SportExpressen besöker den döde slagskämpens pappa: "Hur många spelare ska behöva dö unga innan NHL gör något?"

Derek Boogaards jobb i NHL var att slåss – det blev hans död

Derek Boogaards jobb var att slåss. Belöningen blev ett fyraårskontrakt med New York Rangers värt 54 miljoner kronor.

Priset han själv fick betala var smärta, ångest och en skadad hjärna. 

Han blev bara 28 år. Hade han levt vidare hade han blivit svårt demenssjuk i 40-årsåldern.

– Jag förstår inte hur NHL kunde blunda för alla hans problem och för mig är det obegripligt att NHL fortfarande kan tillåta slagsmål, säger Len Boogaard, pappa till Derek, när SportExpressen hälsar på honom i Kanada.

Publicerad 6 nov 2017 kl 07.11

För fansen i NHL var han den fruktade slagskämpen "Boogeyman", som älskades av publiken i sina hemmaarenor. 

Derek Boogaard är en av flera före detta NHL-spelare som dött ung de senaste åren. Efter hans död undersöktes 28-åringens hjärna av professor Ann McKee, som forskar om hjärnskador för före detta idrottsmän, på sjukhuset vid Boston University. 

På grund av alla slag mot huvudet i hundratals hockeyslagsmål genom åren kunde läkarna konstatera att Derek hade haft fullt utvecklad demens vid 40-års åldern.

För hans familj och vänner var han inte "Boogeyman". Han var 28-åringen som dog alldeles för tidigt. Hans pappa Len försökte flera gånger den sista tiden prata med sin son om hur han mådde och det hände att den storväxte fruktade slagskämpen grät i sin pappas famn.

Ett ovärdigt slut på ett liv som började med kärleken till en sport.

När Derek Boogaard var fem år spelade han hockey med ett barns uppspelta förtjusning. En gång satt hans föräldrar och hans farmor och farfar och tittade på en träning. Derek fick syn på dem, stannade mitt på isen, tittade upp och vinkade.

En annan gång var det inte lika muntert för pappa Len och mamma Joanne.

– Jag råkade hamna bakom några andra föräldrar på läktaren som plötsligt pekade på Derek och sa: "han är den sämste spelaren på isen, varför är han med här", berättar Len, när vi ses hemma i hans hus i Greely, en förstad till kanadensiska huvudstaden Ottawa.

Derek Boogaard blev endast 28 år.

Foto: Catherine Legault/Polaris och AP

När Derek var tolv år skulle alla barnen i hans klass skriva en uppsats om vad de skulle göra när de blev stora.

Derek skrev att han skulle bli NHL-proffs.

En lärare blev nästan irriterad:

– Sätt upp ett realistiskt mål. Skriv om något du kan göra, sa hon.

– Jag ska spela i NHL, sa den envisa tolvåringen.

Pojklagsmatchen förändrade allt

Derek var aldrig den bäste spelaren i något av lagen han spelade för och hade egentligen inte skickligheten för att spela i världens bästa hockeyliga.

Han hade något annat. Tuffhet och talang för att slåss.

Även i juniorhockeyn i Kanada är slagsmål en del av spelet, precis som i NHL är straffet endast fem minuter för fighting.

När Derek var 15 år hade han insett att hans roll i laget var att vara en tuffing som skrämde motståndare, skyddade lagkompisar och slogs.

En pojklagsmatch i en sliten ishall i en liten by på prärien i Saskatchewan i Kanada förändrade allt.

När jag hade sagt att det var helt åt helvete, så ville scouterna ha mer av det

Talangscouter från de stora juniorligorna i Kanada, som levererar flest spelare till NHL, var där för att kolla in andra spelare. Pappa Len satt också på läktare.

