Hockeystjärnan Ole-Kristian Tollefsen om hur livet förändrats efter hjärnskakningen

"Det jag saknar allra mest är att må bra"

KARLSTAD. Fans kommer fram på stan och undrar när han kan spela hockey igen.

Ole-Kristian Tollefsen tänker inte ens så längre.

- Det enda jag önskar är att jag ska bli den människan jag var innan hjärnskakningen. Jag vill leva ett normalt liv igen, säger han.

För första gången berättar Färjestads norske stjärna om sin vardag med den ständiga huvudvärken, rädslan för framtiden, supportern som var oförskämd på stan, det dåliga samvetet för värsta tacklingen han själv delade ut och motståndaren han var livrädd för.   

Publicerad 7 nov 2017 kl 05.11

Ole-Kristian Tollefsen är sig inte riktigt lik. Han har gått ner nästan tio kilo, han har sämre syn sedan sin senaste hjärnskakning så han tvingas bära glasögon och han ser lite trött ut.

33-åringen har gjort över hundra landskamper för Norge, varit med i flera VM och OS, spelat fem säsonger i NHL och senaste sju säsongerna har det blivit över 300 SHL-matcher för Modo och Färjestad. 

- Oj, vilken lampa, säger han och skyddar ögonen för ljuset, när fotografen monterar upp en kamera för att intervjun hemma i villan i Karlstad ska filmas.

Ole-Kristian Tollefsen har inte spelat någon match sedan den 31 januari förra säsongen, då Färjestad vann med 1-0 i Örebro och eftersnacket mest handlade om en tackling Tollefsen delade ut på Tom Wandell, som kostade norrmannen matchstraff och tre matchers avstängning. 

Han hade varit avstängd ett par matcher och det hade varit landslagsuppehåll då han den 15 februari krockade med en lagkompis på en träning.

- Det var tre mot tre-spel, jag kom i full fart och svängde höger, en lagkompis kom från vänster och jag fick hans axelkåpa rakt i tinningen. Jag trodde bara jag fått en smäll i nacken, hoppade upp igen och tränade klart.

Han spelade dessutom ganska bra efter smällen.

- Jag gjorde bland annat värsta Bobby Orr-uppåkningen och ett snyggt mål, säger han och ler ett flyktigt leende.

Men han minns inte hela träningen. Han har minnesluckor både från den dagen och från dagen efter.

Hans fru Guro förstod att något inte var som det skulle när de pratade i telefon senare på eftermiddagen.

- Hon kände direkt att något var fel. Jag lät lite konstig och var inte mig själv, berättar Ole-Kristian.

Åtta månader senare är han fortfarande inte sig själv.

Han kan inte anstränga sig alls och bli andfådd - utan att han får huvudvärk.

Han rättar till glasögonen och svarar på frågan han får hela tiden, men aldrig riktigt kan svara på helt och hållet.

- Hur mår du?

- I dag mår jag bra, i dag är en fin dag. Ska jag utveckla det kan jag säga att jag mår okej, bättre än i våras. I början tänkte jag som en idrottsutövare och ville tillbaka och spela match igen, nu vill jag bara ha några dagar utan huvudvärk.

Foto: Fredrik Karlsson / BILDBYRÅN

Han lider av sviterna efter hjärnskakningen och vet inte när han blir bra igen, om han blir helt återställd igen och hur livet kommer att bli framöver.

Ingen kan svara på det.

Han kan bara vila, vänta och hoppas.

- När man har hjärnskakning kan man se fräsch ut på utsidan, men det är mycket mer än huvudvärk. Det är så mycket känslor, hur man mår, hur man förändrar sig. Humöret. Jag kan lätt bli aggressiv eller nedstämd. Det är en ständig bergochdalbana. 

- I dag vaknade jag upp och mådde helt okej, i morgon kan jag vakna och må fan...

 

Det kom fram en gubbe på stan och sa till mig: "det är karma"

 

Det är inte så att han beklagar sig eller tycker synd om sig själv. Ett villkor för att göra den här intervjun var att han skulle få läsa texten innan publicering. 

Ole-Kristian söker inte medlidande, utan vill berätta hur man mår efter en huvudskada för att få andra att förstå och för att bidra till förebyggande åtgärder som gör att färre drabbas lika illa som han själv.

Samtidigt vet han att det finns de som inte alls tycker synd om honom.

- Det kom fram en gubbe på stan och sa till mig: "det är karma".

 Han kan inte låta bli att skratta när han berättar det.

- Vad skulle jag svara? Jag har delat ut smällar på andra som kanske har fått hjärnskakning. Jag har delat ut tacklingar, jag har fått tacklingar. 

