Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Var det här början på slutet för Ståhl?

Foto: DANIEL STILLER / BILDBYRÅN

TOKYO. Det fanns en tid när Daniel Ståhl hade svårt att lyckas i de stora tävlingarna.

Den är över.

VM-guld. OS-guld. Legendarstatus.

Men vad väntar egentligen nu? Var det här början på slutet?

När Daniel Ståhl gör ett glädjerus över gräsmattan på Olympiastadion i Tokyo som nybliven OS-guldmedaljör så far mina tankar plötsligt i väg till en swimmingpool i San Diego våren 2014.

Det var där jag träffade honom för första gången.

Ståhl hade precis kastat 66,89 på en liten tävling under sitt träningsläger i USA och jag stämde träff med honom för att ta reda på vem den där nya diskustalangen egentligen var. Och jag blev helt tagen.

Inte bara för att han var en otrolig karaktär, han hade också en otrolig historia.

Daniel Ståhl intervjuas i San Diego 2014.
Foto: KRISTOFFER RUCKEMANN

Ståhl lutade sig tillbaka och berättade om en höstkväll 2011. Han hade sadlat om från hockey till diskus, men hade inga större ambitioner med sin karriär. Då dök Vesteinn Hafsteinsson upp och anmälde sitt intresse för att börja träna honom. De hade ett långt snack och orden var hårda, men de fick honom att ta ett beslut som skulle förändra hela hans liv.

Vesteinn sa: ”Du har ett val, Daniel. Du kan välja att fortsätta att gå upp i vikt och leva på socialen inom ett eller två år. Eller så väljer du att bli världens bästa diskuskastare.”

Daniel Ståhl vägde då 170 kilo.

Tre år senare hade han gått ner 36 kilo och blivit en av världens mest lovande diskuskastare.

– Jag har kämpat för det här, folk ska se upp till mig, förklarade Ståhl när vi satt och pratade där vid poolkanten i San Diego.

Och jag ser verkligen upp till Daniel Ståhl.


Ytterligare sju år senare är han bäst i världen. Han har vunnit både VM-guld och OS-guld. Gjort tidernas fjärde längsta kast (71,86). Säkrat sin plats som en legendar inom svensk friidrott.

Men det har varit många motgångar på vägen hit.

Jag minns framför allt lag-EM 2015 i ryska Tjeboksary. Ståhl gjorde tre underkända kast och lyckades fixa en enda poäng för Sverige. Efteråt fick han sig en salva av Jonas Karlsson i SVT:s sändning: ”Nu har vi sett honom i landslagsdräkten vid ett antal stora sammanhang och han har underpresterat ett antal gånger.”

Och det var helt sant. Ståhl hade svårt att prestera när pressen skruvades upp.

Men oj, vad det har hänt saker sen dess.

Nu kan Daniel Ståhl kliva rakt in i ett brinnande OS som den stora favoriten, parera fråga efter fråga från journalisterna, och sen sopa hem guldet utan några som helst problem.

– Det har inte varit lätta tre dygn, kan jag säga er. Men det gäller att ha ett starkt pannben och sen bara ösa, säger Ståhl när han möter upp oss journalister på plats i Tokyo, insvept i en gigantisk Sverige-flagga.

Sen nickar han bort mot Vesteinn Hafsteinsson som står några meter bredvid.

– Men utan den där gubben hade jag inte stått här i dag.

Resan de gjort tillsammans är helt sagolik och med hjälp av Hafstensson har Daniel Ståhl nu hittat alla nycklar och verktyg som behövs för att kunna dominera över tid på den allra högsta nivån.

Nu har de bara ett stort mål kvar.


Världsrekordet i diskus lyder 74,08 och har stått sig ända sen 1986 då tysken Jürgen Schult dominerade i ringen. Vesteinn Hafsteinsson är övertygad om att Daniel Ståhl har potentialen att slå det rekordet.

Men det börjar bli bråttom.

Ståhl är 28 år gammal och det är vid den åldern man peakar som diskuskastare, enligt Hafsteinsson. Därför måste ”det stora kastet” komma snart. Redan om ett år kan det vara för sent.

Samtidigt kan det vara ett tronskifte på gång.

Ni kanske har hört talas om Kristjan Ceh? Mannen som går under smeknamnet ”Det slovenska monstret”. Jag blir rädd bara jag ser honom.

Han är 206 centimeter lång, 116 kilo tung och har haft en hysterisk utveckling. Ceh kastar redan 70,35 trots att han bara är 22 år gammal. Det är nästan fyra meter längre än vad Daniel Ståhl kastade i samma ålder och Vesteinn Hafsteinsson pratar om honom som diskusvärldens nästa stora fenomen, som en framtida världsrekordhållare.

Är han redo att ta över redan nästa år? Är det här början på slutet för Ståhl som nummer ett?

Det är inte omöjligt.

Men efter att ha sett Kristjan Ceh underprestera i OS-finalen är min gissning ändå att det är pannbenet inte riktigt är tillräckligt starkt än. Sånt där kan, som bekant, lite tid.

Jag tror vi kommer få se Daniel Ståhl regera i toppen ett tag till.