Det blev bråk på isen. Derek började med att, för att använda hans egna ord: "spöa skiten ur en motståndare". När domarna tog honom till utvisningsbåset hörde han en förolämpning från motståndarnas bås. Derek slet sig loss från domarna, kastade sig över sargen in i motståndarnas bås och vevade vilt i så att livrädda spelare flydde in i omklädningsrummet och till och med coacherna sprang för livet.

Efter matchen var pappa Len inte glad.

–  På den tiden tänkte jag inget annat än att slagsmål var en del av sporten, men att Derek kunde bli så arg och bete sig på det sättet. Det var inget jag hade räknat med. Efter matchen sa jag några väl valda ord till honom. Jag tyckte att han hade gått för långt. Derek skämdes och sa själv att det var pinsamt, berättar Len.

Len Boogaard med SportExpressens Magnus Nyström.

Foto: Catherine Legault/Polaris och AP

Andra reagerade helt annorlunda jämfört med far och son Boogaard.

- Scouterna från juniorlagen började ringa efter den matchen. De tyckte att det som hade hänt i matchen var helt suveränt och undrade om Derek kunde göra om det. De älskade det han hade gjort. Så när jag hade sagt att det var helt åt helvete, så ville scouterna ha mer av det, berättar Len. 

 

LÄS MER: "Doktor Död" om forskningen: "NHL ignorerar det totalt"

Len Boogaard: "Ställde bara ett krav"

Len jobbade som polis under många år och var noga med att lära sina fyra barn vad som var rätt och fel. Derek och hans syskon Ryan, Aaron och Krysten fick en god uppfostran av sina föräldrar och uppmanades att hålla på med sport. 

– Vi pushade dem inte. Det enda krav vi ställde var att vad de än gjorde så skulle de göra det hundraprocentigt. Inte halvhjärtat. För då sviker du både dig själv och dina lagkompisar.

Alla fyra spelade hockey, innan Krysten upptäckte basket, en sport som tog henne vidare till college i USA.

– Hockeyn är en del av den kanadensiska kulturen. De flesta barn som växer upp i Kanada spelar hockey. Vi bodde i småstäder ute på prärien och i såna samhällen kretsar allt kring hockeyn. Ja, där finns ärligt talat inte så mycket att annat att göra än att spela hockey, säger Len och ler.

Som barn var Derek även en lovande simmare. Han gillade att åka skateboard och snowboard och tog till och med ett uppehåll från hockeyn när han var 13 år för mest åka snowboard. 

Len Boogaard ser sorgsen ut när han pratar om föräldrar som hetsar sina barn i sportens värld. 

– Redan när barnen är fem-sex år står det föräldrar och gapar och skriker på läktarna, skäller på domare, kräver mer istid för sina barn och är helt säkra på att just deras pojke ska bli NHL-spelare. Jag höll mig alltid undan från såna föräldrar, det var hjärtskärande att se och höra dem.

Coacherna sa åt honom att han skulle slåss och då tänkte vi att det är bäst att han gör det så bra som möjligt.

Derek började ta boxningslektioner

Derek Boogaard slog sig bokstavligt talat in i NHL.

Coacherna i juniorligan och farmarligan hade samma tydliga budskap:

– Din chans att få spela är att du slåss.

Pappa Len som alltid förespråkat att göra allt hundraprocentigt, om det så handlade om studier, sport eller jobb, lät Derek ta boxningslektioner. Något som kan tyckas märklig och som han själv kan ifrågasätta nu i efterhand.

– Derek ville alltid ha mer istid och pratade ofta om det. Från juniortiden och upp till NHL kände han ofta att han ville visa mer att han även kunde spela ishockey. Samtidigt var han en lojal lagspelare som gjorde det som var bäst för laget. Han visste sin roll. 

Så för Len blev boxningslektioner något helt naturligt.

– Ja, coacherna sa åt honom att han skulle slåss och då tänkte vi att det är bäst att han gör det så bra som möjligt.

Derek Boogaard var inblandad i hundratals fajter under sin NHL-karriär.