 

DEL 1: "Doktor Döds" larm - som ignoreras av NHL och NFL

 

Som 18-åring flyttade han från Norge - på uppmaning av NHL-laget Columbus Blue Jackets, som draftat honom och tyckte han behövde "skaffa sig hårdhet" i den kanadensiska juniorhockeyn - och väl där fick han veta att han förväntades kasta handskarna och slåss. 

 - Ska du spela i NHL, då måste du lära dig fajtas.

- Min mamma och syster kom på besök och tittade på en match. I första bytet slogs jag. Jag kom ut igen efter fem minuter, delade ut en höfttackling så motståndarens skridsko skar upp min handled, mamma och syrran satt på andra raden när jag stod vid sargen och det bara sprutade blod. Välkommen till Kanada, berättar Ole-Kristian och kan inte låta bli att skratta.

Hans mamma hade lättare att hålla sig för skratt när det hände.

- Hon tyckte inte om det hon såg och var nära att ta med mig hem igen.

Men han blev kvar och han klarade sig bra i den tuffa världen. I en tid då ingen tänkte att någon kunde drabbas av allvarliga huvudskador. Spelare som nästan bara slogs, som Derek Boogaard, var mest oroliga för sina sönderslagna händer. Spelare som Tollefsen, som var skickliga nog att göra nytta i spelet, kunde vara oroliga att bli skadade och missa istid på grund av en fajt.

- Jag tillhör den sista generationen spelare som man inte riktigt hade koll på. I juniorligan var det en kille runt laget som var materialförvaltare, sjukgymnast och massör. Han var utbildad snickare. Det var han som skulle bedöma om vi fått en hjärnskakning.

Sin sista smäll beskriver han som "bara otur" och han säger att han kanske varit bitter över sin egen situation om han hade fått en tjuvsmäll.

- Hur är det då med alla smällar du själv delat ut, har du dåligt samvete över något du själv gjort på isen?

- Där och då var det en annan hockey. Men självklart finns det vissa situationer som jag önskar att jag kunde göra om.

 

Det är min lägstanivå genom hela karriären, absolut, det är något jag ångrar

 

Värsta minnet är tacklingen han delade ut på Lubos Bartecko i OS i Vancouver.

- Det var rent ut sagt för jävligt av mig. Och i ett OS. Det är dåligt i vilken match som helst, men i ett OS. Det är min lägstanivå genom hela karriären, absolut, det är något jag ångrar.

Han ville be om ursäkt direkt, men blev stoppad på väg in i Slovakiens omklädningsrum. Han skickade ett sms och bad om ursäkt, utan att få svar. Först när han och Bartecko blev lagkompisar i Modo kunde de tala ut om händelsen och slovaken godtog Tollefsens ursäkt.

Tollefsen beskriver sig som en fysisk spelare som alltid gillat att tacklas, men aldrig velat skada andra spelare. Han säger att det var tuffheten och att han även slogs som gjorde att han fick spela i NHL.

När han slogs i juniorligan och farmarligan hyllades han av NHL-laget Columbus. 

- Droppa handskarna var inget jag egentligen ville göra, Men jag visste min roll och hade jag gjort en bra match och även slagits fick jag bara höra: "great work, keep it going". 

Han säger att han inte ångar sina val av hockeymiljö och spelstil.

- Jag slogs inte alls lika mycket som de som var utpräglade fajters. Jag gjorde det jag förväntades göra för laget och fick leva min dröm. Jag har verkligen fått göra det jag älskar. Men när jag sitter här i dag och tänker tillbaka på de smällar jag fick så kan jag självklart fundera över det...

Han tar åt sig av livsöden som drabbat en del före detta NHL-hårdingar som råkat illa ut efter karriären. I några fall på grund av hjärnskador som de fått efter alla smällar mot huvudet. Som Derek Boogaard som dog 28 år gammal. 

- Jag mötte Boogaard flera gånger. Först och främst var man livrädd för honom. När han var inne var det som att spela fem mot fyra för oss, han var ingen bra spelare, men man höll sig långt borta från honom. "Off ice" var han som alla slagskämpar, hur snäll som helst. I Columbus spelade jag med Jody Shelley, jag har aldrig träffat en trevligare kille, men han slogs jämt. 

- Men tack och lov har hockeyn förändrats till det bättre. Spelarna är snabbare och skickligare och det finns inte längre plats för spelare som bara kan slåss. Så det är färre slagsmål, vi har "spotters" på läktarna som tar ut spelare som fått smällar mot huvudet och även i juniorligorna i Kanada har det blivit bättre med avstängningar för dem som slåss ofta. 

- Jag kastar sten i glashus när jag pratar så här, men det har blivit till det bättre.  Jag har också lärt mig att man ibland måste ta ett steg tillbaka och inte dela ut den där tacklingen.

