är obehagligt att inte kunna prata om det. Jag har så många lagkamrater som har utsatts. Folk dör på grund av rasism, slutar spela fotboll, gör mycket på grund av rasism.”

”Jag skulle nog säga till vår sportchef om jag blev utsatt i Sverige nu. När jag var yngre hade jag inte så bra koll. Jag hade nog ingen känsla av att jag kunde snacka om rasism, man tog det inte på allvar. Många säger ju att rasism inte existerar i Sverige. Ser man den inte tror man inte att den finns. Så vi behöver väl synliggöra den.”


Henok Goitom, 35 år, anfallare, AIK

”Ibland har jag känt att om jag gör en anmälan, då förlorar jag kampen på något sätt.”

”Vi hade en U21-landskamp mot Bulgarien där det var apljud hela tiden. Jag gjorde två mål, vi vann med 2-1. Sedan hände det när jag spelade i Spanien. Där kallar man de mörkhyade för ”negro”. Mörkhyade sydamerikaner brukar även kallas för ”negro”. Många av mina spanska vänner sa inte det ordet för att vara nedlåtande, i grunden har de mycket kärlek till mig, men det är bara så de har växt upp, så som kulturen är. Jag ställde en enkel fråga till dem: ”Varför säger inte jag blanco (vit) till er?”. De svarade att de inte hade en aning. Jag tycker att deras svar säger ganska mycket om situationen. Då frågar man sig, ska man bli arg? Det är svårt att bli arg på någon som inte vet bättre, men du kanske har en möjlighet att utbilda i stället. Då får man förklara, när man kommit innanför skalet på dem, att det som personen säger faktiskt är rasistiskt.”

Henok Goitom
Foto: AIK

”Det här var när jag spelade i Spanien och det hände i alla lag jag representerade där. Det är så kulturen ser ut. I Sverige har jag inte upplevt någonting. Det är klart att rasism finns i Sverige också. Bara för att jag inte ser det framför mig är jag inte dum nog att tro att ”så här ser det ut”. Jag har fortfarande vänner som upplevt det. Men jag personligen har inte sett det i Sverige.

”Jag gjorde ingen anmälan för att jag tror att i mitt huvud tänkte jag att jag skulle fightas tillbaka. Sedan stannar det där. Ibland har jag känt att om jag gör en anmälan, då förlorar jag kampen på något sätt. Det är som när småbarn retas med varandra, ingen vill gå hem och hämta föräldrarna för då ”förlorar man”. Samtidigt var jag väl i en ålder då när jag inte tänkte på den större bilden, känslorna styrde mycket då. ”

Kebba Ceesay, 32 år, försvarare, IK Sirius

”Jag kokade. De sopade det under mattan.”

”Det hände två gånger i Polen. I en ligamatch gjorde publiken apljud när jag skulle värma upp. Sedan hände det igen. I backlinjen hade vi tre svarta spelare. Jag, en spelare från Colombia och en från Panama. Vi var det enda laget i ligan som hade så många svarta spelare. Vi spelade. Hela första halvlek gjorde de apljud åt vänsterbacken som spelade på den sidan. I andra halvlek spelade jag där. De gjorde det igen. Jag tappade humöret. Vi fick en frispark. Jag tog bollen och sköt den mot publiken. Domaren varnade mig och sa att jag inte kunde göra så. Jag frågade om han inte hörde vad publiken gjorde. Han sa åt mig att spela. Det var så mycket känslor. Jag kokade. Jag tänkte: Ska jag skalla honom? Jag blev riktigt arg. Efter matchen pratade jag med klubbens president. Hans pappa äger laget. Han sa: ”Bry dig inte om det, det kommer att hända”. Jag kände direkt att det inte fanns något stöd. Ingen var villig att göra någonting. De sopade det under mattan.” 

Kebba Ceesay.
Foto: MAXIM THORE / BILDBYRÅN

”Uefa och Fifa är fulla av skit. Rasismen finns överallt i världen. Folk blir obekväma snabbt. Hur tror ni att det känns för de människor som lever med det här? Jag ska förklara för mina söner. En dag ska jag sätta mig med dem och säga att det kommer att hända. Förbereda dem på det. Det är hemskt. Det ska inte finnas på kartan. När sådant händer måste Fifa gå in mycket tuffare. Stäng av lagen under längre perioder, stäng läktarna. När de är tillbaka och någon säger det kommer han att få andra åskådare emot sig eftersom han förstör för alla andra. Höga bötessummor. Det är ett sätt. Ett annat är att utbilda människor. Vi som människor ska ta ett större ansvar i hur vi är mot varandra, det gäller diskriminering, rasism och mobbning. Det börjar i hemmet.”

”Skulle det hända nu skulle jag ta det med domaren, eller med klubben. Och försöka ta det därifrån. Under match är det mycket känslor, man vet inte vad man gör. På planen har det aldrig hänt mig i Sverige, bara utanför. Händer det i Sverige ska båda lagen gå av planen.”