Foto: AP

Len Boogaard var aldrig orolig över huvudskador.

– Hjärnskakningar var inget jag ens tänkte på. Jag var orolig för hans händer. Efter alla slagsmål bara i juniorligan hade han förstörda händer och det blev aldrig bra. Händerna var röda, knogarna var trasiga och ibland tryckta långt ner på ovansidan av handen. Fingrarna var stela. Det var som han inte hade händer. Det var som han hade klor. Jag undrade hur det skulle bli när han blev äldre.

Föräldrar och syskon kunde också fascineras över Dereks två sidor: 

Den snälle omtänksamma "teddybjörnen" i vardagen – och monstret som "spöade skiten ur folk" på isen.

Derek gjorde sitt jobb - och han gjorde det bättre än de flesta.

– Han hade en sådan passion för sporten. Han var omtyckt av sina lagkompisar och när han kom till Minnesota i NHL blev han snabbt en stor publikfavorit. Han hade flera tuffa år på vägen till NHL, många som tvivlade på honom och han kämpade sig hela vägen till världens bästa liga, säger Len, med stolthet i rösten.

På en hylla i vardagsrummet hemma hos Len står ett fotografi av Derek i en ram med texten:  "If love could have saved you, you would have lived forever".

Han misslyckades med 14 av 19 drogtester, han borde ha blivit avstängd.

Derek Boogaard slogs hundratals gånger i juniorligan, farmarligorna ECHL och AHL - och i NHL.

Han spelade i Minnesota Wild 2005-10.

Sen fick han ett drömkontrakt med Rangers, men redan när han flyttade in i sin våning på 27:e våningen i en skyskarpa intill Central Park, visste hans familj att han hade problem. Smärta och ångest hade gjort att han börjat vräka i sig både smärtstillande och lugnade medel. I flera fall preparat som är beroendeframkallande.

- Redan innan han kom till Rangers hade han varit på rehab en gång. Det blev ännu mer problem direkt han kom till New York. Men vare sig någon från ligan eller någon från Rangers lyckades hjälpa honom, trots alla varningsflaggor. Trots att han skrivit på ett avtal om regelbundna drogtester, psykologhjälp och att han inte skulle få mer medicin utskrivet, så bara fortsatte det, berättar Len och fortsätter:

- Klubbläkare från både Minnesota och Rangers skrev ut preparat och inget stoppade honom trots att han missade drogtester. Han lärde sig att han kunde komma undan med saker. NHL och Rangers borde ha varit tuffare mot honom.  Han misslyckades med 14 av 19 drogtester, han borde ha blivit avstängd, tvingad att genomgå det program som var planerat. I stället hoppades alla bara att det skulle lösa sig. 

Derek Boogaard hittades död 13 maj 2011

Närmaste anhöriga och bästa vänner gjorde sitt bästa för att få Derek på andra tankar, även en del ledare och lagkompisar försökte påverka honom i rätt riktning.

Len Boogaard är medveten om att det finns de som tycker att hans son satte sig själv i problem

– Men det är klart att NHL och klubbarna har ett ansvar för sina spelare. NHL är en tuff miljö. Som spelare är det lätt att inte medge att man är skadad, har ont någonstans eller mår dåligt. För om du är borta så väntar 1000 killar bakom dig som vill ha ditt jobb. Pressen på spelarna är enorm. Du kan ersättas väldigt snabbt och det finns hela tiden i bakhuvudet på många av spelarna. De som är i tredje- och fjärdekedjan spelar i stort sett för sitt jobb varje kväll.

Till slut kunde inte Derek Boogaard hantera den pressen.

Den 13 maj 2011 hittades han död, i en lägenhet han hade kvar i Minnesota, av sina bröder Ryan och Aaron.

– Jag var på baksidan av huset här hemma och jobbade i trädgården. Aaron bara skrek i telefonen: "Pappa, pappa, han är så kall, han är så kall..."