Foto: Fredrik Karlsson / BILDBYRÅN

Ole-Kristian Tollefsen vill också att alla hockeyspelare i alla åldrar ska vara mer uppmärksamma på varandra på isen.

- Alla har ett ansvar och måste visa respekt för varandra. Du kan inte heller åka genom mittzonen med huvudet nere. Det går inte. Då måste du veta att du kan bli tacklad och titta upp. Det måste man lära sig från tidig ålder. Och om man bara tittar på pucken så behöver det inte vara en tackling som ställer till det, det kan vara en krock. 

Han hade tänkt sluta vid 36 års ålder och på egna premisser och innan smällen i februari hade han en dröm om att efter karriären jobba på ett hockeygymnasium.

 

Det är den största oron jag har. Vad kommer att hända? Blir jag någonsin helt återställd?

 

Nu vet han ingenting om vad som väntar.

- Det jag saknar allra mest är att må bra. Att det ska fungera i vardagen. 

Han lyssnar nyfiket när jag berättar om mina besök hos Derek Boogaards pappa och på sjukhuset i Boston där läkaren Ann McKee undersöker hjärnor från för detta idrottsmän och det är klart att han själv har en oro i kroppen.

 

DEL 2: Jobbet var att slåss i NHL - det blev hans död

 

Ingen vet exakt hur hans hjärna mår.

- Ja, det är den största oron jag har. Vad kommer att hända? Blir jag någonsin helt återställd? Orkar jag vara med på sonens hockeyträningar två gånger i veckan? Det svåraste är att inte veta något alls. Just nu är jag fullt sjukskriven. Jag är bara 33 år.

På gården utanför huset vid Klarälven där familjen Tollefsen bott i flera år står ett hockeymål. Ibland orkar pappa stå där ute och passa puckar till sonen Philip som skjuter i mål. 

Andra stunder vill pappa bara sitta stilla med solglasögon på sig för att slippa ljud och jobbigt ljus.

Han som en gång i tiden trodde han kunde klara allt. En inställning som tog honom till VM, OS och NHL.

- Jag har alltid varit en stark person. Aldrig sett några problem. Även om vi förlorat åtta matcher i rad, så har jag alltid försökt vara positiv. Nu har jag börjat tveka på mig själv, så jag känner inte igen mig själv. Jag kan må bra tre dagar i rad och bli positiv, sedan kommer en dålig dag och jag börjar tveka...

Foto: Fredrik Karlsson / BILDBYRÅN

Han har fått god hjälp av en psykolog och pratar kärleksfullt om sin familj och sina närmaste vänner.

- Det är viktigt att ta hjälp. Första gången det blev tal om psykolog, då kom den där macho hockeyspelaren in och jag sa: "vad fan, det behövs inte, jag har alltid klarat mig själv". Men vissa saker klarar man inte att lista ut själv. Att prata med psykolog kan vara väldigt bra. 

Vilda glada barn, då? Man behöver inte ha hjärnskakning för att tycka det kan bli jobbigt ibland.

- Jag vill inte att barnen ska vara annorlunda runt mig. Sedan gör min fru ett fantastiskt jobb. Hon ser hur jag mår.  

Det är nästan så hans röst brister när han berättar om hur hans femåriga dotter Vida kan klappa honom på huvudet och säga:

- Jag ska göra ditt huvud bättre, pappa.

Han medger att han ibland är med på isen när hans son tränar, trots att han vet att han kommer att få huvudvärk efteråt.

- Sånt får man offra om man vill vara en bra pappa. 

Han säger att barnen håller humöret uppe på honom och han varnar inte dem för att spela hockey.

- Hockeyn har gett mig så oerhört mycket. Jag skulle aldrig säga något illa om hockeyn och skador kan hända i alla idrotter. Nu har dessutom mycket blivit bättre. 

 

 

- Men vad hade du sagt om Philip velat spela juniorhockey i Kanada om det fortfarande var som på din tid?

- För mig var det ett naturligt steg då. Men nja, hade det varit likadant nu och Philip velat åka dit, det hade jag inte tyckt varit den bästa idén.

- Något mer du vill se förändras i hockeyn?

- Nu när SHL får mer tv-pengar måste man kunna införa "spotters" som i NHL. Vi ser fortfarande spelare som får smällar i SHL, men får spela vidare. In med en läkare i situationsrummet, som kan bestämma att spelare ska plockas ut ur matcher och undersökas. Precis som det är i NHL. Sedan tycker jag även att SHL kan använda en del av de nya tv-pengarna till att utbilda läkare och sjukgymnaster ännu mer inom detta ämne.