Pappa Len, syster Krysten och mamma Joanne på Dereks begravning.

Foto: Catherine Legault/Polaris och AP

Len Boogaard har ett helt yrkesliv som polis bakom mig, men inget kan förbereda någon på att förlora sitt ett eget barn. 

– Det finns inget värre. Sedan fick jag ingen support alls av vare sig Rangers eller NHL. Minnesota gjorde mycket för att hjälpa, skickade en inramad matchtröja med 24 Boogaard hit och även flera tröjor, klubben ordnade en ceremoni på isen i samband med en match. Från Rangers hörde jag ingenting, när jag ringde och frågade om de hade kvar några matchtröjor, fick jag veta att alla var sålda på auktion. 

Hur många spelare ska behöva dö unga innan NHL gör något?

Efter Dereks död började hans pappa undersöka omständigheterna kring sonens sista tid i livet. Han gjorde skrämmande upptäcker om hur mycket pillar Derek fått tag på dels genom lagläkare i NHL som gladeligen skrev recept utan att ha en aning om hur många andra läkare som gjorde det samtidigt och dels av langare på stan, som han fick kontakt med via en lagkompis i Rangers.

Familjen Boogaard har stämt NHL och högste NHL-chefen Gary Bettman har kallat Len Boogaard en lögnare, för hur han beskrivit bristen på hjälp för sin son. Bettman och NHL vill lägga hela skulden på Derek själv.

Gary Bettman.

Foto: IBL

– Jag var nyligen i kontakt med en av Dereks bästa kompisar från tiden i NHL, han sa att han blivit beordrad att inte prata med mig, att det kom från högsta toppen, från Bettman själv. Men sanningen är att NHL och Rangers blundade för problemen. NHL bryr sig inte ett skit om spelarna, det handlar bara om pengar. 

Att ligan fortfarande tycker slagsmål ska vara en del av spelet kan Len Boogaard inte förstå.

– Nu fattar jag hur farligt det är. Alla borde fatta det nu. Hur många spelare ska behöva dö unga innan NHL gör något? 

"Något är fundamentalt fel med sporten"

Vi pratar om hur spelare fortfarande hyllas för hur de återvänder snabbt efter  hjärnskakningar under slutspelet och hur det brukar låta: "han är tuff, han är modig, han visar karaktär".

– Jag minns en spelare nyligen som hyllades för sin comeback efter huvudskada och jag tänkte bara: "din jävla idiot, du byter bort hjärnceller för att få pengar". Vi borde väl ha lärt oss mer?

Len har ett barnbarn, sonens Ryans treåriga dotter, och vi tittar leende på en bild på flickan.

Hur skulle du reagera om ett barnbarn till dig ville spela hockey? 

– Då säger jag: nej. I alla fall så länge som sporten fungerar som nu. Det är inte värt att ta risken. Så länge slagsmål finns har vi något fundamentalt fel med sporten ishockey. Sedan tycker jag inte om vare sig farorna eller den mentala pressen som professionella idrottare utsätts för. 

Han tycker åtminstone att det är bra att NHL infört så kallade "spotters", oberoende granskare som kan plocka bort spelare ur matcher efter smällar mot huvudet. 

– Men sen blir det konstigt när vi pratar om hur vi måste få bort tacklingar mot huvudet, men tillåter slagsmål då man slår varandra med full kraft mot huvudet. Jag får inte ihop det.

Nu för tiden kollar Len nästan aldrig på hockey.

– Det kan vara kul att se Connor McDavid, Erik Karlsson eller kidsen i Toronto. Men slagsmålen i NHL och i juniorligorna gör mig bedrövad. Och vadå heder och "the code", som man snackar om. Det är med att spelarna själva sätter reglerna för hur man ska uppträda på isen och straffar varandra med våld. Det finns en regelbok! Följ den! Då behövs inga fajters!